En far skriver texter till sin ofödda dotter. Dottern ligger fortfarande där inne, i det skyddande svarta höljet och har ännu inte mött något i yttervärlden. Fadern berättar för henne: om äpplen, getingar, huggormar, toalettstolar och ambulanser. Och om en hel massa andra ting, människor, djur och fenomen. Jag vill visa dig världen, som den […][...]

I somras kom en minst sagt fascinerande nyhet om den märkligt benämnda hajen håkäring. Forskare hade kommit fram till att arten kan bli så gammal som 400 år, vilket gör det till det klart mest långlivade ryggradsdjuret. Dessa hajar uppnår könsmognad så sent som vid 150 års-strecket. I centrum för, eller kanske snarare ständigt lurande […][...]

Hanne Ørstaviks nyaste bok är förlagd till hamnstaden Málaga i södra Spanien. En stad jag själv bott i och nyligen återvänt till. En stad som lyser av kontraster; starkt präglad av såväl sin historia som sin modernisering. Det tycks vara en perfekt fond till en dov, sinnlig Hanne Ørstavik-roman. Den tidigare, Det finns en stor […][...]

Jag läste Hanne Ørstavik första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Då hette boken Tiden det tar. I fokus var kroppslig erfarenhet i förhållande till språk och familjerelationer och jag minns det som en roman som pågick mycket långsamt, både i huvudpersonen och i mig, efteråt. 2016 har Ørstavik hunnit ge ut ett […][...]

Kjetil och Aina har en plan. De lämnar studentrummet i Bergen och flyttar hem till lilla Ålesund över sommaren för att jobba ihop pengar. Till hösten ska de ansluta sig till ett ekokollektiv i USA. Men till hösten är Aina gravid. Efter stor tvekan bestämmer de sig för att trots allt behålla barnet, och med […][...]

Evna, den tredje och sista delen i Siri Pettersens fantasytrilogi Korpringarna, dimper ner i min brevlåda och drar som en mindre tornado över min planering. Det mesta blir liggande tills efter att Evna är utläst. En stund efteråt också, förresten, den där stunden efter en riktigt bra bok när man inte riktigt vill ta tag […][...]

I slutet av Odinsbarn – ja, det här är en recension av en uppföljare, så sluta genast att läsa om du inte vill veta hur föregångaren slutar – lämnade Hirka Ymslanden genom stenportarna. Delvis för att skydda det enda land hon minns att hon levt i från sitt eget skadliga inflytande, delvis för att eventuellt […][...]

Det är dags för förändring i Stavangers undre värld. Cecilie, Rudis tjej och Janis syster, väntar barn och huset, liksom livet, behöver snyggas till i grunden. Det finns heller ingen ekonomi i inbrott längre; Stavangerborna har för gott om pengar för att vilja köpa stöldgods nu för tiden. Hillevågsgänget ska alltså dra sig tillbaka. ”Gå […][...]

Erlend Loe må vara en av Skandinaviens mest populära författare men jag har aldrig riktigt förstått mig på hans böcker. Naiv. Super är en underhållande bok som jag verkligen gillade i mina tonår men annars har storheten med norrmannens skrivande gått mig förbi. Trots detta fick jag för mig att läsa hans debut Blåst från […][...]

”En ö är ett kosmos i ett nötskal” står det i inledningen till ett av de första kapitlen i Roy Jacobsens roman De osynliga. På många sätt görs detta tydligt i den berättelse som sedan följer. Ön som skildras heter Barröy, ligger i Nordnorge och befolkas av de fem personerna i familjen med samma namn. […][...]