Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Det hör till frågorna som ställs i Sara Hanssons seriealbum Torskarnas pride-parad, en vass och inte så lite dråplig uppgörelse med marknadsliberalismen och patriarkatet. Hade inte så mycket i den känts så bekant hade jag tyckt att den var smått revolutionerande.

Det är knepigt, det där. Ja, feministiska, politiska serier har blivit en egen genre. Välförtjänt. Ja, Hanssons blandning av längre och kortare tecknade serier varvade med olika typer av kollage och med broderier för tankarna till bland andra Liv Strömqvist, Nanna Johansson och Lotta Sjöberg. Allesammans är jättebra, så det kan man ju knappast beklaga, egentligen.

Av idéinnehållet i Torskarnas pride-parad är stora delar, bland annat om handeln med kroppar och det där märkliga tabut kring begreppet offer, hämtade från Kajsa Ekis Ekmans briljanta Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Vilket väl också är helt okej – få böcker förtjänar att populariseras och utvecklas i olika former lika mycket som den, tycker jag.

Och Hansson gör det bra. Hon hittar vardagliga, vanliga, helt galna exempel. Som när den nyligen avlidne Kristian Gidlund beskrivs med att han ”var inget offer. Han var en hjälte” – ”Hjälte och offer. Deal with it” – när liberala debattörer påstår att förortsorganiseringen/vänstern/feminsmen gör förortsborna/de arbetslösa/traffickingoffren till offer – ”Man bara: Ser jag ut som Harry Potter? Myllrar det fram en massa hallickar och torskar och styr upp en världsomspännande människohandel bara för att jag SÄGER HÖGT att den existerar?” – eller när tingsrätten frikänner anklagade för en gruppvåldtäkt och konstaterar att offret visserligen är trovärdig när hon säger att hon försökte hålla ihop benen och hindra dem från att föra upp en vinflaska i henne, men att det kan ha uppfattats som bara blyghet.

- Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!

- Ja precis! Det är viktigt att alla får välja själva om dom vill bli gruppvåldtagna med en flaska Castillo de Gredos!

Ärligt talat så är det jävligt skrämmande. Hur hamnade vi i ett politiskt klimat där ”rätten” att välja själv hur våldet man utsätts för KÄNNS, är viktigare än att slippa utsättas för våld in the first place??????????

Hansson är på en gång brutalt träffsäker och tokrolig. Kanske inte på prick varenda sida, en lite uppstramande redigering hade nog albumet tjänat på, men det finns en skön energi även när hon mest bara ångar på. Hennes alter ego i albumet besitter helt enkelt den där orken att bli förbannad, att ta debatten. Att orka skratta åt eländet.

Hade man kunnat ge bort sådan energi i julklapp hade den stått högst upp på i alla fall min önskelista.

Similar Posts:

• Vi vill inte ligga med as, ju
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Att ha en längtan i sig
• Bästiskärlek och Nutellamissbruk – så underbart elvaårig
• Horan och madonnan på marknaden

Och när undersköterskan Berit Åsenhed i stadsdelen Solhaga i Örebro har två minuter ”för en snabb hjälp med uppstigningen” hos sina ålderstigna brukare, så känns ju inte steget så långt till fabriksbandet. Två minuter? För att kliva in i en människas hem och få upp personen i fråga ur sängen, eller vad det nu kan innebära. Någon som kanske sovit dåligt, kanske är förvirrad och ledsen, har ont eller blivit otålig och ramlat. Hur lätt kan det inte vara att halka efter i ett schema med pass på två minuter, omgärdade av besvärliga ”mänskliga faktorer”?

Sådana exempel och möten med människor finns det gott om i Kristina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll. Här finns människorna, undersköterskorna och barnmorskorna, lärarna och socialsekreterarna, de hastigt inringda och de outsorcade, och inte minst de som fortfarande är kommunalt anställda men ändå alltmer har tryckts in i principer hämtade från näringslivet. New Public Management, som det heter.

För det handlar inte bara om privatiseringar och vinstuttag, utan om ett sätt att tänka som genomsyrar mer och mer av även offentliga verksamheter. Om att allting måste kunna mätas, kontrolleras, internfaktureras – att allting är ekonomi. Ofta inte ens särskilt bra ekonomi, utan en kortsiktig, närsynt budget-för-budget-ekonomi.

Pengarna fördelas från toppen medan ansvaret att få dem att räcka trycks långt ner i organisationen. Därför har det skett en stor tillväxt av antalet chefer och ekonomer i offentlig sektor. Den starka toppstyrningen är också ett sätt att hantera konflikter i den meningen att de inte ska tillåtas komma upp till ytan. Ledningen bestämmer och förvaltningen eller myndigheten ses som ett företag, som kräver trohet och lojalitet av de anställda. På denna punkt står New Public Management i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter som offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Demokratiska rättigheter som är avgörande för att korruption, vanstyre och slöseri med skattepengar ska avslöjas.

De praktiska exemplen varvas med små fördjupningar i den ideologiska bakgrunden, som en grundbok i välfärdens omvandling. Var kom de här idéerna ifrån – New Public Management, taylorismen – och hur kommer det sig att de fått sådant genomslag? Ju mer vi måste välja – elleverantör, vårdcentral, skola – desto större behov har vi av jämförbar information. Och inte bara vi. Kommunen eller staten som ska upphandla det ena eller andra måste förstås också kunna jämföra. Mäta. Men hur mäter man till exempel Berit Åsenheds förmåga att se de gamla och känna av vad de behöver? Se att Britta, som frågar efter sin tandläkartid, i själva verket behöver bekräftelse på att hon kommer att få hjälp att ta sig dit? Hur mäter man känslan för gamla Brittas oro?

Vad som särskilt slår mig i kapitlet om taylorismen (”Scientific management”, ett slags föregångare till NPM) är hur medvetet Frederick Winslow Taylor gick in för att krossa arbetarnas kontroll över sitt arbete (ja, Marx lurar liksom hela tiden i buskarna under den här läsningen, och även om jag uppskattar Mattssons tillbakahållna gestaltning hade det också varit riktigt kul att se Kajsa Ekis Ekman sätta tänderna i materialet). Genom att plocka sönder arbetet i små, enkla delar kunde de utföras schematiskt av betydligt mer okvalificerad och utbytbar arbetskraft.

Digital taylorism talar LO-utredaren Sten Gellerstedt om när datasystem tagit över tankeverksamheten, planeringen och det potentiella utrymmet för något så luddigt som ”känsla”. Tvärtemot det eviga talet om att arbete i Sverige bara blir mer och mer kvalificerat ökar andelen anställda i LO-yrken som uppger att det de gör är ”själsdödande enkelt”, att de ständigt upprepar samma arbetsmoment. Det gör det naturligtvis lätt att ta över, byta ut. Göra arbetsmarknaden alltmer till en köparens marknad.

Det finns förstås ett urval, i Välfärdsfabriken som i allt annat, av aspekter och forskning som tas upp och människor som intervjuas. Något mer om det urvalet hade varit intressant att veta – det är ju ett stort område Mattsson diskuterar – men det är inte löpsedlarnas skräckexempel som möter på de här sidorna. Snarare något mycket vardagligt men oerhört genomsyrande. Själv kliver Mattsson på ett trivsamt och välbekant sätt fram här och var med egna små erfarenheter, men sparar de uttalade åsikterna till slutkapitlet.

Ett av de intressantaste exemplen i Välfärdsfabriken är kanske ändå ett som handlar om myndigheter, om utskällda och evigt omorganiserade polisen och Försäkringskassan och om Skatteverket, som tvärtom tycks ha lyckats omvandla sig från illa beryktat på 70-talet (den uppmärksammade arresteringen av Ingmar Bergman på Dramaten framställs som en vändpunkt) till välfungerande och vänligt. Nyckeln verkar ligga i att man lyckats förändra långsamt och genomtänkt, men också i en utgångspunkt om att man ska hjälpa människor att göra rätt (snarare än att fantisera ihop fuskare) och vägrar se sig själva som något annat än just en myndighet. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand vill till exempel inte prata om kunder:

En kund ska kunna gå till någon annan, men hos oss är du fast. Vi är en myndighet som tar dina pengar och har maktmedel som är ganska stora. Så hos oss är du något mycket finare, för du är medborgare. Och medborgare kan ställa krav, för de är Skatteverkets ägare.

Similar Posts:

• Samtidigt, någon annanstans
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• En revolution i det tysta
• Turistfällor eller rop på hjälp?
• Shop ’til we drop?

Följaktligen har hans bok om franska revolutionen, Frihet, jämlikhet, broderskap, undertiteln ”Ett försök att förstå franska revolutionen”. Vad var det som hände? frågar han sig. Vad var det man ville? Varför gick det som det gick? Han metod är empatisk, inkännande, vilket inte gör den okritisk. Han bara utgår ifrån att människors tänkande och handlande måste gå att förstå.

Frihet, jämlikhet, broderskap gavs ut första gången 1988, till 200-årsminnet av revolutionen. Då kändes 1789 avlägset, skriver Kajsa Ekis Ekman i nyutgåvans förord:

Nu, 2013, är det inte längre svårt att föreställa sig Frankrike 1789. I stora delar av Europa – Spanien, Grekland, Portugal, Irland, Italien – råder massarbetslöshet och öppen fattigdom. Storstrejker avlöser varandra. Teknokrater och bankchefer tar över, understödda av det internationella finanskapitalet. Förtroendet för den parlamentariska demokratin ligger på runt 15 procent enligt undersökningar i flera av dessa länder. Och även där krisen inte slagit till är en del av befolkningen konstant utesluten från välståndet. Genom utförsäkringar, nedskärningar och attacker på arbetarrörelsen har fattigdomen grävt sig in i samhället. [---] Det är samma sak då som nu: de styrandes överdåd, en finansklass som slösar bort miljarder som befolkningen får arbeta ihop.

Också Ekerwald drar paralleller mellan då och nu. Dåtidens kungligheter såg ner på folket, pöbeln, skriver han till exempel: ”De hade en inställning som inte skiljer sig från våra dagars storföretagares när de säljer glass utblandad med tapetklister och vin utblandat med glykol. Det får duga åt packet.” Bättre är han kanske när han i nästa andetag ifrågasätter sina egna jämförelser (och överlåter parallellerna åt läsaren): Hur mycket kan vi förstå av livet och bevekelsegrunderna då?

Revolutionen utbröt i ett feodalt samhälle där svält, arbetslöshet och öppet förtryck var dominerande inslag. En politiskt inkompetent minoritet producerade elände åt andra i syfte att själva leva det ljuva livet. En majoritet uppreste sig mot denna minoritet, det var – som på Rembrandts målning – en samlad attack från bönder, arbetare, småföretagare, borgare och intellektuella och den ägde rum under en mäktig entusiasm.

Men att störta en gemensam fiende är inte detsamma som att kunna enas om vad som bör komma i dess ställe. Det är bara alltför välbekant från de senaste årens störtande av diktatorer. Revolutionsåren i Frankrike blir en komplicerad, vindlande och stundtals mycket blodig resa, kantad av motstridiga intressen, maktkamp och stridigheter.

Egentligen kan man nog inte förstå historia utan att göra jämförelser. Vi tittar på det förflutna och vi ser vad som är likt och olikt oss själva. Ibland låtsas vi om det, ibland inte, men historia tar form, blir intressant först när man jämför, när man lever sig in och försöker förstå. Kanske föreställa sig var man själv skulle ha stått i alltsammans. När man ställer frågor. Det är vad Ekerwald gör.

Similar Posts:

• Slavarnas revolt
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike
• Förspel till en revolution
• På jakt efter bildning
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”

Kajsa Ekis Ekman slår med lätthet hål på myterna. Grekerna arbetar 2119 timmar om året, att jämföra med OECD-genomsnittet på 1739. Den genomsnittliga pensionsåldern ligger på 61,5 år, medan det europeiska genomsnittet är 61,1. De grekiska lönerna var däremot bland de lägsta i euroområdet – före krisens enorma nedskärningar.

Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press.
Det här är vad som händer i Grekland just nu.

Ekis Ekman har under ett par år rapporterat från Grekland, följt med på demonstrationer, intervjuat människor och följt sina vänner där genom krisens bergochdalbana. Energisk protest byts mot passiviserande hopplöshet och Ekis Ekman konstaterar hur nära depression som samhällstillstånd och som psykiskt tillstånd hänger samman. Situationen för vanliga människor i Grekland kommer läsaren inpå huden.

Hon försöker intervjua politiker också. Ibland lyckas det, men de verkliga makthavarna går inte att få prata med. ”Trojkans” representanter, anonyma figurer från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen, ger inte intervjuer. Inte teknokraten från ECB, statsminister Lukas Papadimos, heller. Det närmaste Ekis Ekman kommer är trojkans tolk, som har så dåligt betalt att hon fått flytta hem till mamma. Som många unga funderar hon på att emigrera.

Det är som att demokratin bara är en tunn fernissa, något man kan unna sig när man har råd. Och råd har Grekland inte; alla pengar måste gå till räntebetalningar till tyska och franska banker. Eurosamarbetet sätter ”normala” strategier som att devalvera eller till och med gå i konkurs ur spel. Och frågan är om inte den grekiska utsattheten är inbyggd i systemet från början?

Skulden är en bred skildring av situationen i Grekland, av orsaker specifika för landet och av orsaker med sin grund i det finanskapitalistiska systemet. Den frågar sig varför vi så gärna köper alla de där myterna om lata greker, men framför allt, och kanske mest drabbande, vad som händer med människorna som får leva med konsekvenserna av allt detta.

Similar Posts:

• Ideologierna lever – och dödar
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• Fredsvalutan som splittrat Europa

I Megan McCaffertys framtida USA har ett virus slagit ut fertiliteten hos de flesta människor över 18 år. Det en gång så problematiska fenomenet med landets många tonårsmödrar har därför blivit närmast en naturtillgång, underbyggd av massiv propaganda. ”Just say no” och avhållsamhetsklubbar i skolorna har blivit ”Fertilicious”, ”Do the deed – born to breed” och drösvis av andra slogans och jinglar, ”MasSEXtinction parties”, Babiez R U-butiker och skolklubben Pro/Am Pregg Alliance, där en av romanens huvudpersoner försöker vinna den prestigefyllda ordförandeposten.

Det är bara ett problem. Melody är hela sexton år och fortfarande inte på smällen. Fast hon var den första på skolan att bli proffs, det vill säga teckna ett kontrakt med ett vuxet par som betalar henne rikligt, inklusive collageavgifter, bil och plastikkirurgi efter förlossningen, så har själva utförandet dragit ut på tiden. Paret velar helt enkelt kring vem som ska befrukta.

Som om inte det vore nog får Melody plötsligt sin okända, djupt religiösa tvillingsyster på halsen. Harmony, som skildes från sin syster vid födseln, har växt upp i något i stil med Amish Country, där man ser med skräck på sin promiskuösa omvärld och istället gifter bort flickor i 13-årsåldern. När Harmony får höra om Melodys planer skyndar hon för att rädda henne ur det som med Harmonys uppfostran är närmast prostitution – även om det snart blir tydligt att hon nog också haft sina egna skäl att lämna det slutna religiösa lilla samhället.

När så Melodys manager (får man väl kalla det) äntligen kommit överens med köparna till hennes framtida barn (eller ”delivery”, för ”b-ordet” är tabu) om vem hon faktiskt ska ligga med – det är alltså inga provrörsbarn vi pratar om här – så får han och avelshingsten förstås fatt i fel tvilling. Whaddayaknow.

Bumped är lika delar förväxlingskomedi, amerikansk tonårsskildring och dystopisk sci-fi. Ibland vet jag ärligt talat inte om det är idiotiskt eller genialt. Det är i alla fall flyhänt skrivet, med massor av framtidsslang och reklam som dryper av det här samhällets värderingar – självklart är den genomkommersialiserade lösningen det amerikanska svaret på fertilitetsproblemet; i Kina, får man veta i förbigående, kör man istället med obligatoriska inseminationer – och perspektiven växlar mellan de båda identiska men ack så olika systrarna.

Trots den glättiga ytan finns en oerhört mörk botten. Graviditeter är långt ifrån riskfritt. Barn är faktiskt inte vilken handelsvara som helst. Det här samhället med sin massiva marknadsföring försöker sopa det under mattan, men somliga tjejer går det oerhört illa för, sipprar det långsamt fram.

Naturligtvis visar det sig finnas en uppföljare och jag vågar egentligen inte avge något slutomdöme förrän jag vet hur det verkligen slutar. Men jag väntar ivrigt på att Thumped ska landa i min brevlåda, det gör jag.

Similar Posts:

• Mot “the Double Double Due Date”
• Korta tablåer om en släkt
• Det är komplicerat
• Corporate America 3.0
• “I do not wish. I serve.”

Det menar den mexikanska journalisten Lydia Cacho i nya boken Maktens slavar, en bok som av någon anledning ser ut som en sliskig deckare, men i själva verket är en fem år lång reportageresa tätt i hälarna på vår tid slavhandlare.

Exakt hur den där resan ser ut framgår aldrig riktigt. Bitvis ger Cacho mycket klara bilder av sina upplevelser, sina tillvägagångssätt, de människor hon möter och de känslor och tankar det väcker. I de bitarna är skildringen uppriktig, konkret, glasklar och ohyggligt drabbande.

Här finns Arely, venezolanskan som lockats till Mexico. Väl där tvingas hon betala av på en ständigt växande skuld till människohandlarna som tog dit henne. Här finns Rodha, amerikanskan som blivit lovad en karriär som sångerska i Japan, men hamnar i klorna på yakuzan. Här finns småflickorna från Thailand, Kambodja och Burma som kidnappats eller sålts av släktingar för att tillfredställa pedofila västerländska turister.

Cacho ser människorna, de enskilda ödena, tragedierna och hoppet. Men hon stannar inte där. Hon tar del av rapporter och forskning, hon snokar kring hallickar, bordellägare, människohandlare och korrupta myndigheter och hon drar upp de stora linjerna. Ibland försöker hon göra för mycket på en gång, utan att bokens struktur riktigt förmår bära upp det, men hennes analys är nog så viktig. Traditionella patriarkala strukturer möter en globaliserad kapitalism, och vips har vi en expanderande slavhandel för sexuella ändamål, organhandel och slavarbetskraft.

Människohandeln är heller inget isolerat fenomen. Den hänger nära samman med narkotikasmuggling, med pengatvätt och korruption. Den organiserade brottsligheten väver sina nät över landsgränser och världsdelar och trådarna sträcker sig in i storbankerna, i den politiska sfären, i lagstiftning och myndighetsutövning.

En annan förutsättning är förstås sårbarheten, den ekonomiska utsattheten och synen på kvinnor och flickor som mindre värda, som varelser att köpa och sälja, som varor till för andras behov. Den syn på kvinnors sexualitet som gör att en liten flicka som befriats ur tvångsprostitutionen i många delar världen inte är välkommen tillbaka hem, därför att hon är förbrukad, därför att hon anses ha dragit skam över sin familj.

Det som gör att Arely, den 17-åriga venezolanskan, när hon lyckas fly från sina plågoandar, grips av polisen, fängslas och våldtas av flera vakter – som ställda mot väggen svarar att de knappast kunnat våldta henne; hon var redan våldtagen. Inte var hon då oskuld.

Så länge det finns stora ekonomiska klyftor kommer det antagligen att finnas lättlurade unga flickor och pojkar som drömmer om ett bättre liv, och kvinnor och män som är beredda att slå mynt av den drömmen. Ändå funnes det ju ingen sexhandel om det inte fanns efterfrågan: ibland kvinnor men nästan alltid män med pengar, som är beredda att betala för undergivenhet, för sexuellt tvång och förnedring. Hur kan man förklara att människor vill ha sex med någon som faktiskt inte vill ha sex med dem?

Det är kanske det allra svåraste att greppa, och dessutom ett område där Cacho främst stöder sig på tidigare forskning. En sak är hon övertygad om: vi får inte bort det sexuella våldet, människohandeln och den organiserade brottsligheten genom att – som nyliberala debattörer vill göra gällande – legalisera prostitutionen. Cacho citerar Somaly Mam, en kambodjanska som själv överlevt trafficking och tvångsprostitution och nu arbetar med att stödja offer och försöka avskaffa människohandeln:

Som de postmoderna feministerna och försvararna av prostitutionen ser det är det förödmjukande för kvinnor att beskriva dem som sårbara. Men det är viktigt att klargöra en sak: att vi är sårbara betyder inte att vi är svaga eller dumma i huvudet; vi har förslavats eftersom det finns andra människor som inte är stånd att känna empati för oss i den situation samhället har försatt oss i.

Det är en analys som påminner mycket om Kajsa Ekis Ekmans i Varat och varan som kom härom året. Den och Maktens slavar är två böcker som kompletterar varandra väl. Ekis Ekman ger sig tid att utveckla resonemangen mer och är på det sättet skarpare. Cacho är på plats, riskerar livet – hon har tidigare kidnappats och torterats just för att hon skrivit om de här ämnena – och lånar flickor och kvinnor som ingen annars lyssnar på sin röst.

Similar Posts:

• Horan och madonnan på marknaden
• Slaveri? I vår tid?
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Folkhemmet revisited
• Att köpa en kropp

Senare har Kajsa Ekis Ekman problematiserat just det där i sin bok Varat och varan. För henne är det där med att ”vägra vara offer” (åtminstone i de sammanhang hon skriver om och som på inget sätt är en kommentar till Malmberg Willfox bok) mest ett nyliberalt sätt att i realiteten just lägga ansvaret på offret, på den som faktiskt utsätts för något bortom sin kontroll.

För det är ju det en våldtäkt är. Att bli utsatt för något mot sin vilja.

Det är det som händer Myran i Christina Wahldéns debutroman Kort kjol. Det är skolavslutning, första året på gymnasiet. Myran och hennes klasskompisar har festat ordentligt och snart är det bara hon, Bergström och Uffe kvar på efterfest i Uffes lägenhet. Inget konstigt med det, de är ju kompisar sedan länge. Men så spårar det ur. Killarna har amfetamin och Myran blir våldtagen.

Wahldén är kriminalreporter och skildringen av skolavslutningskvällen och det som händer sedan är på en gång en närgången, påträngande skildring av Myrans och omgivningens reaktioner – de senare ibland så vedervärdiga att jag nog inte skulle tro på dem om jag inte läst liknande berättelser i tidningar och fackböcker som Katarina Wennstams båda våldtäktsböcker – och en mycket saklig skildring av processen med polisanmälan, undersökningar, förhör och rättegång.

Men just för att den är så saklig kan jag sakna eller haka upp mig på detaljer. Kort kjol kom ut första gången 1998 och ska uppenbarligen utspela sig ungefär då – även om namnen, Myran, Uffe, Torbjörn, Cilla och Pia, låter mer hämtade från 1970- eller 80-talets ungdomsromaner. Varför måste Myran till exempel oroa sig för att ha blivit med barn – i slutet av 90-talet borde hon väl fått dagen-efter-piller, åtminstone?

I alla fall finns här en mycket pedagogisk ansats att verkligen skildra hur det går till om man anmäler en våldtäkt. Myran undersöks, förhörs och testas. Hon tilldelas ett målsägarbiträde, en advokat som ska föra hennes talan i rätten. Genom advokaten, Bea, blir Myrans värld också långsamt större. Saker som verkar oöverkomliga för Myran och för hennes deprimerade, ensamstående förortsmamma som degar bort framför TV-shop går faktiskt att lösa. Det går att få hjälp.

Kort kjol är enkelt berättad, men också väl avvägd med en ramberättelse som visar att livet faktiskt inte börjar och slutar med våldtäkten, även om lejonparten av romanen gör det. Myran kommer sakta att återhämta sig. Inte att glömma, men att lära sig leva med det som hänt och gå vidare därifrån.

Myran är ett offer. Hon har råkat ur för något hemskt som hon behöver hjälp att komma ur. Det är en enorm process med tusen små steg att ta, men det gör henne inte svag, inte till något passivt objekt. Det är inte vad det innebär att vara offer. Myran är en överlevare.

Similar Posts:

• Kort kjol 2.0
• Killar kan inte våldtas?
• Ljuspunkter i mörkret
• Våldtäktskulturen
• Placera skulden där den hör hemma!

Medan vänstern – med rätta – länge tvingats städa ut garderoberna och göra upp med sina ibland minst sagt okritiska förhållningssätt till kommunistiska stater världen över, har högers diktaturkramande fått stå märkligt outrett och oemotsagt. Det menar i alla fall ett antal skribenter i antologin Högerns svarta bok. Genom den politiska historien har högern motarbetat varenda demokratisk reform, varenda utbyggnad av välfärdens trygghetssystem, varenda semestervecka och vartenda steg för ökad anställningstrygghet och arbetsplatssäkerhet. Dessutom har borgerliga debattörer visat stor förståelse för störtandet av demokratiska styren världen över så fort dessa på ett eller annat sätt hotat de ekonomiska intressena.

Ibland blir det ett harvande kring vem som skrivit vad på ledarplats i Svenska Dagbladet någon gång på 1970-talet, men linjerna går att dra fram till nutida samarbetspartier i Europa och världen. Och så inträffar kärnkraftolyckan i Japan, näringslivstoppar går ut i media och bekymrar sig för att kärnkraftens framtid som vilande på politiska beslut nu knappast kan förväntas fattas ”rationell” – eller i klartext: vanliga människor borde inte få vara med och bestämma över saker som påverkar oss över ofattbara 100 000 år framöver. Sådant borde överlåtas åt experterna, och experterna blir på ett märkligt sätt liktydigt med dem som tjänar pengarna i nuvarande system. Jag hade inte riktigt trott att man kunde resonera fullt så odemokratiskt i Sverige 2011, men de där uttalandena ger för mig diskussionen i Högerns svarta bok en ny tyngd.

Det finns, väldigt hårddraget, två sätt att se på rättvisa och demokrati. Den liberala varianten är att nöja sig med människors formellt lika rättigheter. Den socialistiska menar att detta, med Heidenstams ord tenderar att sluta i ”att medborgarrätt heter pengar”. För att motverka de orättvisor som finns i samhället och rent faktiskt ge människor mer lika rättigheter krävs betydligt större insatser. I de där näringslivsnissarnas syn på ”irrationella” människor som ett beklagligt hinder för ekonomisk utveckling, ja, där har nog faktiskt demokratin blivit så mycket den starkes rätt att den helt enkelt rationaliserat bort sig själv.

I antologins första bidrag läser Åsa Linderborg SAF:s (numera Svenskt näringslivs) önskelistor från 1980-talet och konstaterar att de senaste decenniernas politik gett dem allt de drömde om. Texten skrevs redan 2004 – tidshoppen är ett irriterande inslag i en antologi som ändå utger sig för att vara gjord 2010 – och avslutas med några frågor inför socialdemokraternas kongress som tyvärr kan vara lika användbara till den pågående:

Var det hit vi ville och var fanns vi när allt hände? Vad kan vi göra för att demokratin inte ska förvandlas till fars?

De bästa inslagen är de som mer konkret behandlar specifika politiska områden. Så skriver till exempel Kajsa Ekis Ekman om en borgerlig miljöpolitik där talet om konsumentmakt, individens frihet och ansvar framstår som en tunn fernissa över vad Naturskyddsföreningens ordförande har kallat ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. Linn Hjort skärskådar den borgerliga feminismen, Benny Nilsson jobbpolitiken, Björn Fridén skolpolitiken och Aron Etzler privatiseringen av vården. Mikael Nyberg får avsluta med frågan om vad den nuvarande politiken egentligen kostar oss och Salka Sandén ger ett välbehövligt klassperspektiv på debatten om FRA-lagen:

Jaha, nu var det läge att bli upprörd. Liberala bloggare och journalister riskerar för första gången att även de få känna på några av konsekvenserna av den politik så många av dem drivit, backat upp eller tigande samtyckt till.

Jag känner mig bara en smula alienerad inför en debatt där arbetarklassen som vanligt är helt osynlig. För om FRA-lagen dras tillbaka, är det bra igen då? Gör övervakningen på skolor och arbetsplatser ingenting? Är det okej att så många människor helt saknar kontroll över sin vardag?
Får vi skylla oss själva, medan ni känner er kränkta?

I antologins mest udda inslag gör poeten Kristofer Flensmarck poesi av Göran Hägglunds märkliga tal om ”verklighetens folk”, de där ”vanliga” som hotas av vänsterpolitiker, kulturarbetare och feminister. I de vanligas liv tycks inte finnas någon plats för politik. Den hör till det där som kommer utifrån och stör. Den borde förmodligen överlämnas till experterna. Och där har vi väl liksom gått varvet runt.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• En familjebiografi som engagerar
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Slutet på en era?