Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 9197581607 |
Sidor | 46 |
Först utgiven | 1978 |
Illustratör | Hans Arnold |
En kort bok om illustratören Hans Arnolds liv, sett ur hans eget perspektiv. Han kallar sig ”monster” och alla runt honom är också monster, så samtliga personer i boken går omkring med minimala djävulshorn och har bockklövar till fötter. Hans farmor har en mus som klättrar på henne och alla hans släktingar ser lite knasiga ut, förutom hans mor, som tydligtvis var mycket vacker, med en spindel vid sin barm.
Om man tycker detta låter intressant, så är detta en underbar liten bok. Sedan jag var mycket ung minns jag Hans Arnolds teckningar på omslag och i böcker jag läste. Redan långt innan högstadiet tyckte jag hans illustrationer var fantastiska, i ordets positiva bemärkelse. Detaljerna som gör världen surrealistiskt färgad är många, och man får ofta titta länge för att hitta dem alla. Farmors coola mus går rakt in i hjärtat på mig när jag ser den ligga lojt bakåtlutad mot hennes hårknut, och illustrationerna över stadens alla invånare ger en känsla av hur många personligheter som göms bakom alla långa kappor och rockar i en större stad.
Arnold, namnet han själv signerar sina teckningar med, beskriver här på ett slags sagolikt sätt hur han upplevde sin barndom och tidiga ungdom. Att han gick i katolsk skola och bodde i en katolsk stad framgår med all (o)önskvärd tydlighet, både genom texterna och genom illustrationernas fixering vid bara bröst och nakna kroppar. Samtidigt kan jag inte riktigt störa mig på denna fixering, för det är onekligen en självbiografisk bok, om än förklädd till läskig saga, och om nu unge Hans tyckte att hans liv var fullt med kurviga kvinnor, så var det väl det, rent subjektivt.
Om man inte har väldigt mycket emot att visa bilder där nakenhet förekommer för sina små, så tycker jag nog att den här boken bör passa både barn och vuxna. Barnen kan se på alla roliga detaljer, och har barnet kiss- och bajshumor gillar det säkert fågeln som släpper ett par droppar mörkt gegg genom luften, ner mot de lekande skolbarnen, medan den vuxne kan uppskatta textens förhållande till bilderna och fascineras över hur de rynkiga, allvarsamma vuxna framställs jämfört med de stojande barnen. Mormor(smor) och morfar(sfar) kanske kan titta i den och minnas hur aga var vanligt i skolorna på deras tid, och berätta för sin nutida ättelägg om hur även de fick smäll på fingrarna eller i handflatan, precis som på bilden där i boken.
Dock är boken väldigt kort, vilket jag inte riktigt kan bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det är bra, för man tröttnar garanterat inte, och illustrationerna gör boken till en tidsmässigt längre upplevelse än vad 46 sidor ren text skulle ha gjort. Samtidigt vill man ju ha mer! Mer bakgrund, mer bilder och detaljer. Att punga ut dryga hundralappen för denna kanske känns lite magstarkt först, men jag tror att om man bara uppskattar illustrationerna, så kan denna bok nog leva så länge i ens hem att pris per år inte blir särskilt högt.
Publicerad: 2007-01-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-08 10:19
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).