dagensbok.com » Inbördeskrig

Antony Beevor "Ryssland"

Mattias Lahti Davidsson — Fri, 20 Jan 2023 23:00:45 +0000

Ännu en gång landar en tegelsten signerad Antony Beevor. Nu handlar det om det ryska sammanbrottet i första världskriget, de två revolutionerna, tsar-väldets undergång och det påföljande inbördeskriget mellan vita och bolsjeviker.

Antony Beevor återanvänder sitt beprövade berättargrepp. Han håller sig trogen de erkänt stora händelserna på tidslinjen, så som de kondenserats av diverse historiker och tryfferar med detaljer från ögonvittnen. De sistnämnda hämtar han från dagböcker, memoarer och brevsamlingar. Dessutom kryddar han ibland, försåtligt, med svepande påståenden som saknar källhänvisning.

Resultatet blir ojämnt. Bitvis flyter berättandet på och är engagerande. Men ofta rabblas uppgifter efter varandra i långa listor på ett otympligt vis, i synnerhet när det gäller truppförflyttningar. De ofattbara grymheterna har också en tendens att bli stapelvara, bisarrt nog. Mången bojar eller junker kastas stympad, men ännu levande, i stålverkens smältugnar som proletariatet bemäktigat sig. Att läsaren blir avtrubbad kan knappast ha varit författarens avsikt.

Bästsäljaren Antony Beevor har lyckats tydligast då han skildrat mera koncentrerade förlopp som slagen om Stalingrad, Berlin och Kreta eller då han fokuserade på den ryska krigsreportern Vasilij Grossman i Reporter i krig. Hans försök att fånga längre skeenden som det spanska inbördeskriget eller hela andra världskriget har varit mindre framgångsrika.

En analys av bakomliggande orsaker är nog det som saknas mest i Ryssland. Varför gick det så dåligt för det manstarka kejsardömet i första världskriget? Varifrån kom spänningarna (klasshatet?) som tycks ha varit ett så effektivt bränsle i bolsjevikernas revolution och i inbördeskriget? Varför var andra länder som Storbritannien, USA och Japan involverade i konflikten? Varför var den vita sidan så splittrad? Och vilka utgångspunkter har bokens författare själv, utbildad som han är att försvara sitt land mot just Ryssland? I ett kort slutord börjar Antony Beevor nosa på den här typen av frågor, dock inte den sistnämnda, men då är det så dags.

Dessutom saknas en rekorderlig redovisning av hur professionella historiker värderar olika källor och skeenden olika. Här och där gör författaren den sannolikt korrekta bedömningen att sovjetiska historiker varit propagandistiska. Men en sådan kritisk analys hade behövts genomgående. Nu blir det mera en linjär berättelse som ger sken av att vara den enda rätta.

Asiya Wadud "Syncope"

Eva Wissting — Wed, 03 Mar 2021 23:00:59 +0000

I Syncope sätter den amerikanska poeten Asiya Wadud ord, och mellanrum, på det som är så svårt att förstå att det nästan inte går att beskriva.

Boken utgår från det som skedde mellan den 27 mars och den 10 april för tio år sedan då 61 människor dog under en utdragen process under två veckor då de befann sig i sjönöd. Trots att ett stort antal personer och organisationer observerade vad som skedde från olika fartyg runt vad som senare kommit att kallas The Left-to-Die Boat så var det ingen som valde att följa internationell lagstiftning och hjälpa dem.

Händelsen är väl dokumenterad och återgiven av Forensic Architecture som bland annat intervjuar Dan Haile Gebre, en av de elva överlevande, samt den mycket välgjorda 18 minuter långa filmen Liquid Traces av Charles Heller och Lorenzo Pezzani som presenterar de fakta kring fallet som kunnat fastställas.

Precis som i Hellers och Pezzanis film så bygger Wadud upp boken utifrån fakta och vittnesmål från överlevande, men presentationen är en helt annan, där inte bara orden som skrivs ut utan lika mycket det vita utrymmet mellan dem väger tungt.

Det var efter att inbördeskriget i Libyen hade brutit ut 2011, i kölvattnet av den arabiska våren, som 72 personer lämnade Tripoli i en öppen gummibåt med alltför lite bränsle för att ta sig hela vägen till Lampedusa. Med sig hade de en satellittelefon som de använde för att larma om hjälp när bränslet var på väg att ta slut och de visste att de snart skulle börja driva. Men ingen undsättning kom utan istället drev de långsamt, under fjorton dagar, tillbaka mot Libyen under en obönhörlig sol och utan vatten och mat. När de slutligen drev iland hade alla utom elva personer avlidit och ytterligare två personer dog strax efter.

Hur skriver man om en sådan händelse? Hur skriver man om en sådan händelse som i princip händer och händer och händer igen, trots att rapporter och löpsedlar talar om att det händer och händer samtidigt som vi låtar det hända om och om igen?

Wadud skriver om The Left-to-Die Boat genom att bygga upp en dikt med få, väl avvägda ord från rapporter och intervjuer och med gott om tyst, vit sidyta runtomkring. Steg för steg tar hon oss med på den här hemska, obegripliga färden där båtens passagerare ser sig bli betraktade med kikare och kameror från militärfartyg och helikoptrar, som observerar hur de långsamt dör, utan att gripa in. Hur passagerarna på båten börjar se sig själva med betraktarnas ögon:

there were 38 maritime vessels
they were all ocular if they chose to be

[...]

if you’ve decided that
we’re
black mules
mules we know
are not
meant
for
rescue

Det fina med Waduds bok är att hon med den gör det som passagerarna på The Left-to-Die Boat inte kunde: att vända den observerande blicken. Syncope vrider perspektivet och omvandlar de betraktade på båten till att bli de som får komma till tals och därmed får tolka situationen. När det perspektivet beskriver de betraktande 38 fartygen så förvandlas passagerarna på The Left-to-Die Boat till betraktare och de 38 fartygen (och organisationerna bakom dem, och alla vi andra på tryggt avstånd) blir istället de betraktade.

Det finns en befrielse i det, som kommer till utryck mellan de 80 sidorna i Syncope. Ett andetag. Sedan finns världen utanför, hela den där verkligheten utanför boken. En verklighet där tusentals människor drunknar i Medelhavet varje år när de försöker ta sig till Europa. Hittills i år har 135 migranter registrerats drunknade i Medelhavet. Hur många som drunknat obemärkt vet vi inte.

Kjell Westö "Hägring 38"

Eva Wissting — Sat, 20 Feb 2021 00:08:26 +0000

Året är 1938 och platsen Helsingfors, där vi får följa advokat Claes Thune och hans nyanställda sekreterare fru Matilda Wiik. Romanen berättas växelvis ur Thunes och ur fru Wiiks perspektiv. De trivs med varandra men håller ett visst avstånd, trots att båda är nyfikna på den andre. Dels beror avståndet på vanan – båda är vana vid att hålla de flesta på ett visst avstånd, det är tryggast så – och dels har de båda olika problem att hantera, som de vill hålla borta från andras uppmärksamhet.

Advokat Thune är bara lagom ambitiös för att hans advokatbyrå ska gå runt och hans tankar kretsar ofta kring Gabi, hans fru som har flyttat ifrån honom och ansökt om skilsmässa. Saken blir knappast bättre av att hon lämnat Thune för en annan man och att den mannen är en av Thunes närmaste vänner.

Men det är inte bara förlusten av den älskade Gabi som bekymrar Thune, utan även det rådande politiska klimatet i ett Finland och ett Europa där fascismen och nationalsocialismen breder ut sig allt mer och nyhetsrapporteringen från idrottsevenemang ägnar sig åt alternativa fakta när den verkliga vinnaren är av fel börd.

Fru Wiik å andra sidan bär på flera spöken ur sitt förflutna. Alltför tidigt tvingades hon bli den vuxna att ta hand om sin lillebror – en omöjlig uppgift under 1918 års inbördeskrig. En tid i fångläger sätter djupa spår som bubblar upp till ytan under den där våren, sommaren och hösten som vi får följa henne.

Westö tar sig an romankaraktärerna med respekt, ömhet och finkänslighet och låter dem växa fram som komplexa människor med både sympatiska och svåra drag. Genom hela romanen följer vädrets omslag och nycker med, som en konstant tonsättare.

Det är en välskriven roman med en intrig som är spännande i sig men det jag uppskattar allra mest med boken är hur den beskriver det historiska sammanhanget. Det känns pinsamt att inse hur lite jag vet om den finska historien. Nog för att vi svenskar har fullt upp att glömma många delar av den här tidperioden ur vårt eget perspektiv – för att förstå vår egen aspekt (då som nu) behövs pusselbitarna från våra grannländer.

Trots en blandning av storpolitik, hjärtesorg och livslånga trauman för Westö fram berättelsen i lugn och sakta mak där vi också får bekanta oss med Helsingforsmiljöer och det tidiga 1900-talets tidsanda – med en nästan lågmäld ton, som när någon sänker rösten till en viskning för extra emfas. Det är en bok som ger mersmak, både av att läsa mer om den här tidperioden och platsen samt mer av Westös skrivkonst.

Suad Ali "Dina händer var fulla av liv"

Olivia Larsson — Mon, 14 Dec 2020 23:00:11 +0000

Jag har läst Suad Alis debutroman och den är så bra. Själva språket skulle kunna utvecklas för att inte bli så stolpigt. Men det är lättläst och bär snabbt med sig historien framåt. Och själva historien är otrolig. Bokens första del utspelar sig på 80-talet när Nora växer upp. Hon lever ett privilegierat liv i Somalia, hennes pappa är läkare, hennes mamma är hemmafru, de har en hushållerska. Ingenting saknas i Noras uppväxt.

Så får Noras pappa jobb i huvudstaden Mogadishu. Det är samma tid som Nora ska börja gymnasiet, så hon får nya vänner som visar henne verkligheten och gör henne medveten om sina privilegier. Främst är det Ahmed som hon möter. Ahmed som tillhör en annan klan, en som inte är lika mäktig som Noras. Ahmed är modig, han visar Nora flyktinglägrena utanför Mogadishu. Visar henne svälten och misären hennes landsmän lever i. Ahmed och Nora gifter sig och får en dotter. Fast att en läkardotter inte borde gifta sig med någon från Ahmeds klan. Kanske hade Noras föräldrar varit ännu mer kritiska till giftemålet om de visste att Ahmed drev en regimkritisk tidning. En tidning där han uppmanade till revolution, till att avsätta regimen.

Så kommer plötsligt revolutionen. Eller inte revolutionen, men inbördeskriget. Kaoset kommer, inte freden. Ahmed har ett pris på sitt huvud och på gatorna i Mogadishu ligger döda kroppar. Mardrömmen är verklighet. Nora med sin läkarpappa, med sitt klanskydd och med den stora villan, plötsligt är inte ens hon säker och de måste fly.

Det är så många som dör men Nora och hennes dotter överlever. De klarar den livsfarliga flykten och de hamnar i Sverige. Och där någonstans så inser Nora hur allting som förut var hennes liv nu är borta. Hon är så ensam. Hon som förut var en respekterad lärare på ett av Somalias finaste gymnasium kan nu bara få arbete som städare. Det fina huset och de lyxiga möblerna är utbytt mot en trång lägenhet i Sandviken med de billigaste av secondhand möbler. Och mitt i allt detta förväntas Nora vara tacksam över sitt liv. Hon vet att hennes fattigdom i Sverige, inte är något mot fattigdomen i Somalia. Hon tvingas försöka hitta en balans och prioritera mellan att lägga sin lilla lön på täckbyxor till sin dotter eller skicka hem pengar till den familj som fortfarande lever i Somalia och som inte överlever utan de pengarna.

Suad Alis romandebut är tung men samtidigt otroligt spännande. Det händer så mycket hela tiden att det inte går att sluta läsa. Så helt plötsligt var boken slut och den där fantastiska känslan om att nu finns ännu en historia i mitt huvud som jag aldrig kommer glömma. Och känslan över tacksamhet, att jag lever tryggt. Att jag inte behövt kliva över lik på en flykt. Och ännu en påminnelse över hur trasig vår värld är och vi måste göra vad vi kan för att den ska bli rättvisare. Åh vad jag hoppas Ali kommer skriva mer böcker, jag tänker läsa dem alla!

Josefin Holmström "Emily Dickinson och vulkanerna"

Eva Wissting — Mon, 28 Sep 2020 22:00:50 +0000

Det är inte förvånande att Josefin Holmström tidigare i år belönades med Gerard Bonniers essäpris för den här boken. Hon lyckas nämligen med mästerstycket att kanalisera sin egen djupa och specialiserade kunskap om Emily Dickinson – inklusive ”tiden, platsen, språket och tron”, som prisnämndens motivering specificerar det – till en tillgänglig text som inte avkräver läsaren fackkunskap, trots att boken är relativt omfattande.

Till saken bör väl även nämnas att Dickinson knappast är en av de enklare poeterna att förstå sig på, varken vad gäller hennes poesi eller hennes livsval. Ändå lyckas Holmström så väl att gestalta henne på ett intressant sätt, och – framför allt – att få henne att framstå som en människa, trots alla egenheter. Det hade inte varit konstigt om Dickinson istället hade framstått som något av en karaktär och någon som finns på avstånd – tidsmässigt, geografiskt, kulturellt, religiöst och socialt.

Den amerikanska 1800-talspoeten som skapade sin helt egna poetiska stil, i en tid då kvinnor knappast förväntades (och sällan tilläts) skriva och ännu mindre att välja bort äktenskapet. Hon levde nästan hela sitt liv i familjens hus i Amherst i Massachusetts och de senare åren lämnade hon det knappt över huvudtaget. Klädd helt i vitt föredrog hon att syssla med sin trädgård, baka och – framför allt – skriva.

Det innebär dock inte att hon levde helt socialt avskilt. Även om hon helst satt bakom en skärm när hon spelade piano och hellre stannade på sitt rum än kom ner och pratade med familjens gäster, så hade hon många kontakter, inte minst brevledes, med familj, vänner och ett par personer som var mer än så.

Holmström låter oss lära känna Dickinson genom ett personligt men aldrig privat perspektiv, och utan att någonsin ta över rollen som huvudperson eller att göra anspråk på att ha nyckeln till den sanna, verkliga Dickinson. I stället tar Holmström oss med på resan det innebär att försöka närma sig Dickinson – med betoning både på närma sig och försöka.

Den privata Dickinson (vars hem är omvandlat till museum och vars rum numer alltså tar emot främmande på daglig basis), poeten som aldrig släppte ifrån sig sina dikter för publicering (även om hon delade dem med vänner), kommer vi aldrig åt. Men, som vi alla vet, är det resan som är grejen, inte målet. Att närma sig Dickinson är en resa utan slut, och en sådan väl värd att ge sig ut på.

Elmer Diktonius "Janne Kubik"

Robert Myhreld — Fri, 01 May 2020 22:00:51 +0000

Var det ett inbördeskrig eller frihetskrig i Finland 1918? Meningarna går isär och kommer i slutändan an på ens politiska och möjligtvis historievetenskapliga tycke och smak. Hur som helst kom den vita sidan ut som segrare och otaliga rödgardister hade avrättats eller svultit ihjäl i fångenskap. Även tusentals bland de ”vita” hade fått sätta livet till. Gustaf Mannerheim var vinnarnas hjälte. Samme Mannerheim som sedermera kom att spela en avgörande roll i hur situationen till slut artade sig för Finland i krigen mot Sovjetunionen under andra världskriget. Något som dagens arbetsgivare hade kunnat läsa på hans CV vore: överbefälhavare, marskalk – marsken! – och herra presidentti. Antagligen också: flexibel, lojal, arbetar bra både i grupp och individuellt, håller gärna många bollar i luften och har ingenting emot att arbeta på luncher och hemifrån. Fredagsträning med jobbet är en bonus och absolut ingenting motbjudande. Förmågan att förvandla 2 · 2 till 5 är naturligtvis ingenting man spottar på. Som Fjodor Dostojevskijs källarhålsmänniska menade: ”…att två gånger två är fyra är likväl en ovanligt odräglig sak. Att två gånger två är fyra, detta är enligt min mening rena rama oförskämdheten.”

Wikipedia vet att berätta följande om Elmer Diktonius som skrivit föreliggande bok

…men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.

En vänsterbliven och åtminstone en smula litteraturintresserad som en själv blir ju nästan lite sprallig. Att karln också tonsatt – även här enligt den lättillgängliga kunskapsbrunnen Wikipedia – några av Vilhelm Ekelund och Gustav Frödings dikter är ju en fröjd, en fröjd!

Diktonius skrev sällan prosa utan höll sig, som redan namnet avslöjar, till diktningen men också essäskrivande och litteraturkritik. Liksom Ekelund har han en diger aforismsamling att ligga uppå och spinna – även om jag har svårt att föreställa mig att varken Ekelund eller Diktonius hemföll åt spinnerier, men jag kan inte motstå kattreferensen.

Baksidan skäms inte för sig; nej, verkligen inte, den drar sig inte för att avslöja handlingen i stora drag. Diktonius använde sig i Janne Kubik inte av några mesiga och fega övergångar som andra och lägre rangens förfuskare ofta tar till. Pang på rödbetan, från revolution till barndom till kajlastare till olaglig distribution av allsköns alkoholhaltiga drycker. Slutligen – strejkbrytare! Inte alls en dålig livsbana och förflyttningen från vänster till höger i hans politiska hållning är minst sagt radikal. Jag har förstått att titeln på boken för vissa kan vara övermåttan irriterande. Rykten vet att förtälja att en hel självmordssekt bildats i dess oära.

Så vem var då denne Janne Kubik? Det är inte helt enkelt att säga eftersom det finns en del luckor i hans liv vi inte får ta del av. Det är ingen biografi i traditionell mening. Diktonius var något av en tidig modernist och bjuder på ett för tiden ovanligt handgrepp: någon sorts metakommentarer om herr Kubik och verket som sådant. En gissning är att Kubik är en hybrid mellan Diktonius och en fiktiv gestalt. Som vilken människa som helst genomgår han tack vare livets frikostighet med rosentaggar- och doft en förändring. Författaren frågar sig om man kan heta Kubik? Naturligtvis inte ”anständiga människor emellan; men det kan gå för ett öknamn.” Ändock är det vad han går under. Varför? Jo, eftersom man

står på piren som bokförarhjälp, antecknar i sitt vaxdukshäfte: så och så många kubikfot props, jäkligt många, flere sidor upp och ner, hela dagen, flere dagar i en följd- och när någon på kvällskvisten sedan frågar hur många, svarar man virrig i skallen blott: kubik. Och får heta så för hela sin återstående livstid.

Vår första bekantskap med Janne Kubik gör vi när han står vakt i omänsklig kyla och bland kilometerhöga snödrivor. Han spanar efter de vita. Jag föreställer mig att han mest ser ut som en grottmänniska med sin fårskinnspäls som är avig, ”den smutsiga fällen utåt” och med ”filtskor på fötterna, ullvantar på händerna, långskaftade, dragna halvvägs över pälsärmarna.” Inte det ståtligaste, men en utmärkt ekipering för en soldat som fattat posto i snön i väntan på ––

Inget gevär syns till, det har han under pälsen, med armbågen tryckt mot kroppen; annars fryser loppet fast, isas mekanismen, och inte håller man annars heller en dylik köldstör i näven, inte ens med vantarna på, fy fan!

Det där med köldstör känner jag igen. En AK-5 under min tjänstgöringstid uppe i Boden (där solen aldrig ler och dit jag aldrig mera vill) gick lös på mina händer och gav mig permanenta frostskador. Nu kan jag inte hålla i en skål med fil utan att jag tappar känseln i labbarna, men vad gör man inte för kungen fostervattenlandet.

Andra kapitlet rör sig i barndomsdomänerna. Han följer med en dräng och hamnar i en liten byggnad som utgör det första depåstoppet. Som ni vet kan man inte färdas särskilt lång utan att styrka sig med ”fläsk och bröd och strömming och kall potatis”. Fläsket ligger på bordet och som sig bör står invid delar av den döda grisen en ”blankny plåtkutting: två liter brännvin till allmänt bruk”. Lantbruks- och fattigdomsromantikern i mig blir alldeles nipprig när vi konstaterar att ”smutsiga tummar breder tjockt med smör på brödhalvorna”. Snart får emellertid coronavirusrädslan fria tyglar. Tänk smutsen, tänk utbytet av det kroppar sprider omkring sig till föga fröjd för medmänniskorna.

Sen går det undan. Från den ena livsepoken till den andra. Är det kul i kubik? Njae, men språket glimrar av leklusta och meningarna är inte sällan svindlande. Innehållet är stundom inte särskilt intressant, men formuleringarna och ordsmideriet får mig att tänka på en bernt erikson. Du kommer även lära dig ett par ålderdomliga fraser som man kan imponera med vid vilken bardisk som helst. Till detta har vissa konstateranden något västerbottniskt över sig. Bara en sådan ask. Allt som allt en onekligen habil bok, men ingenting ni borde kasta er över. Å andra sidan är sidorna lätträknade och boken interfolierad med förträffliga linoleumsnitt som bara dessa ökar läsvärdet.

Arundhati Roy "Den yttersta lyckans ministerium"

Lena Nöjd — Sun, 12 Apr 2020 22:00:30 +0000

Slummens provisoriska hus jämnas med marken. Tiggeri förbjuds. Stadens viceguvernör hänvisar till att Paris röjde upp slummen 1870. Paris har idag en helt annan status, så därför borde samma metod kunna prövas i Indien.

I denna del av romanen Den yttersta lyckans ministerium känns satiren väldigt nära. Den underliggande kritiken kan ändå höras när Arundhati Roy väver sin vindlande historia om ett Indien av igår och idag.

I handlingen uppträder en mängd personer. En person är hijran Anjum. Hon är en av de mer utsatta individerna men med stor uppfinningsrikedom lyckas hon samla ett osannolikt gäng människor som samarbetar för varandras bästa. Vem kunde väl ha kommit på en bättre idé än att bygga ett skjul, som senare får cementväggar och flera rum intill bårhuset. Gratis el!

En annan person är Tilo. Hon har inga biologiska föräldrar men en fostermor som ändå misstänks vara hennes biologiska mor. En av Tilos vänner reflekterar kring moderns bevekelsegrunder:

Även om det var sant att Tilo faktiskt var hennes dotter och att hon vägrade erkänna henne som sitt barn offentligt, var det i hans ögon lika sant att en kvinna i ett traditionellt samhälle som valde att leva självständigt, lät bli att gifta sig och sedan gjorde anspråk på ett barn som fötts utom äktenskapet – även om det innebar att det måste maskeras som välgörenhet och hon fick ge ut sig för att vara barnets fostermor – var det en väldigt modig kärlekshandling.

Vi lär känna Tilo genom flera människors tankar. Dels när hon är universitetsstuderande och blir vän med tre manliga studiekamrater. Dels när dessa tre män involveras i hennes liv många år senare. Alla tre är mer eller mindre förälskade i henne. Hon är helt autentisk och agerar utifrån egna drivkrafter som inte alltid följer normen. De faller platt för hennes rättframma stil och sannolikt också för att hon inte har några traditioner att förvalta.

De olika tidsplanen skildrar den politiska utvecklingen i Indien. Aggressionshandlingarna i Kashmir som letts av den indiska statsmakten under 1990-talet lägger sig men blossar upp igen tio år senare. Mer vapen delas ut till fler händer och förföriska stridslockrop viskas i fler öron. Rebellers brutalitet och säkerhetspolisers godkända handlingar blandas om varandra. Meningslösheten får inga förklaringar men författaren har en tydlig röst: krig och våld borde motas bort med alla medel. Jag blir berörd som av en sorgesång när jag läser om hur Kashmirs talangfulla läkare, ingenjörer, bönder och kockar får smak på martyrskap.

Först när de fått egna vapen, när de hade låtit fingret smeka om avtryckaren och känt den ge efter, bara en aning, när de hade vägt oddsen och kommit fram till att det var en möjlighet, först då lät de raseriet och vanäran efter decennier, århundraden av underkastelse forsa fram i sina kroppar och deras blod kokade.

Arundhati Roy har skrivit en rik och mångfacetterad berättelse som tilltalar både hjärta och hjärna. Politik som driver människor i konflikt har sedan urminnes tider en märklig dragningskraft, vilket kan kännas tröstlöst. Ändå så tycker jag mig kunna finna några ljuspunkter att stanna upp vid. Samarbete mellan människor med olika förutsättningar vinner alltmer mark. Sådant känns mycket, mycket hoppfullt.

Anna Burns "Mjölkbudet"

Lena Nöjd — Wed, 27 Nov 2019 23:00:21 +0000

Du som haver mänskan kär

Se till mig som utled är

Vart jag mig i världen vänder

Bomber sprängs i alla gränder

/L Nöjd november 2020

I romanen Mjölkbudet har staden inte något namn. Också grupperna som är aktiva i konflikten saknar namn. Bokens jag är 18 år och är som de flesta i den åldern. Har en relation med en kille som hon kallar för ”kanske-kille”.

Vidare är hon politiskt ointresserad, vilket omgivningen stör sig på. Hon är också ointresserad av att följa den upptrampade stigen som gäller för kvinnor. Gifta sig föda barn. Mamman anklagar henne för att ha ingått en relation med mjölkbudet, den högst rankade paramilitären. Men det har jag ju inte alls? försvarar sig huvudpersonen. Mamman tror mer på det förvrängda skvallret och därför fattar huvudpersonen ett beslut. Hon bestämmer sig för att inte prata alls om vad som händer och sker i hennes 18-åriga liv.

Parallellt med att vi lär känna huvudpersonen växer porträttet av en stadsdel där grupper strider mot varandra. En bror är redan skjuten, död och begraven. Om någon blir skadad får man inte transportera personen till sjukhuset för då tvingas den skadade att bli angivare (sjukvården kan inte hindra statsmakten att ta sig in).

Jag har aldrig läst en så politisk skildring som innehåller så lite politik. Likadant är det med alla våldsamma handlingar. Våldet är underförstått och återgivet med en förbluffande distans. Författarens stil ger en effekt av murar. Först och främst är det muren som berättarjaget omger sig med för att undgå skvallret. Men också hur man ska hålla sig inom sin stadsdel – oavsett om där finns en fysisk mur eller inte.

Jag har inte läst något av Anna Burns tidigare och jag saknar något att jämföra med. Den jag närmast tänker på är John Le Carré och hans laddade stämningar. Jag gillar gestaltningen av hur huvudpersonen slår ifrån sig i alla bemärkelser. I små doser sipprar andras bilder av vardagen in i hennes bubbla men hon håller på sitt. Vägrar solidarisera sig med någon av de politiska falangerna.

Handlingen är inte konventionellt berättad på så sätt att läsaren får veta vad som hände först och vad som hände sen. Den framträdande ingrediensen är stämningen. Hur minnet vidgar sig i allt vidare cirklar. De långa ordflödena ger mig mjölksyra ibland men ändå suger läsningen tag i mig. Jag måste veta hur det går för huvudpersonen, jag måste veta om hon lyckas hitta andra alternativ än rädslan som alla andra försöker pracka på henne. När jag får möta hennes tre småsystrar, tror jag att deras förhållningssätt är lösningen.

Romanen är även en djup skildring av relationen mellan ung kvinna – tjatig mamma. Men starkast intryck gjorde den på mig i återgivandet av en absurd politisk konflikt som bara ger förlorare.

Victoria Rixer "Kriget, Pappa"

Barbara Strand-Blomström — Fri, 26 Jul 2019 22:00:33 +0000

En vuxen dotter pratar med sin pappa om hans liv och familjehistoria. Här bearbetas Finlands många krig och människor som kommit i kläm under tidernas gång. Fattigdom och nöd. Här handlar det om släktingar i många led och i flera länder. Om resor, återvändande och nya hemorter och tillbakablickar.

Pappan har hamnat på barnhem i Finland, kommit över till Sverige från Finland och gjort en klassresa genom att lära sig perfekt svenska och avlägga universitetsexamen. Hans barn ska inte förknippas med dåliga språkkunskaper, lågstatusjobb eller försupna uteliggare. På minuskontot hamnar alla underlägsenhetskänslor, fördomar, psykisk ohälsa, alkoholism och brytning med familjen. Det finns något mycket hetsigt och snabbt över fadern. Begåvad och driftig men också något disharmoniskt. Han är bra på mycket: siffror och statistik och pratar gärna om integration i stora svep.

De egna barnen lärde(s) inte heller finska vilket är en sorg för den vuxna dottern. På så vis är det för henne ett extra svårt pussel att lägga för att förstå släkthistorien. Hon hittar och får dokument men hon behöver tid och hjälp för att förstå och tyda. Döda och levande släktingar finns i otal och en del till och med mycket nära men alla är inte heller intresserade av familjens historia. Ibland minns man olika eller fäster uppmärksamhet vid olika platser och händelser. Minnet kan svika och ibland spelar känslor stora spratt.

En speciell historia skriven i ett svep. Ibland hänger man som läsare inte riktigt med i alla svängar i jakten på identitet. Kapitlena är fyllda med allehanda klokheter från historien, egna erfarenheter och litteraturen. Men jag läser med respekt: det tar flera generationer att överleva krig och att emigrera är ofta att lämna sår och spår bakom sig. För nya uppväxande generationer kan ändå historien generationer tillbaka vara eller bli mycket viktig. På något vis funderar alla människor i något skede över sitt liv och hur det blev och varför… Det kunde kanske ha blivit helt annorlunda. I slutet av intrigen blir det hela definitivt: det gäller att fråga och prata så länge det är möjligt. Även om man aldrig kan komma fram till några absoluta sanningar om krig och siffror… Statistiken är på ett vis död materia.

Victoria Rixer är programledare för Finnjävlarpodden. På så vis är tematiken i boken Kriget, Pappa något som hon har stor insyn i även från många andra finländares synvinklar.

Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka "Svart gryning"

Klas Rönnbäck — Fri, 07 Dec 2018 23:00:48 +0000

Under 1800-talet var Finland en del av det ryska imperiet, men i samband med den ryska revolutionen så blev landet självständigt. Inbördeskrig bröt ut i det unga landet, där de konservativa (de ”vita”) ställdes mot revolutionära (de ”röda”) som sympatiserade med de revolutionära krafterna i Ryssland, och som ville se en liknande utveckling även i Finland. Den röda sidan förlorade inbördeskriget, men en omfattande vit terror fortsatte även sedan fred hade deklarerats. Den utvecklingen har bland annat skildrats i en tidigare bok av Aapo Roselius, I bödlarnas fotspår.

I den här boken skriver Roselius, tillsammans med två medförfattare, istället om utvecklingen efter inbördeskriget, med fokus på hur fascistiska och nazistiska idéer växte till sig i mellankrigstidens Finland. Precis som att den ”vita terrorn” under inbördeskriget länge tystades ned, så är det här en historia som det sällan skrivits om tidigare. Att Finland allierade sig med Nazi-Tyskland under andra världskriget har nämligen ofta bortförklarats som en defensiv åtgärd då Finland attackerades av Sovjetunionen, men inget som handlade om att man sympatiserade med nazisternas ideologi.

I den här boken skildrar författarna alla de finnar som inte bara såg en sådan allians som defensiv, utan som något i allra högsta grad önskvärt: folk som vurmade för såväl Mussolini som Hitler, som drömde lyriskt om det renande kriget, och som hoppades på och verkade för en fascistisk statskupp. Det är en detaljerad – eller, om man så vill, en mastig – skildring av en rad olika individer och rörelser. En av de mest välkända organisationerna är kanske Lappo-rörelsen, men här finns också en rad andra mer eller mindre kända organisationer skildrade, liksom flera av de drivande individerna inom alla dessa rörelser. För den som vill fördjupa sig i detta mörka kapitel av vårt grannlands historia är det här därför en viktig bok.

dagensbok.com » Inbördeskrig

Antony Beevor "Ryssland"

Similar Posts:

Asiya Wadud "Syncope"

Similar Posts:

Kjell Westö "Hägring 38"

Similar Posts:

Suad Ali "Dina händer var fulla av liv"

Similar Posts:

Josefin Holmström "Emily Dickinson och vulkanerna"

Similar Posts:

Elmer Diktonius "Janne Kubik"

Similar Posts:

Arundhati Roy "Den yttersta lyckans ministerium"

Similar Posts:

Anna Burns "Mjölkbudet"

Similar Posts:

Victoria Rixer "Kriget, Pappa"

Similar Posts:

Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka "Svart gryning"

Similar Posts: