Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

J.L. Carrs klassiker från 1980 klingar i nostalgins bitterljuva toner i historien om en man som minns tillbaka en avgörande sommar i sitt liv. Huvudpersonen, den unge Tom Birkin, har tagit sig igenom helvetet i första världskrigets skyttegravar och vaggas i byn Oxgodby in i en sommaridyll ute på den engelska landsbygden som både läker och sätter sitt eget märke i honom. Allt har redan hänt, men minnena vibrerar: Det är en gammal Birkin som sitter och minns tillbaka heta augustidagar som gav honom vänner och kärlek såväl som en blick bakåt i historien på vad helvete och frälsning kan vara för människan.

I sitt förord till boken skriver Carr att han egentligen ville skriva en lättsam berättelse med inslag av egna upplevelser, men att händelser i hans eget liv färgat boken i en dystrare ton. Kanske är det däri själva kärnan i En månad på landet ligger. Det är inte en sorglig bok – tonen är vardaglig, Birkin berättar sakligt om sina dagar, nyfiket och generöst om människor han möter: Moon, som ska komma att bli hans nära vän och kollega, den vackra och ouppnåeliga Mrs Keach, den kavata, unga Kathy Ellerbeck, och han delar ivrigt med sig av sitt arbete, som han gör för nästan inga pengar alls.

Och samtidigt finns det djupa krigstraumat där, halvt dolt för läsaren – även om Birkin nämner kriget och sina upplevelser av det vid olika tillfällen. Men mest av allt finns traumat i ansiktsryckningarna som nämns för läsaren mest i förbifarten men som människorna runt Birkin tydligt kan se, det finns i Birkins blick på bilden av helvetet som avtäcks framför hans ögon uppe i kyrktaket – om man vill en mycket tydlig symbol för att dra upp sina trauman i ljuset och därmed bearbeta dem.

När Birkin till slut lämnar Oxgodby vet han inte att det är för alltid, sådant kan bara framtiden utröna. Men den Birkin som sitter och skriver ner sina upplevelser av den sommaren vet. På så vis skimrar berättelsen i det särskilda ljus som bara det som är omöjligt att återvända till kan göra – det förflutna blir en smärtsamt vacker pärla i tiden, något som man när det hände inte förstod hur värdefullt det skulle bli men som man i framtiden ständigt minns tillbaka till med ett styng i hjärtat över att aldrig någonsin kunna återvända.

Similar Posts:

• En dag att minnas
• Otro mescalito. Un poquito.
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Författarskapets dramer
• Spännande – men lite för mycket intriger

Revolutionen var förvisso en internationell affär enligt bolsjevikernas doktrin, men Sovjetryssland var icke desto mindre arvtagare till det ryska imperiet och dess förlorade områden skulle ovillkorligen återerövras.

Röda armén, organiserad av Trotskij, vällde in i de baltiska länderna. Detta blev en front av många i det ryska inbördeskriget. Balterna försökte kämpa emot. Tyska trupper drog sig undan och lämnade ibland vapen och ammunition efter sig. Britterna intervenerade med krigsskepp. De skandinaviska länderna tvekade om att ge bistånd, rädda för att stöta sig med den ryska björnen.
Det är ett militärhistoriskt verk som Tobias Berglund och Niclas Sennerteg har skrivit, men den som söker även andra faktorer som språk, kultur, religion och ekonomi blir inte besviken. En bredd av perspektiv vägs in i skeendena som skulle leda till ungefär 20 års självständighet för Baltikum innan ryssar och tyskar återvände för andra världskrigets våldsorgie.
1920- och 1930-talen kom att präglas av högernationalism som understundom övergick i fascism, något författarna inte blundar för. Men den stalinistiska diktatur som därpå följde var knappast något de baltiska folken förtjänade. Sedan 1991 har länderna anammat nationellt oberoende och demokrati.
I en tid då rysk imperialism åter börjar gripa omkring sig, är det viktigt att vi kommer närmare balterna. Det kan man bland annat göra genom att lära sig mer om deras rättmätiga frihetssträvanden. Det är inte längre högerextremt att betrakta balternas självständighet som rätt och riktig. Fascismen är tvärtom det som Kreml och dess anhängare står för.

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag
• Livet går vidare för Tio
• Den vita terrorn i Finland
• Ett pensionat och dess historia

Antony Beevor återanvänder sitt beprövade berättargrepp. Han håller sig trogen de erkänt stora händelserna på tidslinjen, så som de kondenserats av diverse historiker och tryfferar med detaljer från ögonvittnen. De sistnämnda hämtar han från dagböcker, memoarer och brevsamlingar. Dessutom kryddar han ibland, försåtligt, med svepande påståenden som saknar källhänvisning.

Resultatet blir ojämnt. Bitvis flyter berättandet på och är engagerande. Men ofta rabblas uppgifter efter varandra i långa listor på ett otympligt vis, i synnerhet när det gäller truppförflyttningar. De ofattbara grymheterna har också en tendens att bli stapelvara, bisarrt nog. Mången bojar eller junker kastas stympad, men ännu levande, i stålverkens smältugnar som proletariatet bemäktigat sig. Att läsaren blir avtrubbad kan knappast ha varit författarens avsikt.

Bästsäljaren Antony Beevor har lyckats tydligast då han skildrat mera koncentrerade förlopp som slagen om Stalingrad, Berlin och Kreta eller då han fokuserade på den ryska krigsreportern Vasilij Grossman i Reporter i krig. Hans försök att fånga längre skeenden som det spanska inbördeskriget eller hela andra världskriget har varit mindre framgångsrika.

En analys av bakomliggande orsaker är nog det som saknas mest i Ryssland. Varför gick det så dåligt för det manstarka kejsardömet i första världskriget? Varifrån kom spänningarna (klasshatet?) som tycks ha varit ett så effektivt bränsle i bolsjevikernas revolution och i inbördeskriget? Varför var andra länder som Storbritannien, USA och Japan involverade i konflikten? Varför var den vita sidan så splittrad? Och vilka utgångspunkter har bokens författare själv, utbildad som han är att försvara sitt land mot just Ryssland? I ett kort slutord börjar Antony Beevor nosa på den här typen av frågor, dock inte den sistnämnda, men då är det så dags.

Dessutom saknas en rekorderlig redovisning av hur professionella historiker värderar olika källor och skeenden olika. Här och där gör författaren den sannolikt korrekta bedömningen att sovjetiska historiker varit propagandistiska. Men en sådan kritisk analys hade behövts genomgående. Nu blir det mera en linjär berättelse som ger sken av att vara den enda rätta.

Similar Posts:

• Beevor bryter mönstret!
• Trädgårdsmästarens meningslösa död
• Inte bara ett slag
• Nyöversatt av Beevor
• Apokalyps ur många vinklar

Trädgårdsdagböckerna är nog i sig inte så unika, skriver Baarman, det var nog ett vanligt inslag i trädgårdsutbildningar på den tiden att man lärde sig att skriva noteringar om sitt arbete. Det ovanliga med Grönholms dagböcker är egentligen att de blivit bevarade till eftervärlden.

Utifrån Grönholms dagböcker och det lilla som finns att veta om hans liv skriver Baarman en alldeles fantastisk biografi som verkligen är extra allt. Ingenting går obemärkt förbi, allt måste undersökas. Det arbetssättet gör att det här blir så mycket mer än en dagboksutgivning.

I början av läsningen tycker jag att det är lite märkligt att bygga upp så mycket av så lite. Här finns exempelvis en lång genomgång av skolor som Grönholm sannolikt, men inte helt säkert, gått på som ung. Efter ett tag vänjer jag mig vid berättargreppet och förstår att det är nödvändigt. Grönholm själv ger nämligen inte mycket mer än korta noteringar om dagens sysslor:

1901 november 26. Torglass lagas i ordning till Ekenäs torg. Snötrampning i trädskolan. Gräslök inplanteras. Spirea intages till drifting. Persilja upptages.

Utifrån dagboken vaskar Baarman fram spännande statistik om den här tidens växter och också om hur trädgårdsarbetslivet kan ha sett ut, allt uppställt i snygga tabeller för den vetgiriga. Apropå snygga tabeller så är boken tjusigt formgiven av Kristin Lidström, som också gjort de vackra illustrationerna.

Vi får följa med Grönholm ut i Europa där han arbetar som trädgårdsmästare vid Gardasjön och studerar vid pomologiska institutet i Proskau. I bakgrunden ligger en dov ton av samhällelig förändring. Det är några år före första världskriget och oroligheter i Ryssland spiller över till Finland. Kanske är det också på grund av säkerhetsläget som Grönholm har valt att lämna Helsingfors för arbete och utbildning på kontinenten?

Han återvänder till Finland och dödas, endast 34 år gammal, i det finska inbördeskriget. Det blir ett så abrupt slut på en biografi som huvudsakligen handlar om en karriär inom trädgårdsskötsel. Trots att slutet på historien framgår redan i bokens baksidestext så blir jag alldeles chockad över meningslösheten i det. Kanske har det att göra med att det är svårt att få ihop historierna? Antingen läser man en bok om finska inbördeskriget och är beredd på ond bråd död, eller så läser man en bok om trädgårdsskötsel och förväntar sig tips på hur man skall sköta sitt äppelträd.

Och då kan ju inte trädgårdsmästaren dö?

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Tema: biografier
• Vardagsfår
• Vandra med praktiska drömmar
• Skrivandets misströstande och lust

Från Palestina i Mellanöstern till Montpellier i Frankrike får vi följa Midhat Kamal, en ung medicinstuderande. Han har genom finansiellt stöd från sin far fått chansen att studera i Frankrike.

Berättelsen tar sin början på fartyget som avreser mot Marseille från Alexandria. Midhat känner sig ensam ombord men inleder på resans femte dag ett samtal med den andra araben ombord på skeppet. Han heter Farouq al-Amaza och här startar deras vänskap.

Midhat ska bo med helpension hos den franska familjen Molineu, som består av fadern Frédéric och dottern Jeannette. Det finns en underliggande skepticism hos fadern, Frédéric Molineu, till dem som anses vara annorlunda. Midhat som kommer från en annan kulturell bakgrund iakttagas och granskas av Frédéric.

Frédéric gör detta på ett nyfiket sätt, men man anar som läsare starka underliggande fördomarna och strukturella imperialistiska drag. Dessa iakttagelser kommer leda till ett dramatiskt avslut på relationerna. Midhat och Jeannette finner varandra, djupa samtal och diskussioner inleds och de delar sina livshistorier och drömmar. Jeannettes mor, Ariane, begick självmord när Jeannette var i 16-års-åldern och detta har påverkat henne genom livet. Midhat tar på sig att titta igenom läkarjournalerna efter Ariane för att försöka hitta en medicinsk förklaring till självmordet.

Boken är full av starka, karismatiska karaktärer som tar plats och bidrar med drama och för berättelsen framåt med ett filmiskt driv. Midhats vänskap till Jeannette utvecklas till en stark men utdömd kärlek. Deras olika bakgrunder och det politiska läget i världen driver dem ifrån varandra och Midhat återvänder under dramatiska former till Palestina. Hans liv tar oanade vändningar i en tid där varken unga män eller kvinnor bestämmer över sitt eget öde.

Trots mitt intresse för historia, krig och att skapa tidslinjer av dessa är vissa konflikter en blind fläck. Fokus har mestadels legat på den roll Europas länder haft i världskrigen som rasat. Mellanöstern och relationerna med Europas länder har hamnat i skymundan.

Boken belyser och upplyser och jag älskar virrvarret av personerna, miljöerna och de människoöden som flätas samman.

Jag uppskattar även inledningen med registret över viktiga personer i sann Bröderna Karamazov-anda. Det här är en underbar bok att läsa i sommar. Jag älskar de drömska, dekadenta miljöerna i Paris och jag förlorar mig själv i de öden vi får ta del av. Läs och njut!

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Från Petite till Madame Tussaud
• Manlig vänskap och hemlängtan
• de som delar livet

Här berättar en gammal kvinna i ett rasande tempo om hela sitt liv. Från barndom i en nordfinländsk bonde- och köpmannafamilj med starka nazi- och fascistsympatier till ett våldsamt och stormigt äktenskap med en trettio år äldre överste med samma ideologi. Att vara gammal och trött efter ett liv fyllt av nästan otrolig dramatik. Det är något kortfattat om romanen som är realtivt kort till omfånget.

Miljöerna som tecknas är norra Finland, Helsingfors men även tyska och polska städer dit paret reser för förhandlingar med nazistiska militärer (till och med Hitler figurerar) under vinter- och fortsättningskriget. Även tyska och Röda armens härjningar i Lappland skildras.

Samtidigt följer man överstinnans äktenskap med den åldrande översten: en suput och sadist. Hans smak för sexuella perversiteter och hennes egen blinda ståndshögfärd är hårresande. På något vis dras man som läsare in i det motsägelsefulla: huvudpersonen kan ha vidriga tankar om politik, länder och folk men samtidigt känner man med henne och önskar att hon ska bryta upp från sin varulv till make. Börja tänka klart – för tänka kan hon. Senare lever hon med en yngre man av helt annan kaliber som hon på äldre dagar låter leva med en yngre kvinna för att hon helt enkelt själv, hennes kropp (och framför allt underliv uttryckt med det finska v-ordet) börjar vara allför gammal för sex och sånt.

Språket är rakt och rått med en grotesk humor. Naturen, kroppen och årens skiftningar beskrivs mycket tilltalande och på ett direkt vis. Janina Orlov har verkligen fått fram Liksoms speciella stil i översättningen.

En kort roman om bortg(l)ömda nazisympatier (också) i Finland. Om hur historien och historieskrivningen ändras över tid. En bok som även hyllar den lappländska naturen med myrar, mossar och ödslig storslagenhet. En berättelse om svåra ämnen, men allt beskrivet med en mycket rask och rasande fart. Som läsare både avskräcks man och dras med i den ibland rätt naiva överstinnans historia. Tacksam är man också i slutet över hennes slutliga mognad och mättnad.

Similar Posts:

• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Lågmält dramatiskt
• Trädgårdsmästarens meningslösa död
• En pappas historia
• Drömmen om Utopia

Många händelserika böcker har det gemensamt att där finns kopplingar till 1900-talens krigsår. Spänningsromaner, familjekrönikor och en del deckare, både bättre och sämre sådana. Oftast är arenan för kampen mellan ont och gott den europeiska kontinenten.

När jag i vintras fick romanen Svøm med dem som drukner i present insåg jag att min kunskap om Norges roll i andra världskriget oftast cirklar kring den norska motståndsrörelsen. Kanske lätt romantiserat och med god hjälp av Hollywoodfilmen Hjältarna vid Telemarken där nio norrmän spränger tungvattenfabriken vid Vemork nära Rjukan. Männens insats bidrar till att nazisterna inte hinner utveckla någon atombomb.

Lars Myttings roman innehåller tillbakablickar på åren kring andra världskriget. Då uppstår den ursprungliga konflikten, nämligen när ett norskt brödrapar hamnar i fejd med varandra. Orsaken är att de ”väljer” olika sida när nazisterna kommer. Och det är just där min aha-upplevelse uppstår. Alla norrmän ”valde” inte den ”rätta” sidan, de fann i stället sin väg genom att skapa goda relationer med ockupationsmakten.

Edvard är en ung man på 23 år och lever med sin fåordige farfar Sverre, som alltså valde ”fel sida” under kriget. De lever på fårskötsel på en liten fjällgård i Norge. En dag har någon klottrat på Sverres bil. Byborna är oförsonliga och Sverre bär sin skam i tystnad.

När Sverre dör blir det fart på Edvard. Eftersom ett av fynden i kvarlåtenskapen pekar på att farbror Einar kanske inte alls dog år 1944, reser han till Shetlandsöarna men också till Somme i Frankrike – en plats där hans föräldrar råkade ut för en olycka som gjorde Edvard föräldralös vid 3 års ålder.

Shetlandsöarnas karga natur varvas med den mystik som omger valnötsträden som växte vid Somme; slagfältet med så många döda soldater under första världskriget. Detaljkunskaperna varvas fint med skildringen av hur Edvard tar till sig alla händelser i släktens historia.

Edvard har levt ganska tryggt och skyddat i den norska landsbygdsmiljön och han ställs inför val på flera områden. Att hantera förlusten av Sverre som fostrat honom och lärt honom allt om fårskötsel är bara en sak. Inuti Edvard ryms motstridiga känslor eftersom Sverre inte berättat om viktiga pusselbitar som har att göra med föräldrarnas död i början av 1970-talet. I det nutida tidsplanet inser han att det finns andra liv än livet på en landsbygdsgård med fårskötsel. Även här uppstår valets kval.

Lite skeptisk förhåller jag mig däremot till kvinnoskildringarna som nästan får en pubertal ton. Att jag inte ger dem ett fullständigt underbetyg beror på att jag kan ta till mig den ena unga kvinnan som Edvard möter på Shetland. Hon ges ett komplexare register och har drivkrafter som gör att jag vill bli vän med henne.

Min sammanfattning lyder: Lars Mytting har skrivit en bra historia med förvecklingar som påverkar familjens individer på ett omtumlande sätt. Boken kan rekommenderas till ung som gammal. Därtill finns den på svenska och många andra språk. På engelska och spanska refererar titeln till Somme: The Sixteen Trees of the Somme respektive Los Dieciséis Árboles del Somme. Beror detta på att det är vanligare att höra repliken ”Ständigt detta första världskrig!” runt brittiska och spanska köksbord?

Similar Posts:

• Den tjärdoftande kyrkan
• Trädgårdsmästarens meningslösa död
• Sanningen om sanningen
• Slag i myt och verklighet
• In i den norska dimman

Fritz hade just blivit exponerad för vetenskapsvärldens stora hemlighet: Forskningsinstitutioner var kungariken, och deras invånare styrdes och motiverades av samma faktorer som styrde och motiverade invånarna i alla riken. I första hand känslor, i andra hand rationellt tänkande. Alldeles särskilt gällde detta de riken som hade de största och mest betydelsefulla kungarna. Det borde förstås varit tvärtom, men så var det inte.

I Lena Einhorns dokumentärroman Geniet från Breslau förs läsaren till det sena 1800-talets Tyskland som efter kriget mot Frankrike var en stolt nation där vetenskapen och poesin skimrade i en sorts guldålder. Fritz Haber och Clara Immerwahr är de två huvudpersonerna som läsaren får följa från unga år efter första mötet på dansskolan. De är båda intresserade av vetenskapliga studier och vill bidra till samhället. Fritz studieväg och inledande karriär kantas av motgångar och uteblivna tjänstetillsättningar. Claras vidarestudier försvåras av att endast män har tillträde till universiteten. Stegvis och med hjälp av allierade genomför hon som den första kvinnan i Tyskland en predoktoral prövning som kallas Verbandsexamen. Hennes fortsatta forskning avstannar abrupt efter giftermålet med Fritz och barnets födelse – inte för att maken hindrar henne – här är det den tyska lagstiftningen som sätter definitivt stopp. Maken drar ofta hem kollegor och doktorander till våningen medan Clara känner växande panik av livet som social värdinna med fullt ansvar för mat och dryck till gästerna. Skillnaderna i vars och ens principer stegras när den ena laborerar för att få fram ett stridsmedel för Tysklands soldater i första världskrigets skyttegravar medan den andra startar en barnkrubba för soldaternas barn. Flera eftertänksamma stunder avbryter läsningen eftersom vi idag har facit i händerna.

Laboratorieexperimenten och spelet som pågår i den akademiska världen skildras spännande. Framgångar avlöses av misslyckanden och drivet hos de inblandade omges av ett trovärdigt pysande och puttrande. Romanen kräver inte alltför mycket förförståelse om tidsperioden eller de tyska levnadsförhållandena. Med jämna mellanrum ges läsaren en kort sammanfattande bild av vetenskapens aktuella strömningar eller hindren som möter kvinnor respektive medborgare med judisk bakgrund. I det kejserligt styrda landet växer en längtan efter kolonial och militär makt och de geopolitiska spänningarna förklaras pedagogiskt. Mitt lilla bonustips är att läsaren slår upp ortnamnet Breslau. Både på nätet och i uppslagsverk finns artiklar som liksom serverar Europas historia i ett nötskal med tanke på hur många gånger staden bytt nationstillhörighet – idag heter staden för övrigt Wrocław.

Jag hade däremot önskat att berättaren lyft fram de djupare skikten hos både Fritz och Clara. Inuti respektive huvudperson pågår en kamp som handlar om att balansera de inre drömmarna med den yttre verkligheten. Vistelser på hälsohem blir nämnda. Gestaltningen domineras av en utifrån betraktande och registrerande blick, vilket möjligen beror på författarens mångåriga arbete som dokumentärfilmare. Uttrycksfullheten hamnar så att säga på termometerns svalare del.

Antagligen överreagerar jag också på en annan sak. I meningar som följer på varandra i ett stycke upprepas ofta samma ord, eller samma fras. Något liknande sker i slutet av många kapitel och påminner om en formel hämtad från en ”skriv-så-här”-sajt riktad till författarwannabes.

Bokens lättillgänglighet är ändå en viktig kvalitet som får mig att vilja tipsa om den till läsare som vanligtvis inte läser om händelser som utspelat sig före första världskriget. En del knasig kuriosa tycker jag också är kul att läsa om, som att poeten Johann Wolfgang von Goethe ville undersöka om kemiska lagar fungerade som modell för att analysera mänskliga relationer. Berättelsen innehåller även flera laddade händelser och den som tar sig an boken kommer vid sidan av de dramatiska vändningarna få en intressant inblick i ett förmodernt Europa.

Slutligen finner jag titelns användande av ordet geni mångbottnat. Jag ser en ironisk blinkning till geniförklarande av vetenskapsprofiler i största allmänhet. Fritz Haber fick nobelpriset i kemi 1918 för metoden att tillverka konstgödsel, vilket möjliggjorde ökad jordbruksproduktion till nytta för den växande befolkningen. I den fortsatta karriären utvecklade han stridsgas och Zyklon B som användes av nazisterna i utrotningssyfte(!). Geniet (ordet är i singularform) skulle också rätt och slätt kunna peka på Clara Immerwahr. Hennes hårda kamp bidrog sannerligen till ett skifte i synen på kvinnor och deras möjligheter att få inträde till de tyska vetenskapliga institutionerna.

Similar Posts:

• Ett uppror från de mest förtryckta
• Tyskland på randen till revolution
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Nazismen som folktandvård