Pastorn, ständigt denne pastor. Med mobiltelefonen i ena handen och Bibeln i den andra stormade han in i våra liv för halvannat år sedan och sedan dess har synen på frikyrkan inte varit sig riktigt lik. Ord som ”själasörjare”, ”förbön” och inte minst ”Kristi Brud”, har både fått skifta valör och introducerats i språket. Vem vet vad/vem som lurar bakom nästa predikstol?

Att Knutbymorden inte bara skulle få sitt rättsliga och mediala efterspel torde sedan länge ha stått klart, därtill är händelserna i den lilla Upplandsbyn alltför säregna och makabra, för att upprepa ett mantra (sällan har väl dikten fått stryka på foten inför verkligheten som här). Och det är helt naturligt – men även bra – vi behöver en djupare analys av vad som skedde när ett religiöst kollektiv kom att utgöra grogrunden för ond bråd död såsom skedde.

Journalisten Thomas Sjöberg är en av dem som hade snabbast till pennan, och resultatet är som han säger en ”dramadokumentär” i huvudsak om barnflickan Sara Svenssons resa från barndomen i Vaggeryd till skotten i Knutby. Hon är, enligt Sjöbergs tycke och smak, den stora gåtan i dramat. Gentemot hennes manipulerabarhet och underkastelse står sig pastor Fossmos sexualhunger och psykopatiska drag rätt slätt. Fokus på barnflickan alltså.

Några kapitel in i boken slås jag av det omvända förhållandet som råder mellan en dramadokumentär som denna visavi en uppdiktad roman. I den sistnämnda genren är det ju brukligt att kasta in lite originalhandlingar (brev, protokoll osv) för att öka på trovärdigheten i sin fiktion. Här finns allt detta rikligt representerat av SMS, brev, förhör etc, och med 100-procentig sanningshalt därtill. Det blir när han mellan varven ska teckna barnflickans inre porträtt som det är dags för fabulering och spekulation. Förvisso finns barnflickans vittnesbörd från förhör och rättegångar, men sådan ”sanningshalt” kan ju alltid diskuteras.

Sjöberg sticker nu inte under stol med att hans bok vare sig är en reportagebok eller intervjubok. Eventuella slutsatser om skuld och motiv överlåts behändigt till läsaren, för att använda hans egna ord. Men det borde inte vara poängen med en sådan här bok, eftersom det just är en djupare värdering och analys av händelserna som kan utvekla den bortom löpsedlar och tevesoffor. Inte för att jag tvivlar på att den tids nog kommer, kanske både som bok och film, men att läsa Barnflickan i Knutby väcker snarare längtan dit än stillar den. Vad vi vill ha är ett Gitta Serenyskt djupborrande i pastorns sjuka väsen.

Det som står här har du redan kunnat läsa dig till i kvällstidningarna.