Jag tänker på oväsentligheter, till exempel hur fåglar bör räknas. Det är vanskligt att göra när de befinner sig i luften, går lättare att göra när de är stilla. De kan röra på fötterna eller flaxa med vingarna, men om de hoppar från gren till gren eller byter plats med varandra är det svårt att uppfatta hur många de är.

Fiskarnas Kristus är en liten och besynnerlig bok. Bokens berättarjag tas omhand av sin faster, Magda, efter att båda hans föräldrar har gått bort. I Fiskarnas Kristus berättar han om sin faster och hennes bekanta. Faster Magda föddes i Wien och trots decennier i Tel Aviv pratar hon fortfarande bara tyska. Berättelsen är dock ingen linjär berättelse utan består av korta, numrerade avsnitt som tillsammans bildar en brokig väv av berättelser om faster Magdas och personerna i deras närhets liv.

De korta minnesfragmenten innehåller små ledtrådar från olika tider som på ett besynnerligt sätt lyckas skapa en helhet. Barndomsminnen, språkliga vitsigheter, anekdoter om faster Magda och hennes tyska vänner blandas hej vilt. Det är svårt att veta vilken tid vi befinner oss i, men det spelar inte särskilt stor roll. De små betraktelserna är välskrivna och fungerar nästan som helt egna, fristående texter.

Jag minns att herr Moskovitz sa Ikh spasier sikh. Hans förlossning var ett mirakel. Andra hade ägt rum sedan dess. Hermina skrattade. Men herr doktor Staub (begagnande av en passiv istället för aktiv sats irriterade honom möjligen) spände käkarna.

Jag tas på promenad (jiddisch)

Trots den fragmentariska berättarstilen där ingenting tycks hänga ihop känns det plötsligt som om jag ändå lyckas lära känna faster Magda och hennes vänner. De känns lite sådär småbekanta som gamla grannar som bor i samma trappuppgång, man säger hej och vet lite blandade fakta om deras liv från anekdoter i tvättstugan. Det är apfelstrudel, seanser och stulna portmonnäer, och det är stundtals fantastiskt trevlig läsning.

Detta är den första boken av Yoel Hoffmann som översatts till svenska, och jag hoppas att det blir många fler. Efter denna finurliga lilla bok är jag definitivt sugen på att utforska mer från hans författarkarriär. Tyvärr är Fiskarnas Kristus inte översatt direkt från hebreiska utan det är den engelska översättningen som i sin tur översatts till svenska, hur mycket som försvann i översättningen är som vanligt helt omöjligt att avgöra.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Fruktansvärd läsning om folkförföljelse
• Det förlovade landet – exploaterat
• Förintelsen per definition
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Han fråntogs sin tjänst, sitt hem med bibliotek samt medborgerliga rättigheter, men lyckades undgå att bli dödad, trots att han inte gömde sig. Som ”undermänniska” tvingades Victor Klemperer att arbeta hårt i diverse fabriker och i lantbruket, men han upphörde aldrig att forska inom sitt fält, filologin, som den vetenskapsman han var.

Filologen ägnar sig åt språkanalys. Men Victor Klemperer och de övriga som var förvisade till det så kallade ”judehuset” i Dresden fick inte äga eller låna böcker, prenumerera på tidningar eller lyssna på radio, än mindre skriva. Det sistnämnda gjorde Victor Klemperer ändå i lönndom. Efter sig lämnar han en omfattande dagbok som blivit berömd. Han gjorde också språkstudier utifrån allt i Tredje rikets vardag som han kunde komma över. Han tjuvlyssnade på radion i fabriken, överhörde konversationer på gatan, läste tidningar som maten hade varit inslagen i, och så vidare.

Uppmärksamheten fäste han vid de glidningar som hela tiden pågår i ett språkbruk. Dels var det väl en del i överlevnadsinstinkten, dels ett vetenskapligt intresse.

LTI, Lingua Tertii Imperi, eller på svenska Tredje rikets språk, innehåller en mängd mycket konkreta exempel på medvetna nazistiska manipulationer av tyskan.

Ordet fanatism, exempelvis, har en negativ klang på tyska, påpekar Victor Klemperer. Det är likadant på svenska. Men under nazismens kulmen nådde ordet en annan valör. I propagandaminister Joseph Goebbels bulletiner stred soldaterna fanatiskt. Führerns vilja beskrevs som fanatisk. Mot slutet kunde Victor Klemperer notera uttrycket ”vild fanatism”. ”Som om vildsintheten inte vore fanatikerns nödvändiga utgångsläge, som om det kunde finnas en tam fanatism.” Tillägget av ”vild” bar vittnesbörd om hur ordet hade börjat förfalla, var filologens slutsats.

Människor omtalades som ”människomaterial” eller rätt och slätt ”kanonfoder”. Nazismen är en totalitär ideologi och som alla sådana har den ambitionen att ta makten över språket. George Orwell uppehåller sig mycket kring detta i 1984. Synen på vad som är en hjälte förvreds under Hitleråren.

Efter kriget fick Victor Klemperer åter undervisa och förklarade för studenterna:

Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo.

Det totalitära till trots förekom uppror i det lilla. Med humor skildrar Victor Klemperer hur arbetarklassen i Berlin reagerade på graderna av förbud genom att använda förkortningar för dem. Kommt nicht in frage, var säkert tradigt att höra någon uniformerad pilt skrika åt en. Vad sade han? ”Knif”! Ännu mer outhärdligt var ”Kakfif”: kommt auf keinen fall in frage. Det vill säga ”kommer under inga omständigheter på fråga”.

LTI kunde ges ut efter kriget. Observationerna i den är både mycket specifika för sin tid och plats och samtidigt generella på ett kusligt sätt. Få som läser den kan undvika att börja fundera över de processer av språkglidningar som pågår i den egna samtiden. Man frågar sig vilka de ”mycket små arsenikdoser” är som vi luras att svälja idag, för att använda en av bokens mera klassiska liknelser.

Språket nöjer sig inte med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av giftiga ämnen?

Vad är det som pågår när ”normal anständighet” börjar benämnas ”PK” och sedan, när de politiska makthavarna bytts ut, ersätts med det otympliga låneordet ”woke” i rent hånande betydelse? Vem är pådrivande i en sådan språkglidning och med vilka syften?

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Barbariet har sina drag
• Hitlers folkstat
• Spökhistoria
• Relativt trovärdigt

Boken om sitt liv hade författaren och journalisten Jackie Jakubowski tänkt att skriva själv, men hans planer stoppades av en sjukdom. Han tog kontakt med Lena Einhorn igen och bad henne skriva boken, som hon erbjudit sig flera år tidigare.

Lena Einhorn har en fantastisk förmåga att skildra andra människors livsöden. I en intervju med Judisk krönika poängterar hon att det inte är en biografi utan en roman, där verklighet och fiktion blandas. Hon har använt sig av samma format för att berätta om exempelvis Siri von Essen och Greta Garbos liv (även de mycket läsvärda böcker).

Berättelsen om Jackies liv är smärtsam, han växer upp i efterkrigets Polen tillsammans med sin far och andra judar som överlevt förintelsen. De vuxna är traumatiserade och skadade av förintelsen, Jackies far pratar aldrig om sin barndom. Jackie pratar aldrig om sin mor som saknas, mycket är underförstått och läsaren får långsamt fler och fler pusselbitar för att förstå vad som har hänt familjen. Läsaren får följa med till skolan, till judiska föreningen och till kyrkan dit Fru Halima tar honom i hemlighet. Vi följer honom genom uppväxten och försöken att balansera och förstå både den judiska identiteten och den polska.

Efter några relativt lugna år, när Jackie hunnit bli tonåring börjar nya oroligheter och det styrande kommunistiska partiet piskar återigen upp en hätsk stämning för att försöka få judar att lämna landet, vilket tillslut leder till att Jackie och hans far Stanislav åker till Sverige, utan returbiljett.

Den levnadsberättelse som Lena Einhorn författat om Jackie Jakubowskis liv i En låda apelsiner är gripande och fylld av värme. För mig som inte hade särskilt stor koll på efterkrigets Polen är det en lärorik berättelse om en tid som satt stora spår i Europas nutidshistoria.

Similar Posts:

• En överlevnadsberättelse
• En familj drabbad av antisemitism
• Vikten av vittnet
• Värdet av ett liv
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Mycket skönlitteratur och all facklitteratur är ju frukterna av undersökningar. De flesta undersökare är sannolikt i någon mån självreflekterande. Det finns åtskilligt att fundera över. Varför undersöker jag det här? Gör jag på rätt sätt? Hur ska fynden presenteras?

En del självreflekterande undersökare är öppet redovisande. Det händer till och med att självrannsakan blir en viktig motor i skildringen. Några exempel: P O Enquist i Legionärerna, Bea Uusma i Expeditionen och, för att välja ett utländskt exempel, Timothy Garton Ash i Personakten. Trots att det alltid lurar en fara att efterforskningarnas vedermödor ställer sig i vägen för redogörelsen av fynden, är jag svag för den självreflekterande, redovisande undersökaren.

Oväntade fynd i arkiv är spännande, liksom omständigheter kring intervjuer med personer som kanske döljer något. Till och med återvändsgränder och perioder av kreativ svacka kan vara meningsfull läsning. Och vilken kontrast sen, till genombrottet, när det äntligen äger rum! Men det vilar också något extra hederligt och gediget över denna typ av författare. Sanningen är undflyende, kan den ens fångas? Och om det går, finns det alls former för skildring som gör verkligheten rättvisa? Och på vilka sätt är undersökaren själv en del av det hela? Sådana problem bråkar alla introspektiva grävare med.

Laurent Binet debuterade med dokumentärromanen HHhH 2010 och fick Goncourtpriset samma år. Den konstiga titeln är förkortningen för ”Heinrichs Hirn heisst Heydrich” (på tyska: Heinrichs hjärna heter Heydrich). Det som avses är att Reinhard Heydrich var SS-ledaren Heinrich Himmlers kanske mest effektiva medarbetare.

Bokens huvudpersoner är annars de fallskärmsjägare som utförde dådet, slovaken Jozef Gabčík och tjecken Jan Kubiš. Laurent Binet blir nyfiken på Operation Anthropoid, så kallades de topphemliga attentatsplanerna, när han var fransklärare i Slovakien på 1990-talet. Han känner en stark drivkraft att lyfta fram hjältarna som vågade ställa sig i vägen för massmordsmaskinen Heydrich och som fick plikta med sina liv.

Laurent Binet sällar sig med HHhH till raden av självreflekterande, redovisande undersökare. Hans dilemman finns inte så mycket i faktaletandet eller källkritiken som i gestaltningsfrågorna. Vad bör vara med och vad ska utelämnas? Är det rätt att skriva detta uttalande inom citattecken? Och hur hanterar man att det i verkligheten kring Operation Anthropoid fanns tre olika personer med namnet Moravec, blir inte det förvirrande för läsaren?

Det finns situationer där Laurent Binets självtvivel lägger krokben för läsaren. I några lägen känns preciserande reservationer koketterande. Men på det hela taget är HHhH ett måste för alla som vill ha undersökningens fullständiga förlopp skildrat i alla dess dimensioner. Om nu något sådant är möjligt. Jag tvivlar. Det finns en anledning till att Montaigne kallade sina alster för essäer – försök.

Similar Posts:

• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Familjehistoria på nytt språk

Ett annat feltänk är att yttrandefriheten gäller var som helst och i förhållande till vem som helst. Men friheten gäller endast i förhållande till ”det allmänna” som det står i grundlagen, det vill säga stat och myndigheter. Man kan bli avvisad från en privat middagsbjudning eller avstängd från Facebook utan att det strider mot yttrandefriheten. Det kan man tycka vad man vill om, men om det vore på något annat sätt så skulle ju middagsvärden eller ägarna bakom sociala medier få sin åsikts- och yttrandefrihet kränkt, inte sant?

En tredje missuppfattning är att yttrandefriheten är gränslös. Men i själva verket kan vissa yttranden vara straffbara. Några exempel: olaga hot, hets mot folkgrupp, mened och brott mot tystnadsplikt eller rikets säkerhet. Utan dessa gränser skulle det vara okej att inkräkta på andra människors rättigheter och vad är det för frihet med det?

Nu har Sakine Madon skrivit en bok om yttrandefrihet. Det är vällovligt, ämnet är oerhört viktigt, eftersom yttrandefriheten är central för en fungerande demokrati.

Tyvärr slirar hon omkring en hel del och det hänger ihop med de tre missuppfattningarna. Sakine Madon tar upp det välkända fallet Lars Vilks, konstnären som tecknade profeten Muhammed och därmed fick ett pris på sitt huvud av islamister. Efter det utsattes han för flera attentat och staten fick ordna livvakter och hemliga vistelseorter. Sakine Madon skildrar hur det fanns röster i debatten som var kritiska mot Vilks teckning, som inte tog honom i försvar. Hon anser att alla borde ha försvarat Lars Vilks konstverk. Men det är inte logiskt. Ett tvång att stötta Vilks och ett förbud mot att uttala kritik mot hans verk skulle ju ha inneburit en inskränkning av yttrandefriheten. Gentemot staten har såväl Lars Vilks som hans kritiker yttrandefrihet. I övrigt har staten, genom Polisen och Säpo, ett uppdrag att förhindra brott – även sådana som planeras av islamister.

Sakine Madon nämner Paolo Roberto och det faktum att flera aktörer avslutade affärsförbindelserna när han avslöjades som sexköpare, bland annat hans bokförlag. Det är ett konstigt exempel i denna bok då köp av en annan människas kropp för sexuellt utnyttjande inte kan anses falla under yttrandefriheten. Och så länge bokförlag inte bryter ingångna avtal, måste de väl få fatta vilka beslut de vill, hur skulle det annars gå med näringsfriheten? Yttrandefriheten dikterar inte rätten att bli utgiven på förlag. Nu har tydligen Paolo Roberto startat tidning, vilket är helt i sin ordning: han åtnjuter ju svensk tryckfrihet.

När det gäller gränslösheten så nämner Sakine Madon visserligen att ”få argumenterar för en totalt obegränsad yttrandefrihet”. Men hon uppehåller sig alldeles för lite vid detta viktiga ämne. Hon för ett resonemang om brottsbalkens hets mot folkgrupp. Det är en lagparagraf som instiftades efter andra världskriget, då vidden av Förintelsen hade gått upp för de flesta. Sedan dess kan bland annat tutsier och rohingyer läggas till listan över folkmord som triggats av hets mot folkgrupp. I Rwanda handlade det om radiosändningar. I Myanmar användes Facebook.

På ett ställe argumenterar Sakine Madon för att ordet ”missaktning” borde strykas ur lagen om hets mot folkgrupp, något som förefaller vettigt då ordet är vagt och eventuellt träffar för brett. Men på ett annat ställe öppnar hon för att slopa lagen helt, vilket sannolikt vore förödande för samer, judar, romer, transsexuella och andra minoritetsgrupper. Vilket av dessa två förslag gäller?

Sakine Madons skur av exempel på yttrandefrihetsdebatter som uppstått i vår samtid handlar till övervägande delen om parter som är oense i någon sakfråga utan att staten är inblandad. Någon får inte fortsätta vara programledare. Någon annan får en åthutning och känner sig ”censurerad”. Visserligen framhåller Sakine Madon att yttrandefriheten inte är en höger-vänsterfråga. ”Censurkrav kommer inte bara från vänster”, skriver hon. Men hennes skildring har tydlig slagsida mot exempel där diverse aktörer på någon slags högersida i politiken varit offer och någon slags vänster varit förövaren. På ”offersidan” ropar man uppbragt om censur och försöker riva av sig en inbillad munkavle. Det hojtas om åsiktskorridor och ”cancelkultur”. Under tiden har yttrandefrihetslagarna varit oförändrade.

Similar Posts:

• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Om den tidlösa ivern att förbjuda ord
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd
• Det svåra med att man får säga vad man vill i det här landet

I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Tysk repression intensifieras också. Motståndsrörelsens hjältar försvinner en efter en. Rykten berättar om tortyr och summariska avrättningar i Gestapos källarrum.

Det yttre händelseförloppet är dramatiskt, som så ofta i tecknade serier. Men den verkliga handlingen som serieskaparen Émile Bravo vill skildra, utspelar sig inne i karaktärerna. I synnerhet är det huvudpersonen Spirous moraliska utveckling som är spännande att följa. Hur kan han som blott tonårig framhärda med en pacifistisk hållning i en tid då de vuxna – förebilderna – brutaliseras?

Som tecknad serie är Hoppets tid ganska konventionell. Jämnstora rutor följer efter varandra sida upp och sida ner. Men tecknaren/författaren ger gott om plats åt oenighet, missförstånd och slumpmässigheter som stör det förväntade händelseförloppet. Det skänker realism åt serien. Det drar även ned tempot i berättandet på ett sätt som säkert kan överraska mången van Spirou-läsare och till och med väcka viss irritation. För egen del tycker jag dock att det långsamma tempot är kongenialt med det som Émile Bravo vill skildra: den själsliga utvecklingen hos huvudpersonen.

Liksom tidigare delar avslutas del tre med en rejäl cliffhanger. Det är hög klass på denna serie och jag ser därför fram mot den avslutande del fyra i svensk översättning.

Similar Posts:

• En allvarsam Spirou
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Vad ska man tro?

Silbersteins föräldrar, Ernst Jakob Silberstein och Ili Channe Grunzweig, var från Transylvanien i Rumänien och deporterades 1944. De var då förlovade. Fadern hamnade i läger i Ukraina, senare i fångenskap i Sibirien och modern i Auschwitz och Bergen-Belsen.

Efter oerhörda lidanden – bådas släkter utplånades helt – fick föräldrarna åter kontakt med varandra. Mamman hade kommit med de vita bussarna till Norrköping och fadern kom efter ett par år även sig dit. Brevväxlingen dem emellan bildar en fond för boken. Små utdrag publiceras i de olika kapitlena för att förstärka eller förtydliga. Det är faderns brev – fyllda av kärlek och omsorg – som är översatta till svenska. Moderns brev blev fadern tvungen att förstöra under sina år i fångenskap. I breven stiger faderns personlighet och känslighet fram – annars var han den som aldrig talade om sina upplevelser. Talade gjorde däremot modern; hon berättade ständigt om alla i sin släkt för lilla Margit. Alla oåterkalleligt döda och försvunna. Hur sörjer man dem som man aldrig känt eller sett?

I boken redogörs för fasansfulla fakta förutom allt som har att göra med Nazitysklands dödsmaskineri. Judehatet föll tidigt i bearbetad mylla: till exempel att mellan 1940 och 1944 mördades mellan 280 000 och 380 000 rumänska judar och romer på rumänskt territorium och detta faktum har mörkats fram till så sent som på 2010-talet. Inte förrän år 2019 gavs klartecken för ett förintelsemuseum i Bukarest. De länder som gjort upp med sitt nazistiska förflutna har lättare att se och stävja främlingsfientliga tendenser än de länder som inte bearbetat och erkänt sin delaktighet.

Silberstein citerar och hänvisar till många kända efterlevande som skrivit om sina upplevelser – till exempel Elie Wiesel och Primo Levi – men också filosofer och historiker. Timothy Snyder som skrivit bland annat Den blodiga jorden om Ukraina citeras och här uppstår verkligen för läsaren en insikt om vilken blodig världsdel Europa är. Världskrigen har påverkat så gott som alla länder i Europa och nazismen lade under sig nästan hela världsdelen på några år och utplånade närmare fjorton miljoner människor. En annan stark insikt är att vi ofta uppfattar krig som ”slut” i politiskt avseende men för miljoner människor påverkar krigen deras liv så länge de vandrar på denna jord. Och deras efterlevande. Särskilt dem vars släktingar bränts i krematoriernas ugnar.

Silberstein börjar bakåt i historien med att berätta om sin egen barndom i Norrköping och om föräldrarna som unga i Rumänien. Boken är samtidigt en biografi över valda delar av författarens eget liv. Hon redogör öppet för sin barndom och ungdom. Något vanligt trots och tonårsuppror var inte aktuellt – föräldrarna skulle skyddas till varje pris efter allt som de gått genom. Inte lätt. Många gånger ett tungt ok. Självmord bland efterlevande är inget ovanligt. Barnen Margit och Willy var det absolut viktigaste i föräldrarnas liv på ett både (o)naturligt och närgånget vis.

Här berättas om besök i Rumänien men även i Auschwitz. Att söka små rottrådar är en djupt rotad drift. Men också för att förstå något. Rörande är författarens resa till holocaustmuséet i Simleu i Rumänien med bänkar från mammans födelsebys synagoga: hon stryker med handen över de mörka, tunga bänkarna som hennes mor, mostrar och mormor med all säkerhet en gång suttit på. ”Något som bär spår”. Känslor av både tacksamhet och vanmakt. I stadshusets gamla liggare hittar hon deras namn nerskrivna – för första gången någonstans. För Silberstein blev det ett slutgiltigt bevis på att de hade varit verkliga. Osökt går mina tankar till oss här i Norden – som tack vare Gustav Vasas skattepålagor – kan sitta hemma vid vår dator och släktforska ända ner till 1500-talet utan större möda.

Silberstein gör också en allmän reflektion över vad hon ofta hört människor i sin omgivning beklaga sig över: att vara tvungna att ”träffa släkten” på födelsedagar och större helger. Hennes livs stora sorg har varit att aldrig fått träffa släkten.

I slutet av boken skriver Silberstein om förhållandet till sina egna söner och hur de upplevt sin judendom som barn i Sverige. En av bokens slutsatser och budskap att det går faktiskt riktigt bra att leva med flera identiter. Allt flera idag lever med flera identiteter. På så vis slutar boken relativt ljust.

Intressant och lärorik berättelse. Boken belyser hur historien fortsätter … och fortsätter som en ström som söker sin väg.

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Baklängesberättelse som ändå når målet
• Ögonvittne vid slutstationen
• Från halv till dubbel

Det är oftast hans berättelser som fått ta plats: från hans barndom i Polen, från tiden under nazisternas förtryck då han levde i skogen, och från livet i Sverige. Men nu vill Helena, barnbarnet som nu är vuxen och själv håller på att starta egen familj, höra Cylas berättelse.

Helena ägnar flera år åt att lyssna på sin farmor och berättelsen som växer fram växlar mellan olika tidplan utan att följa någon kronologi. Men det går ändå fint att följa med, att få vänta in vissa bitar skapar engagemang och nyfikenhet.

Blandningen av berättande, återskapade scener, journaler, arkivmaterial och fotografier fungerar väldigt bra, men på vissa ställen hade det kunnat knytas ihop bättre. Till exempel dokumentet med alla referenser till ansökan om svenskt medborgarskap blir nästan mer utfyllnad än att det landar i berättelsen.

Och det är mest kortare episoder och sällan djuplodande detaljer som kommer fram. För en person som ägnat hela livet åt att glömma och tränga undan som ett sätt att överleva är det förstås naturligt. Det finns mycket jag hade velat få mer av. Till exempel hur det kom sig att de blev kvar i Sverige, när de från början hade siktet så tydligt inställt på Amerika? Och berättaren, barnbarnet, hade gärna fått framträda mer, till exempel om varför berättelsen är viktig för kommande generationer.

Samtidigt är det fint att Trus respekterar Cylas ovilja att gräva fram mer detaljer i tyska arkiv och att hon låter sin farmor få berätta i sin egen takt och på det sätt hon kan. Cylas stolthet när hon berättar för sina väninnor att Helena skriver hennes berättelse är en av de finast scenerna i boken.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Om en mamma, och ett samhälle
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Familjehistoria på nytt språk
• Minne och identitet i Modianos Paris

För Modiano följs upptäckten av annonsen av flera år då han fortsätter att leta efter ledtrådar som kan avslöja vad som hänt Bruder och vem hon var, och till slut skriver han en bok om henne. Det finns en del knapphändig information om den unga flickan i skol- och polisregister samt ett antal familjefotografier. Vid något tillfälle pratar Modiano även med en av hennes kusiner.

Skärva läggs till skärva och till slut börjar flickans konturer framträda, men aldrig mer än så. Alltför mycket saknas av Bruder, både för Modiano och för oss som läsare, för att verkligen lära känna henne eller förstå vad som egentligen hände henne. Allteftersom Modiano söker fram information om Bruder får vi även lära känna honom, författaren: genom sökandet efter Bruder (åter)upptäcker Modiano sin egen bakgrund.

I skolans arkiv finns några rader om Bruder. Hon skrevs in den 9 maj 1940, bara en månad innan nazisterna ockuperade Paris. Den 14 december följande år har skolan noterat att ”eleven har rymt”. Även polisen har en del information. Den 27 december 1941 finns en notering från när fadern rapporterade att hon var försvunnen och den 17 april följande år anger polisen att hon ”har återförts till moderns hem”. I juni finns återigen en notering om att hon återförts till moderns hem. Senare samma månad anges att hon internerats i Tourelles och här anges även ett J för judisk. Två månader senare förs hon till ett annat läger, i Drancy, där hon återförenas med sin pappa. I september förs de båda till Auschwitz.

Den som har läst Modiano tidigare känner igen temana kring minnen och identitet och skådeplatsen är som vanligt Paris, men det sätt på vilken boken är uppbyggd är ändå ganska ovanlig för författaren. Även om vi inte vet exakt var verkligheten tar slut och fiktionen tar vid (vilket vi i och för sig aldrig vet), så är det här definitivt inte en roman. Istället är den här boken en slags biografi om flickan som vi aldrig riktigt får fatt i, samtidigt som den har starka drag av självbiografi där Modiano hanterar fragment ur sitt eget liv. Det är ingen konventionell berättelse, men en berättelse som berör.

Det irriterar mig lite att boken framställer det som att Modiano råkar snubbla över notisen om Bruder. I själva verket var han på jakt efter just den här typen av fragment till sitt bokprojekt. Men okej, det spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga är att han lyfter fram en nästan bortglömd ung flickas försvinnande upp ur glömskan, och framför allt det sätt han gör det på.

Similar Posts:

• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Minnen från 1960-talets Paris
• Tidsresa till Paris
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014