Det här är historien om den största terrorattacken mot det norska samhället under modern tid. Man önskar att man inte läst den, man önskar att man låtit bli, och ändå känns det nödvändigt. På de första sex sidorna kastas vi direkt in i den vidrigaste delen av berättelsen, skottlossningen på Utöya. Kanske skriver Seierstad in […][...]
























