I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Jämte motsättningarna mellan hutu- och tutsielever (mycket kortfattat: under ett antal decennier då Rwanda styrdes av kolonialmakten Belgien favoriserades tutsierna som ansågs stå närmare ”den vita rasen” och hutuerna förtrycktes, men när landet blev självständigt vändes rasismen åt motsatt håll, då hutuerna i stället såg tutsierna som inkräktare och inte riktiga rwandier) finns motsättningarna mellan kristendomen och folktron. Ceremonierna till den svarta madonnans ära har sin motsvarighet i uråldriga ritualer för att hantera dödas andar och flickorna har alla namn på såväl franska eller latin som det egna språket, där de förra främst utgörs av religiösa dygder som Virgina, Gloriosa, Modesta, Immaculée …

I centrum står Virginia och tutsiväninnan Veronica som båda på sätt och vis finner en fristad hos en lätt galen fransman som intresserar sig för landets historia och mytologi och i dem ser en gudinna och en drottning, vilket blir ett avbrott i tillvaron där Gloriosa, den ledande eleven, uttalar allt mindre förtäckta hot mot dem.

Internatskolan blir till ett Rwanda i miniatyr där rasismen frodas och här utspelar sig ett preludium till det inbördeskrig som senare blossar upp och kommer att kulminera i ett folkmord. Den obehagliga stämningen som stegvis trappas upp blir än värre av vetskapen om hur det kommer att gå i stort ute i samhället och förstärks av att skolåret sammanfaller med regnperioden, då vägar blir oframkomliga och isoleringen på 2 500 meters höjd kan bli total.

Sådant som i andra sammanhang skulle få ett större utrymme nämns här nästan i förbigående, som prästen som tar undan de finaste plaggen som skänkts till välgörenhet för att skänka dem åt utvalda flickor – för att han ska kunna se dem nästan nakna när de övertalas att byta om inne i hans tjänsterum. Men det finns också beskrivningar som nästan tar mig tillbaka till Fem-böckernas utflykter, nämligen det nattliga ätandet då allt det som mödrarna skickat med flickorna dukas fram och delas – eller vad sägs om den här meningen:

Resväskorna förvandlades alltså till överflödande skafferier där mödrarna kärleksfullt staplade bönor och kassavadeg tillsammans med sås i små skålar prydda med stora blommor som de svepte in i en bit av ett höftskynke, bananer som fått steka en hel natt på låg värme, ibisheke, sockerrör vars lena och trådiga märg man tuggar och tuggar och som fyller hela munnen med sin söta saft, den röda sortens sötpotatis, gahungezi, majskolvar, jordnötter och till och med, för stadsflickorna, munkar i alla upptänkliga färger som swahilierna var mästare på, avokado som man bara hittar på marknaden i Kigali och riktigt välsaltade röda jordnötter.

Det är en ganska märklig blandning av stort och smått, av vardagliga händelser, livsfarligt hat och upphöjd mytologi, men balansen bibehålls hela tiden. Det stora allvaret samsas med lakoniska formuleringar och ironi och det kortfattade kan övergå i något mer utbroderat. Ibland tvära kast kan framstå som organiska då gymnasieflickornas perspektiv nästan omärkligt dubbelprojiceras med en vuxen berättares vetskap om vad som kommer att hända. Allt sammantaget finns det en lätthet i berättandet, trots tyngden i det som skildras, och en liten strimma av hopp i det mörka.

Similar Posts:

• Konsten att splittra ett folk
• Global men världsfrånvänd utilitarism
• Folkmordet ingen ville se
• Oförglömliga flickor
• När rasismen tar över

Men kanske går det ändå att förstå hur denna bildliga blindhet uppstår? Kanske kan man tvinga sig att se och ställa frågor? Varför tycks mord och krig vara människans eviga följeslagare? Själv har Carsten Jensen sett åtskilligt genom sin rapportering från inbördeskrigets Balkan och Danmarks deltagande i kriget mot talibanerna i Afghanistan.

204 korta, numrerade texter utgör en helhet, en essä. Det handlar om ett försök att förstå, en undersökning med påtaglig närvaro. Carsten Jensen drar från egna erfarenheter, från officiella fakta och från ett brett urval av läsefrukter – inte minst romaner och poesi.

Incidenten i Köpenhamn leder vidare till betraktelser av de våldsamma Aztekerna och Conquistadorerna, Röda Khmererna, krigen i Irak och Libyen, nationalismen då och nu, masskjutningar i USA, Anders Breivik på Utøya, islamistisk terror och Adolf Eichman. Det kan tyckas spretigt, men Carsten Jensen tappar inte bort kopplingarna till det nutida Danmark.

Det är, menar författaren, ett land där Erich Maria Remarque är bortglömd. Däremot läses Ernst Jünger desto mer uppmärksamt av allt fler. Den som ifrågasätter krigen, visar inte tillbörlig respekt för de veteraner som kommit hem med skador.

Han visar övertygande hur varken Danmark eller Väst utvärderat de kostsamma insatserna i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. I vilken utsträckning lyckades man med föresatserna? Blev det demokrati? Förbättrades kvinnornas ställning? Är extremisterna besegrade? Svaren på dessa frågor är lika uppenbara som de är oönskade.

Och det är en av poängerna. Krigen startas inte för att lösa problem, de utkämpas för att krig och våld är bärande inslag i ekonomin, trådar invävda i kulturen. Carsten Jensen återkommer till det faktum att ett krig mot våldsverkarna också är en strid med något inom oss själva.

Essän är tät och håller ihop väldigt väl trots att ämnet är stort och anslaget spretigt. Den ger mängder av uppslag till vidare studier och borde läsas vitt och brett. Bonuspoäng för att texten är modig i en tid då aggressiv nationalism har vind i seglen. Underbyggda motbilder behövs.

Similar Posts:

• Osynlig front i asymmetriskt krig
• En krigskorrespondent med hjärta
• Spretiga och dryga omvärldsobservationer
• Vivere necesse est
• Tungt om imperialism

Anne Applebaums bok om denna svältkatastrof inleds som sig bör med en beskrivning av bakgrunden, från Sovjetregimens födelse och framåt. Författaren beskriver då bland annat motståndet mot bolsjevikerna – både från reaktionära krafter som ville bevara det gamla tsarväldet, och från revolutionära krafter som exempelvis Ukrainas omfattande anarkistiska resning mot både tsar- och bolsjevik-välde. Att försöka skildra denna utveckling är utan tvekan svårt då konflikten var så ideologiskt laddad redan i sin samtid. Tråkigt nog känns den här inledande delen av boken inte så välskriven som man kunde hoppas. Skildringen är exempelvis ibland lite motsägelsefull, och ges dessutom en slagsida då författaren ett antal gånger upprepar att olika vittnesmål, som på något vis uttrycker sympati för revolutionsprocessen, är ”politiskt färgade” eller rent ut ”propaganda”, medan flera vittnesmål från den nya regimens opponenter kan rapporteras helt okritiskt – som om de inte också var politiskt färgade eller kunde vara propaganda.

Boken blir dock bättre, upplever jag, när Applebaum faktiskt kommer fram till dess riktiga fokus, att beskriva själva Holodomor (som svältkatastrofen har kallats). Här skildrar Applebaum ingående hur katastrofen utvecklas. Kollektiviseringen av jordbruket, som hade påbörjats ett par år tidigare, hade redan gjort att produktiviteten hade sjunkit. Många bönder hade också börjat göra aktivt motstånd mot kollektiviseringen, exempelvis genom olika former av sabotage, hellre än att låta regimen ta över deras produktionsmedel.

För att kunna exportera spannmål – en av Sovjetunionens viktiga exportvaror vid denna tid – hade regimen dock satt upp mål för hur mycket spannmål som skulle samlas in i varje del av Ukraina. När hungersnöden började breda ut sig försökte en lång rad lokala partifunktionärer i kommunistpartiet förmå regimen att sluta expropriera så mycket livsmedel från befolkningen. Vädjanden och protester strömmade in från många delar av landet. Det är hjärtskärande att idag läsa några av dem som Applebaum återger här i boken.

Den centrala Sovjetregimen under Stalin skulle dock inte komma att lyssna på det örat. Kritik avfärdades med argument om att de ukrainska bönderna länge hade motsatt sig Sovjetregimen, under flera år tidigare hade försökt gömma undan spannmål när regimens agenter hade kommit för att samla in den, och således säkert gjorde det även denna gång. Rapporter om svält avfärdades därför som osann propaganda – till och med när rapporterna kom från lokala partifunktionärer. Insamlingen av livsmedel fortsatte alltså, allt för att uppfylla planekonomins mål. Kritiker inom kommunistpartiet och statsbyråkratin rensades ut och ersattes med undersåtar som förstod att lyda order uppifrån. En fullständig katastrof hade därmed skapats.

På sätt och vis uppvisar den här historien många likheter med somliga andra svältkatastrofer, exempelvis i det koloniala Indien, som Mike Davis har skrivit om i Svält och kolonialism, eller för den delen i Sverige under 1800-talet, som Magnus Västerbro skildrade förra året i boken Svälten. Likheterna står att finna i allt från myndigheternas förakt för befolkningen som svälter, och deras vägran att ingripa för att hjälpa de svältande, till hur befolkningen faktiskt reagerar på svälten. Sedan finns förstås viktiga skillnader mellan fallen, kanske framförallt anledningen till att myndigheterna inte vill ingripa: en dogmatisk marknadsfundamentalism i Sverige och Indien enligt Västerbro respektive Davis; en dogmatisk kommunistisk regim, som dessutom vägrar tro på uppgifter om svältkatastrofen, i fallet Ukraina.

Men det finns också en tolkning av förloppet i Ukraina som går ut på att svälten där inte bara berodde på fruktansvärda och massiva misstag från regimens sida, utan rent av var en avsiktlig politik från Stalin-regimen för att hämnas på alla dem som hade motsatt sig Sovjetregimen. Historieskrivningen (eller nedtystandet av densamma, så länge Sovjetregimen överlevde) har dock blivit mycket ideologiserad, vilket Applebaum också skriver om, och just denna tolkning är kanske ett exempel på detta. Några direkta bevis för denna tolkning verkar nämligen inte finnas, att döma av Applebaums skildring, utan påståendena bygger bland annat på tolkningar av geografiska skillnader i dödlighet. Totalt skulle alltså nästan fyra miljoner människor dö av svält i Ukraina dessa år. Skillnaderna mellan olika distrikt kunde dock vara ganska betydande. Hårdast, menar Applebaum, drabbades flera distrikt där motståndet mot bolsjevikernas maktövertagande hade varit som intensivast. Genom Holodomor kunde Stalin slutligen slå tillbaka mot såväl tsar-anhängare som anarkister i Ukraina, lyder således tolkningen. Teorin förefaller kanske inte omöjlig, men man kan ju också tänka sig andra förklaringar till ett sådant mönster – som exempelvis det faktum som Applebaum själv lyfter fram tidigare i boken: att många bönder faktiskt gjorde motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket genom att själva förstöra produktionsmedlen hellre än att låta Sovjet-regimen ta över dem. Oavsett vilken teori som stämmer bäst med verkligheten, blev konsekvenserna av katastrofen fruktansvärda.

Boken är, trots sin längd och detaljrikedom, tämligen lättläst. Dess tragiska tema gör den väl däremot inte precis till någon avkopplande läsning för julhelgen. Men trots den kritik jag har mot vissa delar så är den klart läsvärd för den som vill få en överblick över förloppet.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• En konservativ sörjer sin flock
• Bara Tanja blev kvar
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad

Joseph Conrad, polenbördig och född till världen som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, växte upp i en adelsfamilj. Hans föräldrar var döda innan han nått tonåren. Han uppfostrades av en farbror och kom senare att fostras av haven han seglade på under både brittisk och fransk flagg. Hans Mörkrets hjärta gavs ut som samlad novell 1902 och bygger i mångt på självupplevda erfarenheter.

Verket har inspirerat många och Ford Coppolas film Apocalypse Now är bara en i raden av filmer som inspirerats av boken. Jag kröp ner i soffan och såg den igen häromdagen – nej men god dag mörkret, min gamle vän. Filmen är så lång att det hann bli både skymning och gryning innan den tog slut. Coppola-versionen av Mörkrets hjärta är en osalig sörja som utspelar sig under Vietnamkriget. Som bekant dör under kriget civila och krigsmän i mängder. Godtyckligt dödande som förströelse. Vad ni kanske inte visste är att det också fanns amerikanska överstar som älskade doften av napalm på morgonkvisten. Överstar som inte drog sig för att offra en halv pluton och några helikoptrar för att få se en världskänd surfare, som bytt ut både shorts och paraplydrink mot uniform och chow, bemästra vågorna.

Förebilden saknar både amerikansk inblandning och shorts – den utspelar sig i Kongo som härjas av fullständigt civiliserade belgiska imperialister som vill åt elfenben oaktat kostnaden i mänskligt lidande. Det skrivs aldrig rakt ut, men idag är det vedertaget att det är Kongo och Belgien som utgör skådeplatserna. Mördandet, girigheten och hänsynslösheten är som ni vet inte bundna till vare sig tid eller rum och frånvaron av definierade platser gör boken allmängiltig.

Hembiträdet på Junibacken, Alma, konstaterar uppgivet när hon tvättar nere vid vattnet, att det är onaturligt varmt och att det är som att ligga och skölja tvätt vid Nilen i ”egypti land”. Hade hon haft minsta erfarenhet av Kongo hade hon kanske uttryckt sig annorlunda. Mörkrets hjärta utspelar sig några år innan hon offrade sin rygg nere på bryggan. Kung Leopold II var en sjuk jävel och tycks ha sett Kongo som både lekstuga och slakthus. Detta faktum både möjlig- och utgör bokens mörka och olycksbådande underton.

Boken har en berättarröst som besitter överblicken och förmedlar skeendenas gång, men det är Charlie Marlow som inför ett litet sällskap berättar sin historia om resan uppför floden.

Genom vissa kontakter hade han anförtrotts att föra en liten vattenfarkost uppför floden och man kan inte annat än sluta sig till att det inte är ett helt dåligt val av kapten. Marlow konstaterar vid ett tillfälle att den kapten som låter sjö- eller flodbotten så lite som rispa båtens underrede begått ”sjömannens mest oförlåtliga synd”. Vattenfarkosten hade i sig en intressant historia. Båtens tidigare danske kapten visade sig nämligen ha blivit ihjälslagen till följd av ett litet missförstånd kring ett par höns. Som bekant kan fjäderfän bringa fram det sämsta hos oss.

Marlow är utan att skriva mer om saken en storartad berättare. Conrad låter genom honom förmedla en förtätad stämning jag sällan stöter på i litteraturen, eller för den delen annorstädes. Det är obehagligt, mystiskt och djävulskt spännande. Boken gjorde så djupt intryck på mig att jag drog mig för att påbörja andra böcker med övertygelsen att jag bara skulle bli besviken.

Lika säkert som att vi inte kan besöka historien utan våra erfarenheter och ofta förmenta föreställningar, kan man inte recensera en klassiker utan att upprepa vad andra sagt. Jag vet inte säkert besked i saken, men utan att skämmas antar jag att Mörkrets Hjärta är en av 1900-talets mest omtalade och omdebatterade böcker. Rasism, kolonialism och imperialism återkommer om och om igen i vår historia och då ofta tillsammans. Här utgör detta trehövdade monster hjärtat i berättelsen. Boken är rasistisk och det är meningen. Frågan har ofta varit huruvida Conrad själv var rasist. För mig är det ett ständigt återkommande dilemma, det om förhållandet mellan upphovspersonens verk och skaparen själv. Ur en sträng, ambitiös och noggrann recensents perspektiv, som inte hemfaller åt frestelsen att göra ovidkommande utsvävningar, är det inte det som är det centrala. Det är boken som recenseras, därmed basta. Gudskelov är jag knappt en recensent – och vad vore livet utan lite förlustelser, att då och då tillåta sig själv att så att säga skriva under strecket.

Man kan vara rasist i både tanke, tal och handling, men alla tre behöver inte följa på varandra utan undantag. Att uttrycka sig rasistiskt är ingenting annat än just rasistiskt, men orden är för den sakens skull inte nödvändigtvis en manifestation av en genuin åsikt. Djävulen har många advokater. Chinua Achebe är mest känd för sin bok Allt går sönder, men han skrev också mot slutet av 70-talet ett inlägg i diskussionen:An Image of Africa: Racism in Conrad’s Heart of Darkness. Rasismen i Mörkrets hjärta är uttrycklig, men Achebe ansåg att den även var ett uttryck för Conrads ärliga åsikter. Joseph Conrad var kort och gott ”a bloody racist”. Achebes text är ett av de mer välkända bidragen till diskussionen och har både backats upp och bemötts av otaliga mer eller mindre initierade personer. Cedric Watts ‘A Bloody Racist’: About Achebe’s View of Conrad är ett väl genomtänkt och seriöst bemötande. Jag tänker inte återge deras argumentation mer än att konstatera att de inte håller med varandra. För egen del vet jag för lite om Conrad som människa för att inta en trygg ståndpunkt jag kan stå upp för, men jag misstänker att det hos honom fanns mycket jag inte skulle försvara. Ett bekvämt och fegt förhållningssätt som ni ser, men det hindrar mig inte från att dra en tydlig demarkationslinje mellan Conrad och hans bok. Det som återkommer i böcker som överlever tidens idisslande är att de i grund och botten berör läsaren. Boken bär på något allmänmänskligt som påverkar oss så djupt att det inte lämnar oss.

Marlow har en uppgift och en uppgift allena: att för ett belgiskt företags räkning söka upp och föra hem en av deras handelsmän/kolonisatörer. Namnet på denna man är Kurtz. Kurtz är inte direkt vid sunda vätskor. Man kan väl egentligen säga att han fullständigt tappat det, ja, antagligen blivit spritt språngande galen. Det är åtminstone en tolkning av honom. Tack vare (eller på grund av) sin skrupelfrihet har han en förmåga att få fram elfenben ingen kan nå upp till. Han har byggt upp ett eget litet samhälle långt in i landet. Och hans sista ord är klassiska: -The horror! The horror!

Mörkrets hjärta både är och inte är så mycket på samma gång. Motsägelsefull, gåtfull, mångtydig och mångbottnad. Längs utmed floden framträder genom Marlows tankar och introspektion så sakteliga de materiella förhållanden och psykologiska mekanismer som gör att ondskan kan grassera både inom oss och på jorden. Svarta betraktades som underlägsna, knappt ens människor och försök att ”civilisera” dem behövde ju inte innebära att man inte kunde göra stora ekonomiska vinster samtidigt. Den kollektivt upprättade- och hållna västerländska självbilden var (och är fortfarande) förvrängd. I Mörkrets hjärta skärskådas de föreställningar som finns kring dikotomierna kultur-natur, rationalitet-djuriskhet, moral-omoral, ljus-mörker. Det finns inga tydliga skiljelinjer mellan dessa annat än i teorin. Vid tillräckligt gynnsamma eller fruktansvärda förhållanden kan människor begå de mest bestialiska handlingar mot andra. Våra hjärtan kan härbärgera både mörker och ljus. Och framförallt: vår effektivitet att producera kan lika väl användas för att förinta. 1900-talet bär vittne om det.

Historien är fylld av människor som hellre dör än överger sin mänsklighet. Visserligen bevisar det inte att de är omöjliga att bryta ned – de utsattes kanske inte hårt nog – men denna filosofiska fråga är till syvende och sist inte intressant. De har uppvisat en inre styrka vi bör ta till oss. Kurtz föll till föga för strävan efter rikedom och makt och vi lämnas med frågan om han i hjärtat ville det eller inte. Att inte veta är förlåtligt. Att inte vilja veta är avskyvärt. Den enes mörker, den andres ljus.

Similar Posts:

• Något mer än klassiker
• Det okända folkmordet i Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Allt vi inte hör och ser

Vi är i Berlin 1933 och handlingen kretsar kring den mer eller mindre sekulariserade judiska familjen Oppermann, deras barn och närmaste vänner. Den sedan länge avlidne Immanuel grundade en gång i tiden ett möbeltillverknings- och försäljningsföretag som genom idogt arbete etablerade sig på den tyska marknaden. De har gjort sig kända för att leverera möbler i bra kvalité till rimliga priser. Familjen Oppermann är nu syskonen Gustav, Martin, Edgar och Klara som i olika grad är involverade i affärerna.

Vi är ofrånkomligen bundna till vår kännedom om utvecklingen i Tyskland. Således gör vi en verklighetsnära bedömning av skeendenas gång; vi inser vad hakkorsen, brunskjortorna och borgerlighetens flathet kom att innebära. Det gör berättelsen djupt gripande och panikkänslorna växer så sakteliga fram under läsningen. För Oppermanns och andra judar har tiden sin gång; den vaggar framåt och Nazisterna ses bara som skränande slynglar som inte kommer inverka menligt på affärerna. De unnar sig att under högläsning smäda Mein Kampf och göra sig lustiga över dess grammatiska tillkortakommanden och absurda innehåll. Som Stefan Jonsson (DN) skriver så ”skrattar Gustav och hans bröder åt Hitler. De kan inte föreställa sig att den idé om Tyskland som brunskjortorna förespråkar någonsin kan segra; den är ju grundfalsk.” Sen brinner Riksdagshuset, den nationalsocialistiska gummibatongen börjar slå godtyckligt och vredgat omkring sig; brunskjortornas ”hembesök” blir vanliga, judar dör eller hamnar i internaliseringsläger. Familjen blir snart, som Daniel Erlandsson (Corren) riktigt påpekar, ”varse hur bräckligt hela samhällsbygget är. Allt kan ohyggligt snabbt korrumperas och ogiltigförklaras. Juridiken, skolväsendet, näringslivet.” Godtycket tar över, lagar stöps om, judar trycks bort från både näringsliv och skolan.

Den yttersta konsekvensen på det tyska ”judeproblemet” är unik. Zofia Nałkowska skriver i Medaljonger att Förintelsen hade två syften. Dels det politiska, att ”utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning” och dels det ekonomiska, att ”se till att denna plan inte vållade några …kostnader” utan istället ”blev en källa till intäkter…genom det arbete fångarna utförde … och de förmögenheter de döda lämnade efter sig.”

Vägen till den mekaniska slakten är emellertid inte unik. Nationalstaternas bildande i Europa visade sig vara förödande för minoritetsgrupper och kanske främst judar. Många nationer underblåste, och förordade inte sällan, pogromer och mord på judar. Efter Första världskriget, när kartor ritades om och stora mängder människor tvångsförflyttades för att passa in i tanken om ”ett land, ett folk”, fick judeförföljningen enorma proportioner. Tyskar skulle bo i Tyskland, rumäner i Rumänien och så vidare. Judarna skulle bo – var?

Det var nu inte tal om några arbetsläger för judar i Ungern, Rumänien, Polen, Litauen, Frankrike etc., men målet var det samma: Att utradera judars inflytande både kulturellt och ekonomiskt. De ansågs utgöra ett hinder för det vanliga, hederliga folket. Den hatiska – och normaliserade – retoriken användes av stora folklager, kyrkan, regeringen och andra inflytelserika grupper: Död åt juden. Ofta förordades våldsamma metoder. Judarna ansågs, naturligtvis, ha ett alltför stort inflytande i det intellektuella livet och i landets ekonomi. Stegvis – och det är frapperande hur skeendena hade likartad gång i många länder – uteslöts judar inte bara från maktpositioner inom staten, utan snart även från universitet och annan högre utbildning. De förbjöds utföra vissa yrken och beskylldes för att i grund och botten förgifta hela samhället. Judarna var ett hinder för att ”folket” skulle kunna utvecklas och nå sin fulla potential. De blev inte andra klassens medborgare – de ansågs inte vara medborgare över huvud taget och således oönskade, föraktade och avskyvärda. Hundratusentals judar i Europa miste livet redan innan Tyskland blivit en maktfaktor i Europa. Staten, militären, socialister, nationalister, så kallat vanligt kristet folk, hjälpte under olika förevändningar till i både stjälandet, ockuperandet av judiska bosättningar och mördandet. Många judar emigrerade, men för det krävdes de rätta ekonomiska förutsättningarna. I olika steg ströps möjligheterna att emigrera till USA och kvar blev många i ett allt fientligare Europa.

Eftersom persongalleriet i boken är diversifierat, där de olika familjemedlemmarna verkade inom skilda delar av samhället, belyses vad konsekvenserna innebar för den enskilde juden. Ett hat som kom att frigöra en länge undertryckt önskan om revansch mot judarna. Våldet är välkänt, men hur det intellektuella livet genomgick en fruktansvärt snabb förruttnelseprocess belyses inte lika ofta. Sonen och studenten Berthold fryses ut och utsätts för medstudenters och lärares hat, hus och lägenheter tas i anspråk, företaget kommer att kringgärdas av hot, Edgars läkarvetenskapliga framsteg förvrängs och diskvalificeras och Gustavs bekväma liv och önskan om att skriva en biografi över Gotthold Lessing framstår snart som något alltför bekvämt och oansvarigt.

Lion Feuchtwanger var klarseende och det gör boken fascinerande. Den ger en nykter bild av situationen och vad utvecklingen i förlängningen skulle leda till. Till följd av att han fråntogs sitt tyska medborgarskap flyttade han i ett tidigt skede till Frankrike. När Tysklands inflytande ökade hamnade han i ett interneringsläger, men efter en flykt hamnade han till sist i USA där han kom att leva fram till sin död 1958.

Ofta understryks vikten av att ”lära av historien”. Frågan är vad som egentligen menas. Antagligen ingenting med substans. Tomma ord, floskler, plattityder, bekvämlighetsord. Om man inser något är det föga – inte ett dyft! – värt om det inte omsätts i någon sorts handling. Vad har vi annars tankeförmågan till, om inte kunna omsätta en tanke i praktik? Jag sätter mig på botbänken. Om fascism, rasism, nationalsocialism, nazism genom historien nu har något gemensamt, är det att den lever och närs av en retorik som är anti-intellektuell, ja, som rentav skyr och hatar rationaliteten. Att tala till känslan är enkelt och framförallt effektivt. Orden är, som Victor Klemperer menar, små arsenikdoser som först med tiden får förödande konsekvenser. Steget från ord till handling är sällan långt och när någon kastar första stenen…

Vi får försöka förstå att det vi kan veta om gårdagen på sin höjd är aningar. Aldrig så kvalificerade gissningar är ändå gissningar. Oavsett mängden källmaterial, hindras vi av att gårdagen är just gårdag och därmed inte åtkomlig för oss. Att lära av historien är inte att söka efter karbonkopior. Nej, det är att försöka finna skärvor och sätta ihop något som förnimmer om något vi upplever och ser idag. Och aldrig vara svaga och obestämda inför dumheten hos oss själva som krattar manegen för ondskan.

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Hitlers folkstat
• Familjehistoria på nytt språk
• Förintelsen per definition
• Om kulmen på dårskapen

Och det är just vad som sker när man läser Anny Romands debut Min mormor från Armenien. Romand växer upp med sin mormor i Marseille och under hela uppväxten får hon höra historierna. Historierna från Anatoliens slätter och berg där mormor Serpouhi Hovaghian förlorar hela sin familj och flyr för sitt liv. Det börjar redan i inledningsskeendet våren 1915, hennes man hämtas och förs bort för att avrättas. Huset plundras och hon körs bara ut på gatan:

Hon står där ensam med barnen, på gatan framför huset. Med den lilla flickan Aïda, sex månader, i famnen och den lille pojken Jiraïr, fyra år, vid handen. Själv är hon tjugotvå år

Scenen är i sig hjärtskärande, men mardrömmen bara fortsätter. Dottern tas med våld till ett barnsjukhus där hon tillsammans med andra spädbarn med vilje ges förgiftad mjölk i nappflaska och avlider. Med sonen föses Serpouhi ihop i en av de tusentals konvojer av kvinnor och småbarn, som övervakade av gendarmer får vandra från det ena stället till det andra. Vandringen har dock inte har någon geografisk slutpunkt utan sker bara för att de ska dö, en efter en. När krafterna tar slut lyckas Serpouhi i smyg överlämna sonen till en helt okänd kvinna efter vägen och på så sätt ge dem båda en chans att överleva. Med beslutsamhet och tur lyckas hon sedan rymma och under ett par år hålla sig på flykt och i lönndom innan hon som en av de lyckliga som med livet i behåll lyckas ta sig ut och leva sitt liv i exil, i Frankrike.

Upprimelsen till boken kommer dels ur de historier Romand fick berättade för sig som liten flicka, men också genom att hon av en slump hittade mormoderns dagbok och kunde läsa de hundra år gamla anteckningarna. Strukturen består av korta kapitel med en översatt dagbokssida mellan varje och sättet hon berättar historien är utifrån sig själv som liten flicka. Kombinationen av ett barns naturliga naivitet och mänsklighetens absoluta avgrund ger en läsning som är långt mer omskakande än om det vore detaljrika scener över de grymheter som sker. Stilen blir stundtals som om det bara vore en ond saga.

Men någon saga är det inte och att det passerat exakt ett hundra år sedan anteckningarna skrevs ner märker man inte mycket av. Bara under den halvtimmeslånga Rapportsändningen idag är det tre inslag från bokens absoluta närhetsområde: första inslaget är om ett saringasangrepp mot en Syrisk stad som följs upp av flygbombningar mot de sjukhus där de skadade vårdades, ett där en äldre man från Syrien gråter inför reportern när han berättar om sin splittrade familj (inslaget var om lärarbristen på SFI) och slutligen ett där Syrianer bestjäls på sin mark i Irakiska Kurdistan. Nej, anteckningsboken hade likaväl kunnat vara skriven mellan 2015 och 2017 och då ändå haft exakt samma ord. Något som gör Min mormor från Armenien angelägen men den mänskliga utvecklingen, eller i det här fallet snarare brist på den, deprimerande.

Similar Posts:

• En mytomans liv
• Att få en gammal pappa
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Om en mamma, och ett samhälle
• 250 år av kvinnoliv

I den första delen presenteras ett flertal olika studier och teorier om vilka mekanismer som styr oss människor till att agera mot vår ursprungliga uppfattning om vad som är rätt och fel. Det ägnas mycket plats åt socialpsykologen Stanley Milgrams kända experiment från 60-talet där försökspersoner under ledning av en auktoritet ska ge elchocker till en annan person om denne svarar fel på frågor. Även experimentet med en grupp människor som delas upp i fångar och fångvaktare behandlas här. Vi får exempel ifrån bland annat Nazityskland, Rwanda, Kampuchea och Abu Graib och vi får läsa intervjuer med människor som har deltagit i folkmord och höra hur de tänkte.

Den här delen av boken är intressant och fängslande och läsaren får fundera över många viktiga frågor. När slutar vi ta ansvar för våra egna handlingar och blir agenter för någon annans avsikter, och varför? Varför anpassar vi vår moral och vår världsbild till vårt agerande och inte tvärtom? Vi får läsa om hur människan hanterar den kognitiva dissonans som uppstår när ens världsbild inte går ihop och om vilka mekanismer som slår till när vi inte kan hantera vår egen skuld. Här pratas också om den hjärnforskning som visar på att människan är konform. På det hela taget mycket informativt och väl presenterat. Det ges många tillfällen till självrannsakan och reflektion över eget beteende och moralisk status, vilket är precis vad jag vill ha ut av en bok av det här slaget.

Sedan tar vi ett kliv in i bokens andra del och hamnar i den svenska skolan. Och det är här det blir lite konstigt. Det är någonting med den här andra delen som gör att kontakten bryts mellan Hultén och mig. Först förstår jag inte varför, eftersom det hon säger om att barnuppfostran och skolmiljö är avgörande för hur en människa formas låter väldigt självklart. Efter ett tag undrar jag om den konstiga känslan beror på att här förekommer åsikter som är förklädda till fakta. Hultén har naturligtvis rätt i det hon skriver om vikten av att uppfostra barn på ett demokratiskt och inkluderande sätt, men kan man verkligen antyda att föräldrar och lärare skapar framtida fascistiska lakejer om uppfostran/pedagogiken inte fungerar på just detta önskvärda vis?

En människa som till exempel är darwinist eller som upplever egoismen som stark drivkraft för att skapa ett bättre samhälle för alla, eller en som lever efter en uppsättning religiösa rättesnören, lider enligt detta resonemang större risk att hemfalla åt blind lydnad och har lättare att bli en bricka i ett ondskefullt maktspel. Är detta ett faktum eller är det en teori? Om man placerar den svenska skolan tillsammans med tankar kring folkmord, tortyr och andra grymheter så går det inte att lämna några lösa trådar och inte heller att utelämna andra förklaringar till mänskligt beteende.

Hultén själv lägger in en och annan brasklapp i resonemanget, och jag förstår poängen i det hon vill ha sagt. På samma sätt som ondska smittar av sig, gör även godhet det. Hemmet och skolan är de platser där vuxna förebilder visar barn hur världen fungerar, och då vill det till att visa barnen världen från sin bästa sida för att skapa en positiv effekt. Det är heller inte hennes teorier om pedagogik och barnuppfostran som jag ställer mig frågande till. Jag tycker alltid att det är värdefullt att läsa vad insatta och engagerade människor har för åsikter i viktiga frågor. Hultén har ett stort patos för skolfrågor och visar på omfattande kunskap kring olika sorters pedagogik och dess konsekvenser, positiva som negativa. Egentligen borde alla som arbetar med skolfrågor ta del av det hon vill säga, och många i skolvärlden känner säkert till både Hultén och hennes engagemang. Det som får mig att reagera är det outsagda, det utelämnade och de ideologiska antydningarna.

Om Resan från mörkrets hjärta slutat efter första delen hade det varit enkelt att behålla den i tankarna ett bra tag framöver. Om del två hade varit en separat bok om barnuppfostran och pedagogik hade jag varit nöjd med det. Men nu har Hultén gjort en koppling däremellan som inte känns helt självklar för mig.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• Där industri och myndighet växt samman
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen
• Drömmar om ett annat liv
• Frihetens pedagogik

Ondskan har gjort comeback de senaste tio åren. För inte så länge sedan var ”ondska” något nästan löjligt; ett abstrakt begrepp som ekade skräckfilm, söndagspredikan och häxjakt. Människor är ju inte onda, har vi fått lära oss; de kanske kommer från dåliga bakgrunder, de kanske hamnar i situationer där de måste välja mellan pest eller kolera, de kanske har psykiska sjukdomar som gör att de inte bryr sig om andra människor, de må vara brottsliga, men med undantag för några enstaka få är de inte onda. Att stämpla någon som ”ond”, att sätta på honom en svart hatt, är att ge upp; att medge att några få är mindre än mänskliga och inte kan förstås, medan resten av oss i princip är reko typer som kanske gör misstag ibland. Sådana är vi inte längre, vi förstår att människor är komplexa.

Sedan… 9/11, Joseph Fritzl, Abu Ghraib, Knutby, talibaner, Englamordet, skolskjutningar i USA, etc etc etc. Plötsligt står ordet ”ondska” i tidningarna igen. Plötsligt börjar det snackas dödsstraff och livstid utan rättegång igen. En människa som dödar två små barn på en trapp är helt enkelt ond, ta bort henne. Länder som ingår i The Axis Of Evil kan bombas eller svältas; de är ju ändå onda, inte som vi. Våra deckare och actionfilmer – ”bara” underhållning, men just därför en bra barometer på hur tankarna går i samhället – är plötsligt fulla med psykopater och seriemördare igen, långt från Sjöwall & Wahlöös idéer om samhällsproblem som grunden för allt. Till och med vampyrerna har förmänskligats och deras roll i skräckfilmerna har ersatts av den helt oromantiske zombien. Ondskan har, med eller utan Satan, fått person igen, blivit något fult och konkret som vi med rätt språkbruk och ett schysst järnrör kan hålla på armlängds avstånd från oss.

Så vad är den egentligen?

Ann Heberleins bok är inte tänkt att vara ett enkelt svar. I stället resonerar hon, betraktar idén om ondska grundligt ur olika vinklar, hur den utvecklats under århundradena och idag, med exempel både ur verkligheten och religionen, ur Dostojevskij och Stieg Larsson. Hon är etiker, inte psykiatriker, så frågan är inte bara vad som gör en människa ”ond” utan också vad som krävs för att vi ska beteckna henne som ond – var går gränsen för vad vi accepterar? Kan man kliva över den till olika grader? Var går ett offer som själv blir förövare över till att bli ond? Vad händer om vi, när ”ondska” så länge varit något vi använt för att beteckna Patrick Bateman och Hannibal Lecter, börjar använda samma begrepp på verkliga människor och förväntar sig att de ska leva upp till det? Heberlein kan inte avfärda begreppet; det är svårt att betrakta Hitler som något annat än ond. Ondska finns. Men är det någonting vi gör eller någonting vi är? Om Hitler är ond, vad säger man då om alla de som villigt, rentav entusiastiskt, följde honom? Vad, rent konkret, är det som gör mannen som sköt ihjäl en tonårig mopedist på sin trappa mindre ond än Marc Dutroux som mördade tonårstjejer? Vadan vår fascination för begreppet, som gör att en svart bok med ordet ”ONDSKA” på framsidan faktiskt blir något av en försäljningssuccé?

Att den blivit det är välförtjänt. En liten bok om ondska må bli lite upprepande mot slutet, men i grund och botten är det en intelligent, klarspråkig och välbehövd grundkurs. Det är inte på något vis en radikal omtolkning eller avskaffande av begreppet, men den tillför en del viktiga funderingar som sällan kommer fram i krigsrubrikerna. Det skadar ju aldrig att fråga sig vad det egentligen är man ser. Om man nu gör det.

Similar Posts:

• Vikten av att bekämpa ondskan
• Ondskan är ständigt aktuell
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Logisk rundgång om ondskan

Cormac McCarthys Blodets meridian är en westernbok som dock inte bör buntas ihop med den genre som knappast gjort sig känd för att vara stor litteratur. För det är nämligen just vad detta är. McCarthy har ett språk som lägger ut vackra, närmast poetiska miljöbeskrivningar över de öde ökenområdena vilka samtidigt blir en effektfull kuliss till de vidrigheter som han lika detaljerat beskriver, inte sällan i samma långa meningar. Kontrasten slår läsaren bokstavligen i magen – inte minst för att denna historia, som har en historisk grund, knappast är unik för den tid och det rum där den utspelas. De mekanismer där ett egenberikande maskeras av luddiga politiska ideal är ju applicerbara på de flesta konflikter där det finns någon form av morbidt entreprenörsskap.

Vi får följa historiens berättare, som lite på samma manér som i Vägen bara heter Ynglingen, från det att han rymmer hemifrån tills han av en slump hamnar hos de irreguljära trupperna. Ynglingen dras snabbt in i de metoder som används, och vill man vara ödmjuk mot honom skulle man kanske kunna betrakta honom som något av en barnsoldat. Men den färgstarkaste karaktären i gänget är inte Ynglingen utan dels dess formelle ledare John Glanton, en man som ”för länge sedan avsvurit sig all hänsyn till konsekvenser” och leder sin trupp med kvasifilosofiska utläggningar om krigarens heder och rätt, och dels, eller framförallt, den inofficielle ledaren: domare Holden.

Holden är något av en antikrist, med ett abnormt utseende (han är enormt stor, kritvit och helt hårlös), en ofantlig kunskapsnivå och framförallt en förmåga att få alla i sin omgivning att förstå att han är övermänsklig. Hans grymhet är också övermänsklig, hela tiden styrd av en egen sorts logik och aldrig av känslomässiga utbrott. Han våldtar, mördar och skalperar fiender likaväl som barn, samtidigt som han konverserar på flera språk, för långa filosofiska och juridiska utläggningar, och konstant nedtecknar botaniska och zoologiska fenomen i sin speciella bok. ”Vad som i skapelsen existerar utan min kunskap, existerar utan mitt samtycke”. Ja, vill man sammanfatta det så är han en fullfjädrad psykopat, men samtidigt också litterärt lysande och definitivt skrämmande.

Blodets meridian är en roman där människovärdet är obefintligt och där scener som massakern på den vietnamesiska byn i filmen Plutonen eller scenen i Schindlers list där SS-officerarna misslyckas med att skjuta den judiska arbetaren med den icke-fungerande lugern och likgiltigt bara säger ”där hade du tur, kila iväg nu”, spelas upp om och om igen. Eftersom miljön är Vilda västern är det också en roman där man nästan önskar att genrens lite mer klichéaktiga dramaturgi skall verka: man vill nämligen att Zeb Macahan plötsligt ska dyka upp där bland sanddynorna för att, med sitt stora rättspatos och sin enorma bowiekniv, ställa allting till rätta. Men i McCarthys Vilda västern finns naturligtvis inga sådana hjältar.

Similar Posts:

• Solen går upp i Vilda västern
• Veckan på dagensbok.com
• Hästar pratar inte – väl (?)
• Vilda västern med resten
• Familjen Macahan möter familjen Ewing