En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• En hyllning till de som vågat vara besvärliga
• En bättre råttfälla

Men såklart har hon också saker att säga, och när hennes äldre kusin Emma berättar hur folk luras med falska identiteter på nätet får Linn en idé. Hon skapar en ny identitet på Facebook, Selma, lägger upp snygga bilder, skaffar en hög vänner och går med i gruppen där de andra på skolan umgås.

Snart är Selma allt det där som Linn vill vara. Någon som blir lyssnad på. Någon som är rolig och cool och till och med får uppmärksamhet från Noa, killen i klassen som Linn allra helst vill ha kontakt med. Men Selma är ju inte Linn – eller är hon?

Bjarke Schjødt Larsens Inte den du tror är första delen i en ny serie, Kaos, som ska fånga ”det kaos som livet som ung kan innebära”. Det är en lättläst bok, satt med hyggligt stor text och med varje ny mening på en ny rad (nytt stycke markeras istället med blankrad). Boken har klassningen Hegas-nivå 2, det vill säga ”enkelt språk med korta meningar”.

Handlingen är också avskalad. Här finns inga distraherande sidoberättelser, inga miljöbeskrivningar eller bakgrund. För en van läsare känns det såklart tunt, men det finns många unga läsare som behöver lättlästa och angelägna berättelser. Då känns Inte den du tror väl disponerad och fokuserad. Den målar upp en situation, ett problem, ett sätt att hantera det problemet, och delvis de konsekvenser som huvudpersonens agerande får.

Slutet är öppet – och ja, jag kommer att spoila det nu, så sluta genast att läsa om du inte vill veta! Jag gör det eftersom jag föreställer mig att du som läser den här recensionen kanske snarare än bokens tänkta målgrupp är en vuxen omkring den unga person som i första hand ska läsa boken. Kanske en förälder, en lärare eller skolbibliotekarie?

Så småningom väcker den populära Selma misstänksamhet bland Linns klasskompisar. Vem är hon egentligen? Varför hänger hon i deras Facebook-grupp? Misstänksamheten drivs inte minst av Anna, en ganska taskig och uppenbart svartsjuk tjej som vill ha Noa för sig själv – och Noa gillar ju Selma.

Linn känner sig alltså tvungen att berätta sanningen om sin identitetsstöld och där låter Schjødt Larsen berättelsen sluta:

Kan de förlåta mig?
Kan jag förlåta mig själv?
Jag vet inte …

Skulle du förlåta mig?

Som synes är den här berättelsen som gjord för att väcka diskussioner – i ett klassrum, mellan förälder och barn eller helt enkelt inom den unga läsaren. Den ställer angelägna frågor om både nätets möjligheter och risker. Man kan göra och testa så mycket, men hur vet man vad som är rätt? Hur skulle du själv känna om personen du börjat gilla på nätet visar sig ha ljugit om vem den är? Kan det vara okej att ljuga ibland? Kan Linn riktigt själv säga var Selma egentligen slutar och hon själv börjar? Det är så mycket lättare att börja ljuga än att sluta.

Similar Posts:

• Ett sannare jag
• Distansförhållande med smart dramaturgi
• Från halv till dubbel
• Incels och influencers
• Kort kjol 2.0

Jaget, Olga, är orolig och har ångest redan under graviditeten och efter förlossningen hamnar hon i en förlossningsdepression. För att överhuvudtaget kunna berätta om det i textform låter Olga allt som händer henne, i texten hända ”Anna”: hatet mot mannen som vill dela föräldraskapet jämlikt men som aldrig kan ha samma utgångspunkt som Anna eftersom han inte offrat sin egen kropp för barnet, rädslan för att barnet ska märka att det är något fel på henne och inte kunna knyta an, behovet att behöva tänka på knivarna i köket som en trygg möjlighet till en utväg.

Texten gör omtag, försöker angripa från olika håll, flikar in och byter skepnad, är på många sätt ett lapptäcke av tankar, händelser och känslor snarare än en kronologisk berättelse i en tydlig riktning. Det handlar om Anna och det handlar om Olga, det finns brev skrivna till Anna från en viss DIN, texten rör sig från prosa till poesi och tillbaka igen, går över i en svit av essäliknande texter om skrivande kvinnor genom historien och återvänder sedan till ett berättande om Olga själv. Cirkeln sluts när Olga blir gravid igen, där måste boken ta slut – inte för att det hon behandlat på något sätt är utrett, utan för att det måste vara så, hon måste gå vidare.

Mitt arbete handlar om den till synes omöjliga positionen som skrivande kvinna som innebär att ens arbete ska vara både att vara mamma och att vara författare, omöjligt eftersom det är två arbeten som kräver allt av en. Ravn närmar sig ämnet ur den sköra positionen som nybliven mamma, de olika ansatserna att försöka komma underfund med Olgas/Annas många gånger motstridiga tankar och känslor i omtag och olika textform blir inget annat än en spegel av denna utsatta sits som Olga/Anna befinner sig i: isolerad i ett land som inte är hennes eget, vilsen i sig själv och i sin identitet och med ett litet barn som kräver mer än hon kan ge. Texten är det som får bli utvägen, det enda sättet att försöka förstå och placera sig själv i förhållande till något. Samtidigt är texten det allra mest skamfyllda, det är att förneka sitt barn hela ens person.

Ravn ger som sagt inte några svar, men boken är ett fint och tankeväckande inslag både i en feministisk debatt och den så kallade ”förlossningslitteraturen” som blommat upp de senaste åren. Samtidigt står Mitt arbete för sig själv, det är en personlig text utan politisk agenda som tillåter läsaren att komma nära ett tankearbete som inte är helt olikt ett sorgearbete. Kanske anspelar titeln också på, bortsett från det uppenbara i tematiken, just detta: ”Mitt arbete” är i själva verket kanske texten själv.

Similar Posts:

• Den spöklika kärleken
• Ensamhet i förvandling
• Till T
• Bröstmjölk och dikter
• Det vilda skrivandet

Ett av de självklara namnen inom svensk normbrytande ungdomslitteratur är Sara Lövestam, som en gång i ett författarsamtal på Pride pratade om hur besvärligt det är att verkligen försöka skriva karaktärer som är straighta cispersoner, men sen visar de sig alltid vara queer ändå. I En stark nolla skriver Lövestam om Texas, en högstadieelev med strulig hemsituation, som spenderar sina dagar med att tråna efter André – en fotbollskille i klassen som nästan helt säkert är straight. Men man kan ju alltid drömma.

För att komma närmare André skapar Texas en falsk profil på Instagram. Han stjäl några bilder från en tjejs profil, och skapar karaktären Amy. Texas och Amy är både lika och olika – Amy är betydligt mer populär, men har Texas känsloliv, och delar en del av hans mörkare erfarenheter. Vartefter André och Amy börjar skriva till varandra börjar de – som knappt pratat med varandra i verkligheten – berätta djupt personliga saker om sig själva, om sina familjer, om känslan att inte passa in och behöva låtsas vara någon annan.

Kanske är bokens budskap på sin mest grundläggande nivå inte överdrivet subtilt: källkritik är viktigt, akta dig så du inte blir lurad på internet. Men samtidigt är det inte det som är poängen med berättelsen – den tar upp så många viktigare saker. Som hur anonymiteten kan skapa närhet som är svårare att nå fram till i verkligheten, eller hur sådant som är skrämmande och obehagligt också kan vara fascinerande eller lockande.

Texas/Amy pratar till exempel inte bara med André på Instagram – han blir också snabbt groomad av en medelålders man som har mycket obehagliga idéer om lämpliga åldersskillnader i förhållanden. Som skickar dick pics, och ger slemmiga komplimanger (på bilderna som Texas snott). Så varför fortsätter Texas att svara?

Jag får två känslor samtidigt. Ett: Äckel. varför skulle min Amy, med smilgropar och de fina halvmåneögonen, vilja bli raggad på av en fullvuxen man med hund och veteranbil? Det påminner lite väl mycket om något jag sett hemma. Två: nyfikenhet.

Texas fortsätter skriva till den tämligen obehagliga @pellepontiac – om än kanske inte riktigt i de tongångar som Pelle hoppas på.

Amy: Vad tycker du kroppen är?
PellePontiac: Ett njutningsmedel, haha.
Amy: För mig är kroppen en avlång kapsel av kött.
PellePontiac: Jaså. Det är inte det första jag tänker på när jag tittar på din kropp.

När André ofrånkomligen efter att ha skrivit med Amy ett tag föreslår att de ska ses, är charaden hotad. Texas kontaktar Hilda – tjejen vars bilder han stulit – och bönfaller henne att låtsas vara Amy. Hon tvärvägrar, men går inte den enkla vägen med att anmäla och blocka Texas. Istället berättar hon sådär apropå om djur med besynnerliga parningsritualer. Texas och Hilda visar sig vara ganska lika när det gäller en fascination för det udda och kroppsliga – Texas filosoferar mycket kring kroppen som en säck kött:

Lunchen är fisksoppa, vilket biologiskt sett innebär att skolans trehundraåttio apdjur tar bitar av vattenlevande djurs muskler och använder dem som näring. Trehundraåttio par käkar mal mekaniskt födan till mindre bitar, trehundraåttio sväljreflexer drar ner den i matsmältningssystemet.

Hilda å sin sida har en djup fascination för sådant som näsapors attraktionsmönster. Kanske kan jag tycka att de är lite väl lika där, men deras likhet gör det också trovärdigt när de bygger en otippad vänskap av identitetsstölden.

Det jag tror att jag tycker mest om med En stark nolla är hur Lövestam motstår frestelsen att skruva intrigen för långt – det stannar hela tiden vid det trovärdiga, utan att dra dråpligheter och förväxlingar till sin spets. För när det realistiska är smart och snyggt beskrivet så är det alldeles tillräckligt.

Similar Posts:

• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Humor och språk
• Monikaböckerna mot mål
• Från olika sidor
• I gränslandet mellan barn och ungdom

För Ántes familj är renskötande samer, och det är de traditionerna han vill vara med och föra vidare. Det är hans liv.

Men så finns också Erik, Ántes bästa kompis, som han har börjat utveckla andra känslor för. Ibland känns det till och med som att de där känslorna skulle kunna vara besvarade, fast Erik ju har flickvän. Och vem har hört talas om homosexuella renskötare?

Inte behöver man precis vara same för att känna igen sig i det lilla konservativa samhällets slentrianmässiga homofobi – den är tyvärr inte särskilt exotisk – men det är också spännande med den här romanens miljö, där renskötsel är en lika självklar del av vardagen som skolbussen eller sociala medier.

Samtidigt är det speciellt att söka sin identitet i en grupp med samernas såriga historia. Lite av en slump kommer Ánte över en gammal fotobok med ”rastyper i Norrbotten” av en Harald Lundgren (en av någon anledning lätt förklädd version av rasbiologen Herman Lundborg). I hans torra, rasistiska noteringar om undermåliga samer går det inte heller precis att känna igen sig.

Var det här hans historia? Det kändes inte så. Han kunde inte hitta sig själv i bilderna, såg inga kopplingar. Ville inte vara en del av det – det var ett tungt arv att bära – men samtidigt ville han det ändå. För vem var han annars?

En utomstående. En som inte hörde till.

Men finns det någon möjlighet att höra till, och samtidigt få vara den man är? Måste man inte också då vara ”normal”, en kille som hånglar och ligger med tjejer? Som skaffar flickvän, och så småningom en fru? Som alla kan glädjas åt, istället för att bli märkligt provocerade?

Allra mest är detta kanske ändå en medryckande roman om bubblande, elektrisk förälskelse. Om den första, försiktiga, magiska beröringen, om värkande osäkerhet, om längtan och spirande hopp.

Similar Posts:

• ABC i HBT
• Samisk fantasy från Skåne
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Kärlek Då och Efteråt
• Jodå, visst finns det snö och visst finns det snö

Första uppropet i nya skolan, på allmänestetiska programmet på Sibylla i Uppsala, får Nico frågan om sitt pronomen, och svarar ”hen”. Som att det inte är en stor sak. Det är det, i alla fall för Nico.

Hen blir nästan förälskad i den här nya bilden av sig själv. Som estet i Uppsala, som någon som hänger med andra esteter. Som skapar. Som kan vara ”hen”. Och faktiskt bli förälskad, på riktigt.

Samtidigt finns det saker som skaver. Som att mamma därhemma i Vansbro fortfarande inte känner till Nicos nya jag. Eller om nya kärleken, Beata, verkligen köper det här med ”hen”, på allvar. Och så det här med skapandet, som mest verkar sluta i kaos.

Anna Ahlund har en fantastisk förmåga att levandegöra gymnasieungdomar, deras miljö och livsvillkor. Precis som Nico blir jag lite förälskad i själva skolan, i estettillvaron, i människorna som går där. Jag kommer ihåg hur obekvämt och samtidigt intressant det kunde vara att vara inackorderad hos en fullkomlig främling, och ambitionerna i det där första alldeles egna utrymmet (Beatas lägenhet!). Den första förälskelsen, herregud, och alla möjligheterna som stormade över en, iväg med en. Allt man kunde vara, och samtidigt rädslan att inte kunna leva upp till det.

När jag gick i gymnasiet (för dryga 20 år sedan) frågade förstås ingen efter ens pronomen. Det fanns inte riktigt i tankevärlden att ifrågasätta vilket kön man tillhörde (eller, det gjorde det ju förmodligen för dem som akut kände så, men det var knappast allmängods), och det fanns bara två att välja på. Det fanns däremot skäl att bråka om allt vad det innebar att tillhöra ett kön, och det gör det ju fortfarande. Jag vet inte om Nicos sätt bara är ett annat sätt att göra det på, men nog känns det som att vi alla har gränser att stångas med, oavsett namn.

Similar Posts:

• Att älska någon som har ett förflutet
• Semiutopiska dagdrömmar
• Att ljuga ett sannare jag
• ”Vi är den nya kvinnan!”
• Skolan står i brand

Från Palestina i Mellanöstern till Montpellier i Frankrike får vi följa Midhat Kamal, en ung medicinstuderande. Han har genom finansiellt stöd från sin far fått chansen att studera i Frankrike.

Berättelsen tar sin början på fartyget som avreser mot Marseille från Alexandria. Midhat känner sig ensam ombord men inleder på resans femte dag ett samtal med den andra araben ombord på skeppet. Han heter Farouq al-Amaza och här startar deras vänskap.

Midhat ska bo med helpension hos den franska familjen Molineu, som består av fadern Frédéric och dottern Jeannette. Det finns en underliggande skepticism hos fadern, Frédéric Molineu, till dem som anses vara annorlunda. Midhat som kommer från en annan kulturell bakgrund iakttagas och granskas av Frédéric.

Frédéric gör detta på ett nyfiket sätt, men man anar som läsare starka underliggande fördomarna och strukturella imperialistiska drag. Dessa iakttagelser kommer leda till ett dramatiskt avslut på relationerna. Midhat och Jeannette finner varandra, djupa samtal och diskussioner inleds och de delar sina livshistorier och drömmar. Jeannettes mor, Ariane, begick självmord när Jeannette var i 16-års-åldern och detta har påverkat henne genom livet. Midhat tar på sig att titta igenom läkarjournalerna efter Ariane för att försöka hitta en medicinsk förklaring till självmordet.

Boken är full av starka, karismatiska karaktärer som tar plats och bidrar med drama och för berättelsen framåt med ett filmiskt driv. Midhats vänskap till Jeannette utvecklas till en stark men utdömd kärlek. Deras olika bakgrunder och det politiska läget i världen driver dem ifrån varandra och Midhat återvänder under dramatiska former till Palestina. Hans liv tar oanade vändningar i en tid där varken unga män eller kvinnor bestämmer över sitt eget öde.

Trots mitt intresse för historia, krig och att skapa tidslinjer av dessa är vissa konflikter en blind fläck. Fokus har mestadels legat på den roll Europas länder haft i världskrigen som rasat. Mellanöstern och relationerna med Europas länder har hamnat i skymundan.

Boken belyser och upplyser och jag älskar virrvarret av personerna, miljöerna och de människoöden som flätas samman.

Jag uppskattar även inledningen med registret över viktiga personer i sann Bröderna Karamazov-anda. Det här är en underbar bok att läsa i sommar. Jag älskar de drömska, dekadenta miljöerna i Paris och jag förlorar mig själv i de öden vi får ta del av. Läs och njut!

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Från Petite till Madame Tussaud
• Manlig vänskap och hemlängtan
• de som delar livet

Romanen börjar med en tillbakablick till huvudpersonen Alis barndomsminne från när familjen lämnade sitt hem i Sovjetunionen för att flytta till Tyskland. Sedan hoppar vi till romanens nutid där Ali rest till Istanbul för att leta efter sin försvunna tvillingbror Anton.

Varje kapitel fokuserar på några karaktärer under en viss tidperiod. På så sätt vecklas historien om en hel släkt upp, från tvillingarnas mor- och farföräldrar i dåtidens Sovjet till föräldrarna som emigrerar med två små barn till Tyskland.

Det är en fantastisk väv av karaktärer och namn, platser och historiska skeenden – men mest av allt mänskliga öden. Fantastiskt för att det är välskrivet med detaljer som ger stor närvaro, och fantastiskt för att språket är något utöver det vanliga.

De vindlande långa meningarna skapar en särskild stämning åt till exempel det lilla barnets perspektiv på flytten till ett nytt land, eller det lite äldre barnets perspektiv på våldsamma och svårbegripliga händelser. Men ibland spiller det tyvärr över och känns lite forcerat.

Stilen passar utmärkt som gestaltning av Alis sökande – efter sin bror, efter sin identitet kopplad till släkten i dåtiden och vännerna i nutiden, efter sig själv. Men under de långa kapitlen om de tidigare generationerna tappar jag bort kontakten med berättelsen.

Skärpan är utmärkt men det är som att gå runt och ständigt titta på en kaleidoskopisk värld med ett förstoringsglas. Jag lyckas inte knyta ihop alla fantastiska scener till en berättelse som håller ihop, så i stället faller den isär för mig.

Det blir bättre mot slutet när jag får komma tillbaka till Ali (/Anton) i Istanbul, för först då känner jag att okej, det är hos den här karaktären som jag ska blicka ut över resten av romanen. Fram till dess har jag inte lyckats knyta an till någon karaktär. Många scener ur deras öden är visserligen gripande, men jag känner aldrig att jag riktigt får förankra mig hos någon innan nästa vindlande mening kastar mig iväg åt ett helt nytt håll.

Med det sagt är det här ändå en intressant roman som både lyckas framställa världspolitiska skeenden ur det mänskliga perspektivet samt utforska ett alldeles eget språk.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• Om flykten och framtiden som försvann
• Tysk höst
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli

Boken vänder sig specifikt till människor som av olika anledningar inte läser böcker i originalutgåva. På så vis passar boken särskilt väl unga men egentligen vem som helst som vill ta del av en berörande historia om att acceptera sin identitet.

Inledningsvis berättar Jason om sin farfar som alltid hade blanka skor. Farfadern föddes på en liten ort i amerikanska Södern år 1907. Som 13-åring tog han sig till Harlem i New York där han sedan jobbade som kypare alla dagar under ett långt liv – alltid välklädd. Det Jason har kvar efter honom är en sliten rock.

Jason har växt upp i Lund. Föräldrarna är den svarta Maduboku Diakité och den vita Elaine Bosak. De två träffades i USA men flyttade till Sverige där de trodde att ingen främlingsfientlighet skulle finnas.

Därefter gås egentligen hela Jasons släkthistoria igenom med fokus på fadern och hans släkthistorier. Jason vill skriva, resa till amerikanska Södern och gör det också trots att fadern säger: “Vi ska vara stolta över familjens historia … men vi behöver inte berätta om den för alla andra”. Fadern vill inte påminnas om fattigdomen, förnedringen, om slaveriet. De är inga “offer”.

Jason har ett tungt bagage; i skolan kallades han “niggerbajs” och levde senare i ständig känsla av utanförskap trots hans framgångar som artist inom hiphop och rapp. Han använde droger vilket också kom att valsa i kvällspressen. Föräldrarna kände sig svikna och faderns ord om att svarta alltid måste sköta sig så att de vita inte kan kritisera dem kommer för honom. Självkritiken plågar honom. Antagligen leder detta honom till att ta itu med frågorna: vem, varifrån och varför?

Han gör en resa till södra USA där han möter en del släktingar som får honom att båda häpna, ifrågasätta och förstå. Att hans nära släktingar skulle rösta på Trump är sådant som han hade svårt att ta in. Fadern hemma i Sverige följer intresserat hans resa och ger honom råd och många förklaringar trots att han också envist säger sig inte vilja gräva i det gamla. Jason besöker områden i South Carolina och får en stark upplevelse av att på plats och ställe se områdena där bomullsplantagerna fanns. Bomull är förrädiskt lätt men allt i dess släptåg med den vita mannens makt, våld och överläge gör arvet än i dag blytungt och ligger till grund för strukturell rasism och främlingsfientlighet världen över. I en intervju på Umeå Littfest i mars 2017 jämförde Jason känslan han kände vid bomullsfälten med den som efterlevande vittnat om att de känner när de besöker nazisternas förintelseläger där deras släktingar dödats.

Resan var omstörtande på flera plan men även en ögonöppnare. Den åldrande, motsträviga fadern är stolt över Jasons resa, både i yttre och inre mening. Modern visar sin son värme och kärlek.

Jason får svar på en del frågor om sitt ursprung och varför han är den han är. På en del frågor finns det kanske inga svar – eller så måste han besvara dem själv. Till sist funderar Jason att om han förut alltid känt sig halv så kan han nu i stället känna sig dubbel. Han är både svart och vit. Han ser på fotot av sin farfar och tar på sig den nötta rocken, sina egna blanka skor och går ut i sitt liv.

Vilja förlags programförklaring om att lättläst handlar om demokrati – allas rätt till läsning – tjänar här ett dubbelt syfte. Läs denna viktiga bok om viktiga mänskliga frågor! Ge boken till någon! Eller läs den högt för någon! En timme som ger dubbelt tillbaka.

Similar Posts:

• En familjebiografi som engagerar
• Resan från Sverige till Sverige (och delvis tillbaka igen?)
• Lika drömskt som verkligheten
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Manual för antirasism