Recension

: Kommer aldrig att få veta om hon hör
Kommer aldrig att få veta om hon hör Kerstin Norborg
2009
Norstedts
8/10

Njutbar släktkrönika

Utgiven 2009
ISBN 9789113018973
Sidor 195

Om författaren

Fotograf: Leif Hansen

Kerstin Norborg är född 1961 i Lund och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1994 med diktsamlingen ”Vakenlandet”. 2001 kom romandebuten ”Min faders hus” som bland annat tilldelades Sveriges Radios Romanpris. 2009 fick hon Göteborgs-Postens litteraturpris.

Kerstin NorborgåLå förlaget Norstedts hemsida finns bland annat en intervju med författaren.

Sök efter boken

Estrid flyttar från Lund till lilla orten Skog i södra Hälsingland, där hon har fått plats som lärarinna. Några år senare ligger Estrid i smärtor, sviter av bröstcancer, medan hennes yngsta barn, spädbarn, ligger på övervåningen och skriker.

Det är det barnet som långt senare berättar historien om Estrid och om sitt liv i Kommer aldrig att få veta om hon hör. Barnet, vars namn vi aldrig får veta, är vid det här laget gammal men behöver gå igenom sina minnen, sin bakgrund. När Estrid förstod att hon skulle dö lämnade hon sin yngsta dotter till svägerskan Gertrud. Dottern har inga minnen av sin mor, har aldrig känt att hon hör till sina syskon och saknar rötter efter en ryckig barndom med många flyttar. Kommer aldrig att få veta om hon hör är en berättelse om att skapa sin barndom, sin historia, och om hur viktig den är för oss.

Kerstin Norborgs språk är vackert och får mig att vilja läsa långsamt. Jag har inte läst någon av hennes romaner tidigare, men däremot prosalyriksamlingen Så fort jag går ut som jag minns som ren njutning att läsa. Har ni tur finns den i magasinet på närmsta bibliotek.

Det mest genomgående temat i Kommer aldrig att få veta om hon hör är beskrivningen av distansen en människa kan ha till sina känslor, hur det är att inte riktigt nå fram till sig själv. Berättaren har det så tydligt, kanske orsakad av moderns avvisande och känslan av att inte höra till. Eller så talar vi om arv: Johannes, som blir far till Estrids barn, känner både avundsjuka och rädsla inför Estrids avgrundsdjupa sorg när det första barnet dör efter födseln. Estrid själv, som bävar inför att behöva säga ordet ”älska” när hon och Johannes vigs. Eller så är det bara det här svenska, arbetarsinnet. Där vi arbetar i vårt anletes svett och inte ägnar tid åt att känna efter.

Det är ett ömsint porträtt Kerstin Norborg har skrivit, särskilt av Estrid, men också av hennes dotter och hennes långsamma väg mot att få rötter.

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2009-06-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 22:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3326

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?