Om man har brytt sig om att läsa annat än serierna i dagstidningarna de senaste 4-5 åren, måste det ha varit svårt att undgå Ayaan Hirsi Ali. Hon har flera gånger under de senaste åren skapat stort rabalder i Nederländerna. Filmen Underkastelse – del I, som hon skrivit manus till, fick en man att skjuta och skära halsen av filmens regissör, Theo van Gogh. Hon blev fråntagen sitt nederländska medborgarskap när det blev allmänt känt att hon ljugit för att komma in i landet, vilket ledde till en så stor kris i parlamentet att det fick utlysas ett nyval.

Kontroverserna kring denna kvinna, och hennes, enligt många, extrema åsikter, har som sagt varit många. Hirsi Ali är en hård kritiker av den världsbild som enligt henne formas av ett totalt anammande av islam. Hon framhåller att det är en anti-demokratisk, kvinnofientlig och våldsbenägen religion, som formar människor till personer som omöjligen kan anpassa sig till västerländska ideal och ett västerländskt sätt att leva. Hon uttalar sig hårt och hon uttalar sig ofta, och hon har nu uttalat sig ännu en gång, i sin självbiografi En fri röst.

Originaltiteln, Infidel, kan översättas som otrogen eller icke-troende. Hirsi Ali har bekänt sig till ateismen, vilket har gjort det ännu svårare för många att acceptera hennes kritik mot islam som legitim. I sin självbiografi försöker hon nu råda bot på detta. Boken ger en fulltäckande bild av hennes liv, från de första åren i den semi-kommunistiska polisstaten Somalia, via flytten till Saudiarabien och livet i en stat där hela tillvaron, bland annat genom sharia, kretsar kring islam. Vidare skriver hon om de många flyttarna mellan Etiopien, Kenya och återigen, Somalia, för att därefter ge en mer detaljerad bild av sitt liv efter det att hon kommit till Nederländerna.

Det är en skakande berättelse, fylld med våld, såväl fysiskt som psykiskt, diskriminering, nedtryckande, ojämlikhet, tvångsgifte, könsstympning. Det är vidrigheter på vidrigheter som staplas på varandra, alltid sedda med Ayaan Hirsi Alis nyktra blick. Men det är inte helt nattsvart. Här finns mer vardagliga element i t.ex. beskrivningarna av en älskad syster, av det första kärleksförhållandet och av en kunskapstörst och nyfikenhet som gjort det möjligt för författaren att vara den hon är idag. Det är också en beskrivning av personen, snarare än debattören och provokatören, Ayaan Hirsi Ali, där delarna där hon beskriver sina känslor efter mordet på Theo van Gogh, lyser klarast med sin uppriktighet och förtvivlan.

Det är en väldigt välskriven bok, med ett lätt, men aldrig banalt, om än ibland något distanserat, språk. Ibland kunde jag tycka att boken var onödigt lång, att författaren skrev onödigt detaljerat och onödigt mycket. Men när jag väl lagt ifrån mig boken och hunnit tänka över vad jag precis läst, insåg jag att inte alls var onödigt, utan snarare tvärtom. Alla dessa flyttar, alla noggranna beskrivningar av olika politiska system, alla människor som påverkat författaren, hennes jobb som tolk när hon först kom till Nederländerna, allt detta får betydelse för hur och varför den numera världskända Ayaan Hirsi Ali tycker, tänker och gör som hon gör. Naturligtvis är detta det självklara syftet med en självbiografi, men det är inte ofta som det blir så påtagligt, och så nödvändigt, som i just det här fallet.

De sista orden i den här recensionen överlämnar jag till Patrik Svensson, som recenserat samma bok i Sydsvenskan och sammanfattat essensen av både sin, och min, läsupplevelse i följande ord:

Man kan läsa den och bli förbannad, man kan läsa den och dra helt andra slutsatser än författaren själv har gjort. Man bör hur som helst läsa den.