Vargen tog den. Det har alltid varit den officiella förklaringen till varför Hirka inte är som alla andra. Som folk. Hon minns det visserligen inte själv, men hon var också bara ett spädbarn när det hände. Pappa har berättat, och ärret sitter ju där i ryggslutet. Så varför skulle hon tvivla? Självklart måste även Hirka […][...]

För ett tag sen gjorde vi en temasida här på dagensbok.com om de genrer som brukar betecknas som autofiktiva, Att skriva liv. Självbiografiska romaner, självbiografier, biografier, fiktiva biografier och allt vad det är – ofta med luddiga gränser sinsemellan. Anne B Ragdes nya, Jag har ett täcke i tusen färger, får väl räknas till denna […][...]

Det är så himla orättvist. Allt trettonåringarna Arve och Jonas vill är att se musikvideos på Sky Channel, men för det måste man ha kabel-tv, och det har bara de som bor i lägenhet. Hemma hos Arve och Jonas finns endast den statliga tv-kanalen, och de visar aldrig musikvideos, bara någon gång ”Take on me” […][...]

1980-talet var ett tråkigt decennium. Det är i alla fall själva utgångspunkten för Tore Renbergs båda kortromaner Videogutten och Farmor har kabel-tv. Det har förmodligen också ganska mycket att göra med åldern hans huvudpersoner befinner sig i, yngre tonåren och otåligt väntande på att saker ska börja hända, vad det nu är. Det finns förstås […][...]

Oljestaden Stavanger ska vara världens rikaste stad, men karaktärerna i Tore Renbergs Vi ses i morgon känner sig ofta långt ifrån rika. Den ensamstående kommuntjänstemannen Pål, till exempel. Han har spelat bort massor av pengar på nätet och orkar inte ens le naturligt mot sina båda tonårsdöttrar längre. Läget är desperat och Pål drar sig […][...]

”Ett önskat barn kommer till världen, fött under kärleksträdet.” Så inleds Det växer ett träd i Mostamägg, men det är inte i första hand sådana barn Britt Karin Larsens roman handlar om. Ett annat barn kommer till världen, fött under ensamhetsträdet, för det var inte önskat, det skulle aldrig ha fötts, och när det skriker, […][...]

Min bekantskap med den norske författaren Tomas Espedal inleddes i och med att hans roman Mot konsten gavs ut på svenska 2013 (min recension av den finns här). Min inledande skepticism gentemot en författare som skriver böcker om att skriva böcker försvann i samma stund som jag invaggades i den poetiska rytm historien berättas på. […][...]

Poeternas rätt i samhället finns det ingen grupp som heter. Jag ägnar mig åt att beskriva mellanrummen, att utforska trädens andetag, är inget en i en bisats nämner i vardagspratet hos frisören. Detta till trots; poesin kommer alltid att hanka, krångla och åla sig fram, oavsett konjukturer och inflationer. Dessutom, poeten som person ger alltid […][...]

Människor och djur, djur och människor, död och levande, kön och kropp, offer och förövare. Att norska Kristin Berget strävar efter att lösa upp invanda förställningar om uppdelning gick att ana redan i hennes förra diktsamling, Der Ganze Weg. ”Kroppen är också ett hus/ där rovdjur samlas” skrev Berget. Och ”Offerplatsen är bara tiden synlig […][...]

Hon ställer ifrån sig den tomma tallriken, böjer sig fram och sätter fötterna i golvet, hon reser sig och vet bara en sak, hon ska in i köket och rosta sig en brödskiva till. Detta! Tillståndet där allt annat är bortrensat. Där allt runtomkring är tomt. Där till synes små handlingar blir de viktigaste och […][...]