Första gången jag träffade på Mumin var på en kompis födelsedagsfest i början av lågstadiet. På den tiden gick Mumin som populär tv-serie som vi då såg tillsammans. Mumin, Muminpappan, Muminmamman, Snorkfröken (Florence), Snusmumriken (Snufkin), Hattifnattarna (Nyoronyoro), Lilla My; vi småungar föll för alla de fluffsöta karaktärerna och sjöng seriens öppningsmelodi på vägen hem från […][...]

Hur recenserar man något man inte riktigt förstår? Det finns konstformer – modern dans och bildkonst till exempel – där det känns helt okej: man kan förstå något icke-verbalt på ett annat plan. När något är verbalt men icke-logiskt blir det svårare. Texten finns där, men undanflyr en. Det går inte att släppa att den […][...]

I vilken utsträckning fick Yasunari Kawabata Nobelpriset 1968 – det första Nobelpriset till en japan – just som symbol för Det Japanska? Det går naturligtvis inte att säga. Men det är svårt att inte låta bli att tycka att den lite naturromantiske Kawabata med sina traditionella körsbärsträd och teceremonier i jämförelse med exempelvis det mest […][...]

Den japanska skräckvågen inom film – förenklat kallad j-horror, eftersom allt måste ha en praktisk etikett idag – dök upp nästan från ingenstans för ett par år sedan och är, vad det verkar, så smått på väg tillbaka dit igen. Det finns väl en gräns för hur många gånger man kan bli skrämd av en […][...]

En ung pojke växer upp i den militaristiska Japan. Der är en kultur som dyrkar manlighet, styrka, skönhet och lojalitet. För pojken får dessa värden emellertid en annan dimension medan han kämpar med sin homosexuella läggning. Inte helt olikt, kan man invända, författarens egen situation, den unge Yukio Mishima. Psykologiskt är Demaskering en verklig modern […][...]

Berättelser baserade på verkligheten säljer, det är det ingen tvekan om. Geishabiografier har av någon anledning blivit en egen subgenre där fakta och fiktion går in i vartannat. Bara de senaste åren har en hel rad kommit på svenska, med titlar som Geisha, Jag, en geisha, En geishas liv och En geishas memoarer. I det […][...]

Barn brukar välja lite hur som helst Och därför ser man Amor som ett barn Som lovar runt, så där som pojkar gör På lek – och håller lika tunt som de. På något sätt personifierar prins Genji mer än någon annan Helenas klagan ur midsommarnattsdrömmen. Han är tillräckligt fladdrig för att kvalificera sig som […][...]

Japan har den senaste tiden kritiserats för att inte ha gjort upp med sin roll i andra världskriget – det vill säga rollen som aggressiv angripare. Det är förstås problematiskt, men kanske inte helt obegripligt, att det är upplevelsen av offer som levt kvar. Japanerna inledde kriget med militarism, kejsarkult och storhetsvansinne, och slutade som […][...]

I once had a girl, or should I say, she once… Det där med minnen är en knepig grej. Toru Watanabe är ju vuxen nu, 37 år gammal och framgångsrik skribent, men allt som krävs är att han får höra en instrumental muzakversion av ”Norwegian Wood” för att det plötsligt ska vara 1968 igen och […][...]

Den 11 januari 2006 går ett halvdussin människor ner i Stockholms tunnelbana mitt i rusningstid. Med sig bär de varsin ICA-kasse med giftgas som de släpper ut mitt i folkmassan. Tunnelbanan är knökfull, speciellt så här i trängselavgiftstider, och inom några minuter har tusentals människor drabbats. Några dagar senare visar det sig att en religiös […][...]