Utgiven | 2016 |
---|---|
ISBN | 9789150117509 |
Sidor | 44 |
Orginaltitel | Morkels alfabet |
Översättare | Barbro Lagergren |
Först utgiven | 2015 |
Omslaget pryds av en ung människa som har dragit mössan långt nedför pannan och sett till att halsduken täcker både näsa och kinder. Endast två stora, bärnstensfärgade ögon ser ut över min högra axel. Ingenting i blicken avslöjar vad som utspelar sig där.
Snön täcker åkern som ligger intill randen av en tallskog. Där ligger handskrivna lappar med poetiska meningar. Snabbt introduceras jag för huvudpersonen Anna, som förundras över de kortfattade hälsningarna. Hon är van att vistas i naturen och inte rädd för att strosa på egen hand. Nyfiket följer hon spåren i nysnön så att hon ska hitta avsändaren bakom lapparna.
Anna lyckas, vilket känns självklart. Hon möter själsfränden Morkel i en trädkoja och de byter bokstäver med varandra. Utbytet växer till att omfatta även ord och meningar. Handlingen liknar de sökande och bekräftande blickarna i förälskelsens första stadium.
I berättelsens värld finns inga synliga föräldrar. Anna och Morkel, som är i elva-, tolvårsåldern tycks vara fulla av sig själva och all kunskap de samlat på sig under de första skolåren. De känner till fåglarnas namn och de vet hur man håller sig varm när iskristallerna i träden glittrar. Friheten är att hitta både en själsfrände och att förnimma bitterljuva toner innanför bröstkorgen. De är hemma i varandras sällskap i ett starkt nu. Kanske är nuet starkare för att de har en föraning om det som sker längre fram. Att de plötsligt inte har varandra längre. Men de klarar ensamheten just för att de en gång var tillsammans några dagar i trädkojan. Samhörighetens starka band är kvar fastän de skiljts åt. Texten är vackert återhållen; författarens ordval och meningar är fulla av öppningar. Jag tycker mig se den lagrade elektriciteten vibrera i varje litet mellanrum som inte är en bokstav.
Stian Hole skapar sina bilder digitalt och de inverkar mycket effektfullt på mig, nästan lite omvälvande så att jag vill värja mig. Formen är stiliserad och dokumentär på samma gång, som hip-hop omstöpt i bildkonst. Det är lätt att associera till Salvador Dali. Eller, nej, jag associerar förstås mer till Grant Wood, vars porträtt av människor på landsbygden i amerikanska Mellanvästern, skapar lätt oro i sin påträngande stil. På samma sätt är det som om jag tvingas in i Stian Holes huvud. Mitt öga måste vänja sig vid bildernas utformning innan jag kan ta dem till mig.
Inom mig växer därför frågan: Till vem riktar sig Morkels alfabet? I första rummet är det inte de minsta barnen jag tänker på. Inte heller lågstadiebarnen, tror jag. Också det faktum att de vuxna är bortstädade i världen, gör att jag tror mig hålla i en bok för ganska självständiga individer. Jag tänker mig en målgrupp i mellanstadieåldern, som likt berättelsens Anna och Morkel finner trygghet i närliggande naturmiljöer. Och som får tillåtelse att klättra i träd utan att vuxna lägger sig i. I utforskandet av känslorna innanför den egna bröstkorgen ska de vuxna nämligen hållas på den andra sidan av den stängda dörren.
Publicerad: 2017-05-17 00:00 / Uppdaterad: 2017-05-18 08:17
Inga kommentarer ännu
Kommentera