En vän till mig vägrade konsekvent att läsa manliga författare som uttryckt sig om eller behandlat kvinnor illa. (Det reducerar litteraturhistorien ganska betänkligt.) Om någon till exempel sa någonting om Strindberg svarade hon alltid i stil med Du vet väl att han runkade i ett akvarium för att han ville hitta ett sätt att reproducera […][...]

Till att börja med låter det som det vanliga gnället över ett förändrat svensk- och litteraturämne. Styrdokumentens upplägg är eländigt, skolundervisningen är eländig, universitetsundervisningen är eländig och inte minst lärarstudenterna är eländiga. Någonstans ganska snart kommer emellertid litteraturprofessor Gunnar Hansson ut på andra sidan, med insikten att när nu ämnet förnyas och prioriteringar måste göras, […][...]

I Italo Calvinos Om en vinternatt en resande stöter huvudpersonen i sin jakt på berättelsens fortsättning på personer och myndigheter som med olika metoder sysslar med censur av böcker. I en scen ställer en generaldirektör för censurmyndigheten den retoriska frågan Vilken faktor tillåter en att bättre urskilja de nationer där litteraturen äger ett verkligt anseende, […][...]

Än så länge tycker jag att 2009 smakar lite väl bekant. Ekonomisk kris, diverse märkliga ställningstaganden för och emot Förintelsen och så tokkorkade rasistiska uttalanden från samhällets stöttepelare. Har vi inte gjort det här åtminstone en gång redan under min livstid? Själv broderar jag, på grund av slumpen i en passionerad språkhistorielärares gestalt, runor – […][...]

Att bli gravid är bland det farligaste man kan göra. I många delar av världen är det fortfarande rent hälsomässigt det farligaste. I Sverige är vi lyckligt nog begränsade framför allt till karriär-, relations- och identitetsmässiga risker. För det räcker ju med just risken att som kvinna kunna bli gravid, vara mer barnledig och mer […][...]

Mitt lilla jullov från alla litterära plikter består i år av att släpa upp lådan med Kulla Gulla-böcker från källaren. Dem har jag varit nyfiken på att läsa om hur länge som helst och jag blir faktiskt inte besviken. Martha Sandwall-Bergströms serie avfärdas alltför lätt som romantiska flickböcker – inte för att det är något […][...]

Hon var ingen Florence Nightingale heter Åsa Mobergs biografi över sjuksköterskeyrkets grundare. Florence Nightingale alltså. Långt ifrån bilden av den skira vårdarinnan var Nightingale en skarpsynt och egensinnig organisatör och lobbyist som envisades inte bara med att skaffa sig ett yrke utan också bokstavligen gick ut i krig för det. Precis som sina sentida amerikanska […][...]

Vad vill vi egentligen med reseskildringar? Se världen? Oss själva? Våra fördomar och idéer gestaltade som verklighet? Litteraturvetaren Arne Melberg har traskat runt i det mesta. ”Personligt” är nog den mest exakta etikett jag kan komma på om urvalet skildringar och författare i Resa och skriva. En guide till den moderna reselitteraturen. Berättelserna han tar […][...]

Elin Wägner, Ada Nilsson, Klara Johanson, Honorine Hermelin … För mig var det alldeles nyss vagt, om ens det, bekanta och inte så lite dammiga namn. I Ulrika Knutsons förträffliga sällskap kommer ointresset emellertid snabbt på skam. Det är bara att fråga sig varför jag inte känt till alla dessa fantastiska kvinnor för länge sedan? […][...]

Det är lätt att se drivkraften bakom att skriva en författarbiografi. Kanske tycker man att en författare inte fått den uppmärksamhet hon eller han förtjänar. Kanske att uppmärksamheten varit av fel slag. Kerstin Engman intresserar sig för Moa Martinsons hela liv och karriär, inte minst för den sällsamma och imponerande förvandlingen från den fattiga oäktingen […][...]