Recension

: En dag i historien, 22 juli
En dag i historien, 22 juli Andrea Gjestvang
2012
Pax förlag
7/10

En historia som inte får glömmas

Utgiven 2012
ISBN 9788253035413
Sidor 102
Språk Norska

Om författaren

Andrea Gjestvang är en prisbelönt dokumentärfotograf, född 1981. Hon har tidigare arbetat med fotoprojekt rörande ungdomars situation. En dag i historien, 22 juli (2012) är hennes första bok.

Sök efter boken

Den 22 juli 2011 är verkligen en dag med en historia många av oss helst vill glömma. Det var då en man med berått mod mördade 69 personer på det socialdemokratiska sommarlägret på ön Utøya i Norge.

De som befann sig på ön den dagen kan dock inte glömma. Det är deras tankar och berättelser, och deras försök att komma vidare i livet, som Andrea Gjestvang haft som utgångspunkt i sitt arbete med denna bok. Under sex månader har hon varit i kontakt med 43 av de som överlevde. Några med hemska fysiska skador, alla med psykiska skador, i form av mardrömmar och rädslor som kanske aldrig kommer att lämna dem. I ett förord berättar fotografen om sitt arbete:

Fotografi handlar om att se. Også det som er obehaglig, vondt och håpløst. Jeg tror att vi mennesker har ett grunnleggende behov för att finne mening i det meningsløse. Og til å forsøke å laere av self den vondeste erfaring.

endagihist-inlaga1

Det är ett vanskligt fotografiskt uppdrag Gjestvang gett sig själv. Det gäller att bevara personers integritet och samtidigt försöka berätta en historia som måste berättas. Det är alltför ofta som allmänintresset försvinner när nyhetsmediernas sökarljus släcks. Men människorna som var där, de glömmer inte.

En intressant sak som framträder är att ingen av de intervjuade uttrycker något hat mot gärningsmannen. Han har i de överlevandes tankar förvandlas till något obegripligt ont som man helst vill sluta tänka på. Och framför allt inte vill drömma mardrömmar om. Förövarens namn nämns inte överhuvudtaget i boken.

De flesta vill bara återvända till livet som det var före den där ödesdigra dagen. Det är en heroisk kamp ungdomarna fört. Några har haft stöd av varandra och har fått bearbeta händelsen med hjälp av släkt och vänner. En av de som råkade illa ut efter händelsens upplösning var Da Anzor Djoukaev. Han fick efter gripandet av gärningsmannen tillbringa 17 timmar i säkerhetscell på Hønefoss Polisstation, misstänkt för medhjälp till massakern. Han fick inte ens ringa familjen för att berätta att han levde. När polisen upptäckt sitt misstag och släppte honom hade hans olyckskamrater alla rest hem. Därigenom missade han möjligheten att bearbeta händelsen med de enda som helt kunde förstå skräcken. Eller som han själv uttrycker det:

Mange følte at de fikk livet i gave på ny da de møttes på Sundsvollen fredag kveld. De bearbeidet opplevelsen sammen. Jeg fikk ikke vaere med på det.

Bilderna är tagna i ungdomarnas hemmiljöer. Enkla porträtt, ofta fotograferade i naturen. Skogen eller fjället har för många blivit en plats där man får ro. Många har fortsatt sitt engagemang inom politiken. Andra har helt bytt bana.

Engasjemanget er som før, men viljen er starkere. Jeg vil bruke erfaringe jag fått, till å bidra til noe som er større enn meg selv. /Tarjei Jensen Bech, 20

Samtidigt som det är en gripande och hemsk läsning, så är boken hoppingivande. Livet går trots allt vidare för de som kom levande från Utøya.

Tommy Arvidson

Publicerad: 2013-07-28 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-27 20:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5328

2 kommentarer

Ska läsa!

Tommy Oregistrerad 2013-07-28 05:37
 

Den boken måste jag också läsa!

Andreas Oregistrerad 2015-02-10 22:41
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?