Det är sent på jorden. Ett land är på väg att försvinna. Men ännu går solen sin gilla gång, människor vaknar, går upp och går till marknaden. Eller, just denna dag beger de sig faktiskt mangrant till stora stadion i Hargeisa, där regimen och den artonde årsdagen av revolutionen ska firas. Närvaro är obligatoriskt. Det kommer att bli flyguppvisning och militärparad. Ledarens ansikte ser ner på dem alla från ett jättelikt porträtt.

Man kan tro eller inte tro på regimen. Filsan, en ung kvinnlig soldat, tror. Hon är dotter till en general och minns dagarna när regimen var yngre och sände ut henne och andra ungdomar från staden för att lära fattiga människor på landsbygden läsa och skriva. Hennes liv är vigt åt systemet, och just därför kan hon inte ifrågasätta: tänk om allt hon offrat för det varit meningslöst? Kawsar, en äldre kvinna vars make och dotter är döda, ser istället igenom allt bländverk och förtryck. Hon är ingen rebell, men när hon tillfrågas om regimen så skräder hon inte orden. Det kommer att straffa sig.

Boken tredje huvudperson är Deqo, en nioårig flicka som växt upp i ett flyktingläger, utan föräldrar eller annan släkt. Hon är ensam i världen men överlever, också när den dansuppvisning hon ska delta i där på stadion misslyckas och hon tvingas fly. Därefter lever hon av det hon hittar, sover i en tunna och säljer grönsaker hon stjäl från fälten utanför staden. Regimen vet hon lite om, men hon noterar den ökade närvaron av oppositionella i Hargeisa, de nyckfulla arresteringarna och misshandeln som polisen utsätter människor för. Hon ser Somalias undergång närma sig, men hon vet inte att det är den hon ser.

Nadifa Mohamed lyckas i sin roman fånga lugnet före stormen och på ett lågmält sätt skildra de små tecken på förestående konflikt och kaos som finns, som kanske kunde leda till onda aningar, men som oftast inte gör det. I tillbakablickar berättar Kawsar om hur hennes bostadsområde förändrats: först byggts upp av nyinflyttade, etablerats, blomstrat, och sedan nu långsamt förfallit sedan militärregimen som tagit över efter den sista demokratiska presidenten blivit alltmer paranoid och sedan motståndsrörelsen NFM som länge haft sitt högkvarter i London nu närmar sig gränsen från Etiopien. Spår dras längre bakåt i tiden, till kolonialmakterna, till översvämningskatastrofer, och utvecklingen tycks som så ofta både ofrånkomlig och väldigt slumpartad. Visst kunde det ha gått på ett annat sätt? Men nu är det våldet som härskar, och det som då framför allt står klart är att när makten talar med våld mot sina undersåtar, landet mot sina invånare, då kommer invånarna också att använda våldet när de talar med varandra.

Förlorade själar är sorglig läsning, men den är inte tung rent språkmässigt. Tvärtom flyter språket nästan motståndslöst, och till en början upplever jag det nästan alltför lätt. Men Mohamed nyanserar sin berättelse och hon skriver vackert, inte minst i vissa av skildringarna av platsen Hargeisa. Som bilden av Kawsars trädgård där hon begravt de många barn hon fött som dött vid födseln. Kanske är ett lågmält och ödmjukt språk en motståndshandling i sig när ens motståndare är en som hävdar sin rätt att förtrycka andra?

Hon tar ett djupt andetag och drar in dofterna som hennes barn ger i från sig: tamarinden, guavan, granatäpplet, bougainvillean och jasminen som hon har drömt liv i. Om hennes kvarter, med de gamla bungalowerna och breda gatorna med finkornig, gyllene sand, är olikt alla andra platser i Hargeisa, tvivlar hon på att det finns någon annan fruktträdgård som den här i hela världen. Det är en plats där tiden rör sig på ett annat sätt; den forsar bakåt mot hennes barndom i stället för att streta på framåt mot slutet.

Förlorade själar är ingen politisk roman. Individerna kan visserligen vara starka eller svaga men de är utelämnade åt en värld av godtycke, och någon tilltro till en regim som skulle kunna göra rätt finns egentligen inte. Här finns ingen sentimentalitet eller nostalgi, även om här finns sorg. Men här finns heller ingen direkt kampvilja – det är som om kvinnorna har sett för mycket av världen för att tro på möjligheten att med en sådan förändra något. Det förhoppning som kan skönjas handlar istället om tanken att en annan linje – inte den som drivs med vapen i hand utan den som handlar av omsorg – skulle kunna tillåtas styra. Tyvärr tycks den framtiden ännu avlägsen i Somalia.