Svenskar brukar avundas danskarnas deras "hygge"och deras småputtriga grannvänlighet. Det har de inte särskilt stor anledning till. "Ligusterfascisme" är ett lika gångbart ord, det som täcker en annan aspekt av livet grannar emellan. Väster om Öresund skiljer man på naboer och genboer, de som bor bredvid varandra, och dem mittemot, men man uppför sig ungefär likadant som här hemma vågar jag påstå efter att ha bott fem år i en förstad till Odense.

För några månader sedan kom en riktigt läsvärd kortroman på det temat, Simon Fruelunds koncentrerade kortbeskrivningar av invånarna i husen längs Dantes Allé i en tänkt köpenhamnsk villaförstad med många motsvarigheter i verkligheten, och som motvikt inblickarna i hyreslägenheterna hos de sämre ställda, på andra sidan mossen.

Idén att sammanfatta ett kollektivt liv och leverne är förstås inte ny. En vacker variation på temat var amerikanen Edgar Lee Masters diktsamling Spoon River Anthology, inspirerad av antikens gravstenar. På några få rader summerade han vad de som begravts på en småstadskyrkogård hunnit uppleva i livet, deras ambitioner lika väl som deras kärlek och hat till varandra. Och i fransmannen Jules Romains Någon är död skriven före första världskriget börjar det med begravningen av lokföraren Jacques Godard. Så nystas hans förflutna upp, och hur hans liv hängt samman med grannarnas i hyreshuset han bebott, i en demonstration av en kollektiv "unanimism". Likadant skrev den geniale Georges Perec en fascinerande roman om hyresgästerna i ett och samma hus, lägenhet för lägenhet, i sin briljanta Livet – en bruksanvisning.

Vad Perec behöver femhundra sidor för att bli färdig med klarar Fruelund av på drygt hundra som dessutom är glest satta. Men det är en lika lockande historia om grannar på båda sidor villavägen: stewardessen som har en gift älskare som ibland parkerar sin Jaguar utanför häcken; gymnasisten som spanar in henne när hon solar topless på gräset; det lesbiska paret; de nyrika; mannen som spårlöst förlupit hustru och barn och kanske gått in i Främlingslegionen; han som samlar och säljer tomflaskor och därför kan åka på semester till Kenya; den smygsupande läkaren som ser till att flaskorna blir tömda; de framgångsrika indierna som startat en taxirörelse – säkert är det ett representativt urval.

Prästen och hans hustru har kulturella ambitioner och bor i ena änden av allén. En kvinna med alltför gott luktsinne bebor den andra – hon plågas av dunsterna från kärret. Över mossen svävar Fruelund i snabb glidflykt genom årtusendena, från stenåldern till dagens bulldozers – det blir kanske lite väl sammanpressat. I de redan slitna höghusen på andra sidan bor de arbetslösa, de ensamma invandrade mödrarna, muslimerna, afrikanerna, de kriminella, langarna, de anonyma alkoholisterna, som en spegling av dagens danska segregation.

Någon gång är satiren handfast, som häcklandet av paret som röstar på det superdanska Dansk Folkeparti men gladeligen omger sig med all världens varor. Och genom hela boken vandrar en mystisk man i vit kavaj som de äldre damerna drömmer om, som vore han en ängel eller kanske döden själv. Det är bländande skickligt gjort, om än det snabbt mörknar över vägen. Man blir klar med boken på en dryg halvtimme – och läser den sedan genast en andra gång.