I Död mans kvinna får vi återigen träffa de fyra kvinnorna från första boken; Olga, Fredrika, Hildur och Edit. Deras liv i trappuppgångens flätades samman för alltid, trots att de till vardags lever i olika samhällsklasser. Året är nu 1897 och hela Stockholm håller andan, det är dags för den magnifika Stockholmsutställningen. Det är festivalyra på stan.

På väg till festligheterna lyckas Hildur och Fredrika istället snubbla över ännu ett misstänkt dödsfall, Södermalms nya privatdetektiv Pehr Fredrik Molinder (det vill säga Fredrika) får ett alldeles eget (obetalt) fall att lösa. Det är fint att återse huvudkaraktärerna från förra boken, men berättelsen känns mer som en återträff än en deckare. Fallet från Katarinahissen engagerar inte alls på samma sätt som dödsfallet i första boken, och känns mer som ett sidospår än den huvudsakliga handlingen.

Det jag gillar med skönlitteratur är att det går att ta del av en mängd olika (fiktiva) levnadsöden världen över, både i nutid och i historien. Genom att läsa historiska romaner kan läsaren också få mer kunskap om hur förutsättningarna för exempelvis kvinnor i Stockholm faktiskt såg ut kring sekelskiftet. Livet var definitivt ingen dans på rosor, oavsett samhällsklass får kvinnorna stå tillbaka för männens åsikter och nycker.

Katarina Wennstam vill så gärna berätta om dessa kvinnors vardag. Hon vill det så mycket att det stundtals går till överdrift. Istället för att låta berättelsen tala för sig själv tar hon läsaren hårt i handen och pekar på orättvisorna. Dessa förtydliganden stör tempot och hackar upp vad som annars skulle vara en intressant berättelse. Det är synd att hon inte vågar släppa lös läsaren att själv uppleva de orättvisor som Edit, Hildur, Fredrika och Olga och andra kvinnor i Stockholm utsätts för. Det hade gjort läsningen mångt mycket mer intressant.

Död mans kvinna är till stora delar en transportsträcka på vägen mot bok tre och den (förmodade) spännande upplösningen av det som händer i bok ett. Det är först i slutet av boken som berättelsen får ordentlig fart igen och börjar engagera mig som läsare. För förbannad över de orättvisa livsvillkoren, det blir ju även jag.

Similar Posts:

• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Mordmys och historiebildning kring sekelskiftets jultraditioner
• Vasastans egen Kitty Drew
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Incels och influencers

”Det var som på den gamla goda tiden. Hon stod i precis samma stadshus och spannmålsbörser och teatrar där hon hade stått med Frances, fast nu var hon gammal. Att bli gammal visade sig vara en mycket märklig historia. Hon lärde sig så många nya saker om tid. Den kunde vrida och kröka sig tills det förflutna mötte nuet, och vice versa. Hon var både här och där, då och nu, det var uppfriskande, men ibland också förvirrande.
Sid 362”

Att bedrägeri och självbedrägeri inte bara är mänskliga egenskaper utan också genomsyrar hela samhällen är ett tema som tydliggörs bredare med romanens engelska titel: The Fraud. Den svenska romantiteln får ett något mer avsmalnat och personinriktat perspektiv som inte fångar det faktum att Englands välbärgade klass har berikat sig på vinster som gjorts i plantagerna i andra delar av världen. Elizas insikter om dessa förhållanden växer med tiden och är intressant gestaltade.
 
Sammanfattningsvis tycker jag att Bedragaren är en roman som ger mycket tillbaka. Jag konstaterar med tillfredsställelse att Eliza får vara så komplex som hon är. Ena stunden tvehågsen och nästa stund driven. Hon placeras i situationer där hon får fyllas med sinnlighet och intelligens. Däremot anas mellan raderna att hon är tveksam till sin egen rättrådighet. Som jag förstår det kan inte ens den hyggligaste och hjärtligaste människa undgå sitt eget självbedrägeri. Åtminstone inte när en liten bit av ärlighet finns kvar.

Similar Posts:

• Utan plats för mänsklighet?
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Frihet, jämlikhet och broderskap – och sen?
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Ett besök i München år 1942

Honorine är en kvinna med stark integritet, vars anlete, trots att hon är inne på sitt nittioförsta år, fortfarande bär spår av den skönhet som en gång var så iögonenfallande. Men hon är barnlös och vännerna har antingen gått hädan eller alltför ålderstigna för att orka upprätthålla kontakten. Omgivningen på hemmet är därtill så trist att klockorna stannar.

Fast i tankarna är Honorine åter i barndomshemmet Ulfåsa i Östergötland eller på godset Fogelstad, hennes plats på jorden. För sin inre syn ser hon brodern Gösta, fadern, barndomsvännen Harriet Löwenhjelm samt hennes tre stora kärlekar, det vill säga den finlandsvenska litteraturkritikern Hagar Olsson, läkaren Ada Nilsson och den danske författaren Vilhelm Grönbech, vars svenska översättare Honorine varit i ungefär ett decennium när han besökte Fogelstad för att föreläsa. Alla tre har de en speciell plats i hennes hjärta.

Honorine återkallas till jorden med jämna mellanrum, när det är matdags eller då sjuksköterskorna kommer med hennes mediciner. Trots krämporna, inkontinensen, yrseln och händerna som darrar så hon inte längre kan skriva brev, är hon dock alltid noga med att vara artig. Den gamla oroar sig också över att verka snobbig eller glömma namn.

Jag kommer att tänka på Kerstin Norborgs lilla pärla Marie-Louise (2015). I båda böckerna figurerar historiska kvinnor som på ålderns höst blickar tillbaka på sina liv. Fast medan det hos Marie-Louise Hill (syster till Carl Fredrik, konstnären) sitter en tagg av bitterhet över allt som aldrig blev av, tycks Honorine mer tillfreds efter ett långt och givande yrkesliv som rektor och pedagog på Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Möjligen ångrar hon, i likhet med Marie-Louise, att hon varit alltför återhållsam och inte vågat släppa fram ”elden” i sina kärleksrelationer.

Jag påminns också om Merete Mazzarellas roman om den åldrande Topelius betitlad Ingen saknad, ingen sorg: en dag i Zacharias Topelius liv (2009). Här kommer vi den trötte privatpersonen, i stället för den upphöjde poeten, in på livet. Han, som i likhet med Selma Lagerlöf, kände leda inför de evinnerliga klasserna med entusiastiska skolbarn som uppvaktade honom.

Författarens intention har ingalunda varit att skriva en biografi full av årtal och yttre händelser. Hon brassar därför inte på med information om Honorines framgångsrika lärargärning på Fogelstad. Det är inte här Norborgs fokus ligger. Hon leker istället med läsaren och läsningen blir till lite av ett detektivarbete, då vi får en pusselbit i taget. Först bara ett förnamn eller rentav ett smeknamn. Elsa, Hagar, Lisse, Ada, Kerstin, Harriet etc. Det underlättar helt klart – eller kanske rentav förutsätter – att man är bekant med Fogelstadgruppen, det vill säga de fem kvinnorna som styrde och ställde på skolan, förutom Honorine själv, riksdagskvinnorna Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson samt författaren Elin Wägner.

Romanen är – i mitt tycke – förtjusande. Jag njuter av poesin i språket. Norborg har fantiserat ihop vad som rör sig i huvudpersonens huvud och tecknat ett berörande kvinnoporträtt bestående av skärvor. Honorine själv har inte underlättat för framtida skribenter, eftersom hon sett till att hennes privata brev förstörts. Istället har författaren låtit sig inspireras av Honorines porträtt, handstil och röst i bandade intervjuer samt brev som adresserats till henne.

Det är alltså inte den historiska personens tankar och känslor som kommer till uttryck i romanen, men det är likafullt en trovärdig gestaltning av hennes sista tid i livet. Själv anser Kerstin Norborg att Honorine gäckat henne, vilket resulterat i att romanen tagit henne över tjugo år att färdigställa.

Similar Posts:

• Njutbar släktkrönika
• Kerstin Norborg vann Göteborgs-Postens litteraturpris 2009
• Slipping through my fingers
• Poesi som fallit i glömska
• Vajlett och morfars tvillingsyster

På bokpärmens insidor återfinns en charmig karta för den som önskar orientera sig i byn. Och visst känns det betryggande att återigen få umgås med Ingeborg i skolbespisningen, Astrid Sjögren som sköter lanthandeln (hennes man Herbert har blivit intagen på hospitalet), skolstyrelsens ordförande Adalbert Robertsson (som är frälst och håller hårt i penningpungen), skolvaktmästare Krok, skolpojken Lars-Bertil som har drabbats av polio (som ett Guds straff), Lapp-Johan (som suttit i fängelse) och alla de andra.

Väckelsen har fått en nytändning i bygden i och med att pingstvännen och helbrägdagöraren Valentin Modig och hans syster Ketty anlänt från Värmland. Man överträffar varandra i tungomålstalande och ägnar sig med liv och lust åt handpåläggning och djävulsutdrivning i kapellet. De frälsta sticker ut i byn, eftersom de varken röker, spelar kort eller idrottar. Till och med ett till synes harmlöst ”hej” anses anstötligt, ett djävulens hälsningsord och anblicken av lärarinnans torkstreck med nytvättade underkläder blir föremål för ett upprört församlingsmöte.

Hierarkin i Granträskåsen är osynlig, men inte desto mindre obönhörlig. Vajlett Sikström är byns småskollärarinna och utböling. Hon är glamorös, åtminstone med Granträskåsens mått mätt (så har hon också fått sitt namn efter någon Hollywoodstjärna). Fast vardagen i ett kallt och dragigt skolhus, utan moderniteter som vattenklosett, är långt ifrån en dans på rosor. Och nu när Vajlett och byns postföreståndarinna Rut Westin inte längre är ett älskande par saknar hon också en bundsförvant. Här, där ingen låser sin ytterdörr och det uppfattas som konstigt att knacka innan man stiger över tröskeln till någons hem, är det svårt att bevara hemligheter. Skvallret frodas och det är näst intill omöjligt att vara annorlunda. Vajlett vill inte riskera deras arbeten och goda rykte och håller därför Rut på armslängds avstånd. Att postfröken tycks vara av en annan åsikt verkar inte få henne att ändra ståndpunkt.

Alla pyrande konflikter till trots är Valentin och Ketty av det lågmälda slaget. Ändå hålls mitt intresse vid liv romanen igenom. Författaren är heller inte en oäven stilist.

Tidsskildringen sitter som den ska. Tidsmarkörerna duggar tätt: husmodersföreningen, husmorssemester, postorderkataloger som Oskar Ahrén och Åhlén & Holm, ett eventuellt agaförbud i skolorna debatteras, den sjungande bandyspelaren Snoddas hörs i radioprogrammet Karusellen med Lennart Hyland, Mora-Nisse, en ny grammofonskiva med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong, finska krigsbarn, dubbelnamn, som Asta-Greta, Lars-Bertil, Mats-Rikard med flera. Alla stiliga hemstickade tröjor och hemsydda klänningar får mig att känna mig som om jag hamnat mitt i ett avsnitt av den nyinspelade tv-serien I vår herres hage.

I synnerhet övertygar beskrivningen av skolarbetet och lärarinnans inte helt okomplicerade situation. Ensamheten i lärarbostaden i skolhuset, den magra lönen och den orimliga arbetsbördan med sex årskurser i samma klassrum, eftersom det är näst intill omöjligt att rekrytera en ny folkskollärare samt kontroverserna med skolstyrelsen. Men här ryms också glädjen i att undervisa, i att göra skillnad.

Kanske är jag extra intresserad av Vajletts situation på grund av min morfars tvillingsyster Ida Marias tragiska öde. Hon tog sin lärarinneexamen i Skara 1906 och fick sedan jobb i Fleringe socken på norra Gotland. Mia kände sig ensam vad jag förstår och hade uppenbarligen anlag för psykisk ohälsa. Hon intogs så småningom på Visby hospital (1923), förklarades omyndig 1924 och dog i Fleringe vid 51 års ålder. Vajlett är förstås verksam flera decennier senare än Mia och av ett segare virke, men jag föreställer mig att många av utmaningarna de ställdes inför var desamma.

Jag noterar att Karin Alfredsson själv är född i Lycksele (visserligen först 1953) och funderar på ifall böckerna bygger på eller har inspirerats av egna alternativt familjens erfarenheter.

Slutet får mig att känna mig förtröstansfull om att en fortsättning är att vänta.

Similar Posts:

• Vajlett och skolan
• It’s a man’s man’s man’s world
• Ett besök i München år 1942
• Tanter och pirayor
• I huvudet på Honorine Hermelin

Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt lär sig Thomas Mann att dölja sina inre drivkrafter. Men författardrömmen förverkligas med råge, och i romanen får frun Katja ta hand om kändisskapets praktiska delar. De sex barnen fostras i en fri anda (mitt svepande ordval). Som vuxna gör de två äldsta karriärer i den kulturella världen och deras dekadenta livsföring orsakar aldrig negativa kommentarer i hemmet. De yngre barnen som också ges plats i romanen bidrar till familjedynamiken med andra personligheter och öden.

De yttre händelserna framförs i en maklig takt och sträcker sig över sju decennier. Tóibín låter läsaren träda in i Manns huvud, där ibland inre strider tar plats. Thomas Mann är attraherad av män vilket han inte kan leva ut men däremot skriva om i sina dagböcker.

Det är inget ensamt geni som skildras. Familjemedlemmarna är ständigt närvarande. Samma glasögon använder jag när jag läser om hur den i grunden konservative Thomas Mann engagerar sig i den politiska samhällsdebatten när nazismen tar ett starkare grepp om fosterlandet. Tóibín målar upp scener där några av barnen och brodern Heinrich får utlopp för sin avsky mot utvecklingen i Tyskland. Manns syn på tysk högkultur raseras och under exilåren i USA är han gästtalare på universiteten och medverkar i BBC:s sändningar för den europeiska kontinentens medborgare. Skulle han på eget initiativ varit lika engagerad i rollen som Den Store Humanisten eller vågar man tänka att nära och kära har puffat honom i den nya inriktningen? Det är en gräsligt opassande association, men jag jämför med nutidens kändisfamiljer. De har stor nytta av denna typ av växelverkan i underhållningsbranschen. Varpå det uppstår ännu fler uppdrag och möjligheter att ”skapa content” för sina fans.

Tóibín har i Magikern format en prosa där Mann framställs som en allvarlig herre. Åtminstone till nittionio procent. Den sista procenten tillhör den lågmälda ironin, precis som i Manns romaner. En ironi som knappt uppfattas. Jag kan förstå valet att skriva nedtonat för att illustrera en personlighet som vill hålla sina inre passioner i schack. En självuppfostrande människa var inget ovanligt i de högborgerliga miljöer som Mann föddes in i.

I övrigt vill jag säga att det var längesedan jag mötte en så variationsfattig prosa. Väl valda detaljer som levandegör ögonblick eller miljöer är så gott som helt bortgallrade.

Det ovanstående är bakgrunden till att jag tycker att Tóibín kunde ha funderat ett varv till på hur han kunnat utveckla berättarstilen. Magikern kommer tyvärr inte upp till förra romanens nivå. Lite tysk meningsbyggnad med många inskjutna bisatser var faktiskt något jag saknade (!) Men som engelskspråkig författare är det möjligen inte så enkelt att börja ”leka” tyskspråkig.

Det är välgjort i en viss mening så klart. Tóibín är insatt och han har lämnat över mycket till läsaren för egna iakttagelser när det gäller Tyskland, de två världskrigen och Thomas Manns litterära arv. Min behållning var hur som helst funderingarna på familjens betydelse och jag sammanfattar mig så här: Bakom varje stor författare står en fru, en bror, och några debattglada barn.

Similar Posts:

• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Tyskland på randen till revolution
• Klassikervecka: Ordnung muss sein
• Fascinerande dagböcker
• Är det synd om kulturbarnen?

Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. Uppallad av de svettiga kropparna omkring mig.

De korta meningarna dunkar vidare:

Klumpar av mensblod hamnar i min redan genomblödda bomullsbinda. Jag känner hur blodet rinner nerför insidan av låren. Blodlukten blandar sig med gammal svett från vår kollektiva kropp. Mot alla odds lyckas jag tränga mig fram till toaletten. Golvet flödar över av en blandning av urin och grumligt vatten.

Harriet, som berättarjaget heter, har nytta av sin tid på gymnastikhögskolan Ollerup och hon klarar tågresans alla strapatser hyfsat bra ändå. Det är 1942 och maken Gerhard har dött i sin pilotuniform någonstans i närheten av Stalingrad. Harriet har lämnat sina två söner på barnhemmet för en längre rekreationsvistelse hos ett officerspar, som uttryckt sitt deltagande i hennes sorg. Kanske har de större förståelse för hennes förlust än de danska vännerna.

Allt som går att uppbringa av motstridiga sidor har ympats i Harriet. Hon fascineras av ståtliga parader och konserter men konstaterar att tysk Ordnung bitvis rämnat, eftersom det råder brist på livsmedel och hon ser magra och hålögda människor i gatuvimlet när hon tar sig ut. Hon blir brydd över värdfamiljens dåliga behandling av hushållerskorna som tvångshämtats från trakterna i nuvarande Ukraina. De är unga kvinnor som blir kallade Ludmilla oavsett vad de heter och de byts ut under besöket hos officersfamiljen. Frun i huset dövar känslor med alkohol och beroendeframkallande mediciner. Hennes utbrott riktar sig mot hushållerskorna och även Harriet får sin del, särskilt när hon frågar varför hushållerskorna förbjudits åka spårvagn och varför de måste ha kläder märkta med bokstäverna OST.

Harriet är en person som tar spjärn ur det faktum att hon förlorat sin make i en flygolycka. Naiviteten brinner lika kraftfullt som klarsynen. Mannen hon älskade ”intill vanvett, intill döden” spelade bort hushållskassan och de hade sina gräl. Han var aldrig medlem i det danska nazistpartiet. Att han ingått i det tyska flygvapnets styrkor var en följd av hans tidigare frivilliginsats i Finlands strider mot Sovjetunionen och att Danmark ockuperats av Tyskland. När Harriet använder ordet ”ockuperats” förargar hon officersfrun Gudrun som menar att Danmark är ett mönsterprotektorat och att gästens hemland kommer att blomstra i samband med att Tyskland uppnår Endsieg. Gudrun höjer nervöst ett varningens finger inför Harriet. Fel ordval förknippas med defaitism, vilket straffas med lägervistelse alternativt döden.

Romanen som till slut innehåller trettiotalet markeringar av min blyertspenna är en plågsam blottläggning av medlöperiet som ger näring till nationalismens kollektiva vansinne. Formen, de korta osmyckade satserna pågår i sammanlagt 378 sidor utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Gestaltningens inverkan på läsarens nutida bekvämlighet och behov av andhämtning känns avsiktlig. Kriget (utan en enda scen från militärens slagfält) är Harriets nu, greppar tag i läsarens nu och följden är att ingen av oss kan se följderna av vårt agerande. Min läsupplevelse kan närmast liknas vid en mental tvångströja.

Kirsten Thorup är född 1942, samma år som Harriet vistas hos nazistparet. Bakgrundsarbetet till romanen omfattar publikationer om den systematiska folkförflyttningen, kvinnors volontärarbete på soldatsjukhus, barnens fostran på de tyska barnkrubborna och bombanfallen på München. Listan är längre, men att fokuset ligger på de civilas upplevelser och i synnerhet kvinnornas och barnens omständigheter gör denna roman till en högklassig och nödvändig litteratur.

Hur gammal är du, frågar jag. Snart sjutton, säger hon. Jag tänker på hur sorglös jag själv var i den åldern. Levde i sus och dus. Krig är djävulens påfund. Ludmilla återkommer till soldaterna som jagar vuxna och barn när de försöker fly. Förföljer dem över åkrarna och ut i träsken där de sjunker ner och inte kan komma upp igen. Sitter fast som levande måltavlor.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Tills…
• Inget danskt hygge
• Tysklands krig mot Tyskland
• Familjehemligheter i lyxig miljö

Men, för att återgå till starten. Kattjakten presenterar oss för Eva. En väldigt ensam pensionär som desperat söker mänsklig kontakt. Eva gör allt för att få sig en liten pratstund, hon ringer på lappar om Söders alla borttappade djur. Hon besöker Gröna Lund och köper en bild av glada barn, bara för att ha något. Tillvaron är inrutad och tvär, och framförallt otroligt ensam.

Eva jobbar hårt på att inte minnas. Det finns för mycket smärta i minnena, och i människorna som inte finns längre. Undan för undan får vi också en tydligare bild av Eva, hon är minsann ingen vanlig tant. Hon har varit och förblir en arg syndikalist. Hon ser bistert på nedmonteringen av samhället runt sin åldrande tillvaro, och vägrar självklart att ombilda sin lägenhet (plus: hur skulle hon ha råd med det?).

På kylskåpet hängde lapparna som håller henne sällskap så många gånger, men nu snarare gav en känsla av det sorgsna slaget.

En av alla lappar Eva ringer på är den om den bortsprungna katten Piraya. Och här börjar en minst sagt dråplig jakt på en katt.

Kattjakten är en berättelse om Stockholms och Sveriges historia, om de som kom från landsbygden långt upp i norr för att finna sig en tillvaron i stadens sus och brus. Om den tillvaro som väntade, hårda arbetsvillkor, kvinnolöner och män som tar för sig. Boken är dock ingen klassisk historieroman, historien sipprar fram bland de minnen som Eva försöker hålla tillbaka. Sipprar fram mellan de ord hon skriver upp i anteckningsblocket under rubriken GLÖM.

Det går att sova med ångest, naturligtvis går också det. Den som påstår något annat har aldrig varit riktigt trött. Däremot är det långt ifrån behagligt. Men hur behagligt är livet som fjällbjörk, vad får en ensam växt i fattig jordmån inte utstå? Ändå lövas de. Ändå står deras rötter orubbliga.

Kattjakten är stundvis svår att hänga med i, nutid och dåtid blandas, och ju längre tid som går desto tvärare blir hoppen. På ena sidan befinner vi oss i nutidens Stockholm, men vips så dyker något upp som påminner om det som hände för länge sen. Hoppen gör boken lite hattig, och det är lätt att tappa flytet (men det känns utstuderat; snart är läsaren lika dagvill som Eva). Språket däremot flyter på genom hela boken. Jona Elings Knutsson krånglar inte till det, språket är rakt och innerligt. Och Eva? Ja hon verkar vara lika envis som katten.

Similar Posts:

• Endera dagen ska du ta dig samman
• Att insjukna i minnessjukdom
• En våldsam mor
• Den sista tiden
• Engagerad dikt

Det är en fråga som utforskas i boken Hem av åländska författaren Karin Erlandsson. Hon har klivit in i huvudet på ett tiotal kvinnor med vitt skilda livsvillkor om man jämför dem med varandra. Orsaken är att deras sammanlagda historier spänner sig över 1200 år. Boken startar på 800-talet då Lia stirrar upp mot halmtaket medan hon rider ut födselvärkar innan sonen föds. Det sista utskrivna årtalet är 2019.

Åland är en bygd med många öar som har olika karaktär. Det är samma med kvinnorna i denna skildring – de är olika. Men platsen förenar, eftersom de bor på en plats där havet är nära.

Alla har även en relation till historieberättande. På 1200-talet illustreras det med en enda mening, några få ord. År 2019 genom att mamman på sin jobbresa berättar en historia för sonen därhemma via telefonen. Också souvenirer har en historia att berätta, vilket ges exempel på i historien om Tuula från år 1970.

Utan att ge mig in i några djupare analyser är det också intressant att se hur hav både förenar människor och skiljer dem åt. Någon stannar hemma medan den andra far i väg.

Hösten igen, oron varje gång det blåste upp. Hon visste hur det skulle bli, hon skulle sitta uppe med mamma och knäppa händerna och det skulle vara som om stormen överröstade bönerna.

Någon borde tacka oss också, tänkte hon.

Hon visste att pappa fick beröm för hur han lotsade, det sades om honom att han aldrig tog risker. Det sades ingenting om hur mamma vakade.

Boken tjänar på att läsas långsamt. Tidsspannet är enormt och levnadsförhållandena är ojämförbara, så en alltför snabb läsning gör inte rättvisa åt Erlandssons bok. Den har kanske någon överflödig metafor ibland och skulle klara sig utan en viss detalj (här vill jag inte spoila) som jag tycker känns lite sökt. Porträtten av kvinnorna har ibland en tendens att bli lite platta.

Men litteraturen sviker sällan, utan allt som oftast ger den mig överraskningar. Det hände även denna gång. I den allra sista berättelsen såg jag vad jag missat – nämligen hur starkt och självständigt många av kvinnorna handlar oavsett vem av dem som har ordet. Många är de faktorer som kan få livet att kantra fullständigt. Men i livet ingår också ömhet, medkänsla och åtrå.

Deras självständiga vilja påminner om den geopolitiska ställning som Åland haft det senaste århundradet. Andra stormakters anspråk (nåja, det var länge sen Sverige omtalades som en stormakt) har landat i att ögruppen idag har ett självständigt regionalt styresskick inom nationen Finland. Självständighet kan man sätta värde på både i politisk och i personlig mening.

Similar Posts:

• Diva eller duglig makthavare?
• Vittnesmål från det algeriska självständighetskriget
• Havet, historien och människan
• Friheten är viktig
• Pärla med dragningskraft