Krönika

Svenskar kräva dessa komplex?

Än så länge tycker jag att 2009 smakar lite väl bekant. Ekonomisk kris, diverse märkliga ställningstaganden för och emot Förintelsen och så tokkorkade rasistiska uttalanden från samhällets stöttepelare. Har vi inte gjort det här åtminstone en gång redan under min livstid?

Själv broderar jag, på grund av slumpen i en passionerad språkhistorielärares gestalt, runor – och lär mig hur föga okontroversiellt det är. En bekant som fått för sig att tatuera in sitt namn med runor får helt enkelt nobben av tatueraren med motiveringen ”vi gör inte nazistsymboler här”. De forntida runristarna skulle nog ha blivit lite förvånade.

Senast på 1990-talet lät vi handfallet högerextrema rörelser kidnappa nationella symboler som flaggan och nationalsången, vikingarna och runorna – och inte krävs det särskilt mycket galghumor och känsla för kronologi för att se det ironiska i det senare? Traditionen går tillbaka minst till förra sekelskiftets nationalromantiska strömningar. Då fanns förstås också det besvärande sambandet med den rasbiologiska forskning som Sverige gick i bräschen för och som landade i, just det, Förintelsen. Boktipset här är naturligtvis Maja Hagermans fantastiska Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder från häromåret.

Personligen är jag tämligen likgiltig inför både flagga och nationalsång får erkännas. Kanske har det att göra med att jag är så – och det är kulturtantsklyschigt, jag vet – ointresserad av sport och den ofta krigsinfluerade retoriken kring det. Inte ens i sporter jag gillar har jag något större behov av att beskriva de skickliga utövarnas prestationer i något ”vi”, även om vi råkar vara produkter av samma nationalstat. De vinner eller förlorar. Jag sitter hemma i tevesoffan, tappar en maska om det blir riktigt spännande och fattar bara hälften av reglerna.

Är det något som är självklart svenskt för mig så är det väl snarare språk och litteratur. Den lite melankoliska naturen och vädret med mer eller mindre fyra urskiljbara årstider, och så litteraturen. Selma Lagerlöfs och Göran Tunströms magiska Värmland, kargheten och humorn hos Vilhelm Mobergs eller Moa Martinsons figurer, Tage Danielssons finurliga samhällskritik eller varför inte Sofia Karlssons oerhört vackra Dan Andersson-tolkningar.

Så måste ett kulturarv, vilket det nu vara månde, gå ut på att upphöja det egna på bekostnad av andra? Rimligtvis inte. Vem man är måste väl inte oupplösligt hänga samman med att någon annan är annorlunda och sämre?

Kanske har vi helt enkelt för höga krav på originalitet. Det är också en romantisk och historiskt sett ganska ung idé. Människor är inte särskilt originella. Möjligen är vi unika kombinationer av samma gamla klyschor. Gott så. Kanske kan vi då och då lära av våra misstag. Till skillnad från runorna är ju vare sig människors eller länders identiteter huggna i sten.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-06-06 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-03 22:38

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?