Japans historia är lång och fascinerande. Frågan är om den inte är väl långt och fascinerande för att fungera komprimerad på 300 sidor. Detsamma kan förstås sägas om de flesta länders historia eller andra långvariga och/eller komplicerade historiska förlopp över huvud taget. Problemet med Japans historia är, åtminstone för mig, att mina förkunskaper är begränsade […][...]

Två män förälskar sig i samma kvinna, den unga änkan Yasuko. Yasuko har efter maken död bott kvar hos sin svärmor Mieko Togano, en stor kulturpersonlighet och forskare vars sekreterare Yasuko också tjänstgör som. Snart känner de båda männen att Yasuko kanske bara är en bricka i svärmoderns planer. Bakom Miekos svala yta ruvar hon […][...]

För öfvrigt äro japanerna världens mest artiga folk; de tilltala de besökande i det mest blomstrande och svulstiga språk, som européen har svårt att fatta; så t. ex. lydde en japanskas afskedshelsning till fröken Næss på följande sätt: ”Nippons gråtande dotter böjer som pilen sitt hufvud mot öster, emedan solen försvinner”. Nej, det här är […][...]

Mikage har en efter en förlorat hela sin familj och står nu ensam i världen. Yuichis föräldrar är också döda, den ena mördas brutalt av en vansinnig stalker. Satsukis pojkvän har dött i en bilolycka och Hiiragi har förlorat sin bror och flickvän. En hel bunt unga människor tassar runt och försöker få rätsida på […][...]

Första gången jag träffade på Mumin var på en kompis födelsedagsfest i början av lågstadiet. På den tiden gick Mumin som populär tv-serie som vi då såg tillsammans. Mumin, Muminpappan, Muminmamman, Snorkfröken (Florence), Snusmumriken (Snufkin), Hattifnattarna (Nyoronyoro), Lilla My; vi småungar föll för alla de fluffsöta karaktärerna och sjöng seriens öppningsmelodi på vägen hem från […][...]

Hur recenserar man något man inte riktigt förstår? Det finns konstformer – modern dans och bildkonst till exempel – där det känns helt okej: man kan förstå något icke-verbalt på ett annat plan. När något är verbalt men icke-logiskt blir det svårare. Texten finns där, men undanflyr en. Det går inte att släppa att den […][...]

I vilken utsträckning fick Yasunari Kawabata Nobelpriset 1968 – det första Nobelpriset till en japan – just som symbol för Det Japanska? Det går naturligtvis inte att säga. Men det är svårt att inte låta bli att tycka att den lite naturromantiske Kawabata med sina traditionella körsbärsträd och teceremonier i jämförelse med exempelvis det mest […][...]

Den japanska skräckvågen inom film – förenklat kallad j-horror, eftersom allt måste ha en praktisk etikett idag – dök upp nästan från ingenstans för ett par år sedan och är, vad det verkar, så smått på väg tillbaka dit igen. Det finns väl en gräns för hur många gånger man kan bli skrämd av en […][...]

En ung pojke växer upp i den militaristiska Japan. Der är en kultur som dyrkar manlighet, styrka, skönhet och lojalitet. För pojken får dessa värden emellertid en annan dimension medan han kämpar med sin homosexuella läggning. Inte helt olikt, kan man invända, författarens egen situation, den unge Yukio Mishima. Psykologiskt är Demaskering en verklig modern […][...]

Berättelser baserade på verkligheten säljer, det är det ingen tvekan om. Geishabiografier har av någon anledning blivit en egen subgenre där fakta och fiktion går in i vartannat. Bara de senaste åren har en hel rad kommit på svenska, med titlar som Geisha, Jag, en geisha, En geishas liv och En geishas memoarer. I det […][...]