I mitten av 1970-talet skrev amerikanen Robert Nozick boken Anarki, stat och utopi, som på många sätt kom att bli banbrytande inom politisk filosofi. Den nyliberala skola som Nozick argumenterade för kom senare också att vinna stort politiskt inflytande. I den här boken argumenterar Ben Franks för att Nozicks tankar egentligen inte har något att göra med anarkism som politisk ideologi, trots den bokens titel.

Franks egen bok är därför en idéhistorisk analys av anarkismen som politisk rörelse. Klassisk idéhistoria handlar ju ofta om att undersöka vad mer eller mindre namnkunniga filosofer har tänkt, sagt och tyckt i olika frågor. Franks väljer dock att agera på ett annat sätt – han studerar istället vad anarkister (det vill säga olika anarkistiska organisationer och grupper, avgränsat till Storbritannien) i praktiken har agerat för och emot genom historien. Även om Franks argumenterar för att det är en arbetsmetod som är särskilt viktig i en idéhistorisk skildring av en så aktionsinriktad ideologi som anarkismen, så är den så fruktbar att den säkerligen skulle vara intressant att använda sig av även i annan idéhistoria. Metodfrågan rör ju nämligen en mycket intressant frågeställning om vilka en ideologis ”riktiga” åsikter är: det som står i partiprogrammet/manifestet, eller det som den verkligen försöka genomföra?

Den här boken diskuterar ingående allt från anarkisternas syn på etik och moral till organisering och taktik. Franks väjer inte för flera av de mer kontroversiella frågorna, exempelvis anarkisternas syn på våldsanvändning som medel i kampen för målsättningarna. Anarkisternas ideologi sätts också i relation både till nyliberaler, som exempelvis Nozick, och olika politiska grupperingar på vänsterkanten (vilka Franks tyvärr vanligen talar mycket ospecificerat om under etiketten ”leninister”, vilket kanske kan ursäktas med att det inte är de här grupperna som är i fokus för boken).

Boken är rikligt försedd med källhänvisningar, och har en betydande litteraturlista, vilket slukar relativt många av bokens sidor. Vad som därför kan synas vara en extremt lång tegelsten blir i praktiken inte en fullt lika lång läsning. I sin helhet därför en annorlunda och initierad idéhistorisk exposé av en ideologi som mycket ofta missförstås.