Från den stunden jag fick syn på annonsen i "London Review of Books", har begreppet snurrat runt i huvudet på mig. Det är något med formuleringen som sätter igång fantasin. Innebär det att vi som låntagare utöver att lämna inköpsförslag till våra lokala bibliotek snart även kan lämna bevarandeförslag? Det kostar visserligen en rejäl slant att Adopt a book at the British Library. Dessa pengar används för att finansiera konservatorernas arbete. Här är det snack om riktigt gamla titlar som t.ex. "A Christmas Carol" av Charles Dickens från 1858 och beroende på hur mycket pengar man donerar kan man få olika bevis på sin adoption.

Inte alla tänker kanske på att de flesta bibliotek gör sig av med ungefär lika många titlar varje år som man köper in. Först gäller det alltså för en bok att bli inköpt, efter en viss tid uppstår frågan om boken ska få finnas kvar i bibliotekets samling? Då är det flera faktorer som vägs in: I vilken grad har boken rört på sig? Har den nästan bara eller helt och hållet stått stilla på bokhyllan ligger den risigt till. Då är det bara att hoppas att den har några bra argument att luta sig mot, som att det är en bok i ett för övrigt uppmärksammat författarskap eller att det är en bok som bibliotekarierna tror kan komma att aktualiseras igen senare.

Böckerna har som bekant fått betydligt kortare livslängd i bokhandlarna. Jag har en känsla av att detta börjar avspegla sig mer och mer på biblioteken. De böcker som lanseras med stora marknadsföringsbudgetar och de böcker som får goda recensioner i stora dagstidningar efterfrågas ofta på biblioteken och då köps naturligtvis dessa böcker in om så inte redan är fallet, inget fel med det. Men i vilken grad lämnas och accepteras inköpsförslag på smalare litteratur?

Har biblioteken ett ansvar att erbjuda mer än det dagsaktuella? Böckerna du kanske inte hittar någon annanstans? När det börjar bli trångt på hyllorna – vad ryker och vad får vara kvar? Behöver alla bibliotek bevara alla givna klassiker? Faktalitteratur ersätts ofta med mer aktuella titlar, men skönlitteratur – har den egentligen något bäst före datum?

På Humaniorabloggen hittar jag en intressant länk till en artikel i Guardian unlimited: Arts blog – books: "Lovely new library, shame about the books". John Morrison beskriver där vad som hände med hans lokala bibliotek när det gjordes om för en stor summa pengar. Han noterar att ett antal böcker har gallrats. Andra teman han tar upp är tendensen att de traditionellt tysta biblioteken ersätts av platser där en hög ljudnivå är accepterad. Att det ofta handlar om att man vill få bort en avskräckande högtidlig stämning för att alla ska känna sig välkomna. Men var hittar man de tysta oaserna idag? En lösning som en del bibliotek har valt är olika zoner med olika tolerans när det gäller ljudnivån.

Böcker som konst mötte jag i Po Hagströms utställning "1075 and counting" i Dieselverkstadens konsthall. På ett slingrande bord i rummet stod alla de böcker han läst i sin helhet sedan tio års ålder. Varje bok hade dessutom förärats ett samlarkort, där man kunde läsa små kommentarer som t.ex. vem som hade rekommenderat/gett honom boken eller att den lästes på ett tåg eller att han inte tyckte så mycket om den när han läste den, men ofta tänkte på den efteråt. En installation som i hög grad satte i gång fantasin. Själv började jag skriva läsdagbok först för tre år sedan och på de åren har det blivit några hundra titlar. Hur långt skulle min samlade läsning sträcka sig om jag hade dokumenterat alla böcker? Skulle jag förresten kunna tänka mig att offentliggöra allt jag har läst? (Tveksamt) Vad skulle jag eventuellt välja att censurera? Frågor som sysselsätter mig efter att ha fått ta del av en konst och läsupplevelse i ett.

PS. Nästa gång du ser att ett bibliotek rear ut gallrade böcker, ta en närmare titt. Det kan mycket väl tänkas att du gör ett fynd, kanske kan du köpa en bok som du letat länge efter på antikvariat för en tia. Vad gör det om det är ett slitet exemplar, när det bär på en stor läsupplevelse?