Visst hade jag varit nyfiken på att läsa Maia Kobabes seriebok Gender Queer även om den inte hade toppat listorna över böcker som folk vill förbjuda från amerikanska bibliotek. Frågan är om jag hade hört talas om den? Kanske har uppmärksamheten, trots illviljan, gjort gott?

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.