Alla dessa böcker har skapat en mängd frågor hos mig, och vad är då bättre än att vända sig direkt till källan för att få svar på det man vill veta? Kanske några av er har undrat samma saker? I så fall tror jag att ni kommer att bli lika nöjda som jag blev med svaren.

Vad läser du själv helst för böcker?
Jag läser främst litteratur jag själv skriver – technothrillers och science fiction. Överlag väldigt nischat, antingen genrer eller specifika författare.

Vad läser du nu?
Daybreak Zero av John Barnes.

Har du någon/några favoritförfattare/favoritämnen, både fack- och skönlitterärt?
Mina favoritförfattare är Ian Banks (och Ian M Banks) och Neal Stephenson. Inom facklitteratur är det svårare, antagligen Nicholas Nassim Taleb och Jared Diamond.

Hur ser din relation till dina läsare ut?
Det är alltid trevligt att träffa eller höra av från läsare. Mest sker interaktionen i sociala medier, i andra hand via e-post och annars vid signeringar och framträdanden. Det har hänt en handfull gånger att jag faktiskt fått papperspost också.

Du arbetar på en dystopisk science-fictiontrilogi som även har kallats techno-thriller. Går det ens att placera denna trilogi i en genre? Speciellt om man jämför med dina tidigare böcker, som ju var väldigt specifika. Finns det fördelar med att bli genreplacerad, eller är det bara irriterande?
Man kan nog placera Stjärnklarttrilogin i genren science fiction, även om den första boken kan läsas som en technothriller. Världens kanske mest framgångsrika science fictionförfattare, Michael Crichton lyckades med balansgången att inte bli klassad som SF. Fördel med att bli genreplacerad är att det kan nå ut till nya läsare, men nackdelen kan vara att just nischade genrer kan ha en väldigt speciell kultur hos läsarna. Speciellt inom SF.

Hade du redan tänkt ut hela trilogin när du började skriva första delen?
Vet du redan nu hur detta kommer att sluta?
Trilogin är uttänkt från början till slut. Det finns planteringar i första boken, som faller ut längre fram och det samma i andra boken. Jag vet hur det kommer sluta, men detaljarbetet sker inte förrän jag faktiskt skriver själva råmanus. En del perspektiv och karaktärers slutliga öde är inte avgjort, i de fall det inte är handlingens huvudspår. Så exakt vilka jag har ihjäl, förutom planerade dödsfall nödvändiga för handlingen, är lite osäkert.

Berätta gärna lite om din skrivprocess och ditt sätt att praktiskt genomföra en bokidé. Hur disciplinerad är du till exempel. Sådant är intressant.
Jag är en expert på att prokrastinera. Men jag håller mina deadlines, om det så kan innebära att jag skriver hundra sidor mellan jul och nyår.

Initialt stolpar jag upp handlingen i huvudet, fokuserat runt ett antal viktiga scener. Den processen tar 1-2 år och sker ofta när jag tränar eller jobbar fysiskt. Därefter brukar jag slänga ihop en form av kort synopsis att presentera för förlaget, och sedan gör jag en mer detaljerad synopsis kapitel för kapitel, där två eller tre meningar beskriver vad som händer. Så struktureras boken upp. Sedan är det bara att sätta sig ner och skriva. Ambitionen är ett kapitel om dagen, där jag inleder med att läsa och redigera det jag skrev sist, sedan skriva ett nytt kapitel, läsa igenom och redigera en första gång och sedan upprepa till jag är klar. I teorin kan jag på det viset skriva en bok på tre månader, men i praktiken tar det ett halvår då jag inte skriver varje dag.

Den första delen behandlade många intressanta samhällsrelaterade ämnen, medan andra delen till viss del tar en annan riktning. Om man tar in din bloggverksamhet i ekvationen, är du lite trött på att analysera samhället och lite mer sugen på att skriva mer renodlad fiktion?
Det finns ju viss samhällskritik och debatt även i andra boken. Vad är makt? Vad är demokrati? Kan man få något gratis? Frågor om kolonialismen, och även miljöförstöring och vår syn på t ex djur, men också hur mycket kan se ut om vi tar bort saker vi tar för givet idag.

Det känns som att du lägger ganska mycket tid på att göra grundlig research. Hur researchar man ens kring den teknologi som förekommer i böckerna?
Man får läsa på. Böcker, forskningsrapporter. Men fördelen med skönlitteratur är att man också får hitta på, så länge grunden är baserad i verkligheten.

Hur har Stjärnfall tagits emot av dina läsare?
Ris eller ros. Det finns de som avskyr vändningarna i boken och det finns de som tycker den är fantastisk. Mellanläget har jag inte sett speciellt mycket av.

Det redan hårt prövade folket möter ju i Stjärnfall ännu fler, och oväntade utmaningar. Hur tänkte du när du arbetade fram de här nya hoten/fienden?
Ibland måste man tillåta sig att ha lite kul. Spinna iväg i tangentens riktning. Finns vissa inslag av satir, men också en hel del bugningar åt både höger och vänster. Annars har jag hämtat inspiration från många håll – både historia och djurriket och mitt bibliotek med över 700 böcker.

Stjärnklart är ju mer bred och tilltalande för en ganska varierad läsekrets, medan Stjärnfall smalnar av något. Är detta medvetet från din sida, eller föll det sig bara så?
Det är medvetet. Stjärnfall kommer aldrig kunna bli lika bred som Stjärnklart, som träffar en nerv och säger mycket om dagens samhälle. Jag vill inte upprepa mig. Det finns en början, en mitt och ett slut. Jag tänker inte vara förutsägbar och kommer inte skriva sexton böcker om en försupen småstadspolis.

Dina första böcker Midvintermörker & Midsommargryning kan jag tänka attraherade en viss typ av läsare. Har dessa följt med in i Stjärnklart & Stjärnfall?
Det verkar som de flesta följt med in i Stjärnklart-serien. En del verkar dock rynka på näsan åt Stjärnfall, men de får hålla ut till 2017 när jag kommer med nästa serie som är förankrad i den verklighet vi lever i idag.

Midvintermörker & Midsommargryning innehöll väldigt detaljerade stridsskildringar. Har du själv ett personligt engagemang i försvaret? I så fall på vilket sätt?
Nej, jag har inget personligt engagemang i försvaret. Jag har varit värnpliktig kompanistabschef och gjort en särskild övning för befäl 1995, men sedan dess har jag inte varit aktiv och är sedan tio år utrensad ur rullorna.

I Stjärnklart är stridsskildringarna nedtonade, för att sedan ta mer plats i Stjärnfall. Är det ett favoritämne du har som författare? Eller är det mer ett ofrånkomligt verktyg?
Jag gillar action. Vill skriva böcker jag själv vill läsa. Och det är fruktansvärt kul att skriva action. Älskar t ex Stephensons hundrasidiga actionsekvenser, och han är en stor inspirationskälla.

Tycker du att du hittat en fungerande balans när det gäller hur mycket sådana detaljerade skildringar som får ta plats i en enskild bok?
Balansen har blivit bättre. I Midvintermörker tog jag i för mycket för att visa att jag visste vad jag skrev om. Andra kan slänga sig med ”befattning si och så i Försvarsmakten”, men det kan inte jag. Numera behöver jag inte bevisa något och kan vara mer nedtonad. Samtidigt har Midvintermörker-serien gjort att många dörrar öppnats och jag har mycket god tillgång till research. Undantaget vissa förband och system som är väldigt hemlighetsfulla av sig kan jag få den information eller göra de studiebesök jag behöver.

Hemvärnet får ta ganska mycket plats i dessa böcker, vad har du för tankar kring våra olika frivilliga- och civilförsvarsförbund?
Frivilligorganisationerna är en enorm tillgång för Sverige. Det är en vilande kompetensreserv och en resurs som faktiskt används hela tiden, även om det inte är uppenbart för allmänheten att det är Bilkåren som står för transporterna när Sverige har Eurovisionsschlagerfestivalen, toppmöten eller bröllop i kungafamiljen.

Vad kan den enskilda individen göra för att vara till hjälp vid kriser?
Gå med i en frivillig försvarsorganisation. Det finns något för alla. Gå de kurser och utbildningar som intresserar dig där och ansök sedan om att gå med i lämpliga beredskapsgrupper – finns hemvärnet, kommunernas frivilliga resursgrupper, men också placeringar inom civil infrastruktur. Oavsett är utbildning aldrig fel.

De kriser du beskriver i dina böcker är ju ganska extrema. Vad tror du själv om sannolikheten för att dylika scenarion skall inträffa?
Noll. Hoppas jag.

Vapen har en central roll i alla dina böcker. Även inom prepperrörelsen talas det mycket om att ha vapen för att dels kunna skaffa föda, och dels skydda sig och sin familj vid kris. Hur relevant är det egentligen för medelsvensson att ta jägarexamen och skaffa hagelbössa?
Inte speciellt relevant. Det finns hundratals saker som är mer relevanta för att höja sin beredskap. Goda relationer med sina grannar och medmänniskor är viktigare än vapen, och jag tror att jag visar det i Stjärnklart, även om en del tolkar annorlunda.

Jag har noterat att diskussionerna i prepperrörelsen oftast handlar om var man för sig själv och om själva krisskedet. Det pratas inte så mycket om hur man tillsammans skulle kunna upprätthålla/återuppbygga samhället. Har du några tankar kring det?
Prepperrörelsen är en frihetlig individualistisk rörelse. Att upprätthålla och återuppbygga samhällen är något man gör som kollektiv. Där hittar man t ex den praktiska alternativrörelsen som relaterat alternativ.

Du har med dina böcker presenterat flera olika hot mot samhället. Vill du fortsätta ge läsarna olika typer av samhällskollaps, eller vill du pröva andra saker?
Nästa bokserie blir återigen säkerhetspolitisk och militär, men också med tydliga inslag av civil beredskap och krishantering. Därefter kanske jag gör en avstickare och skriver en generationsroman…

Det känns som att du lyckades pricka exakt rätt i tiden med Midvintermörker & Midsommargryning . Dessa böcker hade väl inte varit möjliga några år tidigare. Hur är det idag? Skulle de funka lika bra? Bättre?
Jo, jag låg rätt i tiden med de böckerna. Verkligheten har dock kört om Midvintermörker & Midsommargryning, och den verkligheten kommer jag skildra i nästa bokserie.

Både om man ser till Midvintermörker & Midsommargryning och Stjärnklart & Stjärnfall så är intrigerna i bok nr två av mer överraskande karaktär. Hur tänker du kring det?
Midvintermörker & Midsommargryning var i stort sett samma bok, med vissa vändningar eller åtminstone speglingar. Stjärnklart-seriens tre böcker har alla lite olika karaktär då det är en längre berättelse. Läsarna ska inte veta vad som väntar dem, men förhoppningsvis åtminstone bli underhållna.

Har du funderat på att skriva facklitteratur? Tycker du att det vore intressant, eller ointressant?
Vill jag skriva fack gör jag det löpande på min blogg.

Tack så mycket Lars Wilderäng! Kul att få höra dina tankar kring böckerna.

Här är länkar till våra recensioner av Wilderängs böcker:

Lars Wilderäng: Midvintermörker
Säkerhetspolitisk action på detaljnivå

”Midvintermörker är Lars Wilderängs debutroman. Den gavs först ut på eget förlag, men hamnade sedan hos Massolit. Ett beslut som de nog känner sig nöjda över idag. Boken är visserligen ganska smal, men den har attraherat en stor läsekrets. Att läsa den är som att se en actionfilm…” Läs mer

Lars Wilderäng: Midsommargryning
Stiligt levererad thriller

”En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2. Wooo-Hooo! Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnklart
Elektronik har inget immunförsvar

”Det var i våras någon gång som jag och ett gäng andra bok-skribenter befann oss i ett galleri på Hornsgatans puckel. Jag hade just vunnit budgivningen på min nuvarande lägenhet på Söder (skulle äntligen få flytta till drömmarnas stadsdel!)…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnfall
Uppföljare med ändrad riktning

”Jag tyckte mycket om Stjärnklart, första delen i denna dystopiska science fiction-trilogi. Så förväntningarna var ganska högt ställda inför andra delen, Stjärnfall. Nu, efter läsningen, är jag faktiskt ganska förvirrad, och inte helt säker på om mina förväntningar har infriats…” Läs mer

Similar Posts:

• Uppföljare med ändrad riktning
• Stiligt levererad thriller
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Elektronik har inget immunförsvar

Återigen: Vafan?

Den där känslan av fullständig vantro håller i sig en bit till – tills vi presenteras för rånarligor utklädda i dalkullekläder, ett danskt tekniskt geni som kan bygga om vad som helst till ett vapen och en estnisk superspion – och sen ger jag upp och bara vänder blad med ett flin som blir allt bredare. Håkanson har vågat sig på något här som jag önskar att fler vågade göra, och framför allt lyckas med: en genremashup som skiter blankt i hur man ska skriva historiska skildringar och bara går loss. Som en blandning av Stephensons Snow Crash, The Avengers och ”Varför är det ingen is till punschen?”

Det låter galet, men det finns metod däri. En bra historisk roman bör ju kunna göra något mer än att bara använda den historiska miljön som rent staffage, den bör kunna komma åt något som ligger bakom också. Håkanson är påläst både i hur det såg ut i Sverige för 98 år sedan; han kan stan, han kan språket, han kan politiken. Han är bara mindre intresserad av att ge en historiskt korrekt Fogelströmsk redogörelse av hur vardagen såg ut i olika samhällsskick, och mer av att använda lite roliga knep för att visa idéernas Sverige 1917; den gamla goda tiden, bara en välfärdsstatsskött mansålder sedan, då nymodigheter som demokrati, rösträtt, likhet inför lagen, kvinnors självbestämmande, etc fortfarande var radikala idéer som lika gärna kunde förkastats. Alltså: Beskriv staden och politiken realistiskt, fånga talande detaljer av denna så bekanta men så främmande stad och dess invånare, men stoppa i detta in en mystisk man i mask som får spela Professor Xavier åt ett löst sammansatt gäng udda existenser med antingen medfödda eller förvärvade specialförmågor. Det börjar med att de nystar i ett mord på en officer på en krog på Söder, och innan de vet ordet av har det expanderat till en konspiration som innefattar domedagsvapen, Lenin, protonazistiska frikårer, utländska spioner, samiska ninjor, avdankade stumfilmsaktriser och – naturligtvis – jetpacks.

Det är, enstaka genrebundna klichéer undantagna, rent förbannat kul. Håkanson håller masken hela vägen, vägrar låtsas som om det är något ovanligt med hans idé, dompterar språket så att jag nästan kunde tro att att boken är 98 år gammal. Samtidigt smyger han in sina långtifrån felfria antihjältar i en handling där de egentligen inte har något att göra men tar plats så självklart att man knappt vet ordet av förrän han grävt sig ner i gamla bortglömda konflikter som vi idag gärna vill tro aldrig existerade i vårt perfekta jämlika demokratiska drömsamhälle.

För en gångs skull ser jag rentav fram emot nästa bok i serien. För det är ju, som alla jävla böcker måste vara anno 2015, del 1 i en serie.

Vafan?

Similar Posts:

• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• Systemkolapokalyps
• Osande dieselpunk i Stockholm
• Fascinerande historisk historia
• Twin Peaks-mystik på den uppländska landsbygden

Vi börjar om. Tellurien är en gränsvarelse, någonstans mellan roman och novellsamling; femtio kapitel, eller noveller, eller utdrag ur längre berättelser som sällan uttryckligen hänger ihop, som blandar science fiction, diskbänksrealism och pjäsfragment om vartannat. Det de har gemensamt är tiden (någonstans i bortre halvan av 2000-talet) och platsen (Europa, med fokus på det som en gång var Ryssland), men precis som Ryssland rymmer många länder är även tiden flexibel, utan tydliga gränser. Kriget mot ISIS-eller-vad-de-kallar-sig-den-här-veckan har kommit och gått, Europa har återfallit i en förnapoleonsk surv av småstater, furstendömen och fristäder, och Ryssland självt har inte klarat sig bättre.

Någonstans bland alla dessa småstater – från moderna storstäder till neostalinistiska nöjesparker – ligger det lilla riket Tellurien, undangömt i bergen som ett nytt Samarkand, och som bara har en enda exportvara: spikar av ämnet tellur, som om de slås rakt in i din skalle på rätt sätt, av en expert med rätt insikt i gamla ahuramazdanska riter, ger dig det absolut bästa ruset som kan tänkas. Telluret låter dig se precis vilken värld du vill, samtidigt som du är fullt vaken. Du kan träffa vem som helst från hela historien, åberopa dig på dem, dra nytta av deras visdom och veta det de vet. Eller åtminstone bli övertygad om att du gör det, vilket väl är samma sak?

Och just det ja, det finns genmanipulerade människor i alla storlekar och designer, från jättar som kan lyfta hus till intelligenta löskukar som tröttnat på sitt jobb. Och korsriddare som anfaller Istanbul med jetpacks på ryggen. Och hemliga revolutionära sekter. Etc, etc, etc. Det är den sortens bok… eller rättare sagt, det är alla de sorternas bok.

Nej, Tellurien låter sig inte summeras, och alla försök att blurba den med någon enkel jämförelse, vare sig det är med Tolkien eller Tolstoj (eller Calvino eller Pynchon, för den delen) faller ganska platt. Sorokin är inget fan av Putin, se bara på käftsmällen I det heliga Rysslands tjänst, men även om Vlad får sig sina törnar här (i den mån någon minns honom) är siktet inställt högre. Tellurien utspelar sig i en värld som backat tillbaka till en nymedeltida syn på makten, där de komplexa resonemangen och stora ideologierna och berättelserna slutligen dött eller förvandlats till meningslös underhållning, och det enda som återstår är Därför. Därför att jag har råd med det, Därför att de står i vägen för oss, Därför att vi måste skylla på någon, Därför att vi måste sätta oss själva främst, Därför att vår makt bygger på det.

Den logiska slutpunkten för den sortens naket maktutövande som Putin är långtifrån ensam om att ägna sig åt, som alltid handlar i egenintresse och talar i den stora massans namn… och gör den inte det får man väl minska massan den talar för. Det snackas mycket om ekokammare; varje novell här, varje land som skildras, utspelar sig i en egen ekokammare, med sin egen jargong och historia som går långt bortom det vi läsare får uttalat för oss. Det är inte det att det inte finns någon röd tråd, det finns för många, alla så slitna att de knappt ens räcker från från en sida till nästa, långa och starka nog att binda folk i, men inte att förbinda dem.

Vid något tillfälle kommer jag att tänka på Neal Stephensons gamla The Diamond Age, där teknologin gått så långt att materiellt överflöd är ett mått på fattigdom medan kunskap och klass är hårdvaluta och makt. (Orealistiskt, visst, men science fiction, vet ni.) Sorokins framtidsvision är inte alls så välordnad och lättbetvingad, här kan ett schyst samurajsvärd bara dela upp världen i ännu fler fragment. Tellurien är så fantastiskt uppfinningsrik, där en kastas fram och tillbaka mellan olika berättelser som en knappt hinner greppa förrän en annan dyker upp, skrivna av en författare som kan ta till sig vilken stil som helst och är precis lika bekväm med höglitterära utläggningar, trashig action och bitsk satir… men hur förbannat kul det än är att läsa får helheten det att krypa efter ryggen på mig.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Våld, åtta till fem
• Bränn! Bränn! Bränn!
• Rysslands baksida
• Bäst före-datum: 2024-05-07

Ni tror mig inte? OK. Här hittar P C Jersild på, i tur och ordning, iPaden…

Nästa steg kallar vi lästavlan (…) en flat bildskärm med ett system av tryckta kretsar på baksidan. Ytligt sett erinrar den om ett digitalur. På lästavlan kan alltså siffror, bokstäver, bilder, kurvor eller diagram i svartvitt eller fullfärg projiceras. En A5-tavla rymmer, för att nu hålla oss till texter, runt 1.300 romaner av samma längd som Krig och fred. Den som i stället vill se filmen Krig och fred har bara att föra ingångstangenten från läge ”text” till läge ”film”.

…Oculus Rift-hjälmen…

Och nu åter till media-mössan. Jag tillåter mig att sätta på den, så här, i stället för den mitra jag skulle burit om jag vore biskop. (…) I denna ljusbåge, denna kunskapens stråle, utspelar sig sedan text och bilder direkt inne i mitt medvetande!

…och sociala nätverk.

Vänner, jag ser för mig ett rum med dämpad belysning. Väggarna behängda med persiska mattor, ljuv, dämpad musik av Vivaldi spelar 24 timmar om dygnet… Mitt i detta rum står en grå kub i slagfast plast. Den är inte sttörre än en ordinär televisionsapparat men saknar fönster. I denna regelbundna kub, vänner och medsörjande, i detta altare, om uttrycket tillåts, ryms hela mänsklighetens samlade medvetande.

Och i förbifarten passar han på och dödförklarar TV:n också, 30 år innan Netflix. Och är det så konstigt att han gör det? Man behöver inte veta hur tekniken fungerar för att se vart den är på väg – bara hur människor kommer att vilja använda den. Så, 1980 förutspådde P C Jersild bokens död; inte för att vi tröttnar på historier, utan för att vi hittar bättre, latare, mer uppslukande sätt att ta till oss dem. Vem behöver läsa en bok när man kan se filmen? Vem behöver se filmen när vi kan spela spelet? Vem behöver spela spelet när vi kan leva det? Och designas tekniken dessutom på rätt sätt så avleder den inte folk från att vara produktiva små kuggar i hjulet heller. Den överallt tillgängliga kulturen som sömnmedel, som den perfekta… Fan vet om han inte just uppfann The Matrix också.

Liksom boken börjar vi människor bli en smula gammalmodiga.

Att han gör detta i en festskrift för Bonnierförlagen är förstås inte konstigare än att MUF:are älskar att skråla ”Staten och kapitalet” på fyllan. Det är tacksamt att ha en, åtminstone vid tillfället, ofarlig bild av motståndet att lyfta fram. Jag vet inte om de som skrattade självbelåtet åt det här 1980 är fullt så säkra på sin sak idag, men det är ju trots allt bara en 8-sidors novell.

Men ändå. Även de mest extrema framtidsvisioner visar sig oftast vara mycket mer naturliga när de väl inträffar; precis som William Gibson föreställde sig virtuell verklighet som något ur en dålig 80-talsfilm, bara för att vakna upp i början av 2000-talet och inse att verkligheten blivit virtuell… också. Vad hände med boken då? Detsamma som hänt varje gång den dödförklarats, ända sedan Sokrates förfasade sig över den alltmer utspridda läskunnigheten. Den anpassar sig, hittar sin plats i den nya världen, och nu sitter vi här i våra slagfasta plastboxar och dissekerar handlingen i (den självutgivna) Fifty Shades Of Grey – eller vilken som helst av de, bokstavligen, miljoner böcker jag har tillgängliga. Jag vet inte vad det betyder. Men 2015 är P C Jersild i läsecirklar som samordnas via nätet, medan serietecknare bokstavligt talat klär skott. Det är också en verklighet.

PS: Med bara 48 sidor missar den här boken precis UNESCOs definition av en bok. Vad den egentligen är vet jag inte. Jag hävdar hursomhelst att jag läst den.

Similar Posts:

• Var har du hjärtat, doktor Jersild?
• Skiftande verkligheter
• Varken fantastiskt eller fantastiskt
• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Låttexter som blir noveller

Det finns många litterära verk där läsaren efter att ha avslutat läsningen själv måste fullborda berättelsen. Men det finns relativt få där de frågor som lämnas åt läsaren att besvara inkluderar sådana som vilka berättelsens huvudpersoner vid bokens slut egentligen är, om de ens existerar eller inte, och om de världar de befinner sig i är reella eller inte.

I centrum av historien finns Palmer Eldritch, en framgångsrik affärsman som just återkommit efter tio år i solsystemet Proxy. Med sig tillbaka till vårt solsystem har han drogen Mum-Z. Detta är ett hot mot konkurrenten Leo Buleros drogmonopol. Så långt kanske det låter som ett avsnitt av en godtycklig polis-serie (om man undantar det där med det andra stjärnsystemet förstås), men häng med här: Leo Buleros produkt God-IZ hjälper kolonister på Mars och en del andra planeter och satelliter i solsystemet att glömma sin eländiga och trista tillvaro genom att drogen tillåter deras medvetanden att smälta samman med ett slags Ken och Barbie-figurer vid namn Pigga Pat och Walt. På det viset kan kolonisterna tillbringa stor del av sin tid i en drömlik jetsettillvaro.

Mum-Z visar sig ha en helt annan potential. Dess reklamslogan är “Gud lovar evigt liv. Vi kan leverera det.” Frågan är dock om det håller vad det lovat. Användarna dras in i en mardrömslik värld. Överallt dyker Palmer Eldritch och hans tre karaktäristiska stigman upp: en konstgjord arm, konstgjorda tänder och ögon. Och inte bara på Palmer Eldritch utan även på andra individer liksom på användaren själv. Till slut går det inte längre att avgöra vad som är verklighet och vad som endast upplevs inne i hjärnan på den som tagit drogen. Frågan är om inte alla till slut lever inne i Palmer Eldritchs hjärna – om det nu är Palmer Eldritch längre …

Det blir som antytts ganska rörigt om man på något sätt försöker skilja mellan ett objektivt verklighetsplan i romanen och huvudpersonernas subjektiva världar. Bättre är att bara försöka hänga med i hur upplevelserna formar karaktärerna och vad de filosofiska implikationerna blir. För det här är först och främst en idéroman. Karaktärerna i sig är föga mer än pappfigurer som rör sig genom detta bisarra universum. Philip K Dick skrev alltid enkelt och konstlöst. Men när den enkla äventyrsberättelsens prosa på det här viset korsades med metafysiska grubblerier blev det effektfullt (Holmberg är också inne på det här spåret i efterordet).

Palmer Eldritchs tre stigman är odiskutabelt en av tre-fyra klassiker i Philip K Dicks rika men ojämna produktion. Det är svårt att betygsätta en klassiker med femtio år på nacken utan att på ett anakronistiskt sätt bedöma den utifrån nutida referensramar. SF-genren (om vi nu ska sortera in Palmer Eldritchs tre stigman här vilket inte Holmberg vill göra) har utvecklats enormt sedan Dicks dagar, både litterärt och idémässigt. Det räcker med att som exempel nämna namn som William Gibson, Neal Stephenson eller Jeff Noon, nutida författare som utifrån dessa aspekter spelar i en helt annan liga. Men frågan är om det är någon annan författare vars såriga existentiella förtvivlan har fått ett lika originellt och gripande uttryck som i Philip K Dicks texter?

För Philip K Dick var frågan om verklighetens beskaffenhet ingen intellektuell lek, det var en fråga om liv och död. Utgivningen av Palmer Eldritchs tre stigman i original föregick med ungefär tio år de mystiska upplevelser som han kallade 2-3-74 (uttyds februari-mars 1974) och som ledde till den religiösa kris vilken varade till hans förtidiga död 1982. Natt efter natt skrev han på en krönika kallad Exegesis som till slut omfattade över 8000 handskrivna sidor där han försökte reda ut vad det var som egentligen hade hänt honom. Delar av denna krönika har relativt nyligen getts ut i bokform. Men de religiösa grubblerierna inspirerade också till flera romaner, bland annat Valis (1981), hans kanske märkligaste verk.

Hans berömmelse utöver sf-kännarnas kretsar blev postum. Nästan hela sitt liv levde han i yttersta fattigdom. Det var bara på slutet som något mer än kaffepengar rullade in på grund av filmatiseringen av Do androids dream of electric sheep – den roman som så småningom skulle bli känd som Blade Runner. Därefter har flera stora Hollywood-filmatiseringar som bygger på Dicks noveller och romaner gjorts. I tidskriften Wireds nummer 11.12 finns en på sitt sätt roande men också tragisk tabell över skillnaden mellan vad Dick fick betalt för originalberättelsen och vad motsvarande filmatisering omsatt. För Blade Runner var skillnaden 1250 dollar mot 28 miljoner dollar. För Minority report 130 dollar versus 132 miljoner dollar. Hans barn som förvaltar rättigheterna har i alla fall blivit mångmiljonärer och det kan kanske vara dem väl unt för det var nog inte så lätt att växa upp med Philip K Dick som far.

Similar Posts:

• Existentiell känsla av förundran
• Vecka 27: underhållning och existentialism
• Kontrafaktisk klassiker
• Bortom bra eller dåligt
• Paranoid mörkerspaning

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

"People keep asking me why I think of the 'Cycle' as science fiction. When I was a kid I used to read huge anthologies of science fiction stories, and there would always be some oddball stories that were set during the Crusades, or with cave men, or what have you. They weren’t overtly science fiction, but there didn't seem to be any doubt in anyone's mind that they belonged. I make an analogy to cycling though stations on the FM dial, trying to get something other than morning talk show idiocy: when I come to a jazz station, I know within less then a second that what I am hearing is jazz. [...] It's the same with SF – once you get used to it you just know.

Man kan numer bota autism nästan helt och Lou tillhör den sista generationen som föddes innan detta blev möjligt. Han gick inte helt lottlös ur det hela utan kan tack vare mycket träning leva ett rätt normalt liv. Hans förmåga att se mönster i kaos har gett honom jobb som analytiker på en avdelning med gelikar. Lou ser mönster och färger före mer subtila saker som ansiktsuttryck, interaktion med andra människor är mest jobbigt men han älskar samtidigt att umgås med vännerna på fäktningsträningen.

Han har svårt med motoriken i fäktningen till en början men när det väl fungerar visar det sig att hans förmåga att hitta och analysera mönster gör honom till en exceptionell fäktare. Det är väldigt få som klarar av att vara helt slumpmässiga i sitt handlande och om det finns ett mönster hittar Lou det.

Livet leker, han är (hemligt) kär, deltar i en fäktningsturnering och tycker själv att allt fungerar rätt bra. Det ända orosmolnet är den nya experimentella behandling som företaget vill att hans avdelning ska genomgå. En behandling som kan göra dem normala. Den stora frågan är vad det innebär att vara normal. Vill man vara det? Slutar man vara sig själv om man blir normal? Vi ser hela tiden världen genom Lous ögon. Ögon som inte kan tyda ansiktsuttryck och som tycker att de flesta normala använder konstiga ord och uttryck. Oftast blir alla glada om man säger "tack" då och då och han har lärt sig vad de flesta vanliga uttryck egentligen betyder men det är fortfarande svårt. Varför ställer man en fråga genom ett påstående eller varför säger man en sak men menar en annan? Det är dumt.

Den person som vandaliserar Lous bil på allt värre och mer hotfulla sätt stör i och för sig också lugnet men han kan inte för sitt liv komma på vem som kan vilja honom illa. Den enda person som passar in i mönstret kan det inte vara. Det är ju en vän. Det är lätt att dra paralleller till Rainman och det är heller inte helt orimligt att man gör det men steget mellan denne och Lou är stort. Lou är en halvt botad Rainman som kan leva ett eget normalt liv men det är ändå samma typ av bekantskap man gör som åskådare.

Det är inte ett rafflande äventyr det handlar om utan mer en lugn berättelse om ett fascinerande livsöde. Jag har själv återkommit till Lou och gänget i tanken regelbundet efter läsningen. Det finns något där. Något som får en att funderar över sin egen livssituation, de val man gjort och om man verkligen är nöjd med livet? Vad blir bättre av en förändring om något? Varför ska man förändras och vad ger det? Det är stora viktiga frågor som många normala aldrig vågar ta tag i. Man väljer att fortsätta blunda och låtsas som att allt är bra. Nej, det krävs mycket mod för att verkligen våga ifrågasätta så grundläggande aspekter av sig själv. Lous tankeprocess är en stor del av behållningen i boken och det är inte utan att man börjar ifrågasätta om man själv inte är lite autistisk? Nästan allt som räknas som psykiskt sjukt är i och för sig bara överdrivet normalt beteende så det kanske inte är så konstigt att man ibland ler igenkännande.

Under jakten på mer information om den nya behandlingen kommer han till insikten att alla normala kanske inte är så normala och att skillnaden mellan dem och honom kanske inte är så stor i alla fall. Varför ska man då förändras? För att bli behandlad som en man och få möjlighet att bli allt man kan bli. För att kanske kunna bli astronaut. Skäl så goda som några.

Speed of dark är allt annat än klassisk sf men det är väldigt bra och förtjänar att läsas av många fler än den traditionella sf-läsare. Om du förälskade dig i Rainman kommer du att bli kär i Lou och Speed of dark.

Similar Posts:

• Fegt av Moon
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Imponerande historiebeskrivning
• Card imponerar inte
• Science fiction

Supermakterna är en lös sammanslutning av islamska nationer på ena sidan och Kina på den andra. Även om de olika islamska nationerna slåss mycket inbördes står de enade när det behövs. De religiösa skillnaderna är även här stora och är en stor orsak till krig och oroligheter. En poäng som görs är att strider över religiösa skillnader inte försvinner bara för att man har samma religion. Finns det inga otroende kvar att omvända blåser man upp skillnader i tolkningen av den egna religionen och använder det som ett medel för att främja sina egna syften. I skuggan av jättarna finns bland annat Indien och en nation med ursprungsbefolkningen från Amerika som klarat sig bättre denna gång. De kämpar båda för jämlikhet för båda könen och ett bättre samhälle i allmänhet. Jämlikhet mellan könen är en återkommande fråga och framhålls som en av de stora orsakerna till att de islamska nationerna aldrig lyckats leva upp till sin fulla potential.

Vi följer en jati mellan olika inkarnationer och tar därigenom del av olika kulturer och hur de utvecklas. En jati är en samling själar som följs åt mellan inkarnationer och som är beroende av att utvecklas tillsammans för att kunna uppnå fullkomlighet och därigenom slippa ur hjulet. Man möts i bardo mellan inkarnationerna där man döms och belönas eller straffas genom formen på nästa födsel. Ett exempel som verkligen sticker ut är ett liv som tiger, vackert berättat. Som i nästan alla fall är det samspelet mellan individerna som är hjärtat i historien och det som för den framåt. Genom att skildra samma individer i olika inkarnationer får Robinsson den kontinuitet som är så svår att uppnå i historier som spänner över lång tid, i det här fallet 700 år. Det är inte helt enkelt att avgöra vem som är vem från inkarnation till inkarnation innan man kommer på att själarnas namn börjar med samma bokstav hela tiden. Vi följer en kärntrupp på tre personer men det finns även individer i gruppens utkant som återkommer. Robinsons ambitionsnivå är så hög och verket så omfattande att man måste bli imponerad även om det också är ett problem. Kanske är kakan lite för stor och det hela blir väldigt ytligt beskrivet ibland men på det stora hela har han lyckats väl. Du beskriver inte 700 års historia utan enstaka generaliseringar.

Yrken och intressen varierar mellan inkarnationerna men något som hela tiden återkommer är individernas grundinställningar till livet och arbetet för en positiv samhällsutveckling. Tack vare detta är vi mitt i händelsernas centrum hela tiden. Vi bevittnar de stora händelserna som kommer att förändra världen. Skickligt gjort av Robinson. Vissa inkarnationer handlar nästan enbart om den ena huvudpersonens intresse för vetenskaplig utveckling och för tankarna till Stephensons Quicksilver även om det naturligtvis inte går in på djupet lika mycket. Vi besöker alla delar av världen och får många olika perspektiv på utvecklingen. Man kan nästan säga att det är en novellsamling som bundits samman genom jatins möten i bardo mellan inkarnationerna. Längre in i boken luckras gränserna mellan den riktiga världen och bardo upp något och det blir mer en sammanhängande historia än tidigare men ändå inte helt. Historierna blir längre och mer komplicerade allt eftersom världen blir mer komplicerad till skillnad från de första korta inkarnationerna som bara varade några sidor. De där första snabba, korta inkarnationerna var dock viktiga för att sätta tonen i berättelsen. I mångt och mycket påminner hela upplägget om Asimovs stiftelsetrilogi. Korta berättelser som binds samman till en större helhet på ett underbart sätt. Den stora skillnaden är att Asimov hade ett övergripande mål och det finns inte här på samma sätt.

Som kontrast till vetenskapen har vi en persons fixering vid kärleken och att det är meningen med allt. Till sist har vi ledare och revolutionären som vägrar kompromissa och acceptera det nuvarande bristfälliga. De måste alla lära av varandra för att uppnå fullkomlighet.

Gillar du historier om alternativ historia så är detta att givet val för dig och jag skulle vilja rekommendera den till alla som gillar bra science fiction. Det är en fullträff helt enkelt.

Similar Posts:

• Macleod på rätt väg
• Slit-och-släng-människor
• Spännande stilbrott
• Ett inlägg i miljödebatten
• Det började med Astrosmurf

Stephenson nådde kultstatus med Snow Crash om hackern, pizzabudet och samurajen Hiro redan 1992. Han sågs av många som William Gibsons (Neuromancer) arvtagare. I och med Cryptonomicon som släpptes 1999 bytte han spår rejält. Från cyberpunk till något som måste betecknas som thriller om än med technoundertoner. Cryptonomicon utspelar sig delvis i nutid och delvis under andra världskriget. Stephenson har själv sagt att han egentligen ville ha med en tredje handling som utspelade sig ännu längre tillbaka i tiden men bestämde sig för att det skulle bli för rörigt. The Baroque Cycle är resultatet av det beslutet.

När jag först slog upp boken blev jag alldeles lycklig. Gick omkring och var glad bara av att öppna den och den är verkligen snygg. Ljusblå pärm och grå rygg med (quick)silvertryck. Inne i pärmarna finns vackra kartor av Nick Springer över världen som den såg ut i slutet på 1600 och början på 1700-talet. Historien utspelar sig under den tid när mycket av dom gamla föreställningarna förkastas och man istället söker nya vetenskapliga förklaringar baserade på observationer och slutsatser som kan härledas rent logiskt. Vi följer bland annat Daniel Waterhouse som lever i skuggan av storheter som Isaac Newton och Leibniz. Waterhouse blir trots detta en av nyckelpersonerna inom det nybildade The Royal Society som finns kvar än idag. Precis som sin föregångare har Quicksilver ett rätt hårt fokus på kryptering, ekonomi och handel. Vi får se hur dom första aktiemarknaderna och bankerna växer fram.

De två världar som vi får mest inblick i är den absoluta överklassens och de hemlösas, eller vagabonder som de kallas här. Miljöer som ger författaren möjlighet att skildra helt olika typer av händelser. Den absoluta överklassen syftar naturligtvis på kungligheter och det politiska spelet som är centralt för handlingen. Jack Shaftoe, "King of Vagabonds" och Eliza är berättelsens stora kärlekspar. Hon går från att vara slav till spion till grevinna och Jack har svårt att anpassa sig och det sliter dom isär. Två trasiga människor som finner varandra och det är lite ironiskt att det är bristerna som gör att de passar ihop så bra.

Stephenson bygger historien till stor del på riktiga personer, platser och händelser som pusslas ihop till något nytt och fascinerande. På sätt och vis påminner den till stor del om The League of Extraordinary Gentlemen av Alan Moore som bygger på en liknande princip. Jag vill gärna tro att man lär sig en hel del om hur världen såg ut och fungerade på den tiden. Det är en period jag har ganska dålig koll på och det var intressant att få en inblick i den.

Släkten Shaftoe som spelade en central roll i Cryptonomicon är även viktigt i Quicksilver och inte bara genom Jack. Man känner även igen Enoch Root. Hans roll är inte stor hittills men jag är övertygad om att det kommer ändra på sig. Och för den som undrar; Ja, det är samma Enoch Root i båda böckerna trots att de utspelar sig med ungefär 300 års mellanrum.

Denna första volym innehåller tre böcker och är på massiva 927 sidor. 927 sidor på rätt svår engelska som verkligen kräver engagemang från läsaren sida. Språket är vackert, subtilt och nyanserat och som vanligt arbetar Stephenson mycket med formen. Det finns en hel del roliga och intressanta fotnoter, hela kapitel är skrivna som brevkorrespondens eller pjäser och man är ibland osäker på om det är en pjäs som spelas upp eller om han bara valt detta sätt för att beskriva ett visst händelseförlopp. Det gör att man hela tiden måste vara på sin vakt och läsa aktivt för att inte missa det viktiga. Det viktiga kan dessutom lika gärna vara det som inte sägs.

Språket är också bokens största brist. Den är tung och rätt svårläst. Inget för den ovane alltså, särskilt inte om man är ovan vid att läsa på engelska. Läs gärna textutdraget via länken under recensionen och bilda dig en egen uppfattning. Är du tveksam ska du börja med Cryptonomicon även om det inte är nödvändigt att läsa dom i den ordningen.

Här är en fotnot jag inte kan låta bli att dela med mig av:

None other than Knott Bolstrood, who�d been ennobled, for protocol reasons, when the King named him Secretary of State � the King had chosen to make him Count Penistone because that way, Bolstrod the ultra-Puritan could not sign his name without writing the word "penis".

Kvicksilver som är både flytande och giftigt används som en metafor för det lika flytande och farlig politiska spelet och den rörliga och riskfyllda nya ekonomin där det var lätt att göra stora vinster men lika lätt att göra större förluster. Det beskriver också de stora möjligheterna och riskerna med den moderna vetenskapen och är således en utmärkt titel på en bok som fokuserar på alla dessa områden.

Unna dig själv en minnesvärd läsupplevelse men se till att du har tid till den. Det kommer du behöva. Själv väntar jag med spänning på volym två.

Similar Posts:

• Skiftande verkligheter
• Imponerande historiebeskrivning
• Nå, det var en parantes.
• Spännande stilbrott
• Björns bokhylla

Boken utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där Internet har utvecklats till virtual reality och kallas The Metaverse, men trots att Stephenson är extremt dator- och fysikintresserad är det här inte en bok som på allvar försöker förutsäga framtidens coola prylar eller hur våra liv kan se ut som sisådär 50 år. Trots att vissa detaljer i t.ex. The Metaverses funktion beskrivs med lysande detaljer som är så övertygande att man börjar undra om författaren inte har en liten tidsmaskin stående hemma i källaren så är det mesta i ”Snow Crash” ganska rejäla överdrifter. Precis som det sig bör, då detta i grund och botten är en satirisk och samhällskritisk resa i ett Amerika som, trots alla överdrifterna (eller kanske just tack var dem), ändå känns igen direkt för alla som någon gång varit där.

”Snow Crash” har en parallellhandling som växlar mellan de två huvudpersonerna Hiro Protagonist (skönare namn på hjälten och huvudpersonen i en roman får man leta efter) och Y.T. (skate-budet), och som rent hantverk betraktat är boken enorm. Författaren lyckas blanda spännande deckarhandling med ironisk samhällskritik på ett finurligt sätt som gör boken konstant underhållande. Stephenson har integrerat världsbeskrivningen (en viktig del av en science-fiction roman) i själva ythandlingen vilket gör att den håller ett väldigt jämnt tempo, utan långa kapitel som handlar om hur t.ex. den amerikanska ekonomin ser ut på den tiden. Handlingen rusar på ifrån första kapitlet som om man höll framspolningsknappen inne på videon, och segar aldrig ner sig.

Överhuvudtaget är det här är en mycket spännande bok, som kan läsas flera gånger med nöje. Det finns också en oerhört skön och hipp humor på många av dessa sidor. En humor som är smart och tänkvärd på samma sätt som ”The Simpsons” är det. Alla får sig en släng av Stephensons skarpa och ironiska penna – från skenheliga TV-evangelister till mediemoguler till vapengalna män ifrån amerikanska södern.

Jag rekommenderar starkt att ni läser denna bok på dess originalspråk, då mycket är oöversättligt. Dock krävs ingen specialkunskaper inom något särskilt ämne för att man ska njuta av boken, de hänvisningar som eventuellt far förbi ovanför ens huvud gör det så snabbt att man knappt märker det.

Som jag nämnt tidigare handlar boken en del om skrifter och myter ifrån den uråldriga regionen Sumerien. Lyckligtvis antar författaren att den genomsnittlige läsaren inte är särskilt insatt i detta ämne och låter sin Protagonist vara lika okunnig som oss. Han, och vi, får då det mesta förklarat för sig av en biblotikarie-robot i The Metaverse under bokens gång. Lysande! Exakt hur författaren använder sig av dessa texter och myter tänker jag inte avslöja här, men jag kan säga att han drar bl.a. oerhört intressanta paralleller mellan att tala i tungor och att programmera datorer i maskinspråk…

Sammanfattningsvis en rolig, kvick och skarp bok som förtjänar att läsas av många fler än science-fiction fanatiker! Bara det faktum att cyberpunk-gurun William Gibson såväl som ”The New York Times Book Review” och Timothy Leary uttalar sig positivt om boken på dess omslag bådar ju givetvis oerhört väl för innehållet. Vi syns i The Metaverse!

Similar Posts:

• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Spännande stilbrott
• Imponerande historiebeskrivning
• Science fiction
• Skål Moder Svea!