Det är lika bra att nämna det på en gång: Andres Lokkos samlade verk är två tegelstenar som uteslutande handlar om popmusik. Det kan vara de bästa 1600 sidor som skrivits om popmusik på svenska, men är man inte intresserad av popmusik kan man lika gärna sluta läsa här! För trots att det här och var också finns artiklar om mode, litteratur, film och politik så handlar de ändå om just popmusik. Lokkos definition av popmusik sträcker sig nämligen mycket längre än att det bara skulle vara någonting man lyssnar på, för i hans universum är nämligen midnattsblå loafers från Lavin, John Updike och Bergman precis lika mycket popmusik som Dexys Midnight Runners, The Jam eller Primal Scream.

Men för er som inte låter er avskräckas väntar en 582 artiklar och 1637 sidor lång resa som sträcker sig över två decennier och som startar med The Jesus and Mary Chains Honey´s dead-skiva och slutar med Göran Hägglunds politiska utspel om verklighetens folk. En resa med ”den mest inflytelserika svenska musikjournalisten i vår tid” bakom skrivmaskinen. Förlaget Modernista är inte direkt blygsamma i baksidestexten, men det finns också täckning bakom den.

Musikjournalisten Lokko är ju nämligen inte bara den så länge eftersökta länken mellan den systematiske och katalogiserande Carl von Linné och den demagogiske bara-jag-vet-sanningen predikanten Jim Jones, han var ju faktiskt också grundare och chefsredaktör (chefsideolog som det också inom parantes står på baksidan) för tidningen Pop. Den 90-talsmusiktidning som behandlade popmusik med en nivå av seriositet och analys jämförbar med vilken kulturtidskrift som helst snarare än en tidning om musikkändisar. Att tidningen Pop haft en stor påverkan vittnar inte minst det faktum om att en anonym bloggare så sent som i höstas scannade av sina exemplar och publicerade dem på nätet: http://popviminns.wordpress.com/

När man sträckläser båda volymerna blir det den perfekta nostalgitrippen genom de senaste 20 årens pophistoria. Att ord som nostalgitripp samtidigt står i direkt kollisionskurs med Lokkos ideologi om popmusik, som han hävdar är någonting som bara får sträva framåt (bakåt får man bara blicka för referenser till nuet och aldrig, aldrig för att hamna i nostalgiskt frosseri) gör knappast läsningen sämre. Detta lilla inslag av anarkism mot författaren kan ju faktiskt behövas i en bok där man regelbundet stöter på meningar som ”det här är bra för att jag säger att det är bra, eftersom jag vet vad som är bra och vad som är dåligt”. Baksidans alla beskrivningar av Lokko glömmer nämligen bort en av de allra viktigaste: den elitistiske kultursnobben Lokko. En beskrivning som för övrigt är hans egen och kan citeras från mer än ett ställe.

Som bonus när man läser boken får man även följa personen Lokko. Om hur han bekvämt umgås med sina intervjupersoner som alla kan hans namn och hur han lever det fulländade livet som populärkulturkonsument. Här borde man ju rimligen också kunna lägga till att man ser hans utveckling som skribent, men jag vill påstå att det rent språkligt inte finns någon avgörande skillnad mellan 22-åringen och 42-åringen. Det som skiljer är däremot formatet, den första volymen som till största del baseras på texter från tidningarna Pop och Bibel innehåller långa utförliga musikreportage som är klart intressantare än den korta och ofta mer allmän tyckande krönikeskrivning från Expressen och Svenska Dagbladet som mer kännetecknar den andra volymen. Det måste också nämnas att under det annars så ironiska 90-talet lyser också den parallellt existerande Killinggängsmedlemmen Lokko helt med sin frånvaro. Möjligen med undantaget att han själv i ganska stor utsträckning påminner om deras musiknördsparodi Hardy Nilsson.

Men det finns också nackdelar med att sträckläsa en bok som ju faktiskt kan ses som ett lexikon. Det är väldigt mycket text och informationsintaget blir lätt för mycket på för kort tid. Detta inte minst då Lokko självklart skriver mycket om musik som för mig varit helt okänd (vilket är nästan all soul, nästan all hiphop och definitivt all dansmusik). För med dagens nymodigheter som spotify, ebay och bokbutiker online så vill man ju hela tiden stanna upp och undersöka det man läst om, vilket givetvis kräver mycket tid. Mängden text innebär också en risk att man läser mer noggrant om sådant som man redan gillar och de artiklar man läst tidigare men för länge, länge sedan, samtidigt som man riskerar att passera det man inte känner till lite för hastigt.

Lokkos samlade verk fungerar således lika bra som pärm-till-pärm-läsning som som uppslagsbok, omfattande register finns. Jag har ju läst ut boken, men kan knappast påstå att jag är klar med den. Allra bäst är den kanske om man följer den gyllene medelvägen och plockar fram den lite då och då och läser ett år i taget. Därför skall du som läst så här långt också köpa den, för den här boken skall man äga och placera lättåtkomligt i sin bokhylla. Den skall även köpas och slås in när du är på väg till din musikintresserade trettio-någonting kompis födelsedagsfest, för en bättre present 2010 finns faktiskt inte.