Det är åttiotal, någonstans på den uppländska landsbygden. Det har snart gått ett år sedan Minnas storasyster Jannica försvann spårlöst, och Minna önskar att hon kunde berätta för sina föräldrar att Jannica kommer komma hem snart, att hon vet det. Men hon kan inte säga något, inte än. Först måste de nattliga aktiviteterna på motellet vid macken dras fram i dagsljuset och blottas för omvärlden.

Åsa Leijon debuterar med en thrillerliknande berättelse som presenteras genom tolvåriga Minnas upplevelser och förnimmelser. I början av boken får man följa Minna i ett barndomsminne där hon försvinner i skogen och sedan får förmågan att träda in i andra människors medvetanden, känna deras känslor, höra deras tankar. Det är ett smidigt grepp av Leijon, tack vare denna förmåga får läsaren på ett trovärdigt (eller åtminstone motiverat) sätt tillgång till hela det persongalleri som bor i det lilla samhället någonstans utanför Uppsala, där alla bär på sina egna hemligheter och på ett eller annat sätt är kopplade till Jannica och hennes försvinnande.

Det är svårt att bortse från likheterna i Drunkna tyst med kultserien Twin Peaks, både vad gäller upplägg och stämning. Precis som i Twin Peaks finns här ett litet avsides samhälle nära naturen, tillsynes lugnt och fridfullt, men fullt av människor som bär på hemligheter, sorg – och ondska, människor som nästan alla har förbjudna relationer till varandra. En ung flicka har försvunnit, och alla tycks veta saker om det som de inte vill dela med sig av. Det finns en mystisk kraft i skogen, ett motell med ett rum som män bara besöker i skydd av mörkret, och likt Dale Cooper har Minna en förmåga som gör att hon ser mer än andra människor.

Drunkna tyst är, trots likheterna, i allra högsta grad ett eget verk. Åsa Leijon bjuder in till en värld som liksom omfamnar en, som tillåter en att vila i minnen och känslor och beskrivningar av naturen som är en så viktig del i människornas liv på den här platsen. Det är vackert och behagligt. Samtidigt finns mysteriet med försvinnandet med hela tiden, och liksom nästan obemärkt föser Leijon in läsaren i ett hörn för att sedan presentera vad historien kanske egentligen handlat om, ända från början. Jag inser, nästan i efterhand, att Drunkna tyst handlar mindre om ett mysterium med en försvunnen tonårsflicka, mer om mäns våld mot kvinnor och vad som hela tiden pågår bakom stängda dörrar.

Möjligen hade vissa delar av boken kunnat kapas bort, efter ett tag känns det som att historien fastnar och blir en aning repetitiv. Det finns även en viss tendens till spretighet i berättelsen som hade tjänat på att formas om – till exempel finns Minnas försvinnande i skogen bara med i början och har egentligen inget med själva historien att göra, bortsett från att förklara hennes karaktär och förmåga. Även motellet och dess hemliga aktiviteter hamnar lite vid sidan av, trots att det rent funktionsmässigt är viktigt för historien.

Trots detta är det en fröjd att få försvinna in i Leijons berättelse, som verkligen är en hyllning till berättandet, i pricksäker ton och ett du-tilltal i Minnas stycken som fungerar fint tillsammans med mystiken kring Jannica. Hela boken igenom bär jag med mig frågor som driver läsningen framåt: Vem var egentligen Jannica innan hon försvann? Och kanske framför allt, kan jag lita på att hon, som Minna påstår, verkligen kommer komma tillbaka?