Ledsenheten kryper fram för varje sida. Här sipprar minnen in från barndomen med föräldrar som sällan visade ömhet. Föräldrarnas måttfullhet i kärleksbetygelser går i arv. En kram för lite – var det skälet till att det egna äktenskapet upplöstes?

När arbetsgivaren en dag ber Sylvie att bevaka och rapportera om arbetskamraternas insatser gör hon som hon blivit ombedd. Hon förstår att göra rätt. Att vara stark när man nyss blivit lämnad känns så mycket bättre än att visa sig sårad eller ledsen.

På bokens omslag finns bilden av ett lås och ett handtag – vilket är mycket passande för några av scenerna i romanen. Jag tänker att händelserna kunnat drivas framåt i ett annat tempo om den formats med thrillerns verktyg. Men då hade det blivit en annan roman som lekfullt ställt frågan: Vad vore livet utan en bra kökskniv?

Romanen ger i stället plats för Sylvies nuläge och tillbakablickar. Hon agerade inte utifrån hämndlystnad. Låsningen, känslan av att trängas in i ett hörn, är närmast att likna vid ett utdraget födsloarbete. Värkarna återkom men med långa mellanrum. I en plötslig och sista kraftansträngning blandat med klarsyn kommer det ur henne: ”Nej – nu går det inte längre!”

Många är bottnarna i en människas förtvivlan. Det kan röra sig om bristen på föräldrarnas ömhet, som jag redan varit inne på. Men också hur männens blickar är något som kvinnan/kvinnor ständigt måste förhålla sig till. Snyggheten tycks alltid slå andra talanger. En kvinna kan vara arbetsam och bra på att hålla ordning och reda. En sådan kvinna kan tillåtas att avancera, men bara till en viss gräns.

Också klassperspektivet gör sig tydligt i Bouraouis berättelse. Det är lätt för en kvinna i högre samhällsklasser att sätta ord på olämpliga sexuella närmanden. Att däremot ha föräldrar som aldrig pratat om kvinnors och mäns vitt skilda möjligheter i samhället, gör att man bara lärt sig sopa händelser under mattan. Då blir man aldrig någon Ebba Witt-Brattström som kan skriva av sig frustrationer under titlar som Historiens metoo-vrål.

I romanen varvas reflektioner med de jordnära händelser som utspelat sig i Sylvies liv. Jag får lust att läsa såväl Karin Johannissons Den sårade divan (nu måste jag verkligen ta tag i den!) och att läsa om Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar. Så fungerar bra böcker, de placerar sig ihop med andra böcker och aldrig vet man vilka som lierar sig med varandra.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• En magisk röst
• Om rädslan att mötas
• Ensamhetens labyrint
• Sommar av konsekvenser

I antologin berättar historiker, etnologer, idéhistoriker, genusvetare och litteraturvetare om människor i Sverige som suttit inspärrade, mer eller mindre av tvång, i fängelser, på uppfostringsanstalter, sinnessjukhus, alkoholistanstalter och sanatorier. Några av dem är namnkunniga, som i Karin Johannissons kapitel om Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. De flesta är betydligt mindre uppmärksammade, människor som levt kortare perioder eller hela sina liv i institutionernas skugga.

Det dessa människor lämnat efter sig är inte sällan bestämt av institutionerna själva. Är det inte direkt formulerat av institutionen, som journaler och sådant, är det ofta meddelanden riktade till institutionen, till läkare eller andra med makt att tillåta utskrivning, permission eller liknande. Vad säger sådana meddelanden om den som skriver? Förmodligen framför allt vad personen tror att makthavarna vill höra.

Sådan är källmaterialets förbannelse. Det är svårt att nå människors verkliga tankar och känslor. Eller ”verkliga”, upplevelserna formades säkert också av institutionernas och tidens syn på vem den intagna var. Ofta kan man skymta någon sorts förhandling mellan intagen och läkare. Å ena sidan vill man kanske inte helt gå med på myndigheternas beskrivning av det egna tillståndet; å den andra har man få möjligheter att komma ut om man inte åtminstone delvis anammar deras problembeskrivning så att man kan peka på hur man förbättrats.

Att skriva fram detta handlingsutrymme är uppenbarligen en viktig utgångspunkt för de medverkande i antologin, och det är viktigt. Det är också en oerhört svår balans, en av samhälls- och historieforskningens eviga frågor: hur stort utrymme den enskilda individen egentligen har. Det kan förstås variera stort, men det finns en risk i att överbetona aktörskap och handlingsutrymme, att de som redan befinner sig i en väldigt utsatt situation också skuldbeläggs för att de inte lyckats hantera den med större kreativitet och motståndskraft.

Vi vill så gärna läsa och skriva om motståndskraft, om möjligheter. Inte formulera ”eländeshistoria”, fastna i det tröstlösa. Livet på institutioner har ibland erbjudit möjligheter, ett vilsamt undantag från den vanliga världen. Men ganska ofta har det också varit just eländigt. Tröstlöst, enformigt, begränsande och svårt att ta sig ur. Om detta minner också berättelserna i Inspärrad.

Similar Posts:

• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Svårnavigerat
• En direkt uppmaning
• Kroppens idéhistoria
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk mellan fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

Den absurda realismen i skildringen av hur Yeong-hye tvångsmatas av sin far, fasthållen av sin man och sin bror, får mig att må illa på riktigt. Men det visar sig att Yeong-hye hellre dör än tvingas äta kött. Då spärrar de in henne på mentalsjukhus och hennes man begär skilsmässa.

Yeong-hyes öde, särskilt det som utspelar sig i den första delen av romanen, får mig att tänka på Den sårade divan av Karin Johannisson. Hennes senaste bok, som också blev den sista, där hon undersöker den kvinnliga galenskapen.

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Vegetarianen kan definitivt läsas som en kritik av snäva och förtryckande könsroller. Men när Yeong-hye slutar äta kött handlar det inte enbart om ett uppror mot patriarkatet. Här finns många lager och vissa av dem är svåra att tolka eftersom vi inte får veta så mycket om hur Yeong-hye faktiskt tänker. Perspektivet ligger i tur och ordning hos mannen, svågern och systern. Bara i några korta fragment får vi höra Yeong-hyes egen röst.

Drömmar om mord.
Mördare eller mördad… skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. [–––] Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

”Jag hade en dröm”. I Yeong-hyes svar till maken som frågar varför hon slutat äta kött hör jag ett eko av Martin Luther Kings berömda tal. Drömmen får Yeong-hye att dra en gräns mot omvärlden, mot vad hon tar in, men hon drar också en gräns inuti sig själv. Mot den där andra som alltid funnits där. Mot slaktaren som livnär sig på andra djur. Mot våldet och hatet. Mot dödandet. Inledningsvis tycks Yeong-hye vilja pröva om det går att vara människa utan att samtidigt också vara en mördare. Men hon blir inte av med den där andra, oavsett vad hon gör. Då försöker hon istället bli något annat. Något icke mänskligt men ändå levande. En blomma. Ett träd.

Människorna runt Yeong-hye blir provocerade av hennes förvandling. Ju mer hon motsätter sig dödande desto våldsammare blir hon behandlad. Han Kangs roman får mig att fundera över varför principer om icke-våld möter sådant motstånd? I kommentarsfälten på Facebook ser jag dagligen hur fredliga och resonerande inlägg belönas med glåpord: batikkärring, godhetsapostel, PK-dåre. Men även på andra håll uttrycks med jämna mellanrum misstänksamhet mot människor som sysslar med det stillsamma och inåtvända. Ett exempel på detta är Aase Bergs ofta återkommande gliringar mot mindfulness och yoga på DN:s kultursidor.

Det gapar ett hål där idag: det enda valet man har i form av självanalys är att syssla med olika sorters flummig självhjälp, typ att bli mindfulvidskeplig aurakärring, gå på peppcoaching i  alfahanneledarskap eller börja tro på gud.

Vegetarianen visar hur icke-våldet, som ofta representeras av kvinnor, provocerar vår omgivning. Finns det då bara ett val. Mördare eller mördad? Jag hoppas att den våg av auktoritetsdyrkan och hårdhet som sveper över världen just nu bara är en parentes i mänsklighetens historia. Och att icke-våld, introspektion och reflektion ges större utrymme. Jag hoppas på en ny fredsrörelse men jag är just nu inte särskilt optimistisk.

Det finns något i Hang Kangs språk och i berättartekniken som påminner om Hayao Miyazakis filmer; där det magiska, som varken är entydigt gott eller ont, alltid tycks ligga på lur under ytan av vardaglighet. Vegetarianen är en mörk berättelse. Ja. Men det är en svärta som glimmar och gnistrar. Han Kang skriver om hur gränser kan förvandla oss genom att upphäva ett tillstånd och skapa ett nytt. Kanske har vi alla ett träd inom oss? För mig är den tanken ändå en slags tröst.

Similar Posts:

• Vems tystnad räknas?
• Snö ska falla över snö som fallit
• Ett indonesiskt ödesdrama
• Vitt och kallt
• Hur små är de Stora ledarna?

Johannisson föddes 1944 och disputerade 1974 på en avhandling om medicinhistoria, Magnetisörernas tid. 1996 blev hon professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och 2004 blev hon även hedersdoktor i medicin. Johannisson har bland annat skrivit böckerna Den mörka kontinenten (1994), Kroppens tunna skal (1997), Nostalgia: en känslas historia (2001), Tecknen (2004) och Melankoliska rum (2009). Tre gånger har hon nominerats till Augustpriset, senast förra året för Den sårade divan, och i somras tilldelades hon Övralidspriset för ”ett lärdomshistoriskt författarskap som slår en bro mellan humaniora, medicin och psykologi i den breda folkbildningens tecken”.

Karin Johannisson blev 72 år gammal.

Vi kommer att sakna henne.

Karin Johannisson: Den sårade divan
Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap

”Den sårade divan av Karin Johannisson är en bred idéhistorisk undersökning av kvinnlig galenskap under 1900-talet. Johannisson är speciellt intresserad av växelspelet mellan individ och sjukdomsidentitet. Hon vill studera hur diagnoserna har kunnat formas och användas för kvinnans egna syften. Men vad är galenskap…” Läs mer

Karin Johannisson: Melankoliska rum
Tårar i tid och rum

”’Världens tårar är konstanta’, sa Beckett. Ändå har mänsklig ledsenhet hunnit varieras en hel del hittills. Under antiken sågs melankolin som ett sjukdomsliknande tillstånd mellan genialitet och galenskap. Medeltidens människa gjorde istället kopplingen till moraliska brister. Från renässansen till romantiken handlar det om…” Läs mer

Karin Johannisson: Tecknen
Kroppens idéhistoria

”Att läsa en människas kropp är att tolka tecken. Tecken på sjukdom, på psykiska tillstånd, kanske till och med på karaktär, på fysisk och psykisk disposition för sjukdom. Det är utgångspunkten i idéhistorikern Karin Johannissons bok Tecknen. Läkaren och konsten att tolka kroppar, och uppfattningen om denna teckenlära…” Läs mer

Similar Posts:

• Kroppens idéhistoria
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Tårar i tid och rum
• Icke-våldet som provocerar

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Johannisson inleder med att beskriva hur ett nytt kvinnoideal tar form i början på 1900-talet. Den Nya kvinnan skulle inte vara som sin mamma. Hon skulle vara fri och självständig, ha rätt till utbildning och arbete, få roa sig på sin fritid, uttrycka sig konstnärligt osv. Den Nya kvinnan stöptes också utseendemässigt om i en ny form. Klänningarna blev kortare och mer löst sittande, ansiktet sminkades, håret shinglades och kroppsidealet gick från kurvigt till hyperslankt. De kvinnliga typer som främst kom att representera den Nya kvinnan under 20-talet är flappern och garconnen men Johannisson nämner också bohemen, musan, salongsdrottningen, divan m.fl. Även om den nyvunna friheten kom tillsammans med en hel rad nya krav, och ofta var rätt ytlig, kunde kvinnor i högre utsträckning välja vem de ville vara. Men redan under 30-talet kommer bakslaget.

Definitionen av den normala kvinnan snävas in, sjukförklaring av avvikande beteende ökar. I en allt bredare ström sveper de nya jättelika mentalsjukhusen in de udda och ångestfulla.

Det som under en kort tid hade varit möjligt blev återigen omöjligt. Kvinnans plats var i hemmet och hennes viktigaste uppgift den som hustru och moder. Beteenden som föll utanför denna snäva ram klassades som olämpliga, osunda eller i värsta fall som tecken på psykisk sjukdom. Hysteri. Schizofreni. Paranoia. Tre av 1900-talets mest välkända psykiatriska diagnoser får kött och blod i Johannissons fallbeskrivningar av Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs.

Fallbeskrivningarna är gediget underbyggda av sjukjournaler, brev, biografier m.m. Till detta lägger Johannisson sin läsning av Agnes von Krusenstjernas och Nelly Sachs egna verk. De tre kvinnorna är ungefär lika gamla och har konstnärlighet och skaparkraft gemensamt liksom det faktum att de tidvis vistats på Beckomberga. De förenas också av samma längtan.

De vill alla vara den lilla flickan. Som innan allt började. Före ångesten. Före mentalsjukhuset. Före Beckomberga.

Likheterna finns där men i fallbeskrivningarna framträder också tre helt olika personligheter. Tre individer som använder sin sjukdomsidentitet på olika sätt och med olika framgång. Kontrasten mellan det torra läkarspråket i journalerna och Johannissons prosa, som ömsom är sakligt redogörande ömsom personligt reflekterande, bidrar till att ge läsningen djup. Jag får en känsla av att verkligen komma nära dessa kvinnor. Johannisson gör klart för oss att hennes undersökning inte ska läsas som en medikaliseringsberättelse (om den biologiska sjukdomen) eller offerberättelse (om den kvinnliga patienten som offer för patriarkala förtryck, könsnormer etc). Istället handlar det här om en aktörsberättelse som utgår ifrån att makten att definiera den egna sjukdomen finns hos individen.

Etiketter stabiliserar det sociala livet. Människan är underligt villig att låta sig placeras i fack och låta sig definieras eller omdefinieras i hopp om att på så sätt få någon fördel eller lättnad.

Visst ser jag att två av kvinnorna lyckas använda sin diagnos för att skapa sig ett större svängrum, framförallt när det gäller det egna kreativa arbetet. För såväl Agnes von Krusenstjerna som Nelly Sachs blir Beckomberga märkligt nog en fristad. En plats där de kan ägna sig åt sitt skrivande. Ändå är det är ofta plågsamt att läsa de tre fallbeskrivningarna. Här finns märkliga behandlingsmetoder, ångest, självsvält, kvinnoförakt, destruktiv sexualitet, maktmissbruk, förvirring, förnedring och framför allt en stor och ändlös ensamhet.

Berättelsen om Sigrid Hjertén är den som gör mest ont i mig. Ytligt sett förkroppsligar hon den Nya kvinnan. Hon är lång och slank. Alltid elegant klädd. En talangfull modernistisk konstnär vars ”suveräna färgsinne” får beröm av Matisse. Men hon är också en osäker ung hustru som inte förmår besvara sin mans erotiska längtan och känner sig tvingad att acceptera hans otrohet. ”Min själ blir alldeles ödelagd av ensamhet”, skriver hon i ett brev till honom. Sigrid Hjertén blir intagen på Beckomberga 1932, informellt på begäran av sin man och kommer i princip att tillbringa resten av sitt liv här. Hon får diagnosen schizofreni även om hon av anteckningarna i journalen mest framstår som apatisk och paranoid. Hennes tillstånd försämras och sänglägesbehandlingen leder till att hon glider in i själv och tappar kontakten med omvärlden. 1937 blir Sigrid Hjertén omyndigförklarad i samband med att hennes man tar ut skilsmässa, men hon får behålla sitt enkelrum och sin privatsköterska livet ut. Hon är en besvärlig patient som trakasserar personal och andra patienter. Skriker och kastar tallrikar. Hon slutar dock aldrig att bry sig om hur hon ser ut. Hon fortsätter att läsa Dagens Nyheter och hon ”talar gärna konst med utvalda medpatienter”. Mot slutet får hon nästan aldrig några besök. När Sigrid Hjertén avlider på Beckomberga efter en oskickligt utförd lobotomi 1948 har det gått tio år sedan hon slutade måla.

Bara på institution är det vilda och hämningslösa tillåtet. Det finns ett slags trygghet, till och med jämlikhet, i en plats där dårskapen är normal.

Den sårade divan påminner mig om förra årets bästa svenska roman Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg. Här finns en respekt för individen och hennes möjligheter som går bortom vad som anses sjukt eller friskt. Men här finns också ett slags försonande beskrivning av mentalsjukhuset som institution. Agnes von Krusenstjerna lär sig manipulera läkare och sköterskor på Beckomberga. Hon kommer och går som hon vill och lyckas tigga till sig en hel rad andra förmåner. Nelly Sachs upprättar en speciell och förtroendefull relation till överläkaren Sten Mårtens och kommer att trivas på Beckomberga. Här får hon kraft att skapa. Men Sigrid Hjertén verkar aldrig riktigt kunna fånga läkarnas intresse. Av de tre kvinnorna i fallbeskrivningarna är hon den som verkar ha minst makt över sin diagnos. Men även hon gör något eget av vistelsen på Beckomberga. Hon blir aldrig ett offer. Det här är en viktig insikt. En av flera som Den sårade divan bjuder läsaren på. Johannissons bok påminner mig om ett kalejdoskop, som varje gång man vrider på det skapar ett nytt mönster. På samma sätt ger den här texten hela tiden upphov till nya frågor. Och nya insikter. Det är tragiskt, komiskt, absurt, lärorikt och oupphörligt fängslande. I år är Karin Johannisson nominerad till Augustpriset för fjärde gången. Jag hoppas att hon tar hem det.

Similar Posts:

• Institutionaliserad identitet och motstånd
• ”Fullt av det tigande språk/ som här får luften att blixtra –”
• Karin Johannisson död
• Kroppens idéhistoria
• En överlevnadsberättelse

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

Eva Gabrielsson 3 juli
Var livskamrat till Stieg Larsson och delaktig i den uppmärksammade arvstvisten om rättigheterna till Milleniumtrilogin. Jag tänker lyssna för att få höra henne själv berätta.

Ulf Malmros 4 juli
Guldbaggebelönad regissör och manusförfattare. ”Jag tänker berätta om när jag missade att ringa ett samtal och därför förlorade tvåhundra miljoner kronor, och hur jag en morgon höll på att bli skjuten i huvudet.” Säger han till Sveriges Radio, just därför tänker jag lyssna.

Micael Bindefeldt 9 juli
Är eventarrangör och PR-konsult och en sommarpratare med ett fascinerande liv.

Mats Sundin 11 juli
Professionell ishockeyspelare och min idol när jag var 10 år.

Elisabeth Asbrink 13 juli
Författare som skrivit om sambanden mellan Malexandermorden och Lars Noréns pjäs 7:3. För att det var ett brott som vände upp och ner på hela Sverige, för att det var på riktigt, för att det är sånt som man borde skämmas för att man tycker är spännande.

Aris Fioretos 17 juli
Är författare och översättare med blick och röst att beundra.

Andres Lokko 20 juli
Är skribent och manusförfattare, jag förväntar mig vuxen självdistans, själv säger han att det bla kommer att handla om saknad som man låtsas inte existerar. Kanske är det samma sak?

Karin Johannisson 26 juli
Är professor i idé- och lärdomshistoria och ska prata om tårar.

Johanna Koljonen 1 augusti
Är programledare och filmkritiker. Jag kommer att sitta redo framför radion utan något annat som möjligt störningsmoment, för att hon har den finaste rösten och är den smartaste och nördigaste människan jag lyssnat till. Förväntar mig ett program ett lyssna på om och om igen.

Therese Alshammar 6 augusti
Är världsmästare i simning och jag kommer att lyssna för att jag alltid får höra att hon är så lik min syster och mig, för att hon brukar handla skor av mig och alltid är världens trevligaste.

Björn af Kleen 9 augusti
Skribent och författare som har skrivit Jorden de ärvde om den svenska adeln.

Darin Zanyar 13 augusti
Är sångare och artist och jag kommer att lyssna bara för att han är ung, har vackra bruna ögon och den finaste blomsterkransen av alla på presskonferensen när Sveriges Radio presenterade sommarvärdarna.

Monika Fagerholm 14 augusti
Är författare till underbara och magiska böcker. Skulle jag välja bara ett sommarprogram att lyssna på den här sommaren skulle jag välja hennes. Hon ska prata om ”klänningar, tyger och om vikten av att dagdrömma. Om mode som dröm, kropp och död”. Kan det bli mer fantastiskt?

Johannes Anyuru 16 augusti
Är poet och författare och jag hoppas att han kan motarbeta den där poesiskräcken som det talas så mycket om just nu. Att poesi inte behöver vara obegriplig och farlig.

Anna Odell 19 augusti
Är konstnären som iscensatte en psykos på Liljeholmsbron, som väckte en debatt om vad konst egentligen är och ska göra. Jag vill höra henne berätta sin historia, från början till slut utan att bli avbruten en endaste gång.

Men som så ofta så hittar man guldkornen bland dom där rösterna man inte alls hade tänkt att lyssna på, dom som det visar sig ha en alldeles egen historia att berätta eller en röst som det bara är att följa. Så jag kommer att slå på Sommar i P1 många gånger i sommar. Sändningstiden är som vanligt 13.00 men som tur är sänds programen i repris 22.00 samma kväll. Jag brukar lyssna innan jag somnar, med fönstret öppet och sommaren utanför. Och så finns dom såklart på webben också, att ladda ner och ta med ut i sommaren, på stranden, i skogen, i skydd från solen.

Similar Posts:

• Forever sommar och pojkstreck
• Sommar av konsekvenser
• En mellanrummens sommar
• En sommar av allt och inget
• Ingen sommar utan nordic noir?

Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Årets skönlitterära bok:

• En liten historia av Eva Adolfsson
• Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
• Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
• Den siste greken av Aris Fioretos
• Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund
• De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

Årets svenska fackbok:

• Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010 av Cecilia Björk, Lars Nordling och Laila Reppen
• Melankoliska rum av Karin Johannisson
• Världens lyckligaste folk av Lena Sundström
• Frihetens rena sak av Johan Svedjedal
• Smärtpunkten av Elisabeth Åsbrink
• Att överleva dagen av Brutus Östling och Susanne Åkesson

Årets svenska barn- och ungdomsbok:

• Svenhammeds journaler av Zulmir Bečević
• Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm
• Skriv om och om igen av Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman
• Siv sover vilse av Pija Lindenbaum
• Kulor i hjärtat av Cilla Naumann
• Natthimmel av Sofia Nordin

Bra eller dåligt? Vad tycker ni? Har juryn glömt någon bok?

Similar Posts:

• Augustprisvinnarna!
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

Karin Johannissons Melankoliska rum är en genomgång av tillståndets historiska former. De bärande utgångspunkterna är två: dels att melankolin inte är en, utan flera. Begreppets bredd speglas i mängden anknytande namn. Nedstämdhet, svårmod, leda, tungsinne, modstulenhet, mjältsjuka, spleen, ennui och Weltschmerz, vart och ett med sin egen nyans. Och dels frågan om samspelet mellan individens känslouttryck och samtiden. Var 1700-talets teatraliska sensibilitetsmanér med viftande näsdukar och bräcklig lättgråtenhet bara ett socialt skådespel eller var det verkligen den tidens människas autentiska uttryck? Samma fråga kan ställas kring den melankoliepidemi som spreds genom Den unge Werthers lidanden och en mängd andra fenomen.

Johannissons styrka ligger i rikedomen av exempel. Skönlitteratur, läkarjournaler och biografier öppnar upp mot sin tids uttryck och anda. Många exempel är – som det anstår strategisk populärvetenskap – värda att memorera. Ta bara de asketiska eremitmunkarna. Isolerad i en hydda i öknen faller man lätt offer för acedians, likgiltighetens demon, även kallad middagsdemonen. Den belägrar munkens själ under dagens fyra hetaste timmar. Först får den solen att verka trög och orörlig. Sedan tvingar den munken att ställa sig och stirra rakt in i den för att se hur långt den har kvar. Han uppfylls därefter av hat och tvivel. Sedan misströstan, själväckel och slöhet. Flykt till den enkla bädden framstår som enda lösning, men detta måste munken till varje pris frånhålla sig – där lurar demonen för att avnjuta munkens slutgiltiga kapitulering. Idag hade diagnosen handlat om undernäring och solsting, men då, under senantiken, levandegjordes känslan i demonens gestalt och färgades av den tidens religiösa ramverk.

En annan pärla är Kafkas, liksom många andra melankolikers, polariserade förhållande till mat. Han drabbas av skräckfantasier om torr korv och vassa revbensspjäll. Han får för sig att han ligger utsträckt på ett golv och skärs i bitar som stekt kött. Bitarna erbjuder han en hund borta i hörnet. Han kunde bara äta ensam och anammade en dåtida kostlära som gick ut på att varje tugga skulle idisslas hundra gånger. Målet var att göra sig oberoende av mat. ”Inget är mer närande än en skiva citron”, menade han.

Sammantaget ett hyggligt hantverk av Johannisson. Framträdande är samtidens inflytande över känslolivet. Melankolin, med sina nästan ändlösa underkategorier, blir en flytande, formbar gelé som kvickt anpassar sig efter rådande sociala normer. Det finns ingen trygghet i den tanken. Snarare är det oroväckande. Känslorna slavar under samtiden, och under dessa två herrar slavar i sin tur den alltid så förbluffande, förvirrade och maktlösa individen.

Similar Posts:

• Karin Johannisson död
• Kroppens idéhistoria
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Institutionaliserad identitet och motstånd
• Kärlek, moral och kommunala bordeller