Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• Tidlöst motstånd
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan

Boken är något större till formatet. Först reagerar jag på storleken men inser strax att på så vis kommer de många fotografierna till sin rätt. Bilderna är ofta stora, täcker sidor och uppslag. Äldre bilder i svartvitt och nyare i färg. Bara för de många bilderna är boken värd beröm. En tidsresa i bilder. Också för den läsare som inte från förr känner till miljöer och människor.

Inledningsvis en QR-kod ovanför bokens kapitelförteckning. Bakom koden en spellista på Spotify. Låtarna anges också inne i kapitlen – på så vis förstärks texten och även lyssnaren, läsarens upplevelse av kapitlets innehåll. Låtarna är – förutom att ligga nära bokens huvudperson – igen en tidsresa. Här finns Barbro Hörbergs 1970-tals klassiker ”Med ögon känsliga för grönt” (!). Men också Frank Sinatras ”My way”, Queen-låtar och Pet Shop Boys ”It’s a sin” samt svenska visor av Mikael Wiehe, Ebba Forsberg, Benny Andersson och svenska dansbandslåtar. Klassiska pärlor och kända religiösa sånger såsom mammans favorit ”Jag har hört om en stad ovan molnen”.

Boken inleds med att Peter i dag vandrar i arla morgonstund med sina hundar vid älven och kyrkan i barndomskvartens Nykarleby. Inledningen knyter ihop bokens livsberättelse med sista kapitlet där han besöker sina föräldrar på gravgården. Där han själv en gång ska vila. Tillsammans med sina älskade hundar. De tillhörande stora fotografierna visar Peter bland lummiga, gröna gamla träd och vid vattnet som flyter i älven.

Boken handlar om Peter Bergfeldts hela liv, från att han föds vintern 1964 och fram till bokens utgivning år 2025. Barndomen är lycklig med mycket kärlek. Speciellt av mamma Elvi. Föräldrarna äger en matvaruaffär i Nykarleby och får det ekonomiskt välbeställt med hus vid älven, minkpäls och mercedes. Lille Peter trivs bäst i stadens frisörssalonger. I Inga Dambergs damfrisering och Saga Österlunds herrfrisering studerarar han tuperande, läggningar och rullande. Tillsammans med vännen Desirée (Desi) ”i gröna huset” lekar han och börjar skolan. De vanliga pojksakerna är inget för honom. Hår, kläder, teater, melodifestivalen fångar honom och i tonåren han spelar teater i fria teatergrupper. Hans elva år äldre syster är i teatervärlden och själv söker han in till teaterhögskolan i Helsingfors. Senare inser han att hans plats ändå är bakom scenen: frisyrer, sminkning, kostymer, scenografi.

Så blir det. Frisörutbildning i Vasa, samarbeten med Wasa Teater och otaliga konstnärliga projekt. Egna frisörssalonger. År på Björn Axén i Stockholm. Kändisar och kungligheter. Galamiddagar, modemässor, resor. Karriären på topp och tempot högt. Hårsalongen är som ett miniuniversum. Alla speciella önskningar, personligheter och situationer. Det som sägs i salongen stannar där. En tvärvändning när Peter flyttar tillbaka till Vasa och återupptar frisörsarbetet där. Och det som han aldrig trott sig om; att återvända till barndomens Nykarleby där han numera bor och arbetar växlande med livet i Vasa.

Tidigt visste Peter att han var homosexuell. Tidiga förälskelser. Möten på arbetsresor i världsstäder. Senare längre förhållanden. Men också uppbrott. Svårt att komma ut i hemstaden. Skammen. Efter mammans bortgång lever pappan i tio år och då lär Peter känna en far som stått i skuggan av modern. Han gör själv sådant (som syns) som han inte kunde så länge mamma Elvi levde. Han närmar sig på nytt människorna i sin barndomsstad där han numera stolt är med om att arrangera Pride-festivaler.

Peter skildrar öppet sina livs tillkortakommanden. En frisör som blir tunnhårig i 20-års åldern, senare skallig. Den psykiska illamåendet under lång tid. Självmedicinering med alkohol och psykmediciner. Terapier. Förhållanden som gett och tagit. Mardrömslik skräck för att bära på hivsmitta. Ensamhet och förluster, död. Men också mognaden. Att leva ett gott liv i det som blev ens liv. Med hundarna, med de goda vännerna, med blommorna. Och arbetet. Här hålls yrkesetiken högt. Varje kund unik.

Boken bygger på samtal och skribenten Mats Fors fångar människan Peters väsen i ord. Språket är alldeles utomordentligt. Kanske förekommer en del upprepningar – å andra sidan får det viktiga upprepas. Titeln är symbolisk. Ibland även namnen på kapitlen.

Ofta nickar jag långsamt. Det är som att höra Peter berätta. Med den alldeles personliga humorn. Snärten. Jag träffade Peter några gånger för länge sedan hos Desi i en studiestad. Jag minns än första gången. Lugnt satt han på en stol mot ett fönster. Klädd i svart från topp till tå. Stor integritet. Men verbal, vänlig, konstnärlig. Vi skrattade djupt tillsammans. Det samma gäller om denna bok. Mats Fors förmår i ord, bilder teckna porträttet av en unik, begåvad människa. Som en speciell, svart blomma i sammet. Boken om Peter Bergfeldt ger läsaren glädje.

Similar Posts:

• Att vara tretton vårar och det är krig
• Att mista sin bästa vän
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Djurens känsloliv
• En slags käftsmäll

Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

Similar Posts:

• Med hjärtat i Afrika
• Om flykten och framtiden som försvann
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Lukt av ladugård, depression och död

I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

Vi får möta Dina, Bella och deras lilla gäng just i början på sommarlovet. Allt känns härligt och spännande, precis som det gör när eoner av tid breder ut sig framför en och inga plikter längre pockar på uppmärksamhet. När Dina upptäcker en spännande kille som tränar knattelaget blir hon motvilligt intresserad …

Så långt låter det som en helt vanlig ungdomsbok som det finns tretton på dussinet av. Men Rebecka Åhlund lyckas få in ytterligare en dimension, något som gör att vi blir lite extra intresserade av Dina. Ungefär då sommarlovskänslan bredde ut sig, försvann nämligen hennes mamma hemifrån och Dina vill inte på villkors vis tala om det för någon. Det har hänt förr, att mamma försvunnit, men hon brukar ju alltid komma tillbaka, tänker Dina. Men förr fanns alltid farmor i närheten och var hennes trygghet. Nu är farmor död. Dina befinner sig i ett limbo mellan att klara sig själv och vara beroende av en vuxen.

Så samtidigt som Dina lever sitt härligaste liv, vet hon inte hur hon ska få pengar till mat.

Det blir en händelserik sommar på alla sätt och när mamma dyker upp hemma igen lagom till skolstarten, som om ingenting har hänt, får vi inte det lyckliga slut som vi kanske hade förväntat oss. Dina kan inte fortsätta som om ingenting har hänt, utan vill ha en annan relation till sin mor. Det är inte ett orealistiskt happy end utan ett hoppfullt slut som visar oss att handlingar har konsekvenser som man måste ta på allvar.

Det Rebecka Åhlund gör på ett sådant hudlöst vis, är att visa Dinas dilemma. Hur hon lever ett vanligt somrigt tonårsliv, samtidigt som magen skriker av hunger. Hur hon längtar efter att bli omhändertagen av farmor men ändå på något sätt lyckas ta hand om sig själv. Dinas vänner är inte ignoranta utan fattar att något inte stämmer, men eftersom Dina inte svarar ärligt på deras frågor, vet de inte hur de ska bete sig. De är som tonåringar är mest, alltså. Eller kanske som folk i allmänhet, när de får svaret ”jodå, allt är bra” av någon man är orolig för.

Sätt den här boken i händerna på en ung människa! Men glöm inte att läsa den själv också. Rebecka Åhlund har något att säga till oss alla.

Similar Posts:

• Sårbart om depression
• Fin men inte klockren debut
• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Att vara femton år
• Tonår och tystnad

Det blir det. Även om miljöerna skiljer sig kraftigt åt – från fattiga barnhusbarn i 1880-talets Stockholm, till nutidens trygghetsknarkande kärnfamilj i Täby – så finns både drivet och den skarpa blicken för människors livsvillkor där.

Sanna och Martin har egentligen vitt skilda bakgrunder. Han är övre medelklass rakt igenom, framgångsrik mäklare som ändå känner sig som underdog i en ursprungsfamilj av läkare, designprylar och socialt samvete. Hon däremot har gjort en klassresa, från en missbrukarfamilj norröver rakt in i medeklass- och storstadsnorm. Nu lever de villaliv med två tonårsbarn, vinkyl, jakthelger och avancerat larmsystem.

Parallellt med familjens vardagsliv har ett våldsdåd utspelat sig. En man och en kvinna har blivit skjutna med sitt eget jaktgevär av en tonåring, och parets dotter är på något sätt inblandad. Genom att foga in fragment av den här händelsen – polisrapporter, förhör, tonårsflickans egna tankar – låter Rundberg hela berättelsen få tyngd och svärta genom det som ska komma att hända eller redan hänt. Över intrigerna på Sannas nya jobb i kommunhuset, över Martins stressmage och tonåringarnas trulighet hänger våldet som en oundviklig skugga.

Särskilt är det dottern, femtonåriga Mya, som haft det kämpigt socialt. Hon är utsatt i skolan och skolkar mycket. Nu har hon fått en ny vän, eller om det är pojkvän, men är han verkligen vad föräldrarna önskat sig? Mya pratar knappt med dem, men Sanna anar dåligt inflytande, något manipulativt och kontrollerande.

Samtidigt kallas de till ett möte med kort varsel på Myas skola. En film som uppfattas som hotfull sprids bland eleverna. Allting verkar mycket oklart, och det tar ett tag innan Sanna och Martin tvingas inse att det är Mya och hennes nya kompis som ligger bakom filmen. När situationen stegras tvingas föräldrarna fråga sig vad de är beredda att göra för att skydda sin familj – och var det egentligen är hotet kommer ifrån?

Den som vaktar flocken är nästan 500 sidor som jag i det närmaste sträckläser. Det är spännande från början till slut, men det är också så fullt av vardagliga iakttagelser av familjer, arbetsplatser, vänskap, föräldraskap, klass och generationer. Hur olika och lika är egentligen föräldrar och barn? Hur begriper man ungdomar som uttrycker sig genom gangsterinspirerade Tiktok-mallar? Hur frigör man sig som ung från lokaliseringsappar och kameraövervakning? Hur nyttigt är det att allt går att övervaka och var drar vi gränsen?

Vad är det vi är rädda för?

Vad är det som är farligt?

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Att välja och skriva sitt liv
• Sommar av konsekvenser
• Vackert om livet och döden
• Lukt av ladugård, depression och död

Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit en bok om en massaker, och den berättelsen förföljer henne. Hon plågas av mardrömmar, undrar om hon håller på att förlora förståndet. Hon har förlorat sin familj, lite oklart hur, och lever isolerad i en liten lägenhet utan luftkonditionering under en värmebölja. Hon försöker skriva ner sina sista önskningar, som om livet är slut här.

Då nås hon av ett meddelande från en gammal vän. Inseon, före detta dokumentärfilmare, numera möbelsnickare och bosatt på ön Jeju, behöver hennes hjälp. Hon har vaknat upp på sjukhus i Seoul, efter att ha sågat av sig flera fingrar. Kvar på ön finns hennes vita fågel, Ama, och nu vill hon att Gyeongha ska ta sig dit och ge fågeln vatten och mat. Det måste ske genast om den ska ha någon chans att överleva.

Gyeongha ger sig iväg till Jeju, men det myckna snöandet gör det svårt att ta sig fram till Inseons isolerade hus. Hon kommer fram och finner fågeln död. Hon begraver den. Samtidigt verkar den leva. Och Inseon är där, fast hon är på sjukhus. Eller har hon dött av någon sorts komplikationer av sin skada? Eller är det kanske huvudpersonen Gyeongha som har dött, någonstans i snön eller tidigare?

I början av romanen berättar hon:

Sommaren det föregående året, då mitt privatliv hade börjat lösas upp som en sockerbit i ett glas vatten, när de riktiga avsked som senare skulle bli verklighet bara var föraningar, hade jag skrivit en roman med titeln ”Farväl”. Det var en berättelse om snö/en kvinna som smälte och försvann i snöslasket. Men det kan absolut inte vara det slutgiltiga avskedet.

Jag lyckas inte ens reda i grundläggande fakta. Enligt Han Kangs hemsida ska hon ha skrivit en novell med titeln ”Farväl” som fick ett pris 2018. På andra sidor om hennes hittar jag den inte. Och hur förhåller den sig till den fiktiva författarens text? Jag vet inte. Kanske är hon själv kvinnan som försvinner i snöslasket?

Det här är samtidigt långt ifrån en roman endast om enskilda individer. Om de går under så gör de det i en kamp med historiens övergrepp, med minnen som hotar att sluka det nuvarande. Gyeongha har som sagt skrivit om en massaker och det har påverkat henne på djupet. Tillsammans med vännen Inseon har hon planerat någon sorts minnesmonument baserat på de egna mardrömmarna om massakern. I drömmen rusar hon runt kring människoliknande svarta stubbar eller stolpar, någon sorts gravplats som håller på att slukas av tidvattnet.

Det visar sig att det var dessa stolpar som Inseon arbetade på när hon skadade sig, men också att massakrer präglat hennes liv på andra sätt. Hon flyttade till Jeju för att ta hand om sin åldrade mor, och föräldrarna var med om en massaker på ön som man under lång tid inte fått tala om eller minnas. Män kvinnor och barn har summariskt avrättats, kastats i havet eller staplats i nedlagda gruvor. Andra har fängslats och försvunnit.

Hur levar man med sådana minnen? Med att inte få minnas, men inte kunna glömma? Hur bär man minnen som inte är ens egna, ärvda minnen av det fruktansvärda?

Han Kang skriver poetiskt, med bilder man inte så lätt skakar av sig. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det än, jag måste återvända till romanen och vrida och vända på den. Finns det någon sorts cirkelkomposition, ett slags spegeleffekt, där brutalitet och erfarenheter upprepar sig igen och igen?

Går det att skaka av sig historiens grymheter?

Similar Posts:

• Vitt och kallt
• Vems tystnad räknas?
• Icke-våldet som provocerar
• Hur små är de Stora ledarna?
• Att skriva sitt minne

Hemma i byn nära skogen har livet ett annat tempo. Fanny både andas ut och andas in. Hon kan förundras över de nya stora husen där unga familjer bor samtidigt som hon knappt ser några människor. Men de finns. I stugor och radhuslängor hälsar Fanny på. Hon kör runt i trakterna och gör intervjuer. På den lokala bensinmackens kafé sitter gubbarna, ett sorts landsbygdens dagis för daglediga äldre, ofta udda män. Barndomsvännen Klaus med sina skrotbilar och sitt skiftesarbete visar sig vara en fiffig och mogen människa som dessutom blir en ställföreträdande fadersgestalt för Sam.

Fanny ordnar och donar. Saker och ting faller på plats i en ny vardag. Väninnan Nettan kommer resande från Helsingfors – den väntade kulturkrocken uteblir och istället föds en genuin fascination – och de går på fest med lokalt band på hemmagjord utescen i trolsk sommarnatt. Bil ordnar Klaus, de går tillsammans på en flummig kurs i ryggymnastik och Sam lär sig köra moppe längs vägar i skogen.

Men allt oftare överväldigas Fanny av minnen. Ånger och dåligt samvete. Pappa Olof, som börjar smått tackla av, är trygg och välmenande men vill inte tala. Minnena av den milda mamma Anja sjuk i cancer plågar henne. Någon säger att döden har cancern i släptåg.

Fanny blir alltmer upptagen av sitt enda syskons, den yngre brodern Mats död i en smitningsolycka på byvägen. Ett trauma som tvingar Fanny att börja nysta och fiska efter ledtrådar. Den (o)skyldiga lever helt nära dem. Eller? Men när sanningen verkligen avslöjas och ord uttalas, blir det andra obehagliga överraskningar. Vad ska Fanny göra? Sanningen i all sin ynkedom befriar inte. Det blir för mycket. Fanny bokstavligen duckar och tyr sig till en falsk tröstare som så många andra före henne. Hon stänger in sig, sjukanmäler sig, intar sängläge. Fanny försöker upprätthålla ett sorts sken inför Sam men under sängen växer mängden tomburkar …

Men i byn där årtiondenas skuld och skam blivit varbölder och förrödda liv, finns också hjälpande händer och stöd. Fanny behöver inte göra allt; andra tar mått och steg som måste tas. En dag stiger hon upp och tar tag i sin dag. Hur det sen än blir så skipas rättvisa och Fanny (och Sam) kan gå vidare på sin livsväg.

Handlingen innehåller många paralleller. Det är syster och bror samt bror och bror. Det är mamma Anja och Fanny men också Fanny och Sam. Ensamt liv – självvalt eller påtvingat. Det är Fannys barndom och Sams. Fannys som inte vill tala med Sam, fadern som inte vill tala med Fanny. Vägen där Mats dog, samma väg som Fanny nu bor vid och rör sig på dagligen. Skogen som trygghet och skydd, andra gånger insnöad och ogenomtränglig. Då för länge sen kunde den gett skydd. Om, om inte vore.

Genom de många dialogerna matas händelserna fram. För det mesta skrivs replikerna på normsvenska men vissa ord på dialekt. Den inre monologen pågår ständigt hos Fanny som registrerar när någon överdriver sin dialekt för att kanske göra sig exotisk, hur förädrahemmet är fyllt med mängder med prylar, kläder i skåp och lådor eller hennes lilla irritation över att kaffet hos pappan smakar för svagt, närmast surt. En värme mellan Fanny och fadern kommer fram med enkla medel: till exempel att de krokar arm längs isig vårväg eller faderns egenhändigt gjorda goda kåldolmar och köttgrytor. Överlag är Ulrika Hansson skicklig på att skildra relationer över tid inom familj och släkt. Och by.

Fannys väg är en roman som jag tänker länge på efteråt. Språkbehandlingen och de noggranna detaljerna vad gäller människor och miljöer ger handlingen trovärdighet och äkthet. Det har skrivits om (österbottnisk) landsbygd på 2020-talet tidigare men Hansson tecknar fram hur det verkligen ser ut numera med tomma affärslokaler och nedlagda industrier. Grillen, pizzerian och gubbarna överlever längst.

Det finns många vägar. Vägar man aldrig velat ta, ångrat att man tog. Vägar kan vara farliga men som man ändå måste ge sig ut på. Vägar leder alltid vidare. Fanny går sin väg.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Brev och svek
• Ved och potatis
• Längtan, lera och luft