I inledningsnovellen ”Dimma” lever och arbetar Gary i USA när han mitt i natten väcks av ett telefonsamtal hemifrån Sydafrika. Hans föräldrahem har fått våldsam påhälsning av rånare. Hans pappa är skjuten och opereras. Men också i den sunkiga stadsdel där Gary befinner sig härskar våldet, klassklyftorna, misstron. Våld föder våld.

Det går inte att jämföra, hävdar Gary. ”Ta den värsta amerikanska gangstern och jag lovar dig att minsta afrikanska småbuse skulle skrämma skiten ur honom!” Det är precis som med dimman hans amerikanska kollegor varnar honom för. Då har de inte sett den sydafrikanska dimman, fnyser Gary. ”Som om det här skulle vara dimma.”

Foster arbetar ofta med två plan på det sättet – med på en gång skitig realism och tydliga symboler. Suggestivt blir det inte minst i novellen ”Semester vid kusten” (tidigare publicerad i tidskriften Granta), där aporna som gör ständiga räder i jakt på turisternas kvarglömda läckerbitar blir ytterligare en påfrestning på huvudpersonens äktenskap. Hennes man har varit otrogen, tycks notoriskt opålitlig. Något djuriskt tränger sig på, hotar hela tiden lugnet och ordningen på det som är tänkt av vara en helande, idyllisk familjesemester.

Någon gång blir det en smula övertydligt, men överlag är Man måste inte alltid tala om det en imponerande stilsäker och angelägen debut. Foster rör sig mellan olika miljöer med en sådan lätthet att det ibland för tankarna till Nam Les fantastiska novellsamling Båten. Huvudpersonerna är gamla, unga, fattiga, välbeställda, friska, sjuka, svarta eller vita eller något oroande däremellan som aldrig fått plats i apartheidregimens definitioner.

Sydafrikas problem slutar inte med avskaffandet av apartheid. För personerna i Man måste inte alltid tala om det är apartheid det ofrånkomliga arvet, men ojämlikheten är långt ifrån avskaffad. Grymheten lurar hela tiden runt hörnet, så nära inpå att man ofta läser med en klump i magen. Den maktlöse tycks alltid kunna hitta någon än mer maktlös att utnyttja, och också välgörenhet bedrivs själviskt och okänsligt.

Det sista gäller inte minst i ”Det afrikanska namnet”, den berättelse som kanske allra mest biter sig fast i mig. Där lever ett hembiträde ett svalt och välordnat liv i sina arbetsgivares inhägnade övre medelklassområde i veckorna, för att till helgen resa hem till kåkstaden och sin otacksamma, aidssjuka man. När han akut blir sämre visar arbetsgivarnas välvillighet inga gränser. Mannen flyttas hem till arbetsgivarna så att hembiträdet – om vilken vi bara får veta att hon lämnar sitt afrikanska namn i vaktkuren vid områdesgränsen och föredrar sitt kristna på arbetet – ska kunna vårda maken utan att de för den sakens skull ska behöva avvara henne.

När de båda världar hon så nogsamt hållit isär i expressfart kolliderar visar sig den oändliga välviljan naturligtvis ha alldeles oöverstigliga gränser – liksom muren det nygifta paret i en annan novell låter uppföra för att skydda sig och sitt nya hem.

Problemet med murar är ju att de sällan fungerar bara i en riktning. Hur tjocka och höga de än är, är gränsen tunnare mellan att stänga ute och att stänga inne.

Similar Posts:

• Morsan med stort M
• Låt oss vara solidariska
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Från en sydafrikansk cell
• Staten och kapitalet

Och att jag gör den här utvikningen redan här är kanske inte ett gott tecken för den här recensionen, men faktum är att jag har svårt att hitta speciellt mycket att säga om boken som sådan, förutom att om ni gillade Båten finns en god chans att ni gillar detta också. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling som utgår från frågan vad det innebär att vara jude – historiskt sett en sådan outsiderroll, som bara börjat bli allmänt accepterad under det senaste halvseklet – i olika delar av dagens samhälle, både i USA och i Israel, med avstamp i just de mer uppenbara beröringspunkterna: utrotningen, ockupationen, krigen, bosättningarna, nationen, religionen, böckerna, minnena. Allt i lite lagoma bitar, där varenda novell har ett eget tema, ett eget dilemma. Och som är lite lagom genomtänkt och lite lagom kritiskt och lite lagom humoristiskt, med anspelningar på klichéer och hemskheter vi redan är bekanta med och … En kul lek: Ta och läs andra svenska recensioner av den här boken och räkna antalet jämförelser med Woody Allen, som vore han början och slutet på judisk humor. Om det är den leken vi ska leka så finns det ju en oerhört rik modern judisk litterär tradition där många grävt både djupare och roligare än Englander; från Kafka och Blecher till nykomlingar som Joshua Cohen eller Shalom Auslander (vars härligt respektlösa novellsamling Beware of God rekommenderas som komplement till den här). Vinkeln är inte direkt obskyr. Innebär det att nya författare inte längre gör sig besvär, att allt är sagt? Självfallet inte, speciellt i en fråga som är så levande. Men om man går på väl upptrampade stigar bör man kanske vara mer medveten om att man gör det än Englanders noveller ofta verkar vara.

Lite för många av novellerna känns nämligen mer som skrivövningar på ett givet ämne, än som berättelser – en sorts moderna fabler med en tydlig metafor i förgrunden och en redan underförstådd essäframställd frågeställning för läsaren i slutet. Jag älskar litteratur som vågar ställa frågor, men det måste liksom finnas något annat där än en problemformulering, och ofta känns det som om Englander är för upptagen med att försöka göra en poäng. En bosättare på arabisk mark hävdar att om Torahn ger henne rätt att bo där gäller alla andra lagar i den också, inklusive slavhandel; en man med sexuella hämningar ser sin rabbi framför sig när han går på stripshow; en föreståndare på en pensionärsort får veta att en av hans gäster kanske är gammal Auschwitzvakt; judiska barn i USA mobbas av sina större klasskamrater och försöker slå tillbaka … Alla är potentiellt intressanta historier, men byggs av karaktärer i en värld som saknar djup, där språket faller platt, humorn blir krystad, och sensmoralen lite för ofta blir till: ”Jaha, visste vi inte redan det?”

Englander ska ändå ha beröm för att han vill visa på komplexiteter, och när de väl fungerar finner han något. Allra bäst i titelnovellen, en riktigt bra pastisch på Raymond Carver; två par, ena paret sekulära Floridabor och det andra ortodoxa israeler, som återses efter 20 år och diskuterar igenom sina olika liv, hjälpta av att amerikanernas son har ett riktigt bra lager marijuana. Efter frågor om sina inställningar till judendomen (”Hur kan ni ha tio barn?”, ”Vad var vitsen med att överleva förintelsen om vi sedan ska låta vår kultur försvinna frivilligt?”) kommer de in på en gammal barndomslek: Anne Frank-leken – tänk tanken att du var kristen och Gestapo kom och samlade ihop judar; skulle du gömma mig? Plötsligt måste man se inte bara till sin egen identitet utan till andras uppfattning om den också, och sin egen uppfattning om andras uppfattning om … Novellen slutar på ett smått chockat ”Men vänta nu här …”, precis i ögonblicket där mattan rycks undan under fötterna, och jag önskar bara att fler av berättelserna hade vågat göra det.

Man ska naturligtvis inte kräva att varenda bok för litteraturen framåt, och som sagt, om ni gillade Båten och inte kräver att varenda Woody Allen-film ska vara Annie Hall så … Men hur jag än vänder mig är Vad vi pratar om… helt enkelt varken underhållande nog eller genomtänkt nog att vara boken den vill vara.

Similar Posts:

• Det slutar inte med apartheid
• Representant för mänskligheten
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• I Mittemellans Rike

Yiyun Lis (hon är amerikanska numer, därav det bakvända namnet) berättelser är små speglingar av allt det där stora, individuella öden i ett miljardmyller. Hon hälsar på hos de allra fattigaste – den gamla kvinnan som sitter på en trottoarkant, bestulen på allt hon äger, ensam i ett gigantiskt Kina som hyllar Folket så länge det jobbar ihop till Mercedesar – och de som tagit sig ut, blivit något, slagit sig ner i det förlovade landet i öster (från Beijing räknat). Överallt finns generationerna, fäder och mödrar och barn och barnbarn i alla åldrar – nödvändiga, livsviktiga i ett land där de allra flesta bara har ett enda barn att hänga upp hela sin framtid på, ett enda barn som måste leva upp till traditioner och förväntningar fastlagda i en värld som fanns nyss men inte existerar längre. Att traditionerna officiellt avskaffats gör ju inte saken enklare, de nya känns ju ofta väldigt bekanta. Motiveringarna byts ut, förtrycket består, det är inbyggt. Mao ersatte kejsaren, och det tacksamma folket hyllar honom som en gud trots miljoner döda – en ofelbar far visar ju kärlek med stränghet.

Pappa, om man växer upp i ett språk som man aldrig använder för att uttrycka sina känslor, blir det lättare att ta till sig ett annat språk och tala mer i det nya språket. Man blir en ny människa.

Gång på gång, som kunde hon inte komma ur traditionen själv, återkommer Li till samma scen som hon måste belysa ur varje tänkbar vinkel: föräldrarna och barnet, två generationer som talar olika språk, som plötsligt inte förstår varann längre trots att både nya och gamla traditioner hyllar den gemensamma insatsen. På 15-20 sidor fångar hon några livsöden i en evig stafett som plötsligt satt extra fart, som för dem till platser varken de eller deras regering trott att de skulle hamna och där de måste hitta bäst de kan. Gillade du till exempel Båten lär du älska detta. Men lite grann kan jag ändå tycka hon ibland blir så ivrig att variera sig att hon upprepar sig. Varför inte välja ut en av de där familjerna och gräva ner sig i dem i stället, ta en lite djupare titt, utforska både karaktärerna och samhället runt dem lite mer? Det är bra historier, hantverket kan hon ju, och även om här finns flera riktigt fullgångna noveller, perfekt avvägda mellan kolsvart humor och realistisk tragedi (pojken som föds som Mao-lookalike och växer upp som gudalik idol, men sedan kommer 90-talet…) finns här också flera som känns mer som romanskisser. Hon blottar trådar man kunde dra i och repa upp en hel historia om ett helt samhälle, men så rycker hon i bromsen innan vi hunnit göra mer än ana det.

Det sagt är Be för mig i tusen år en bok som är lätt att sluka och lätt att fastna i, och om den inte mättar riktigt fullt ut så är det mer att den ger mersmak än besvikelse. Det är ett stort land, ett gammalt land, mitt i en ännu större värld, och Lis karaktärer är ju bara människor; man kan inte kräva av en människa att hon gör revolution.

Similar Posts:

• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina
• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• I tystnaden
• Genvägar
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet

Anna Carlén:
Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru
Att läsa Johannes Anyurus prosa blev på sätt och vis en nyupptäckt av hans skrivande för min del. Just nu följer den mig genom de sömnlösa nätterna med sina fladdrande Madridvindar och kvalmiga, svunna Borlängesomrar. Allting; tidpunkter, tankar, rörelser, blandas och löses upp om vartannat i denna poetiska roman.

Ordet och färgerna av Helena Österlund
Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Rädd att flyga av Erica Jong (nyutgåva)
En modern klassiker. Slog ner som en bomb i sin samtid på grund av sin frispråkighet. Och så vidare och så vidare. Idag blir väl ingen direkt chockerad av att läsa om Isadora Wings sexlängtan och avsugningsfantasier, men det betyder inte att Rädd att flyga inte längre är läsvärd. Här ryms, förutom frispråkighet, en historia om att våga, att bli självständig, om en författares kamp mot det vita pappret. Maria Svelands förord och Erica Jongs eget efterord kompletterar och sätter in den moderna klassikern i en välbehövlig backspegel.

Anna Larsson:
Båten av Nam Le
Det har inte funnits någon bok under 2010 som liknat den här. Den berörde mig, låt den beröra dig.

Minnen av Torgny Lindgren
Inte hans bästa, men även en oinspirerad Torgny Lindgren är hästlängder bättre än de flesta. En samling påhitt som känns lite som något han gjort för att slippa förläggarnas tjat om memoarer, men fortfarande något av det bästa som släppts i Sverige 2010.

Blodets meridian av Cormac McCarthy
Ett mästerverk från en av de riktigt stora amerikanska författarna, nu äntligen på svenska.

The Spirit Level; Why Equality is Better For Everyone av Richard Wilkinson och Kate Pickett
Intressanta teorier och fascinerande slutsatser om en möjlig väg till en lyckligare värld.

Björn Waller:
Just Kids av Patti Smith
Rockstjärnebiografier brukar falla i en av två kategorier: den sensationalistiska sex-drugs-rock’n'roll-storyn, och de där som går in på exakt vilken gitarr som användes på vilken låt. Patti Smith, inte olikt Bob Dylan för några år sedan, struntar i vad andra vill veta och skriver vad hon själv vill berätta: om hur hon som tonåring anländer i New York 1967, möter själsfränden Robert Mapplethorpe och kastar sig ut i Upptäckandet. Det är en febril skildring av kärleken – till en älskare, till en vän, till konsten, som borde kännas lika viktig oavsett hur stor fan man är av hennes musik.

2666 av Roberto Bolaño
Jo, jag har tipsat om den tidigare, men nu har den kommit ut på svenska och ni har ingen ursäkt längre. Det här är en av 2000-talets – jo, hela seklet – största romaner, inte bara i omfång, och det finns ingen bokläsare som borde bli missnöjd att hitta den under granen.

En tyst minut av Siegfried Lenz
Bra komplement till den ovanstående tegelstenen, en lätt munsbit efter julmaten, ett värmande sommardopp mitt i ryssvintern… men både mättande och med livsfarliga undersrömmar.

Google-koden av Andreas Ekström
En rättvis men inte okritisk skildring av världens kanske just nu potentiellt mäktigaste företag och deras historia. Information är alltid bättre än konspirationer, även i tomtetider.

Santa Olivia av Jacqueline Carey
Och så avslutar vi med lite lättläst men välskriven dystopiafantasy. Det behövs mer tonårstjejer med superkrafter i dessa post-Buffydagar.

Emelie Novotny:
Alla mina favoritböcker från i år har hjärtan och författarsigneringar på försättsbladet, för att jag tycker om att ha författarhälsningar i mina mest älskade böcker. Det svåra är att på förhand veta vilka böcker som kommer att bli de mest älskade. Alternativet att få alla sina böcker signerade med hjärtan känns lite väl svårt för att det ska vara rimligt. Men i år har jag alltså lyckats utmärkt med mina förhandstippade!

Darling River av Sara Stridsberg
För att ingen får mig att känna mig mer förstådd än Sara Stridsberg. I hennes böcker är jag hemma och jag njuter av varje ord, mening, sida, trots att Darling River är en svart och hemsk bok. Men det svarta och hemska lockar på ett alldeles eget sätt, gör mig liten och stark på samma gång. Ingen behärskar språket som hon, ingen ser på skrivande som hon, ingen skriver så fantastiska romaner som hon. Precis som Sigrid skrev i sin recension här på dagensbok.com så kommer det inte vara svårt att utse detta decenniums bästa bok, det är redan Darling River.

Colosseum, Kolosseum av Anna Hallberg
Jag har inte mycket mer än bläddrat i den här svarta boken, men jag håller den i mina händer, känner den och vet.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén
Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats var omskriven redan långt innan den kom ut, med all rätt! Det är en känslig debut om identitet, känslor, kärlek och en fjäril. Den är poetiskt vacker, lägger sig nära och blir bara bättre och bättre för varje gång jag läser den.

Lina Arvidsson:
Darling River av Sara Stridsberg
Jag tillhör det provokativa släkte som älskade boken Lolita av Nabokov. När jag hörde talas om Sara Stridsbergs bok, att den kunde ses som en fortsättning, var det självklart att det lockade mig. Vad som saknas i Lolita är i mångt och mycket det kvinnliga perspektivet. I Darling River har lolitan vuxit upp. Stridsbergs ord är en bölja av förnimmelser, starka poetiska beskrivningar och öde obehagliga landskap, som jag alltid har trivts väldigt bra i. Via olika gestalter problematiseras önskan att vara liten, omhändertagen, lyckan och även förbannelsen i att aldrig få växa upp.

Lämna mig inte av Stig Sæterbakken
En gul regnkappa som inte går att sudda ut från näthinnan. Den första gången hjärtat krossas. Hur ont det gör, och hur du aldrig kommer att komma över det. Om ungdomen i dig som aldrig dör. Sæterbakkens språk gränsar till det naiva, men det är också lättillgängligheten som får den här boken att ta så hårt. Förklädd till oskuld nästlar den sig in, sticker hål på din godtrohet, vecklar ut världen för dig genom att visa upp en spegel. Det gör ont. Men du har redan hunnit bli förälskad.

Den drunknade av Therese Bohman
Jag vill att en bok ska gripa tag i mig och aldrig släppa. Jag vill att den ska visa mig en sommar så tydligt att jag nästan känner doften av blommorna, erfar värmen, befinner mig med sjöns gulgröna vatten omkring mig. Jag vill att de känslor som förmedlas ska gripa tag i mig, så att jag finner samhörighet med karaktärerna. Jag vill bli överraskad, omtumlad, rysa av oro och blir tårögd av beröringen. ”Jag tog mina favoritstämningar och gjorde en roman av dem”, sa Bohman i porträttet av henne i Svensk bokhandels katalog, och pratade om hur hon gick upp i de stämningar hon beskrev. Kanske visste jag redan där och när jag såg framsidan, att jag skulle ligga vaken till tre bara för att läsa ut den. Den drunknade kastar mina andra bestyr åt sidan och förtrollningen släpper först flera dagar senare.

Maria Carlsson:
Under morgondagens bila av Elfride Jelinek
Poesi är ju inte det Elfride Jelinek brukar förknippas med, men det var faktiskt denna diktsamling hon debuterade med. Under morgondagens bila är svulstig, utsmyckad och sirlig. Egentligen känns den rätt höstig, men jag misstänker att den fungerar nog bra till julmust och risgrynsgröt.

Sjömannen från Gibraltar av Marguerite Duras
Detta tips kanske inte är så mycket för att detta är en så bra bok som det är för att jag alltid, innerligt och för evigt älskar Marguerite Duras sätt att skriva. Då spelar det inte så stor roll att bokens handling är smått oengagerade och att det finns andra böcker av henne som är mycket bättre. Har du läst Duras andra böcker allt för många gånger är det fint med något nytt och då passar Sjömannen från Gibraltar, som utkom på svenska för första gången nu i somras, fint.

Tillflyktens hus av Åsa Nelvin
Jag brukar inte gräma mig over saker, brukar inte älta. Men att jag inte gav en 10 till Åsa Nelvins helt fantastiska bok är inget annat än en skam. Jag ber om ursäkt och uppmanar dig att köpa den till alla du känner i julklapp. Okej?

Stina Sigurdsson:
Mina jultips i år har av en händelse (ännu) inte recenserats på dagensbok.com. För hur gärna vi än vill recensera precis allt, så går det inte att hinna med alla bra och fantastiska böcker på 365 dagar om året.

Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz
En alldeles, alldeles fantastisk barnbok. Dunne ligger i sin säng och räknar upp alla lyckliga stunder hon har haft i livet. Hon berättar om när hon började skolan och var rädd för att inte få någon kompis, men hon hittade Ella Frida på skolgården och sedan den dagen var de oskiljaktiga. Tills den dagen Ella Frida flyttar till Norrköping och allting blir oerhört ledsamt och sorgesamt. Eva Erikssons bilder är underbara och hela historien gråtknipande fin. Läs, ge bort, läs högt!

Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins
Trilogin om Hungerspelen (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) är en riktig bladvändare, och nu när man slipper otåligt vänta på nästa del är det dags för läsmaraton. Serien utspelar sig i en avlägsen framtid där en ond huvudstad håller landets övriga distrikt i järnhand, genom att varje år direktsända Hungerspelen: en reality show på liv och död, där barn från varje distrikt kämpar mot varandra tills bara en överlevande återstår.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfelds stora förlag ville inte ge ut hennes ungdomsbok. Istället gavs den ut på det lilla förlaget Gilla böcker, och vann Augustpriset. Ha! Och bra är den också. En ungdomsbok som inte känns tillrättalagd som många andra.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Annas bokhylla
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Ny vecka på dagensbok.com
• Bokmässans 10 i topp

Nu utspelar sig Tre apor i Göteborg på 1980-talet, men också i den judiska församlingen, med allt vad det innebar av en minoritetsgrupps, på gott och ont, täta sammanhållning. Här råder judiska högtider, traditioner och vanor. Och när något händer så finns förstås – på gott och ont – hela församlingen där.

Jacob är 13 år och har precis haft sin Bar mitzva när hans föräldrars äktenskap faller i stycken. Mammas nye flyttar in i huset. Farföräldrarna förhör sig frenetiskt: tänker han släpa in någon julgran, den här nye? Och vad är det egentligen som händer med Jacobs pappa?

Något lånar Mendel-Enk i strukturen från deckare och thrillers – antydningar, cliff hangers – ett fenomen som har spridit sig genom både fack- och skönlitteratur på senare tid. Tanken är väl att fånga intresset, kanske också att som Jacob undvika det som är svårast att prata om, och egentligen räcker det med det, med karaktärernas och handlingens förmåga att fånga.

Tre apor är en träffsäker, finstämd, mörk och ofta rolig uppväxtskildring. Här finns det mycket allmänmänskliga i att förhålla sig till en vardaglig katastrof och att växa upp till en egen individ i förhållande till de olika gemenskaper som erbjuds. Här finns det komiska, kärleksfulla och lätt hemvana i alla knasiga släktingar som lägger sig i och ställer krav, och det mer specifika i en morfar som delar in allt på tv i ”judiskt” och ”antisemitiskt”, eller den darrhänte gamle rabbinen som eventuellt dragit en förbannelse över församlingen genom sitt eviga tappande av Torarullarna.

Och det är väl som poängen med all litteratur egentligen, det allmänmänskliga och det specifika.

Similar Posts:

• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Den problematiska manligheten
• Dikter för ”riktiga” män
• En studie i grymhet
• Ketchupeffekt och omklädningsrum

Den har också skapat kalabalik i min bokcirkel. Mailen går kors och tvärs, allt mer uppgivna.

”den är slut!”
”Adlibris har tagit bort min beställning, den är slut hos förlaget!”
”Om ni ser ett ex, köp!”

Jag håller lyckligt i mitt exemplar när jag sitter på gröna linjen. En tjej tittar konstigt på mig, liksom studerar lite för närgånget. Men folk gör ju sådant på tuben. Hon sitter ett par platser bort och ser lite besvärad ut. Tåget närmar sig Fridhemsplan och jag börjar plocka ihop mig. Jag ser i ögonvrån hur hon blir stressad, tar ett beslut, närmar sig.
”Du, var har du köpt den där? Boken alltså?”
Och så säger de att svenskar inte pratar med varandra i kollektivtrafiken. Det gör vi visst det. Men bara om viktiga saker.
Och jag svarar henne, ”Pocketshop på Götgatan”, och går av. Jag är lycklig. Jag har my precious i min väska. Bli lyckliga ni också. Skynda köp!

Similar Posts:

• Representant för mänskligheten
• Virtuositet är inte tillräckligt
• Det där som händer
• I Mittemellans Rike
• Genvägar

Det här är böcker som Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz, Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Och på senare tid har jag förstått att det inte bara är jag som gillar det här, det finns tydligen så många som gör det att det blivit en egen genre: etnicitetslitteratur. Problemet med genren är att den lätt kan leda till en reducering av böckerna den omfattar. Man vill gärna se boken som en vittnesskildring och författaren som en representant för sin bakgrund, sitt land eller sin etniska grupp. Och man kallar inte romaner om västerländska förhållanden för etnicitetslitteratur.

Men om det nu finns så är Nam Les novellsamling Båten är ett utmärkt exempel på etnicitetslitteratur. Jag tycker om den av samma orsaker som jag gillar ovanstående böcker: jag får en bild av ett sammanhang, en plats, av människor med en historia och en omgivning som spelar roll för personerna och handlingen. Men den går också utanför det begränsande i etiketten – det handlar inte (mer än möjligen delvis) om Nam Les egna erfarenheter, platser han har varit på eller saker som hänt hans familj. Han är inte en representant för en viss etnisk grupp när han skriver. Han är om något, en representant för mänskligheten.

Det här är en samling helt fantastiska noveller. De utspelar sig på så skilda platser som i Colombia, Japan och Australien, deras huvudpersoner är allt från medelålders kvinnor till äldre män och små flickor. Deras problem sträcker sig från att vara båtflykting till att ha ett brustet hjärta, från att vara regimmotståndare i Iran till att växa upp med en mamma som är döende i Australien. Nam Le tycks känna alla de här personerna, tycks ha levt alla deras liv. Hans etnicitet är inte en utan många. Eller så är de alla en och samma.

Sedan skriver han ruggigt bra också. Novellerna innehåller alla flera nivåer. Det är inte en händelsekedja som utspelar sig, det är alltid flera, så som det är i ett liv. Tonårige Jamie har en mamma som är sjuk och en pappa som är inåtvänd, men han har också blivit hjälte i skolans fotbollsmatch och han strular med skolans snyggaste tjej. Le låter de olika skikten framträda gradvis, han har ett mycket snyggt sätt att först sätta en scen för att låta läsaren skapa sig en egen bild och sedan lägga till lite så att man gradvis både överraskas och förstår mer och mer. Han förenklar och komplicerar på samma gång. Han skriver mycket bra och öppna – men inte för öppna – slut.

När jag hörde Nam Le prata i Stockholm förra veckan ville han själv inte säga något om gemensamma teman i novellerna. Egentligen menar han att de inte alls hör ihop och skulle må bättre av stå var för sig istället för att samsas i en novellsamling. Men nu när de står tillsammans så visst kan man konstatera att det finns teman. Ett starkt sådant som går igen i de allra flesta novellerna, inte minst den inledande som skildrar en ung författares möte med sin åldrade vietnamesiske far och påminner mycket om Nam Les eget liv, talar om relationer mellan föräldrar och barn. En relation som vi inte själva valt, men den relation som kanske säger mest om oss, som mest avgör våra liv. Något annat som återkommer i flera av novellerna är vattnet och havet – en stark symbol som kan vara både det som binder samman och det som skiljer åt, det som tar och det som ger, det som alltid är lika och det som alltid förändras. Det är evigheten i kontrast till våra korta liv, det är drömmen om frihet i förhållande till allt instängt och kravfyllt.

Similar Posts:

• Historier om Bulgarien
• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• Alice topp-tio över 00-talet
• Mellanförskapets mästarinna
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…