För en förföljd som ni finns bara en plats i världen, men på den platsen kan man inte leva. Det är en ö. Dit kom vita människor omkring år 1924 och byggde ett museum, ett kapell och ett badhus. Byggnaderna färdigställdes och står numera övergivna.

Orden yttras till en fånge på rymmen och trots budskapet att man inte kan leva där beger sig vår huvudperson till den öde ön. Han är nu fri från fängelset men lever ett instängt och enahanda liv tills det plötsligt en dag kommer människor till ön. Ett tennisspelande par, att döma av klädseln.

Fängelserymlingen håller sig undan Morel och Faustine, som paret heter, men betraktar dem på avstånd. Efter hand smyger han sig närmare och närmare, de tycks inte besväras av honom. De har sina dagliga rutiner som bokens jag kan följa och innan han vet ordet av har han blivit förälskad i Faustine och försöker få hennes uppmärksamhet.

I ett förord till Modernistas nyutgåva av romanen skriver översättaren Lasse Söderberg:

På ytan är det en okomplicerad historia med drag av både spökhistoria, fantasy och science fiction utan att direkt kunna räknas till någon av dessa genrer.

Och så är det verkligen, det är svårt att sätta fingret på vilken typ av roman detta är. Den får mig att tänka på teknikskräck och hur man kan skratta åt hur folk vid introducerandet av en ny, idag alldaglig, teknik kände skräck inför det nya och att psykiska diagnoser uppstod i dess följd.

På ytan alltså en ganska enkel historia men under ytan bubblar alla de stora existentiella frågorna, som de alltid gör i böckerna som överlever tidens tand.

Det är en i allra högsta grad läsvärd roman. Intrigen mellan de tre karaktärerna och miljöbeskrivningarna av de gamla övergivna byggnaderna ger boken en kuslig karaktär och själva avslöjandet av Morels uppfinning ger en modernistisk aha-upplevelse.

Similar Posts:

• Varför inte?
• Som belgisk choklad
• Att tänka på en björn…
• Mannen som gör vad som faller honom in
• Borges ad infinitum

Vad det rör sig om är sammanlagt tjugosex kortare berättelser som befinner sig någonstans i gränslandet mellan magisk realism och science fiction. De äldre historierna kan sägas ligga närmre det förra genrebegreppet medan texterna som utgör Det sällsamma djuret från norr snarare utspelas i science fiction-miljö. Men oavsett alla försök till genrebestämningar så vilar i alla fall Jorge Luis Borges ande över Fantastiska berättelser.

Det är något som är omöjligt att komma från. Allt som kännetecknar den gamle argentinske mästaren, på gott och ont, finns här: fiktiva böcker och platser, paradoxer och labyrinter, den nästan fullständiga frånvaron av kvinnor och idéernas höga luftighet. Det är mat för hjärnan och själen och det är sense of wonder snarare än intensiva känslor och dramatik.

Som science fiction betraktad är Det sällsamma djuret från norr inte särskilt märkvärdig. Även om berättelserna sägs vara nedtecknade fyrtiotusen år in i framtiden är det av någon anledning ständigt 1900-talet som är måttstocken som allt det som utspelar sig mäts gentemot. De gamle som levde under denna tid hade nämligen många märkliga seder och hade fått det mesta om bakfoten – därför är det desto underligare att berättarna ständigt återkommer till denna tid som referens.

Det gör att det inte är någon idé att som läsare försöka hålla fast vid fiktionen. Texten får en karaktär av pastisch eller möjligen allegori. Det här är som science fiction, vi lånar rekvisitan och karaktärerna (åtta officerare på mässen i ett rymdskepp som berättar historier på Decamerone-vis för varandra) men det känns åtminstone delvis som något annat.

Det finns något artificiellt över de här historierna, vilket kanske är en ironisk sak att säga eftersom all skönlitteratur är konstgjord, men det är som om labbteknikerna ständigt är fullt synliga. Historierna framstår mer som tankeexperiment än som berättelser. Det ställs fram gåtor och mystiska skeenden för beskådande; det är män som går in i speglar, varelser som befinner sig på mångtusenåriga resor i kristaller, män som dubbleras till tvillingar, meditationer över de illusioner de gamle hyst om tid och rum och så vidare. Spegeltemat är förstås tacksamt i det här sammanhanget och inte sällan påminns jag om en annan svensk Borges-påverkad svensk författare, Peter Nilson.

Förberedelser till flykt är mer experimentell till sin natur. Kanske avspeglar det något av skillnaden mellan ett modernistiskt 60-tal och ett postmodernistiskt 80-tal. Här finns till exempel det sista kapitlet i en roman av enklare snitt – men romanen i sig existerar förstås inte i annat skick än detta sista kapitel. Ett typiskt 60-talspåhitt som påminner om J.G. Ballards novell The Index – en innehållsförteckning till en fiktiv bok.

Gustafsson skriver i sitt efterord att hans tanke var att skapa ett tomrum, ”nämligen den tänkta roman som måste antas föregå detta gråtmilda kapitel, och sedan låta detta tomrum fyllas med läsarens egna bilder.”

Detta tomrum återkommer i vad som är både min och, vad det verkar som, Gustafssons favorit i samlingen: Besökaren. En människa möter en nyfiken ängel. Men innerst inne i människan finner ängeln en tomhet som skrämmer honom och han flyr. Som Gustafsson skriver:

Människan är för stark för honom.

Ty ett sådant tomrum måste rymma oändliga krafter. Styrkan i en negation beror alltid av vad den negerar. I närheten av ett mycket djupt tomrum blir en mycket stor närvaro tänkbar.”

Det är nästan så att jag får för mig att tomheten som beskrivs i dessa berättelser negeras av den kraftfulle författarikonen Gustafssons närvaro. För jag kan inte låta bli att höra hans lite knarriga författarröst i bakgrunden när jag läser Fantastiska berättelser. Och även om jag inte är helt förtjust i texterna så finns det ändå en säkerhet och tyngd i framställningen som åtminstone bitvis glimrar till och ändå får dem att klart höja sig över good enough-nivån.

Similar Posts:

• Fantastiska noveller
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Jakobsons fiktioner
• Vem tillhör framtiden?
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

Skulle man behöva fler nycklar till de här lekarna så tar förordet nogsamt upp Jakobsons påverkan från den argentinske författaren Jorge Luis Borges.

Precis som Borges använder sig Jakobson av befintliga historier som utgångspunkt för ett skrivande som framför allt handlar om ”längtan efter det som skulle ha kunnat stå i texten” för att citera förordet. Och då inte minst de möjligheter som finns i den mer generiska delen av sf-litteraturen. I space-operan finns ett slags gemensamt konstruerad möjlighetsvärld vars innehåll är fritt att utnyttja för varje författares ändamål: månggenerations-stjärnskeppen, vintergatsimperierna, rymdpirater och rumtidsparadoxer är några sådana topos som knappt behöver förklaras för läsaren och några av dessa brukas också i den andra hälften av De odödliga.

Borges novell Den odödlige pekas dock ut som ursprunget till Jakobsons roman. Ett sådant utpekande är förstås i ljuset av Borges metod att skriva fiktion som utgår från fiktiva texter helt opålitligt. Men ändå: Borges-texten i fråga handlar i alla fall om Marcus Rufus, en romersk soldat som vinner odödlighet. Eller också är det ett manuskript, ett stycke skönlitteratur, kvarlämnat efter antikhandlaren Cartophilus. Eller också är det en novell av Borges, en argentinsk författare känd för sina historier om speglar och labyrinter.

Huvudpersonen i Jakobsons version De odödliga är en man som heter Mark Rufus (historien föreges vara ett manuskript på engelska upphittat i en låda med begagnade böcker som en antikvariatshandlare i Billings, Montana, fått i sin ägo), som i början av historien förälskar sig i den prostituerade Mary Anne. Här befinner vi oss i ett nutida, socialrealistiskt arbetarklass-Amerika – om inte annat har du förmodligen sett denna miljö på den vita duken (kanske i en film av t ex Bogdanovich eller Wenders).

Här är vi – och Jakobson – på säker mark. Detaljrikedomen och förankringen i miljön är stilsäker och övertygande. Men när Mary Anne blir mördad av en torsk så accelerar händelseutvecklingen snabbt på ett bisarrt vis. Rufus blir plötsligt skjuten i ansiktet av en agentliknande typ (här kommer man att tänka på urbana legender om ”men in black”) för att vakna upp vid liv i en underjordisk före detta kärnvapensilo-anläggning kallad Malmstrom.

Det visar sig att han är en av de odödliga, en samling personer som hålls i förvar i Malmstrom där de studeras av forskare men också används som organ och kroppsdels-donatorer.

Det är bara början. På de ungefär hundra sidor som återstår expanderar Jakobson handlingen som väl knappast någon etablerad svensk författare har gjort sedan Peter Nilson skrev Arken. Årtusenden, kanske årmiljoner passerar, jordiska riken kommer och går, mänskligheten utforskar rymden och möter andra varelser, och kan till och med resa mellan galaxerna. Under Marks odyssé är det ändå minnet av Mary Anne som ständigt pinar honom – att hon är död och försvunnen för alltid medan han och några till av dessa olyckliga odödliga lever vidare, ofta utnyttjade eller plågade på olika sätt.

Nu är vi så långt från socialrealismen vi kan komma och det finns också något opersonligt och mindre sinnligt i berättandet i denna del av boken, mer som en detaljrik dröm än en gestaltad upplevelse.

Är det därför kanske rimligt att tolka andra delen som ett slags förlängd dröm som uppstår i dödsögonblicket (som i Borges novell Det hemliga miraklet, där en man framför en exekutionspatrull av högre makter beviljas ett år av subjektiv tid i det ögonblick som förflyter under kulans väg mellan geväret och hans hjärta, för att ge honom möjlighet att avsluta sitt litterära mästerverk)? Det går även att med stöd i texten sätta i fråga att mordet på Mary Anne ens skett, och för den delen att vare sig hon eller Mark Rufus har existerat. Vilket leder oss tillbaka till att allt detta ändå är fiktion.

Ett annat centralt tema är annars inte oväntat Orfeusmyten. ”Men då en Orfeus som enligt egen utsago varken kan sjunga eller spela. En Orfeus av kvinnorna redan söndersliten”, som det heter i förordet. Det är också en Orfeusmyt som Jakobson nogsamt dekonstruerar. I själva verket, sägs det i romanen, vände Eurydike frivilligt tillbaka till Hades eftersom hon blev förbannad på Orfeus självgodhet. Så den version av myten vi känner idag är bara Orfeus rövarhistoria för att täcka upp att han blivit försmådd.

Det enda som känns säkert efter läsningen av De odödliga är att vi varken kan lita på Mark Rufus eller på Lars Jakobson. Själv älskar jag anspråksfullheten och textens filosofiska sluggerambitioner men kan dock inte hjälpa att det ändå blir lite småtråkigt ibland att följa Mark Rufus på hans långa resa genom världen. Ibland längtar man helt enkelt efter det som istället skulle ha kunnat stå i texten.

Similar Posts:

• I Borges fotspår
• Vansklig läsning
• Dikter om dikter om dikter
• Sveriges Radios novellpris
• Tvillingsystrar med mediala förmågor

en accdorderflock kan förmodligen bestå av tiotusentals individer, men uppgifterna är osäkra och rapporterna få.

Sen brakar det loss … Två män mediterar sig genom tid och rum, sen följer en skildring av en riktigt vedervärdig överklassmiddag med känslokalla beräknande översittare, sedan en fundersam ensam mystisk fånge i ett rum utan fönster. Det låter kanske märkligt (och är det) men texten hänger ihop bra och allt får (känns det som) en förklaring.

Handlingen är lite kortfattat att accorderfåglarna är på flykt i rymdtidsnätet (eller något i den stilen), de är förföljda av en slags illasinnad företeelse som kallas Creon. Jag vill inte förklara för mycket om kopplingarna mellan Creon, överklassmiddagssällskapet eller den mystiske fången. Men jag hoppas att jag väcker tillräckligt mycket nyfikenhet för att ni ska ge er på den här boken själva.

Accdordern är varken en ordinär roman eller en vanlig fantasyhistoria, snarare känns den som en filosofisk och språklig övning. Det osar lite vagt av både Borges och Burroughs någonstans mellan raderna. Att det är Olof Petterssons debutroman märker man inte mycket av, det är tydligt att han har haft att göra med textskapande och snåriga tankebanor tidigare.

Ibland är språket ganska komplicerat men det är också lite av charmen med Accdordern, så det verkar onödigt att klaga på det. Minns vagt att nån stor författare (minns dock inte vem) har sagt något i stil med att man inte ska använda femtiokronorsord när ett enkronorsord duger bra. Jag har aldrig fattat poängen med det påståendet (kanske för att jag fick utstå nio år av plågsam skolgång bland annat för att jag hade en för avancerad (gubbig) vokabulär för mina klasskamrater. Hursomhelst så känns orden välvalda och välavvägda, Accdordern är fullt fungerande som skönlitteratur om man klarar av något utöver den vanligaste deckarprosan.

Boken har också några små fina illustrationer av Timothy Crisp och accdorderfåglarnas sånger har noter (som jag inte kan läsa) av Pål Nyberg. Jag kan inte uttala mig om hur den musiken låter eftersom jag är notblind, men kul att dom finns där för den mer musikaliska läsaren. Lustigt nog har fågelsången texter också. Avancerade och poetiska fåglar dessa accdorders (eller hur man nu pluraliserar dem).

Det här var en av de underligaste (svenska) böckerna jag har läst på länge. Filosofi, medvetande, sånger, själsförlamade människor från de fina kvarteren, mystiska fåglar, meditation … Allt detta (och mer) ryms inom bokens röda pärmar. Trots det täta innehållet och det (ibland) storvulna språket, så upplevde jag aldrig att den var svårläst. En del funderingar väcktes och även om inte allt var glasklart, så var boken tillräckligt transparent för att jag skulle kunna uppskatta helheten.

Jag rekommenderar en genomläsning och ser fram mot att se fler böcker av Pettersson i framtiden.

Similar Posts:

• Obegriplig och fängslande
• Lovande debutant
• Som en drog med telepatisk kraft
• Pseudonymiskt
• En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

Borges blev blind när han var i sextioårsåldern (ett handikapp han märkligt nog delade med de två föregående bibliotekscheferna). Som högläsare anlitade han då mängder av olika människor, sin mor, kollegor från biblioteket, studenter med flera, bland dem fanns också det unga bokhandelsbiträdet Alberto Manguel.

Dagar med Borges är en minnesbok över de år (1964-68) då han ibland kom hem till Borges och läste högt för honom. Som Manguel skriver i avslutningskapitlet är detta minnen av minnen av minnen (en mycket Borgesiansk fras för övrigt), så bokens scener och konversationer är troligtvis efterhandskonstruktioner snarare än fakta. Men som en kort berättelse och beskrivning av Borges som läsare fungerar den väldigt bra.

Den store bibliotekarien och författaren hade enligt Manguel ett förvånansvärt litet privatbibliotek, det innehöll mestadels sådant han älskade och redan kunde mer eller mindre utantill; Homeros, Chesterton, Kipling, fornnordiska sagor, myter om Buenos Aires undre värld och detektivromaner. Man får en känsla av att de inkallade högläsarna tjänstgjorde som en slags minnets arkivarier och att deras läsuppdrag mer gick ut på att damma av Borges egna läsminnen än ge honom några nya.

Borges var en av de stora läsarna men gav inte så mycket för litteraturhistoria eller litteraturvetenskap. För honom var läsningen ett sätt att leva sig in i andras liv, att bli den krigare, rövare, gud eller tiggare han aldrig kunde bli i verkligheten. Ville man skapa ett modernt skyddshelgon för läsare så skulle bilden av den blinde chefsbibliotekarien med de högläsande lärjungarna vara en utmärkt förebild. Många av hans egna noveller handlar just om läsning, böcker och myter (både klassiska och påhittade).

Han tycks ha levt för litteraturen och de välberättade historierna och hade väldigt lite tålamod med sådant han inte gillade. Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur boken där en (icke namngiven) författare besöker Borges för att läsa för honom ur en novell han skrivit till dennes ära. Den handlade om knivmördare och banditer (ämnen som annars av nån anledning låg Borges varmt om hjärtat). Novellen utspelade sig på en krog fylld med skummisar, där en modig polis bara med sin myndiga stämma tvingar skurkarna att ge upp sina vapen.

Författaren började entusiastiskt att räkna upp dem: ”En dolk, två revolvrar, en läderbatong med en blydagg i…” Borges tog upp tråden med sin dödande entoniga röst: ”Tre gevär, ett raketgevär, en liten rysk kanon, fem kroksablar, två machete, en simpel luftbössa…” Författaren pressade fram ett litet skratt. Men Borges fortsatte skoningslöst: ”Tre slangbössor, en tegelsten, ett armborst, fem stridsyxor, en murbräcka…” Författaren reste sig och önskade godnatt. Vi såg honom aldrig mer.

Medvetna elakheter snarare än mild kritik, som kontrast till denne kantige Borges vill jag lämna följande motpol. Ett litet förmaningstal till hans systerson i femårsåldern.

 Om du uppför dig ska jag ge dig tillåtelse att tänka på en björn.

Fantasifull uppfostran från nån som verkligen visste hur det var att leva i tankens värld, jag är bombsäker på att systersonen både uppförde sig och hade det fantastiskt med björnen.

Jag rekommenderar en genomläsning, men framförallt rekommenderar jag dig att läsa Borges, gör det, gör det nu, skynda, skynda.

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Han har samlat böcker i femtio år
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Som belgisk choklad
• Människans vaga konturer

Idag skriver Josefine om en tiopoängare – Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson. Varje ord är poesi enligt, Josefin.

Och Cecilia recenserar Martin Emtemäs Upplev Sveriges natur som är en inspirerande guide över olika skyddade naturområden. Perfekt för att planera sommarutflykten!

Tone skriver om Joar Tibergs Fåglar i fält. En fantastisk kärleksförklaring till fåglarna. Inkännande, vackert och glädjande, menar Tone.

Joel har läst essäboken Dagar med Borges av Alberto Manguel. Vad han tycker om den får vi veta senare i veckan.

På lördag blir det Tema Att skriva liv. Då handlar det om autofiktion, biografier och självbiografier, biografiska romaner, självbiografiska serier och liknande. Daniel skriver om Edmund Whites En pojkes egen historia. Det är en självbiografisk skildring om Whites uppväxt och hur han upptäcker och utforskar sin homosexualitet. Daniels text handlar också om det nödvändiga i att homosexuella författare skriver om sina egna erfarenheter och skapar homosexuella karaktärer, för att på så sätt ge referensramar, gemenskap och mod till homosexuella läsare. Detta och mycket mer på lördag!

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Han har samlat böcker i femtio år
• Ospännande och platt
• Ingen särskilt lyckad korstågsskildring
• Tillit, hopp och vänskap

Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg.

Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det var nästan – nästan – så jag glömde hur förbannat kul litteratur kan vara utan att för den sakens skull behöva göra avkall på något.

Plats på scen för César Aira, i den här helt vansinnigt snygga utgåvan – och jag säger vansinnigt för det kan väl i dagens hårda förlagsklimat knappast vara ett affärsmässigt vettigt beslut att ge ut tre kortromaner av en okänd argentinare i en specialbindning som man måste fysiskt vrida och vända på för att ens kunna läsa. Och jag öppnar den och läser

Men nu har krisen drabbat även förlagsbranschen, som får betala för den tidigare perioden av eufori. Euforin ledde till överbud, bokhandlarna fylldes av inhemska böcker, och när allmänheten tvingades dra åt svångremmen var inköp av böcker det första man avstod från. Alltså satt förlagen där med jättelika lager omöjliga att bli av med, och såg sig tvungna att skära i verksamheten

och hör i andanom ett långfingersuppsträckt hånskratt från Bonniers avdelning för Konstig Utländsk Litteratur som just blåste hela sin årsbudget på det här och nu håller på att beväpna sig och barrikadera dörren från alla svenska deckarförfattare.

Och jag vill tro att César Aira är folklig nog för att betala det, för jag vill tro att det lönar sig att satsa på kvalitet. Men fan vet. Aira är en allvarlig humorist, en litterär lekfarbror som jag inte sett maken till på ett tag, hans influenser är snarare Borges, Calvino och Pynchon, och någon Hundraåringen som klev ut genom fönstret och sålde två miljoner böcker är detta inte. Aira leker inte med långa berättelser och satirer av välkända personer, han leker med idéer: han sätter sig varje dag och skriver ner det som faller honom in, knyter ihop det tills han har en berättelse på ett hundratal sidor som hjälpligt hänger ihop, sedan kallar han det en roman och ger ut det. En man som gräver upp en piratskatt och använder sin nyvunna rikedom till att klona en berömd författare och släppa loss honom på en litteraturkonferens. Ett äldre par som bestämmer sig för att leverera pizza till fots när alla andra 14-åriga bud kör moped och får hjälp av en utomjording. En 1800-talsmålare som träffas av blixten ute på Pampas och blir tvungen att måla av allt genom en mask han inte kan se igenom. Det är berättelser som kastar sig som en packad kolibri från den ena genren till den andra, där både karaktärerna och berättaren själv så gärna vill gå in i lärda Ecoska resonemang om konstens roll i skapandet av samhället, men genast blir saboterade av att deras handling kidnappas av en B-film från 50-talet eftersom, coño, vem har sagt att man inte får ha fantasi? 400 år efter Cervantes är varje litterär form en strömlinjeformad och förutsägbar motorväg, och Aira kan dem utan och innan och låter dem allihop korsa varann och njuter av att beskriva kedjekrocken.

- Men befolkningens vegetativa tillväxt, och antalet konstnärers relativa ökning i dagens samhälle, har mångfaldigat det annorlunda i konsten till en sådan ytterlighet att man i dag nästan kan garantera att vilken gestaltning som helst redan förutsetts i konsten.
- Det låter lite vagt.

Visst, var och en för sig är ingen av de här tre korta romanerna – Litteraturkonferensen, En episod i den resande landskapsmålarens liv och Nätterna i Flores – ett otvivelaktigt mästerverk. Det är lite frustrerande att se någon brainstorma ur sig idéer på det här viset, dyka från det ena uppslaget till det andra och sedan bara dra ett streck och säga ”OK, jag är klar nu, det var bara det här jag ville göra” – man vill liksom läsa den färdiga boken också. Men det är också något väldigt befriande över det. Och så som boken är upplagd, alla tre böckerna inbundna i varann i olika färger, plöjer man hela volymen på en eftermiddag och sitter sedan med tecknade fåglar som kvittrar runt huvudet och smaker som exploderar i munnen en efter en och tänker att visst, det finns tyngre, viktigare, välskrivnare, påsannhistoriebaseradare böcker, men vad härligt att det finns författare som inte föds mätta och färdigtänkta. Litteratur som säger JA, det här ska ju tammefan vara kul också, och just själva akten att skriva och läsa behöver inte syfta till något fullkomligt – här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Ett inferno av komplikationer
• Som belgisk choklad
• Varför inte?
• Svårlagt argentinskt pussel

Det finns dock ingen anledning att oroa sig för att något av dessas verk skulle landa i svensk översättning i din lokala bokhandels skyltfönster: de är alla påhittade. Den klurige Bolaño har, lite som Jorge Luis Borges, arbetat med ett knippe fiktiva minibiografier. Och precis som hos Borges lever dessa inte isolerat, utan läsaren märker efter ett tag att de refererar till varandra på olika sätt och slår små broar varandra emellan.

De allra flesta författarna sägs ha levat under 1900-talet, med undantag för några stycken som levat in på 2030-talet, vilket i sin tur gör att det fiktiva och fantastiska draget hos boken blir än tydligare. Det (fiktiva) publiceringsdatumet måste vara någon gång runt 2030. Förutom att Bolaño presenterar deras levnadsöden ägnas stora delar av boken åt referat av deras litterära verk. En författare vars böcker jag blir sugen på att läsa är Zach Sodenstern, science fiction-författare och upphovsman till Gunther O´Connells saga. Bland mycket kan nämnas Gunther O´Connels hund; ”en mutant vagabonderande schäfer med telepatisk förmåga och nazistiska tendenser”. En annan är Pedro González Carrera, poet, vars andra publicerade dikt ”består av trettio skarpa och rena rader och är en återupprättelse av Il Duces nedsvärtade arméer och de förhånade italienarna”. Eller varför inte Franz Zwickau som skrivit dikten Dialog med Hermann Göring i Inferno;

där poeten på den svarta motorcykel han skrivit om i sonetterna kommer till ett övergivet flygfält på Venezuelas kust, en plats nära Maracaibo vid namn Inferno, där han möter riksmarskalken och samtalar med denne om olika ämnen: flygning, svindel, öde, obebodda hus, mod, rättvisa, död.

Och så vidare. Och precis som all god sydamerikansk litteratur (tänk Juan Manuel de Pradas ”novellsamling” Fittor eller varför inte många av Bolaños egna dikter i samlingsvolymen Det okända universitetet) innehåller denna bok sin beskärda del av snusk. När författaren Rory Long porträtteras referereas en av hans dikter där Leni Riefenstahl och Ernst Jünger ligger med varandra: ”En hundraårig man med en nittioårig kvinna. Gamla benknotor och döda vävnader.” Ernst och Leni ”knullade och knullade, utan att kunna ta sig loss från varandra, som två brinnande hundar i en dal bland får.” Det litet förutsägbara här är ju dock att Jünger, som så ofta, skrivs in i en nazistisk idétradition – vilket inte riktigt stämmer. På samma sätt passerar Nietzsche revy på flera ställen i boken.

I den sista biografin, en av de längsta i boken, dyker plötsligt författaren Roberto Bolaño upp i texten (en härlig meta-egotripp) i sökandet efter den mystiske författaren vars biografi vi just läser. Genom att koppla sig själv till en av dessa fiktiva biografier oskadliggör Bolaño den kritik som annars kunde riktats mot honom: ”Roberto, är du inte lite väl fascinerad av nazismen?” Genom sitt grepp skapar han den nödvändiga distansen till sitt eget verk.

Det här är en otroligt festlig bok. Ett problem jag dock kan uppleva är att alla författarna framställs som mer eller mindre fullständigt knäppa. Nog måste det funnits i övrigt normala och intelligenta författare som ställde sig själva och sitt konstnärskap i nazismens tjänst? Vi har flera exempel från de flesta europeiska länderna under 1930- och 40-talet. Författare som sedan gjorde avbön och som väl på det stora hela måste betraktas som normala och friska. Varför finns det inga sådana i Nazistlitteratur i Amerika? Se där en känslig fråga som Roberto Bolaño knappast gör något åt för att besvara eller nyansera. Snarare späder han på okunskap genom en ganska endimensionell analys.

Detta är dock en invändning i förbifarten. Okunskap eller inte: detta är en rolig bok att läsa. Den pedagogiska frågan inställer sig efter läsandet av en bok: Har vi lärt oss något nytt? Nej, egentligen inte. Man kan inte säga att det litterära greppet är särskilt nyskapande, snarare vilar det som sagt i hög grad på Borges (dock utan att förfalla till pastisch). Men en läsfest är det, och som sådan rekommenderar jag den varmt!

Similar Posts:

• Ett glänsande smycke
• Den ofullkomlige riksledaren
• Vecka 41 på dagensbok.com
• Att tänka på en björn…
• Mörker och tomhet

När Alla själar publicerades i Spanien lästes den uppenbarligen av många som en nyckelroman. Javier Marías identifierades med huvudpersonen i Alla själar och flera av professorerna i Oxford identifierade sig med karaktärer i romanen och kände sig uthängda. Tidens mörka rygg är ett slags vitbok, en uppgörelse med Alla själar och de konsekvenser den fick. Den är ett stycke metalitteratur som utmanar romangenrens konventioner och ställer frågor om litteraturens väsen.

Boken inleder med samma jag-perspektiv som Alla själar. Här identifieras dock berättaren från första början med författaren Javier Marías. De är alltså en och samma person. Javier Marías berättar om de konsekvenser publiceringen av Alla själar fick. Han berättar t.ex. om hur han efter ett undervisningspass på universitetet i Madrid blev konfronterad av några studentskor som frågade honom om den son som ”Javier Marías” uppgavs ha i Alla själar. Men detta var uppenbarligen ett missförstånd eftersom någon son aldrig existerat i det ”verkliga livet”.

Snart börjar Tidens mörka rygg spåra ur. Marías beskriver en lång diskussion han haft med en annan spansk gästlärare (”professor Rico”) i Oxford som han erbjudit en plats i sin roman Alla själar. Detta hade kanske inte varit något problem om inte en starkt klaustrofobisk känsla av efterhandskonstruktion smyger sig på läsaren. Det framstår som att Marías i efterhand skriver om sin tidigare roman, lite som Klas Östergren behandlade sin genombrottsroman Gentlemen i uppföljaren Gangsters 25 år senare. Det som framstod som en relativt okomplicerad historia i Gentlemen ställs plötsligt på ända i Gangsters.

Men för att fortsätta jämförelsen Marías-Östergren kan jag bara konstatera att där Östergren firar triumfer med sin sprakande prosa lever aldrig riktigt Marías upp. Redan i Alla själar upplevde jag en kylig prosa och distans till berättelsen som gjorde det hela lite blodfattigt. Det intrycket återkommer, och förstärks, i Tidens mörka rygg. Mer och mer framstår denna bok som ett sterilt experiment, som i och för sig till sin idé är intressant, men som aldrig lyckas entusiasmera. Leken med konventioner blir just bara lek, och aldrig blodigt allvar som förmår gripa tag, just så som god litteratur kan göra. I detta påminner Marías roman om annan ”metalitteratur” som Borges Ficciones eller varför inte en svensk motsvarighet, Lars Gustafssons Förberedelse till flykt. Det är fascinerande, ibland hisnande, tankeexperiment, men de förmår inte beröra. Det hela blir en uppvisning.

Detta betyder dock inte att Tidens mörka rygg inte är läsvärd eller intressant. Marías ställer viktiga frågor om hur vi människor gör avtryck och hur vi förhåller oss till tiden och dess obevekliga gång. Vad blir vårt eftermäle? Hjalmar Söderbergs berömda devis om att:

man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad, man vill ingiva människorna någon slags känsla

har sin motsvarighet i det Marías skriver om sin kohandel med professor Rico (om huruvida han ska få en roll i Alla själar):

Det som betyder något är att vara en karaktär i en odödlig bok – om det nu för tiden överhuvudtaget finns sådana – även om man framställs som en samvetslös typ, en usling eller tölp. Bäst är att inte drabbas av ett sådant öde, för det porträttet av en kommer att finnas kvar intill litteraturens ände, men värre är att inte finnas med alls.

Det säger något väsentligt om den flyktighet som utgör ”tidens mörka rygg” och som alla människor fruktar i det att de vill bli sedda och behövda, innan det är försent. Detta gäller alltså också snorkiga spanska gästprofessorer i Oxford.

Slutligen: en eloge till Lotta Külhorn för det kongeniala omslaget. Hon har tagit omslagsbilden från Alla själar och inverterat färgerna så att omslaget signaler precis det förvrängda syskonskap som Tidens mörka rygg delar med Alla själar.

Similar Posts:

• Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com
• Med karta, kompass eller sistarader
• Gott nytt år gastronomer!
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak

För den brittiske författaren och journalisten Francis Spufford är fallet snarast det sistnämnda. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva – trots Rebecca Alsbergs fina översättning har jag svårt att låta bli originaltiteln The Child That Books Built – beskriver Spufford ömsint sin utveckling som läsare, från den tidiga barndomens vuxenlästa sagor till de sena tonårens kultböcker, metafiktion och, faktiskt, pornografi. (Det sista spelar ingen framträdande roll i texten, men det är symptomatiskt att Spufford inte sopar under mattan detta inte helt obetydliga inflytande på litteratururvalet man gör i en viss ålder.) Han hyllar, men idealiserar aldrig läsningen. Han skriver om en passion på gott och ont, om ett beroende och en intim och ständig livskamrat.

Böckerna är en källa till djup tillfredställelse, men också ibland stagnerad frustration. De speglar verkligheten och längtan efter något annorlunda. De erbjuder verklighetsflykt och vad som närmast måste betecknas som någon form av egenterapi. Här, som hela tiden, är Spufford djupt personlig (utan att för den skull sakna allmänvärde). Han tecknar sin familjebakgrund, med den kroniskt döende lillasystern i centrum, och de tabubelagda känslor och behov som får plats bara inom böckernas pärmar och ibland knappt ens där. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva är läsaren oupplösligt förbunden med böckerna och tvärtom, men framförallt är det en kärleksförklaring till barn- och ungdomens litteratur och läsning.

Alla böcker som Spufford tar upp är förmodligen inte bekanta för en svensk läsare, men det stora flertalet är nog lika folkkära för svenskar som för engelsmän, för Spuffords generation som för senare generationer. I de fem mycket brett hållna avsnitten – det här är sådan där klassiskt frodig, essäistisk prosa full av tankvärda associationer och njutbara formuleringar – stöter vi på mängder av välbekant litteratur. Spufford diskuterar folksagornas motiv, psykoanalysen, Piagets utvecklingsstadier och hur vi egentligen formulerar politiska idéer. Han lär sig läsa med Tolkiens Bilbo, går vilse med Alice i Underlandet och möter A A Milnes Nasse på en vinterpromenad. Han rider ut snöstormen på prärien med familjen Wilder och samlar sig för den sista striden i C S Lewis Narnia.

På något underbart sätt lyckas Spufford vara precis lika närvarande i barnets uppslukade läsning som i den vuxnes spännande resonemang om till exempel barn och realism, Lewis religiösa världsbild eller Wilders politiska idealism. Från pekböcker till Borges, från James Bond till Jane Austen till science fiction till Koranen – Spufford behandlar dem alla lika varsamt poetiskt, dråpligt och allvarligt, med stor intelligens och med alldeles oändlig kärlek.

Similar Posts:

• Omläsningens glädje
• Att tänka på en björn…
• Naivt och synnerligen korkat
• Pornografin i klassrummet
• Kungen av kioskvältarna