Recension

: De osynliga
De osynliga Roy Jacobsen
2015
Norstedts
7/10

Ett kosmos i ett nötskal

Utgiven 2015
ISBN 9789113060484
Sidor 223
Orginaltitel De usynlige
Översättare Staffan Söderblom
Först utgiven 2013

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Roy Jacobsen, född 1954, har givit ut ett stort antal romaner och novellsamlingar i hemlandet Norge. Tretton titlar är översatta till svenska och med Segerherrarna fick han Ivar Lo-priset 1994, som enda icke-svenska författare någonsin. De osynliga som kom 2015 på svenska är hans hittills största försäljningsframgång.

Sök efter boken

”En ö är ett kosmos i ett nötskal” står det i inledningen till ett av de första kapitlen i Roy Jacobsens roman De osynliga. På många sätt görs detta tydligt i den berättelse som sedan följer. Ön som skildras heter Barröy, ligger i Nordnorge och befolkas av de fem personerna i familjen med samma namn. Den mest centrala karaktären är Ingrid, som är tre år när boken börjar. På ön bor också hennes far och mor, en ogift faster och hennes farfar. Ibland händer det att någon kommer in från fastlandet, som man kan se på långt håll från ön, men oftast är det bara de fem därute. Med varandra, djuren och vädret.

Är det något man slås av som läsare så är det just hur beroende av och utlämnad man är till vädret, årstiderna, kretsloppet, när man befinner sig på en ö på dessa breddgrader. Öborna är ständigt sysselsatta med olika göromål: de fiskar, torkar fisken, saltar den, säljer den. De håller kor som ger mjölk, de odlar hö och slår det, de samlar in torv som de eldar med under vintermånaderna. Och fadern, Hans, funderar ständigt på sätt att utveckla ön och dess potential – borde de inte bygga en kaj till exempel, så att stora båtar kan lägga till och inte bara snipan? Behöver vi inte en ny torkställning? Han pratar inte med någon om de här planerna, går bara och grunnar på dem tills han en dag helt plötsligt sätter igång att göra.

Det pratas över huvud taget inte mycket. Men tankarna och känslorna finns där, och när de återges, och efterhand blir fler för Ingrids del, så inser jag hur effektivt det är som berättargrepp att skildra dem så sparsamt. För när de väl kommer, då slår de en med kraft. Som när Ingrid vid ett tillfälle plötsligt inser att vuxna kanske inte alltid talar sanning. Senare står hon och ser sin mor på avstånd och inser att hon inte känner henne, att hon är en egen person också, inte bara hennes mamma. Hisnande, existentiellt, en känsla som kanske aldrig går att greppa för någon av oss.

De osynliga är en bok till stor del fri från dramatiska händelser – utom när det gäller vädret då, där det stormar och regnar och är torka eller kyla mest hela tiden. Istället är boken en hyllning till allt det arbete som människor som familjen på Barröy utfört genom tiderna, och till all den kunskap som de besuttit, ofta i tysthet. När jag läser blir jag själv alltmer imponerad av allt de gör och kan: att de vet hur man agnar ett långrev, lagar en snipa, bygger en brunn. Och av envisheten – de måste ju börja om hela tiden: hus rivs ner av stormen, båten går sönder i högvatten, djuren blir sjuka och dör. Men allt tas med jämnmod, så är det bara. Ibland slår det över, men alltid med tystnad.

Roy Jacobsen har skrivit flera böcker tidigare och de är inbördes väldigt olika: olika platser, tider och samhällsklasser. Jag har läst en tidigare, den fantastiska Underbarn, som är väldigt annorlunda både till innehåll (där är det 60-tal i arbetarkvarter i Oslo) och stil – berättarrösten är en annan där, mer ung och rastlös, perspektivet är pojken Finns. Fokus på detaljer och på det som sker mellan vuxna och som barn ser men inte förstår finns dock i båda böckerna, om än tydligare i Underbarn. Det finns också teman som går igen – skildringar av barn som omhändertas av andra än sina egna föräldrar, barn som tvingas ta vuxnas ansvar. Och av personer som anses vara ”idioter” – här är det Barbro, Ingrids faster, som är lite annorledes. När jag jämför de två böckerna blir det också tydligt hur samhället förändrats i Norge sedan dess, mot att allt större ansvar och fler beslut tas av staten kring frågor som dessa, på gott och ont. Hans böcker lyckas faktiskt med något verkligt storartat i det: de fångar det stora i det lilla, visar på skeenden i tiden och samhället genom på en gång närgångna och gåtfulla porträtt av vanliga människor. Onekligen lyckas han fånga det där kosmoset i nötskalet.

Alice Thorburn

Publicerad: 2015-08-08 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-06 22:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6214

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?