Alla fyra novellerna tar oss till 1800-talets Sankt Petersburg, befolkat av människor som försöker överleva – ekonomiskt och socialt – utifrån olika yrkesroller och social tillhörighet.

De första novellerna, Kappan och Näsan, är de två i boken som är mest lika varandra. Båda börjar med att vi följer en huvudperson med ett tydligt problem som avslöjas redan i titeln. Den första novellen handlar om kampen för att få en tillräckligt varm och respektabel kappa, vilket kanske inte låter lika skruvat som den andra novellens borttappade näsa, men Gogol håller läsaren på tå med sin berättarstil och oväntade grepp. Du kanske tror att mannen med kappan är huvudpersonen, eftersom han hålls fram som huvudperson redan från början – men i Gogols berättande kan vi aldrig ta något för givet.

Med ett nära, personligt tonfall i berättarrösten känns det som om någon klivit rakt ur 1800-talets Sankt Petersburg för att berätta för just mig om dessa märkliga händelser, samtidigt som en oförglömlig stad växer fram. Det är skruvat och roligt och spetsigt. Säkert finns det många inbyggda insinuationer och paralleller som går mig helt förbi, eftersom jag kan så lite om den här platsen vid den här tiden. Men det gör inget, för där finns tillräckligt att ta till sig ändå.

Av de fyra novellerna är Nevskilj prospekt den som berör mig minst. Novellen inleds med en utförlig beskrivning av stadens paradgata och det är i just det som jag tappar bort mig. Det dröjer innan några tydliga karaktärer framträder. Att lyfta fram platsen, gatan, som huvudperson är ett intressant grepp, men för mig blir det mest just ett grepp för att uppnå något annorlunda, i stället för att landa som berättande. Den distanserade berättaren känns igen från de föregående novellerna, men utan tydliga huvudpersoner blir det distanserade till ett generaliserande som gör att det inte fastnar hos mig.

Den avslutande novellen, En dåres anteckningar, översatt av Bengt Jangfeldt (de andra tre novellerna är översatta av Nils Åke Nilsson) är den som skiljer sig allra mest från de övriga tre. Den berättas i dagboksform och gestaltar en människas tilltagande förvirring steg för steg, eller snarare dag för dag – en kombination av berättarstil och tematik som ju sedan fått flera efterföljare.

Similar Posts:

• Bland cyniska läkare och supande hundar
• 4 x ryska klassiker
• Ryska pärlor
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Vemodiga stadsporträtt

Själv vill jag inleda vår affär med denna samling berättelser. Med viss autobiografisk inspiration; Bulgakov var själv utposterad läkare på den ryska landsbygden. Mellan 1916 och 1918 bedrev författaren sitt läkaruppdrag genom revolutionsåren och bolsjevikernas maktövertagande. Genom Dr Vladimir Bomgard får vi i huvuddelen av novellerna ta del av en mans själsliv, en högspänt vetgirig och skicklig iakttagare av ryskt lantliv, i kamp mot befolkningens varierande grad av skrock, förfall och ohälsa.

Det är färgstarkt och detaljrikt, Bulgakov skildrar allt från förlossningar till syfilis. Doktorn möter ofta ovilliga patienter som han och hans kollegor, trots dåliga förutsättningar, försöker bota. Den som läst Nikolaj Gogols Petersburgsnoveller kommer att känna igen den skickliga gestaltningsförmågan. Det är en desillusionerad avteckning med träffsäker psykologisk insikt som drabbar inte bara huvudpersonen, utan också de mentaliteter och attityder som höll på att utvecklas i det ryska samhället.

För den som vill jämföra dessa förhållandevis nyktra noveller med senare alster, ingår i samlingen även två av hans mer besynnerliga berättelser, detta i form av de längre historierna ”En hunds hjärta” och ”De ödesdigra äggen”.

I ”En hunds hjärta” lyckas novellens huvudperson Filipp med konststycket att ge en byracka mänsklig karaktär. Resultatet är en gestalt som med nyvunnen företagsamhet och odräglig intelligens går till Hyresgästföreningen för att kräva besittning i läkarens bohag, manipulerar kommunisterna för egen vinning och får jobb som kattutrotare. I novellen ”De ödesdigra äggen” möter vi istället en zoolog som av misstag uppfinner en livsstråle. Detta väcker förstås ett våldsamt intresse hos den kommunistiska pressen och berättelsen blandar på ett effektivt sätt bitande samhällssatir med gotisk skräck.

Bulgakov lyckas på ett bra sätt att blanda det egendomliga och märkliga med mer realistiska inslag. Framförallt finns mellan raderna en uppfriskande cynism, som jag finner väldigt livsbejakande. Som hos några andra av de stora ryska namnen lyckas flera noveller med konststycket att skapa en associativ spegel mot det mänskliga psyket. Doktor Bomgard är både rädd och stöddig, genomskådar sin egen ringa kunskap för att senare visa prov på stort självförtroende. På ytan är det motsägelsefullt, men genom att vi får delta i hans själsliv förstår vi hans karaktär som tämligen logisk.

Något jag särskilt uppskattar är att satiren aldrig blir till platt, simpel propaganda för en särskild världsåskådning. Realkommunismen får sig några kyssar förstås, men det är rätt eleganta nålstick. Och de av oss som insjuknat i sviterna av 1990-talets ironi, gör gott i att ta fram våra termosar och vrida upp termostaten. Det vore nämligen dumt att gå miste om att låta oss frysa en smula tillsammans med sjukvårdspersonalen i någon rysk avkrok. Till på kuppen kanske vi blir mer humana cyniker än vår tid hittills sett prov på, fast det om något ska nog mycket till.

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Djävulsk briljans
• Ryska pärlor
• Vecka 21: Ta efter Taschen!
• Stilig satir

Nu har de även gett ut en ”fyra” (förlaget släpper fyra titlar åt gången) med noveller av några av de mest välkända ryska författarna; Nikolaj Gogol, Anton Tjechov, Michail Bulgakov och Fjodor Dostojevskij. Tre av titlarna är nyöversättningar, medan Livets stråle av Bulgakov ges ut på svenska för första gången. Alan Asaid som står för översättningarna ska ha en eloge för sitt jobb.

Just Livets stråle är en förkortad version av Bulgakovs kortroman De ödesdigra äggen från 1925, i vilken hans stora verk Mästaren och Margarita i sin tur har sitt ursprung. Mycket i novellen känns igen – framförallt hans vassa personbeskrivningar, men också kritiken mot samhället och dess byråkrati. Och då givetvis omskrivningarna och symboliken för detta, eftersom samhällsklimatet hindrade konstnärer att uttrycka sig på annat sätt. Det är en novell som blandar realism och fantastik på ett sätt som är typiskt för Bulgakov – dammiga korridorer och myndighetskontroll blandas med galna experiment och muterade kräldjur – och som är fylld av detaljer som ger liv åt varje scen.

En dåres anteckningar av Gogol (först publicerad 1835) är en novell i dagboksform, där vi följer en människa som tappar fotfästet i verkligheten. En osynlig man som arbetar vid sitt skrivbord på departementet och som förälskar sig i dottern till sin överordnade. I detta finner han först styrka, men kanske är det just förälskelsen som driver honom in i galenskap. Mannen hanterar förödmjukelsen i den obesvarade kärleken genom att ge sig själv en oerhört betydelsefull roll – alla tecken tyder ju på att han i själva verket är kung av Spanien. Gogol, som även skrivit Näsan och Kappan, skildrar här en människas sönderfall på ett sätt där jag som läsare riktigt känner hur marken försvinner under fötterna, hur tid och rum blir svårt att förstå och där djur mycket väl kan föra belevade konversationer.

Den av novellerna som jag först läser är Fästmön av Anton Tjechov. Jag har precis avslutat Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, och såväl som i förlagets beskrivning av boken som i diskussionerna kring hennes Nobelpris så jämförs Munro med just Tjechov. Novellix i sin tur jämför Tjechov med Munro. Och visst finns det likheter. Framförallt i hur de i väl valda scener skildrar, inte stora omvälvande händelser, utan snarare de där stillsamma valen vi gör som sedan leder till stora omvälvningar. Det är det lilla livet som beskrivs och relationer människor emellan är alltid navet i berättelsen. Det är det där telefonsamtalet vi inte ringer, eller det nattliga samtalet med en vän, som avgör hur allt blir efter det. Där Munro använder sig av tystnader och pauser lägger Tjechov dock gärna in en tårfylld scen, vilket gör novellen en aning daterad. Jag har svårt att relatera till, och ganska snart irriterar jag mig även på, all denna gråt. Av dessa fyra noveller är det dock det stillsamma berättandet hos Tjechov som jag uppskattar mest.

Förmodligen är det nog Fjodor Dostojevskij som är det allra tyngsta namnet i denna allt annat än fjäderlätta kvartett. I novellen En löjlig människas dröm ska berättarjaget just ta livet av sig, då han somnar till och i en dröm förs till en alternativ värld där människorna lever tillsammans i total lycka och utan konflikt. Det är en berättelse om människans villkor, om hur vi fast vi vet bättre driver på vår egen undergång. Språket är pompöst, stilen upprepande. Just på det sätt som gör att jag inte tar mig igenom vare sig Brott och straff eller Bröderna Karamazov.

Att jag känner denna sorg har att göra med att de inte vet vad som är den djupa sanningen, medan jag å min sida vet vad som är den djupa sanningen. Å, så tungt det är att vara ensam om att veta vad den djupa sanningen är! Men det kan de inte förstå. Nej, det kan de inte förstå.

I novellformen kommer jag bättre överens med denna omständliga berättarstil, kanske på grund av det faktum att historien inte kommer att ha möjlighet att breda ut sig över 500 sidor. Jag suger på formuleringarna mer, de som jag i romanerna kan uppleva som outhärdliga transportsträckor. Och även om jag inte tinar upp fullständigt gentemot Dostojevskij efter att ha läst novellen (jag är inget fan av att berätta via drömmar heller), så har jag trots allt gått och införskaffat hans kortroman Anteckningar från källarhålet. En kortroman av ordflödets mästare borde väl till och med jag klara av.

De stora ryska berättarna ger oss stora små noveller. Eventuellt de längsta noveller som Novellix hittills gett ut, helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

Similar Posts:

• Vecka 21: Ta efter Taschen!
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Virtuositet är inte tillräckligt
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro

Missförstå mig inte, jag älskar att vittja brevlådan i tider när det är katalogsäsong. De är ofta snyggt formgivna och fulla av böcker jag vill ha. Men varför kan de inte vara lite intressantare? Snegla på Taschen vettja: varje gång coffee table-förlagets katalog kommer är det direktbläddring som gäller. I Taschens kataloger blandas fotografier ur böckerna de ger ut med texter skrivna för katalogen. En text om film noir av manusförfattaren till Taxi Driver, en intervju med fotolegenden Annie Leibovitz, en text om manlig närhet  i armén skriven av Dian Hanson, porrtidningsredaktör och historiker.

Det borde inte vara svårt för de stora svenska förlagen att göra likadant. Ni har ju liksom de bästa författarna, skribenterna, poeterna, journalisterna på just ert förlag, inte sant? Jag vill bli mer peppad att läsa just era böcker. Släpp författarna loss det är vår-/sommarkatalog!

Veckan på dagensbok.com börjar sannerligen med läspepp. Veckans första tiopoängare delas ut av Sara till antologin Av oss blev det aldrig några riktiga damer, från Sjösala förlag. Högsta poäng för moderna röster om feminism idag (eller snarare brist på feminism). Intressant, nytt och talande för samhället idag.

På tisdag recenserar Marie fyra klassiska ryska noveller från Novellix, med tunga författarnamn som Gogol, Tjechov, Bulgakov och Dostojevskij. Det är en fin samling bestående av tre nyöversättningar och en novell som ges ut för första gången på svenska, och kanske är detta de längsta noveller som förlaget hittills gett ut. Helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

På onsdag skriver Richard om Sigrid Rausings Anteckningar från en kolchos som tar avstamp i Estland under/efter frigörelsen från Sovjetunionen.

På torsdag recenserar Kari Putins folk av Kalle Kniivilä, en reportagebok som ger läsaren viss förståelse för Putins popularitet i hemlandet. Mycket läsvärd.

På lördag skriver Alice om Barbro Lindgrens Jättehemligt inför ALMA-prisutdelningen den 2/6. En rolig och gripande barndomsskildring där döden alltid lurar bakom hörnet, även i de mest trygga situationer

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Och det är bland det roligaste, mest medryckande jag läst på åratal. En sån jävla hyllning till att livet och litteraturen aldrig kan tas på för mycket eller för lite allvar.

Delvis är det förstås att Batuman är en förbannat kul berättare; hennes humor är knastertorr och löjligt citerbar, med rejäla godmodiga armbågar i sidan åt allt vad seriös litteraturkritik och kulturkonflikter heter. Men lika ofta är det den rena absurditeten i vart den här banan för henne, de vägar litteraturen leder iväg henne på både på boksidorna och i verkligheten. Redan i första kapitlet snubblar hon över en passus hos Isaak Babel (1894-1940) som låter bekant; en ensam sovjetisk kulsprutepostering på en kulle under polska kriget 1920 som kämpas ner av amerikanska piloter, varav en sedermera togs till fånga och förhördes av just Babel, och namnet på honom var… vänta nu, det var ju han som skrev King Kong. Samma scen, skildrad på två olika vis: hos Babel en tapper Sven Dufva för socialismens sak, hos Hollywood ett av filmhistoriens största monster. Hur har ingen, under 80 års studier, sett det här förut? Lilla vän, säger de vithåriga experterna och klappar henne på huvudet, vi vet vad de här böckerna betyder, vi har studerat det i decennier. Rysk litteratur är ett museiföremål, allt är färdiganalyserat och monterat i glaslådor, bara att acceptera. Men Batuman vägrar. De här böckerna lever ju, de har ju fortfarande något att säga, och ju mer hon läser desto hungrigare blir hon; Dostojevskijs Onda andar är ju en perfekt beskrivning av det förvirrade livet bland kulturvetarstudenter, Tolstoj blev visst mördad, nu ska jag till Samarkand över en sommar och lära mig uzbekiska, GE MIG MIN VÄRLD NU. Här ska plöjas upp nya spår i indammade sanningar, även om det ofta slutar snopet.

Och som det funkar. Under alla skämt och absurditeter är Batuman riktigt skärpt och har ni redan läst alla de här böckerna kommer ni kanske att se en del saker ni inte såg förut (och har ni inte gjort det kommer ni att vilja göra det). Men det är inte det som gör Besatta till stor läsning, utan det är den enorma glädjen och upptäckarlusten, känslan av att både litteraturen och världen aldrig slutar överraska en hur mycket man än tror att andra redan sagt om den. När alla andra är upptagna med att skriva snusförnuftiga försvarstal för kultur (f’låt, ministern, ”underhållning”) kommer här en ung svarthårig amerikanska på en virvelstorm av döda skäggiga ryssar och bara visar att det är det i stället. Och det enda som får mig att inte älska Besatta helt förbehållslöst är att jag önskar att den var 200 sidor längre.

Läs, hörni.

Similar Posts:

• Nytt ryskt
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

Daniil Charms blev arresterad 1941 av Stalins hejdukar och han avled i fängelset året därpå. Tio år tidigare blev han fängslad för första gången, med släpptes. Det var en tuff tid för Leningrad och de nyskapande konstnärerna. Detta präglar förstås Charms texter: flyktighet, motstånd och provokationer. Att ha en historia, men inte kunna berätta den. Att bli avbruten redan innan man kommit igång.

Det var en gång en person som gick till sitt arbete, men på / vägen mötte han en annan person, som just köpt en polsk / limpa och var på väg hem till sitt. / Och det är, egentligen, allt.

Under Charms livstid publicerades inte mer än några dikter och ett par barntexter. Precis som Majakovskij skrev han alltså barnböcker, ett officiellt skrivande för att vilseleda kommunismens kontroll över konsten, kan man gissa. En vän till Charms lyckades rädda de flesta av hans manuskript, skrivna på lappar och lösa blad, i en resväska, innan tyskarna bombade staden. Det är dessa anteckningar som bildar Charms författarskap.

Han hade en sån näsa att man fick lust att stöta den med en biljardkö.

Vissa handlar om inget annat än sig själva och situationen de skapats i, medan andra är enradiga tankestänkare till stora ryssar som Gogol och Tjechov, detta blandat med rena provokationer och modernistiskt korrekta örfilar.

Att förgifta barn är grymt. Men nåt måste man ju göra med dem!

Avantgardist, postfuturist, dadaist, surrealist och nihilist. Vad ni vill. Det spelar mindre roll för Charms och hans texter, de gör sig giltiga i denna utgåva ändå. Själv kände jag inte till honom tidigare, trots att det redan finns två böcker av honom på svenska: Konsten är ett skåp (AWE/Gebers) och För det första och för det andra (Tidens förlag); och en tredje är på väg, En dålig människa. Och andra berättelser (Ersatz).

Den fyrbenta kråkan är illustrerad med streckgubbar på nästan varje sida, och till en början stör det min läsning. De liksom styr och förminskar texternas möjligheter. Men efter några genomläsningar blir jag bekant med dem och de blir rätt kul i all sin dumhet. Det enda jag saknar är datering när texterna kommit till. Det skulle vara givande att veta när i livet han skrev vilka texter, före eller efter den första arresteringen etcetera. Jag önskar också en Charms samlade, för någon gång borde ju hela resväskan hamna i en och samma volym.

Similar Posts:

• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Det finns inga bin längre i Volynien
• 4 x ryska klassiker
• Mastigt, träligt, underbart
• Bland cyniska läkare och supande hundar

Bonniers ger nu ut Tranströmers elva diktsamlingar, från 1954 års debut 17 dikter till Augustprisvinnaren Sorgegondol. I Samlade dikter finner vi, mina damer och herrar, fyrtiotvå år av fulländad lyrik.

Redan med sin debut som 23-åring väckte Tranströmer uppmärksamhet med sina vackra och originella metaforer. Sedan dess har han med ungefär fyra fem års mellanrum gett ut sina väl genomarbetade diktsamlingar. Framförallt de tidiga samlingarna verkar sakna ett upplevande jag. Om någon nämns är det "han", vilket kan ses som en vilja att avpersonifiera dikterna och därigenom skapa ett uttryck för allmängiltighet. Eva Lilja har någonstans skrivit att när ett diktjag till slut träder fram i Tranströmers lyrik "är han en högst borgerlig figur med bil och hus". Även detta, att diktjaget är en nästan opersonlig medelklassmänniska, kan kanske ses som ett led i Tranströmers strävan efter en allmängiltighet, som kan beröra oss alla bara vi ger dikterna lite tid. Det är kanske framförallt naturlyriken som innehåller denna allmängiltiga kod och som ger nästan svindlande känslor när man läser dem. Många av dessa dikter, från debutens saphiska, till haiku-dikterna i Sorgegondol, är så komprimerade att man nästan tappar andan: "Ett par trollsländor/fasthakade i varann/svirrade förbi." Tätare än så går det knappast att skriva.

Ytterligare ett Tranströmerskt drag som redan finns i debuten, är användandet av "döda kändisar". I 17 dikter heter en dikt "Gogol", och om man tar sig igenom hela hans författarskap möter vi Goethe, William Turner, Balakirev, Grieg, Schubert och Liszt och Wagner (de två senaste är huvudpersoner i sviten "Sorgegondol nr 2"). Förvånansvärt nog blir det aldrig pretentiöst när Tranströmer använder sig av namn som dessa. Om Goethe, för att ta ett exempel, läser vi: "Goethe reste i Afrika förklädd till Gide och såg allt." Om femtio år kommer Tranströmer själv att nämnas i dikter på samma sätt.

Under 60- och 70-talen kritiserades Tranströmer som så många andra för att vara utan engagemang. Vad de som då kritiserade honom förbisåg var att Tranströmer i första hand var poet, inte politiker, och att han som sådan skrev dikter, inte pamfletter. Att han dessutom faktiskt var engagerad verkade ha gått dessa kritiker förbi (han arbetade dessutom som psykolog på en anstalt för psykiskt sjuka och kriminella ungdomar, vilket tyder på ett samhälleligt engagemang från Tranströmers sida), kanske därför att Tranströmer inte förenklade politisk problematik. I 1966-års Klanger och spår skriver Tranströmer:

Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formande av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade.

Tomas Tranströmer har, precis som jag skrev om Werner Aspenström, en självklar plats i den svenska kanon, eftersom hans dikter tål att läsas, diskuteras, tolkas och omtolkas om och om och om igen. Tranströmers poesi är fullkomligt beroendeframkallande.

Similar Posts:

• Något litet om Tranströmer
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Epilog – om Tranströmer, dagen efter
• Tranströmer-introduktion på 80-talet