Omslaget pryds av en ung människa som har dragit mössan långt nedför pannan och sett till att halsduken täcker både näsa och kinder. Endast två stora, bärnstensfärgade ögon ser ut över min högra axel. Ingenting i blicken avslöjar vad som utspelar sig där. Snön täcker åkern som ligger intill randen av en tallskog. Där ligger handskrivna […][...]

För några år sedan diskuterade jag en nyutkommen bok med en kollega. Jag sa att jag inte var så värst imponerad av den, att den var en högst ordinär barndomsskildring. Kollegan blev fundersam och sa att han uppfattat det som att författaren haft en ganska besvärlig uppväxt. Ja? En ordinär barndomsskildring är väl oftast en […][...]

I delar av sydvästra Kina bestryks äppel- och päronblommorna numera av pollentäckta penslar hållna av människohand. Detta sedan de naturliga pollinerarna, humlor och bin, slagits ut till följd av besprutning och monokulturernas utbredning. Uppe bland grenverket i ett kinesiskt fruktträd och dryga 80 år framåt i tiden befinner sig Tao när läsaren möter henne på […][...]

Jag hade beställt hem Knausgårds båda böcker: Om hösten och Om vintern redan i början av sommaren. Jag tog mig an Om hösten och recenserade den, och när det nu var dags att recensera Om vintern kände jag en kvävande trötthet, var det verkligen så att jag skulle läsa ännu en bok av texter som […][...]

En far skriver texter till sin ofödda dotter. Dottern ligger fortfarande där inne, i det skyddande svarta höljet och har ännu inte mött något i yttervärlden. Fadern berättar för henne: om äpplen, getingar, huggormar, toalettstolar och ambulanser. Och om en hel massa andra ting, människor, djur och fenomen. Jag vill visa dig världen, som den […][...]

I somras kom en minst sagt fascinerande nyhet om den märkligt benämnda hajen håkäring. Forskare hade kommit fram till att arten kan bli så gammal som 400 år, vilket gör det till det klart mest långlivade ryggradsdjuret. Dessa hajar uppnår könsmognad så sent som vid 150 års-strecket. I centrum för, eller kanske snarare ständigt lurande […][...]

Hanne Ørstaviks nyaste bok är förlagd till hamnstaden Málaga i södra Spanien. En stad jag själv bott i och nyligen återvänt till. En stad som lyser av kontraster; starkt präglad av såväl sin historia som sin modernisering. Det tycks vara en perfekt fond till en dov, sinnlig Hanne Ørstavik-roman. Den tidigare, Det finns en stor […][...]

Jag läste Hanne Ørstavik första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Då hette boken Tiden det tar. I fokus var kroppslig erfarenhet i förhållande till språk och familjerelationer och jag minns det som en roman som pågick mycket långsamt, både i huvudpersonen och i mig, efteråt. 2016 har Ørstavik hunnit ge ut ett […][...]

Kjetil och Aina har en plan. De lämnar studentrummet i Bergen och flyttar hem till lilla Ålesund över sommaren för att jobba ihop pengar. Till hösten ska de ansluta sig till ett ekokollektiv i USA. Men till hösten är Aina gravid. Efter stor tvekan bestämmer de sig för att trots allt behålla barnet, och med […][...]

Evna, den tredje och sista delen i Siri Pettersens fantasytrilogi Korpringarna, dimper ner i min brevlåda och drar som en mindre tornado över min planering. Det mesta blir liggande tills efter att Evna är utläst. En stund efteråt också, förresten, den där stunden efter en riktigt bra bok när man inte riktigt vill ta tag […][...]