Kulturvärlden vimlar av mer eller mindre obskyra jubileer. Dödsdatum är ju helt enkelt märkligt att fira (under förutsättning att man hellre skulle se personen i fråga i livet) och födelsedagar, tja, de är väl roligast om personen i fråga faktiskt lever och kan ha ett trevligt kalas? Men, men, alla anledningar att uppmärksamma bra saker bör kanske beaktas och här är två sådana bra saker 2008:

- Selma Lagerlöf fyller 150 år. En väldigt cool författare som kunde förtjänat ett riktigt skoj kalas.

- Och Riksteatern fyller 75 år. Även detta en mycket cool institution, i synnerhet för alla oss som hävdar att det faktiskt finns och bör finnas ett kulturliv utanför Stockholm.

Kontentan av dessa två hedervärda begivelser är, bland annat, den senares turné med den förras symbolmättade saga En herrgårdssägen – ett utmärkt tillfälle både att se magiska Västanå teaters fullkomligt magiska uppsättning av historien och att läsa eller läsa om Lagerlöfs fullkomligt magiska roman.

En herrgårdssägen är Lagerlöfs symbolmättade Skönheten och odjuret-historia om Gunnar Hede, en skoltrött student som helst spelar fiol dag och natt. Han lämnar Uppsala för att rädda föräldrahemmet, herrgården Munkhyttan, från ekonomisk ruin, men har otur. Han investerar i getter som dör i ett snöoväder, hans fästmö slår upp med honom, och han flyr in i galenskap. Som den sinnessvage Getabocken irrar han runt som småhandlare och råkar rädda livet på en ung flicka, Ingrid. Hon kan så småningom känna igen Gunnar i dåren och kanske också långsamt försona honom med historien.

Det är svårt att diskutera En herrgårdssägen utan att hamna i klichéer om kärlekens helande kraft och det ena med det andra. Vad som gör Lagerlöf stor är kanske just hennes förmåga att ge form åt det så grundläggande mänskliga på ett så fullkomligt naturligt sätt att det är svårt att tänka sig att hennes berättelser inte bara funnits där alltid. Kanske är det därför hon genom litteraturhistorien gärna har avfärdats som sagotant som tjuvlyssnat ute i stugorna snarare än som den enormt bildade, om än lyhörda, konstnär hon är.

Ingen gestaltar väl människans bräcklighet och dårskapens välsignelser och faror lika ömsint och kärleksfullt som Selma Lagerlöf gör (fast Göran Tunström följer tätt i hennes fotspår). Precis som i Tunströms Juloratoriet spelar också musiken en liknande dubbelroll, som tröst, magi och farligt lockande verklighetsflykt. Musiken för samman Gunnar och Ingrid, musiken bär på löften om att kunna läka, kunna rädda och bära varandra. Det är en skir men ömsesidig och hållfast kärlekssaga Lagerlöf har skrivit, en liten saga som i all sin anspråkslöshet hör till de största.