Östern vidgar sig. Det som i På vägen till Babadag utgjordes av Europas östra yttergränser, är nu också de för oss avlägsna delarna av Ryssland samt Kina. Blicken är emellertid den samma, den som ser långt och skönjer det nära i det fjärran. Andrzej Stasiuk far genom landskap som får en att vilja ”dö…[och] återgå […][...]

När Världen bortom Dukla gavs ut var det den första boken av Andrzej Stasiuk som översatts och givits ut på svenska. Då, liksom nu, var det naturligtvis Tomas Håkanson som stod bakom överföringen från polskan till svenskan. I vanlig ordning med den äran, men det behöver vi nästan inte ta upp längre. Där Taksim, På […][...]

Byt ut bokstaven r i ordet fara. Med vadå? Bokstaven s. Ingen förintelseförnekare kommer över min tröskel. Jag kommer att be personen dra dit pepparn växer. Troligen säger jag ord med helt annan valör. Izolda lever i Warszawa, blir huvudlöst förälskad i mannen med de tafatta händerna. Livet pågår i Warszawas getto som nazisterna inrättat […][...]

Någonstans i ett land som inte fanns för några år sedan står en sovjetisk kavallerist och pissar i ansiktet på en död polsk soldat. Det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 är, åtminstone i resten av Europa, lite av ett bortglömt krig. Det nyuppståndna Polen och det nybildade Sovjetunionen rök ihop om… ja, officiellt förstås om kyrkan och […][...]

”Endast som vittne är människan till: Tag och skriv!” Så diktade en gång Gunnar Ekelöf, och sällan är det så påtagligt sant som då man läser om Förintelsen. Vi från Jedwabne är en fruktansvärt väl genomförd reportagebok. Den är också fruktansvärd, punkt. Den 10 juli 1941 sker en massaker på judar i den polska staden […][...]

I Sverige beskrivs ofta abortfrågan som en ickefråga. Som om den helt oproblematiskt vore huggen i sten. Vi är ju så sexualliberala här. Det säger nog betydligt mer om vår egen självbild än om frågan i sig. För bara några decennier sedan reste svenska kvinnor till det kommunistiska Polen för att göra aborter. Numera är […][...]

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka när jag läser MichaÅ‚ Witkowskis Margot. Jag hinner inte tänka. Allt går så fort och är så mycket. Margot, bokens titel och första huvudperson, är långtradarchauffören med traumatisk barndom och prostituerade nattepisoder. Hon, och alla andra långtradare, fascineras av den rullstolsbundna och socialt isolerade Joanna, som blir […][...]

”Jentl, du har en mans själ.” Så säger Jentls far till henne när de bakom nogsamt stängda dörrar studerar Toran tillsammans. Flickan har läshuvud, men flickor får inte studera. Flickor ska gifta sig, föda barn och passa upp på familjen. När fadern dör tackar Jentl emellertid nej till alla äktenskapsanbud. Hon säljer sina tillgångar, klipper […][...]

När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i Polen gick ut i strejk år 1980 fanns det nog en del personer som började hoppas på, alternativt befara, att det realsocialistiska experimentet höll på att gå mot sitt slut. Många har sett dramatiska bilder på när fackföreningen Solidaritets ledare Lech Walesa hoppade över varvets staket för att […][...]

Lubiewo börjar med en urinluktande hiss och fortsätter lukta piss, smutsig betong och otvättade kukar boken igenom. Journalisten Michal Witkowski tar en polsk piss-hiss med sönderbrända knappsatser upp till fjärde våningen. Där möter han Patricia och Lukrecia, två till synes feta och flintskalliga gamla gubbar med svampangrepp under naglarna och ett gemensamt litet badrum. Badrummet […][...]