Japans historia är lång och fascinerande. Frågan är om den inte är väl långt och fascinerande för att fungera komprimerad på 300 sidor. Detsamma kan förstås sägas om de flesta länders historia eller andra långvariga och/eller komplicerade historiska förlopp över huvud taget.

Problemet med Japans historia är, åtminstone för mig, att mina förkunskaper är begränsade (om än inte minimala). Och Lars Vargö gör det inte direkt lättare. Han fullkomligt staplar namn och begrepp på sin läsare. Att skriva en begriplig översikt på det här sättet är ingen lätt eller särskilt tacksam uppgift, men kanske kunde han varit en smula mer återhållssam med sådana saker och ägnat lite större utrymme åt att överblicka skeenden och processer.

För det är en i stor grad klassisk historieskrivning han ägnar sig åt, Lars Vargö. Det är politiska maktkamper och organisatoriska system, krig och religösa falanger med fokus på ledargestalter av olika slag.

Jag blir rent ut sagt yr bara vid tanken på alla buddhistiska och shintoistiska sekter. Vad som egentligen skiljer alla dessa sekter åt är ofta helt obegripligt (i något sammanhang är det att några vill meditera med ansiktet mot väggen och några andra vända mot varandra, vill jag minnas), men har förmodligen en hel del att göra med rena maktanspråk. Den som hämtat sin bild av buddhismen från charmerande tibetanska lamor och trendkänsliga hollywoodkändisar får den i alla fall betydligt reviderad, och tunnelbaneattentaten i Tokyo 1995 (av Vargö träffsäkert beskrivet som Japans 9.11) framstår plötsligt i ett visst historiskt sammanhang.

Och det blir lättare att hänga med i modern tid. Delvis därför att igenkänningsfaktorn naturligtvis är högre, men också för att Vargö ägnar både mer utrymme åt händelseförloppet och mer energi åt att diskutera orsaker och verkan. Möjligen kan man få en känsla av att Japan – makt och tanke egentligen är två böcker: ett historisk koncentrat i bästa NE-stil och ett mer diskuterande alster om Japans moderna historia och framtida roller i världen.

En bra grundbok i japansk historia har definitivt saknats på svenska. Japan – makt och tanke är kanske inte det ultimata svaret – jag efterlyser framför allt mer uppgifter om hur vanligt folk har haft det, men det gör jag å andra sidan i de allra flesta historieböcker – men det är en ganska bra början.