För Ántes familj är renskötande samer, och det är de traditionerna han vill vara med och föra vidare. Det är hans liv.

Men så finns också Erik, Ántes bästa kompis, som han har börjat utveckla andra känslor för. Ibland känns det till och med som att de där känslorna skulle kunna vara besvarade, fast Erik ju har flickvän. Och vem har hört talas om homosexuella renskötare?

Inte behöver man precis vara same för att känna igen sig i det lilla konservativa samhällets slentrianmässiga homofobi – den är tyvärr inte särskilt exotisk – men det är också spännande med den här romanens miljö, där renskötsel är en lika självklar del av vardagen som skolbussen eller sociala medier.

Samtidigt är det speciellt att söka sin identitet i en grupp med samernas såriga historia. Lite av en slump kommer Ánte över en gammal fotobok med ”rastyper i Norrbotten” av en Harald Lundgren (en av någon anledning lätt förklädd version av rasbiologen Herman Lundborg). I hans torra, rasistiska noteringar om undermåliga samer går det inte heller precis att känna igen sig.

Var det här hans historia? Det kändes inte så. Han kunde inte hitta sig själv i bilderna, såg inga kopplingar. Ville inte vara en del av det – det var ett tungt arv att bära – men samtidigt ville han det ändå. För vem var han annars?

En utomstående. En som inte hörde till.

Men finns det någon möjlighet att höra till, och samtidigt få vara den man är? Måste man inte också då vara ”normal”, en kille som hånglar och ligger med tjejer? Som skaffar flickvän, och så småningom en fru? Som alla kan glädjas åt, istället för att bli märkligt provocerade?

Allra mest är detta kanske ändå en medryckande roman om bubblande, elektrisk förälskelse. Om den första, försiktiga, magiska beröringen, om värkande osäkerhet, om längtan och spirande hopp.

Similar Posts:

• ABC i HBT
• Samisk fantasy från Skåne
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Kärlek Då och Efteråt
• Jodå, visst finns det snö och visst finns det snö

Den vetenskapliga antologin De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna beskrivs av ärkebiskop Antje Jackelén som ”ett välbehövligt material om mörka kapitel i svensk historia och om Svenska kyrkans speciella roll i denna”. Tanken med vitboksprojektet är att erkännandet och det gemensamma upprättandet av en historisk sanning ska kunna bli det första steget på vägen mot försoning. Svenska kyrkan är idag långt ifrån ensamma i det mödosamma arbetet med att visa upp liken i garderoben. I artikeln ”En försoningens väg i Jesu namn” pekar Carola Nordbäck, docent i kyrkohistoria, på att vi lever i en tid av offentliga ursäkter. ”The age of apology” kännetecknas av att ”representanter för statsmakter, institutioner och kyrkor ber om förlåtelse för sina övergrepp mot civilbefolkningen i det egna landet eller i andra länder”. Kanske kan ursäkterna tyckas futtiga med tanke på de övergrepp som begåtts, men det känns ändå hoppfullt att mänskligheten i allt högre grad strävar efter att försöka försonas istället för att lösa konflikter med våldsamma metoder.

Antologin söker beskriva hur samernas kultur och livsvillkor har påverkats av Svenska kyrkans missionerande verksamhet, men också av myndighetsutövningen där kyrkan ofta fungerat som statens förlängda arm. I artikeln ”Svenska kyrkan och rasbiologin” skildrar vetenskapsjournalisten och författaren Maja Hagerman exempelvis hur kyrkan, på olika sätt, stöttade de rasbiologiska undersökningar som bedrevs i Lappland under 1900-talets första årtionden. Statens institut för rasbiologi inrättades 1921 i Uppsala, efter ett enigt riksdagsbeslut, och Herman Lundborg utsågs till dess chef. Lundborg ansåg att den svenska rasen i grunden var av ypperlig kvalitet och att eventuella dåliga anlag måste ha kommit från något annat håll, exempelvis genom invandring. Han såg som sin uppgift att motverka denna degenerering.

Lundborg inleder ofta sina anföranden med att slå fast att ett av de största missförstånden i samtiden är att alla människor skulle ha lika värde. Så är det inte alls. Människor har olika värde redan från födseln genom sin biologiska konstitution. De har helt enkelt goda eller dåliga anlag.

Inledningsvis handlade Lundborgs undersökningar om att studera rasblandningar i byar med svensk och finsk befolkning men så småningom blev han allt mer inriktad på samer. Under sina resor runt om i riket får han praktisk hjälp av församlingsprästerna. De ger honom tak över huvudet, hjälper till med utdrag ur kyrkoböcker och förmedlar kontakter till de unga nomadskollärarinnor som Lundborg anlitar som assistenter. I undersökningarna noteras fysiska egenskaper som kroppslängd, huvudlängd, huvudbredd, minsta ansiktsdiameter, ansiktsbredd, morfologisk ansiktshöjd, morfologiskt ansikts-index och bigonal diameter samt färg på huvudhår, ögonbryn och ögon. Utöver detta ska också lapptillsyningsmännen uttala sig om de undersökta personernas sinnestillstånd, karaktär och sociala duglighet. Det finns många avsnitt i Hagermans artikel som gör mig både arg och bedrövad. Ett av dessa är skildringen av hur samebarnen blir fotograferade.

De står på en bänk med ett lakan över sig, med sina små tår mot kanten så de bildar ett rakt led. De har fått klä av sig, en liten grupp i taget, och gå fram till fotografen och ställa sig mot den upphängda fonden.

Maja Hagermans artikel är inte den enda som gör mig upprörd. I ”Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor” redogör arkeologen Carl-Gösta Ojala för den hänsynslösa plundringen av samiska gravar som bedrevs av nitiska forskare från institutioner världen över under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Ojala beskriver bland annat hur prästen Lars Levi Laestadius agerar guide i gravplundringsexpeditioner och brevledes kommer med råd om hur kranier av samiska barn kan införskaffas. I den här, och andra brevväxlingar som Ojala refererar till, samtalar präster och vetenskapsmän med varandra om kranium och skelettdelar ungefär som om det vore frågan om frimärken.

Om Bror ville vara god och framföra min hällsning till Doctor eller Professor Retzius, (hvikendera av Bröderna som först träffas) att det icke är någon lätt sak, att få ett Cranium af ett nyfödt Lappbarn. Men Wretholm reser hit ibland vintertiden, och grafven står öppen hela vintern. Monne icke han som Chirurg, kunde skära af hallssen på ett sådant Barnlik?

Många av de samiska kvarlevorna som samlades in under denna period finns fortfarande kvar på olika museer och institutioner i Sverige men också i andra delar av världen. Lyckligtvis har ändå något av det som plundrats kunnat återbördas och diskussioner pågår mellan Sametinget, Svenska staten och Svenska kyrkan om hur en s.k. repatriering bör gå till i framtiden.

Ledtrådar till varför jag själv har så bristfällig kunskap om det samiska finner jag i artikeln ”Rastänkande och särskiljande av minoriteter”. Eric-Oscar Oscarsson, präst och forskare, beskriver här hur den samiska identiteten kapas när kyrkan och staten med rasbiologiska idéer som grund utformar ”lapp ska vara-lapp politiken”. Oscarsson pekar på att tre av kyrkans män, alla med ett tydligt idébaserat rastänkande, fick ett stort inflytande på hur det samiska skulle komma att definieras: Biskop Olof Bergqvist i Luleå, kyrkoherde Vitalis Karnell i Karesuando och komminister Georg Bergfors i Vittangi. I sitt herdabrev 1904 dikterar biskop Bergqvist att samerna borde skyddas från den moderna civilisationen i så hög utsträckning som möjligt. Hans åsikter delas av Karnell som utformar nomadskolorna så att samebarnen kan lära sig det allra nödvändigaste, men absolut inte mer än detta.

Gynna gärna lapparna på alla sätt i deras näring, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem icke läppja på civilisationen i öfrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp skall lapp vara.

Bergqvist och Karnell ansåg att samer som inte levde ett nomadiserande liv var ”mer eller mindre vansläktade och afsigkomna lappar”. Hit räknades skogssamerna som kombinerade renskötsel med jordbruk och fiskesamerna som hade getter istället för renar. Eftersom de inte längre ansågs vara fullvärdiga samer skulle de integreras i det svenska samhället. Bergvist, Karnell, Bergfors och inte minst Lundborg tog sig alltså rätten att definiera vad som skulle räknas som samiskt och skapade därmed grunden för många av de fördomar om samer och andra befolkningsgrupper i Lappland som lever kvar än idag.

Det faktum att skogssamer, som min farmor och många andra samer i Tornedalen, till följd av ”lapp ska vara-lapp politiken” plötsligt inte längre sågs som ”riktiga” samer kan vara en av anledningarna till varför jag inte fick någon undervisning om det samiska i skolan. Kanske tänkte man att det inte tjänade något till, eller rent av kunde vara kontraproduktivt, eftersom skogssamerna ändå skulle integreras med nybyggarna och bönderna. Det är väl också sannolikt att rasbiologiskt smittade attityder om att samer var mindre värda än svenskar, och skogssamer mindre värda ändå, har bidragit till att vi inte pratade särskilt mycket om det samiska hemma. Det är sorgligt men viktigt att till slut förstå varför den samiska identiteten aldrig blev tillgänglig för mig.

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna består av två band och är indelad i fem olika ämnesområden: ”Perspektiv på försoning”, ”Mission och skola”, ”Kyrkan och samiska kulturella uttryck”, ”Samerna och kyrkan som myndighet” samt ”Kyrkan och samer utanför svenska kyrkan”. De artiklar jag tagit upp här är alltså bara ett axplock av innehållet som onekligen beskriver mörka kapitel i Sveriges historia. Trots detta bör vitboken läsas av så många som möjligt. En hel del av det kolonialistiska och rasbiologiska tankegods som skildras här lever nämligen kvar idag i svenskarnas attityder till såväl samer som andra etniska folkgrupper. Den som behöver bevis för mitt påstående kan leta i kommentarsfälten på Facebook. Här lever Lundborgs idéer, exempelvis att den svenska rasen bör skyddas från den degenerering som invandringen medför, vidare i högönsklig välmåga.

Similar Posts:

• Sameliv i Sverige
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• På jakt efter samiskheten
• Ett litterärt storverk om samiska hjältar
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund

Kanske kan det räknas in i den gåta Hagermans undertitel talar om. Det finns att välja på.

Den kanske mest iögonenfallande, fullkomligt roman- eller teveserievärdig, är Lundborgs privata relationer. Inte främst forskarvänner och -fiender, där framför allt de tyska var centrala, både för inspiration och som beundrare, och tidigt stod nazisterna så nära man kan komma. Utan kvinnorna: hustrun Thyra, som fick klara sig i månader och halvår, kämpa med ekonomi (inte så lätt när man som gift kvinna är juridiskt omyndig), hem och barnuppfostran, medan maken var iväg och mätte norrländska skallar och tog nakenbilder på ”lappar” och ”finnar”; de olika unga kvinnliga assistenterna och hon som så småningom blev hans andra hustru, Maria.

Maria hörde till såväl assistenterna som undersökningsobjekten. I institutets fotoalbum ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med näraliggande byar” finns hon och hennes familj dokumenterade. Som ”rasblandade”, ett mischmasch mellan samer, finländare och svenskar – precis sådant som Lundborg varnade för och såg som sin stora uppgift att motverka.

Ändå tog han med sig Maria hem till Uppsala, installerade henne i institutets lokaler och förde in henne i rullorna som (förhållandevis välbetald) städerska. Först långt senare, efter att Lundborg gått i pension, hustrun Thyra avlidit och sonen Maria fött honom var nio år gammal gifte han sig med henne, men dessförinnan levde de tillsammans i institutets lokaler, medan han fortsatte att skicka hem tvätten till Thyra. Nog är det svårt att inte bli fängslad av det?

Det är emellertid bara en tråd i Hagermans biografi. Den bredaste är förstås Lundborgs arbete vid institutet och inte minst på de långa forskningsresorna i norr. Hagerman placerar också in rasbiologin och institutet i sitt historiska sammanhang, där det som sagt hade mycket nära kopplingar till framför allt den tyska nazismen. När institutet grundades låg rasidéerna i tiden och hade ett brett politiskt stöd, det är sant, men Lundborgs agenda är förvånansvärt klar även om han också är mycket medveten om det strategiska i att hålla fasaden vetenskapligt objektiv.

Den största gåtan är nog ändå detta: hur kunde rasbiologin ens gälla för en vetenskap? Där kan man mest börja skissa på svar utifrån Hagermans ambitiösa undersökning. Det är lite oklart i hur stor utsträckning den insamlade statistiken egentligen användes. Uppenbart tycks vara att den bygger på ett cirkelresonemang där fysiska företräden och ”rastillhörighet” definierar varandra. När insamlade blodprov däremot inte kunde visa på några ”rasskillnader” lades den undersökningen helt enkelt ned.

Det är därför jag är intresserad av den där skylten i Uppsala. För ett universitet borde det vara en pedagogisk tillgång att även uppmärksamma vetenskapens dunkla utkanter, hur och varför det kan gå så snett som det gjorde med rasbiologin. Hur kan nutidens vetenskapliga samhälle förhindra den typen av missbruk av vetenskapliga anspråk? Där är Lundborg ett på så många plan intressant exempel. Smickrande är det kanske inte, men viktigt.

Similar Posts:

• Fusion är nyckelordet
• ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”
• ”Lapp skall lapp vara” – en vitbok som visar hur den samiska identiteten kapades
• Augustpriset 2015
• När socialdemokratin gapade efter mycket

Det där var en snabb sammanfattning av inledningen på Anna Lihammers bok Medan mörkret faller. En spänningsroman som är en välbalanserad blandning av dussindeckare och tidsresa.

Lihammers franka grepp att placera sin deckare i 30-talets Uppsala och Stockholm är spännande och annorlunda men deckargåtan i sig är tyvärr något förutsägbar och hon har också fått med deckarbokens mest slitna klichéer: En kantstött fåordig hjälte med ett mystiskt förflutet, en udda partner med ett annat dolt förflutet, oförstående chefer och maktmissbruk i samhällstopparna. Det rullar tyvärr på i rätt gamla och förutsägbara hjulspår.

Lihammer, som annars är arkeolog, har i sin skönlitterära debut använt kriminalromanen som ett verktyg för att berätta om ett smutsigt och ganska hemskt Sverige som tack och lov inte längre existerar. Eller gör det kanske det? De trovärdigt tecknade platserna är naturligtvis i somliga fall sedan länge borta. Men berättelsen, som utspelas kring en förskräcklig rasbiologisk verksamhet, i skuggan av det växande Nazityskland ger mig kalla kårar och belyser med full kraft de tankar och idéer som frodas än i denna dag.

Det är här som Lihammer har sin styrka i berättandet. Fördomar, klyftan mellan könen, klassamhället och den vetenskapliga utvecklingens etiska tveksamheter. Lihammer lyckas ställa en rad viktiga frågor om oss själva och nutiden genom att belysa dåtidens tankar och idéer.

Tidskildrandet är mycket snyggt och det känns trovärdigt. Historien är fiktion men platser och somliga skeenden har Lihammer plockat från verkligheten och hennes, antagligen, rätt djupa kunskaper om hur det var i samhället på den tiden.

Jag ska heller inte undanhålla en annan tanke som infinner sig när jag dyker ner i boken. Det är den tämligen säkra övertygelsen att det inte var sista gången som jag mötte kommissarien och polissystern. Lihammers berättande är rakt och underhållande lätt att läsa, huvudet fylls med bilder och det spelas, inom mig, nästan upp som det vore en film. Där säger spåkulan något spännande och avslutande. Inom fem år så kommer den här boken på bio.

Similar Posts:

• Realism och rysare
• Buddha och speedade kobror
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm
• Mustigt elegant om mord och mat
• Delad stad

Sundstedt, som tidigare gjort spelfilmen Den nya människan baserad på släktens erfarenheter, vill i Till Gertrud reda ut och levandegöra vad som faktiskt hände familjen med hjälp av intervjuer, brev och arkivmaterial. Och det är svårt att se några ”defekter” hos de människor som skrivit brev till sin syster Gertrud; hos de som brutalt undersöktes, testades och skyfflades runt på folkhemmets skuggsida.

Ur nutida synvinkel föreställer man sig gärna att vurmen för rashygien fick ett definitivt slut med nazismens fall 1945. Så var ju knappast fallet. Sundstedts mostrar och morbröder steriliserades på 1940-talet, men lagen om tvångssterilisering togs ur bruk och försvann först på 70-talet. Dessförinnan hade omkring 60 000 svenskar steriliserats utan ”genuin frivillighet”. Ofta var steriliseringen ett villkor för att komma ifrån institutioner och slippa sitta inlåst resten av livet. Ibland hjälpte inte det heller.

Gertrud och hennes syskon hörde till en fattig statarfamilj. När modern insjuknade och dog kunde fadern inte längre sörja för alla barnen. Inför skräckinjagande inspektörer, utan vuxna tillskyndare och med många flyttar och otillräckliga skolkunskaper i bagaget kunde ungarna lätt dömas ut som ”sinnesslöa” och ”imbecilla”. Gertrud klarade sig undan bara genom att ta tjänst på annan ort. Hade hon inte gjort det skulle författaren förmodligen aldrig ha funnits. Inte tillåtits bli till.

Till Gertrud är en indignerad men samtidigt anspråkslös liten bok om ett hjärtslitande ämne. Litterärt stilsäkert är det inte riktigt alla gånger, men det uppvägs helt av berättelsens förmåga att plocka ner denna skrämmande, nästan absurda sida av det moderna Sverige på ett mänskligt och mycket relevant plan.

Sundstedt spinner trådarna vidare in i nutiden och frågar sig när vår människosyn närmar sig den som möjliggjorde övergreppen mot hans släktingar. När vi med modern genteknik väljer bort ”defekta” foster – och i så fall hur ”defekta”? Vilka barn lever lika oskyddade idag som dåtidens skolösa statarungar? Ser vi rentav fortfarande i någon mån fattigdom som tecken på någon slags själslig defekt?

Similar Posts:

• Farfar var genetiker?
• En ny giv?
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Vänsterspioneri
• Don’t play it again Sam!

I Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder tittar Maja Hagerman närmare på de här idéerna om ras och ursprung. Hur kom det sig att Sverige under mellankrigstiden var världsledande inom rasforskningen, med Rasbiologiska institutet i Stockholm som ett den moderna vetenskapens flaggskepp? Och vad grundade sig rasföreställningarna på?

En liten men förvånansvärt långlivad skrift utkom i Rom år 98. I Germania beskrev Tacitus folken norr om imperiet. Hur mycket han egentligen visste om dem är tämligen oklart – om hur människorna som bodde där såg på sig själva vet vi ännu mindre – men det förefaller som att Tacitus främst beskrev vad som kommit att kallas ”ädla vildar”: ett folk vars oförfalskade och ursprungliga tillstånd användes för att kritisera det egna. Tacitus ansåg det urbana och internationella Rom depraverat och korrupt och germanerna kunde agera pedagogisk kontrast.

Fanns det då egentligen några germaner? Det fanns grupper som kom att ta till sig romarnas terminologi och definiera sig själva som olika germanstammar. Och det fanns uppenbarligen grupper som långt senare kom att anamma Tacitus nordbor och ägna hela sina liv åt att inte bara försöka bevisa deras existens utan också sitt eget släktskap med dem. Sisådär artonhundra år senare skulle föreställningen om det germanska folket komma att spela en högst livskraftig roll i svensk rasforskning. Tidens främsta vetenskapsmän och konstnärer lyfte fram ett hänförande ärorikt förflutet: det rasrena och livskraftiga svenska folket.

Man mätte skallar, fotograferade och kartlade människor, byggde hus och möbler i fornnordisk stil, organiserade arkelogiska samlingar, predikade kring rasblandningens faror, målade och diktade kring fornnordiska myter. Viktor Rydberg skrev om ”ariskt blod, det renaste och äldsta” och i Tyskland utarbetade Wagner mastodontverket om Nibelungens ring. Skansen och en rad andra museer grundades och hyllade vårt storartade förflutna. Här fick vikingarna, asarna och odalbönderna de gestalter vi idag tar för givna.

Att nazisterna, snarare än spred sin smitta till ett närliggande men mycket oskyldigt och demokratiskt land, hämtade inspiration från den svenska rasforskningen betyder inte att alla forskare var nazister. Många vägrade uttryckligen att låna sig till den tyska ideologin. Men läran om raserna och de fornstora germanerna var något mycket bredare än så.

Mot bakgrund av en nationell identitet i gungning inför modernitet, klasskamp och unionsuppbrott uppstod en ohelig allians mellan vetenskaper där det ena forskningsläget fick gälla för bevis i det andra. Resultatet blev en otäck rundgång lika ohälsosam som den inavel som förordades. Sällan har det gjorts så tydligt i vilken utsträckning vetenskapen snarare än sysslar med eviga sanningar väljer de frågor den ställer och ibland också de svar den ger utifrån specifika materiella och mentala villkor.

Efter kriget föreställer vi oss gärna att idéerna om raser rensades ut. Men snarare än att öppet dementeras – den svenska vetenskapen fick på inga villkor sammanblandas med tyska excesser – har de fått tyna bort och i någon mån leva kvar i underströmmarna. De forskare som för hundra år sedan hyllades för banbrytande rasforskning har plockats bort ur uppslagsverken, den roll forntida skrifter och senare verk spelat förtigs och tonas ner. Men om vi inte låtsas om de här idéerna, hur ska vi då känna igen dem om eller när de dyker upp igen?

Hagerman ger ett exempel som i all sin vardaglighet är ganska gripande. I ett dansk landskap bevisade man för några år sedan att bönder där faktiskt var släkt med invånare i en italiensk provins de lär ha haft kontakt med omkring hundra år före Kristi födelse. Det hela var mycket stort och rörande. Saken är bara den att om man går två tusen år tillbaka i tiden har var och en hundratals miljarder förfäder. Att på så långt håll ha släkt lite varstans är kanske inte så mycket att förundras över.

Hagerman hör till de historieforskare som anser att vetenskap inte ska stängas in i små akademiska rum som material för internt käbbel och ryggdunkande. Forskningen och historien måste ut i samhället och debatteras öppet – även när den som här är lite pinsam och obehaglig. Det gör henne till en av våra mest hedervärda och intressanta skribenter. Ambitionen att göra upp med våra föreställningar om det förflutna utförs på ett effektivt, intressant och odogmatiskt sätt. Man skulle kunna fråga sig vad som blir kvar när de pampiga myterna om fornstora dagar monteras ner. Men mytbildningen i sig, människors behov och bruk av historia och det fantasieggande tomrum de storvulna tankarna lämnar efter sig gör Det rena landet till en av de senaste årens mest spännande och viktiga böcker.

Similar Posts:

• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Fusion är nyckelordet
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”
• ”Lapp skall lapp vara” – en vitbok som visar hur den samiska identiteten kapades

Nu skulle man ju kunna invända att det som hänt har hänt och att det är en i sammanhanget väsentlig skillnad. Men det förutsätter att man helt objektivt och fristående från människors berättelser skulle kunna fastslå exakt vad som faktiskt har hänt. Det går möjligen i teorin (och teori intresserar mig måttligt). Precis som en roman ändrar sig när vi läser om den förändrar sig historien beroende på under vilka förutsättningar vi läser den. Det förflutna är inte vad det en gång var har jag symptomatiskt nog en kursbok i historiografi som heter.

För historien handlar om nuet. Den påverkas av hur vi vill förstå oss själva och var vi kommer ifrån. Ny forskning baserar sig förstås i stor utsträckning på ”fakta”, men vilka fakta vi får fram beror också på tolkningar och på vilka frågor vi väljer att ställa. Därför förändras även detaljer som framstår som historiska fakta. Så sjunker till exempel Titanic i varenda Titanic-film, men hur hon sjunker förändras med vrakforskningens framsteg.

Eller titta bara på vikingarna. Dessa urbilder av svensk nationalromantik skapades mer än något annat i ett surmulet revanschbehov kopplat bland annat till förlusten av Norge av en bunt dåligt pålästa konstnärer och framhejades av rasforskare med betydligt starkare anknytning till Nazityskland än till någon objektiv verklighet. Från tokromantiska tavlor av renblodiga ariska kämpar har vi också de ikoniska hjälmarna med horn på. I den arkeologiska forskningen däremot lyser dessa märkliga huvudbonader med sin frånvaro.

I ett av sommarens mer iögonfallande historieprojekt satsar också fackboksförlaget Historiska Media just på skönlitteratur. Välkända författare ska skriva varsin del i en släktkrönika planerad att sträcka sig genom Sveriges historia. Inledningsuppdraget går till Katarina Mazetti och avstampet tar man i, just det, vikingatiden.

Mazettis släkthistoria har en hel del såpaktiga drag – kärlekstrianglar mellan rivaliserande bröder och främmande sköna damer, sjöröveri och belägrade städer, mystiska försvinnanden och magiska ritualer – men den tar också sin utgångspunkt i aktuell forskning. Redan titeln, Blandat blod, säger en hel del om vikingasamhällets öppenhet för impulser utifrån, kulturella såväl som genetiska. Nationalstater finns det naturligtvis inte tillstymmelse till, däremot betydligt mer relativistiska religiösa yttringar, starka kvinnor, kristendomskritik och queerpotential.

Bilden av vikingatiden blir förhoppningsvis aldrig densamma. En och annan surmulen sekelskiftskonstnär vrider sig förmodligen i sin grav inför Mazetti och hennes likar. Det kan de sannerligen ha.

Similar Posts:

• Vikingasaga där efterordet inspirerar mest
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Trippelaktuell Mazetti
• Vikingar utan röd tråd
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Mot bakgrund i 1600- och 1700-talen tecknar Johannisson historien om kroppen som objekt inför den moderna läkarvetenskapens blick. Det är en historia om läkarrollens professionalisering under 1800-talet och om det medicinska mötet mellan läkare och patient som flyttar ut ur det privata hemmet och in på de framväxande klinikerna.

Därmed ökar också distansen mellan de båda parterna. Det medicinska mötet bygger på subjektets, läkarens, auktoritet över objektet, patienten, och distansen markeras genom användandet av diverse instrument, av handskar och vita rockar. Patientens berättelse reduceras till mer exakt förhörsteknik, och läkarens samlade sinnesintryck bryts ner till det som är mätbart. Fotodokumentation skulle lära läkarkandidaterna att ställa diagnos utifrån blotta anblicken av patienten och närheten till rasbiologins förutbestämda typer är slående.

Precis som i Den mörka kontinenten har Johannisson en hel del tyngd i det bildmaterial hon hittat. Sjuklingar som fotograferats i smyg eller människor som hänsynslöst ställt upp inför någon av rasbiologins folkinventeringar blickar in i kameran och värderas fullkomligt godtyckligt. Det finns en mycket obehaglig, voyeuristisk nerv i delar av det materialet. Dess vittnesbörd om hur längtan efter det vetenskapliga, rationella och verifierbara ibland tillåts köra över allt utrymme för individer och mänsklig variation är drabbande tydlig.

Tecknen är en stillsam, trevlig och bildad bok som stundtals lockar både till skratt och till ren fasa. Johannisson skriver humanistisk prosa på ett ganska klassiskt sätt som är både funktionellt och trivsamt att läsa. Inte minst bilder, mentaliteter och olika sinnesintryck översätts elegant och skickligt. Samtidigt som hon beskriver hur läkarvetenskapens professionalisering hela tiden försöker avgränsa sig till så konkreta ”fakta” som möjligt, håller hon själv en föredömlig balans mellan historiska fakta, idéer och reaktioner.

Inte minst bildmaterialet, med sina bisarra bildtexter, berör. Hos mig fastnar bland annat en bild på en tioårig pojke intagen på sinnessjukhus för masturbation, och en serie bilden på en liten flickas döende i cancer, kommenterat med ”stadium av kroppslig och själslig förädling, förklarat ansiktsuttryck”. Till de mer bisarra hör bilder av lavemang och demonstrationer av gynekologstolar som närmast framstår som missriktad pornografi, eller argument för sterilisering som ”Ansiktsuttrycket ointelligent”.

Det är komiskt, det är intressant och det är fruktansvärt skrämmande att det här för inte så länge sedan var vetenskap. Samtidigt är det lätt att rysa, skratta och må illa åt saker som utspelar sig på ett visst historiskt avstånd. Men jag undrar vilka våra misstag är, de som framtidens läsare ska skratta åt och må illa av?

Similar Posts:

• Karin Johannisson död
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Tårar i tid och rum
• Flytande men skarpt
• Sorgesång med essäkänsla

Det är förstås otroligt viktiga och intressanta frågor han ställer. Långt ifrån enbart historia- och debattbok är Terra nullius emellertid också naturlyrisk reseskildring med idéhistoriska avstickare och drömscenerier. Exakt vad författarens personliga drömmar och frossandet i geologiska fenomen har med kolonialismens problem att göra har jag svårt att se, och även om den essäistiska formfriheten gör boken lättläst kan jag känna att den ibland riskerar att blanda bort korten.

Då och då stör det mig också att det europeiska perspektivet får så stor plats. När det gäller kolonialhistorien är det i sanning segraren som skrivit historien. Urbefolkningen framstår ofta – kanske oftare än vad som är nödvändigt på grund av bristande källmaterial – som anonyma offerkollektiv.

Samtidigt är det i skildringen av aboriginernas utsatthet som Lindqvists text är som starkast. Traditioner, släkter och kulturer smulas sönder under europeisk girighet och godtycke. Människor dödas, interneras och utnyttjas, skiljs från sina familjer, sitt land och sitt kulturella sammanhang. Aboriginiska människoliv och identiteter offras lättvindigt inte bara på grymma kolonisatörers altare utan också på nonchalanta europeiska vetenskapsmäns.

Bland de viktigaste poängerna i boken hör det faktum att en svensk sällar sig till de allra mest osympatiska av de citerade kolonisatörerna. Zoologen Eric Mjöberg stal från aboriginerna de skelett som Sverige bara helt nyligen erbjudit sig att lämna tillbaka och förde också hem reseskildringar drypande av orimliga rasistiska uttalanden.

Att Sverige haft kolonier behandlas ofta i vår historieskrivning som kuriösa anekdoter. Helt i skymundan bakom vår förmenta neutralitet kommer det faktum att det knappast var moraliska skäl som gjorde att vi aldrig blev någon större kolonialmakt. Men om deltagandet i faktisk kolonisation varit förhållandevis blygsam för svenskarnas del har vi varit desto mer framträdande på det ideologiska planet. Rasbiologiska institutet och liknande instanser byggde ”vetenskapliga” ursäkter för europeisk skövlande och översitteri. För övrigt kan man ju också tala om kolonialiseringen av Norrland och en kolonial skuld gentemot samerna.

Detta sammantaget gör mina mestadels formella invändningar mot boken ganska försumbara. Terra nullius är en viktig bok, flytande trivsam med skarpa ställningstaganden.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Vår export av det civiliserande våldet
• Västerlandet och de Andra
• I glömskans simbassäng
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”

Farfar var rasbiolog och hette K V Ossian Dahlgren. Han var i grund och botten botaniker men med ett brinnande intresse för rasbiologi och verksam vid institutet för rasbiologi i Uppsala. Ossian Dahlgren var inte ensam om sitt intresse utan detta delades av en stor sfär forskare runt om i Västvärlden. Steriliseringarna av icke önskvärda föräldrar är ett exempel på hur rasbiologin var integrerad och praktiserades i det svenska folkhemmet. Ossian Dahlgren var alltså en i mängden av en legitimerad skara forskare.

Porträttet av farfar Dahlgren skisseras fram främst genom brev, mellan honom och hustrun Greta fram till några år efter det andra världskriget, men också genom författarinnans egna minnen. Det är en bestämd och dominant familjeledare som träder fram. Kontrollen över familjen verkar ha varit total. Ofta befann han sig på resande fot. Vetenskapliga konferenser och föreläsningsturnéer var frekvent inbokade. Ossian Dahlgrens paradox var emellertid att han inte själv levde upp till de ideal han förespråkade. Hans fru saknade de rätta förutsättningarna för att avla barn men det verkar ha kvittat. Han fortsatte att propagera för sina teser trots faktumet att hans egna barn inte motsvarade förväntningarna. Detta verkar emellertid ha påverkat barnen vilket inte alls är konstigt.

I Ossian Dahlgrens selektiva utopi skulle bara dugliga och rasrena människor finnas. Alla andra skulle försvinna på vägen om man bara följde vad vetenskapen sa. Det låter skrämmande och avlägset men tankarna är närmare än man anar. I boken sista delar låter Eva Dahlgren tiden smälta samman. Det gamla rasbiologiska institutet är idag centrum för medicinsk genetik. Här bedrivs forskning om människans minsta enheter och hur vi kan påverka och förändra dem för att bli av med eller tillföra egenskaper. Frågorna följer naturligt. Vad har hänt, hur förhålla sig? Parallellerna kanske inte är spikraka men de finns där och det är viktigt att dessa frågor luftas ordentligt.

Boken blir också riktigt intressent där den sistnämnda diskussionen förs. Visst är det spännande att följa Ossian Dahlgrens liv men porträttet tyngs faktiskt ned av de dignade citaten från alla brev. Det blir svårt att hitta rytmen då mer än hälften av texten är indragen. Kanske borde Eva F Dahlgren försökt att referera mer. Det kunde göra farfaderns historia mer lätt att ta till sig och det är viktigt för att kunna förstå de personer och det klimat som frambringade det rasbiologiska tänkandet likväl som det är nödvändigt att penetrera vår egen samtid för att kunna ha en åsikt om den medicinska genetiken.

Similar Posts:

• Makt, motstånd och samhällets bottensats
• De utsorterade
• Oväntat otäck ungdomsdeckare
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Det förflutna är inte vad det en gång var