Recension

: Svält och kolonialism
Svält och kolonialism Mike Davis
2004
Leopard
10/10

Det nedtystade folkmordet

Utgiven 2004
ISBN 9173430196
Sidor 436
Orginaltitel Late victorian holocausts

Om författaren

Mike Davis är miljöhistoriker och kulturgeograf. Han har tidigare skrivit en rad internationellt uppmärksammade böcker, exempelvis ”Prisoners of the American Dream” och ”Ecology of Fear”.

Sök efter boken

Historiens kanske största folkmord – och det är i princip helt nedtystat. Det är kanske inte så konstigt, eftersom segrarna skriver historien. Och de som genomförde folkmordet ännu idag är historiens segermakter, de som fortfarande äger den största makten globalt sett.

Det handlar om kolonialismens folkmord, liksom om folkmord begångna av lokala eliter under kolonialismens sista skede. Närmare bestämt de enorma svältkatastrofer som drabbade Indien, Kina och flera andra länder i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Medan länderna torkade och svalt stod kolonialherrarna och de lokala eliterna och tittade på – eller, än värre, utnyttjade situationen för att piska befolkningen till allt hårdare arbetssituation. I den här boken tecknar miljöhistorikern Mike Davis en bild av kopplingen mellan väderfenomenet El Nino och kolonialismens folkmord.

Att det med jämna mellanrum uppkommer torka på olika platser är förstås ingen nyhet. El Nino är ett återkommande fenomen som drabbat olika delar av världen under århundraden. Men allt genom historien har mänskliga samhällen lärt sig att hantera det klimat de lever i. Bor man i torkdrabbade områden har det hanterats på olika vis, exempelvis genom att behålla en buffert av livsmedel för torkperioder, bygga ut bevattningssystemen eller lagringsmöjligheterna för vatten.

Kolonialismen stjälpte dock mycket av detta över ända, menar Davis. Istället för att investera i infrastruktur för att kunna bevattna odlingar, satsade kolonialmakterna på att bygga vägar och järnvägar – för att kunna forsla bort jordbruksproduktionen för export till moderlandet. Istället för att satsa på att bygga upp reserver valde man att förlita sig till marknaden. Konsekvenserna blev förödande – när torkperioder uppträdde, framförallt i samband med några särskilt starka El Nino-fenomen i slutet av 1800-talet, drabbades landsbygden i land efter land av problem med försörjningen.

Men istället för att avhjälpa katastrofen valde kolonialmakterna och/eller de lokala eliterna att fortsätta exportera livsmedel. Någon effektiv efterfrågan fanns ju inte lokalt, eftersom de utblottade bönderna inte hade råd att köpa maten till det pris som västerlänningar kunde betala. Och den människosyn som de styrande gav prov – exempelvis de brittiska vicekungarna över Indien – stod inte nazisterna långt efter vad gäller brutalitet och rasism. Låt dem hellre svälta än leva på välfärd, gick tankegångarna. Vi har inte råd att försörja hela Indien, hävdade man.

Men nog hade man kunnat agera annorlunda. Samtidigt som folken svalt sög kolonialmakterna ut enorma rikedomar ur sina kolonier. Skatterna var höga, men endast en bråkdel gick till investeringar i dessa länder själva. Det mesta fördes hem till moderländernas kassakistor. Räntorna var ännu högre, även det i syfte att kunna förmedla billiga krediter till vita européer i behov av kapital. Och flera av kolonialbolagen var minst sagt positiva till den grymma politiken, eftersom de då kunde få tag på villig och billig arbetskraft.

Folk svalt därför ihjäl längs med samma järnvägar som transporterade bort deras mat. Davis beräknar att minst 50 miljoner människor miste livet under den tidsperiod han studerar. Kanske är siffran ännu högre – upp mot 100 miljoner. Hela sanningen kommer vi nog aldrig att få veta.

Allt detta och mer därtill redovisas i detalj i Davis bok, alltsammans noggrant redovisat med källor. Det bör förstås poängteras att det inte bara vara kolonialmakterna som agerade på det här viset. Även formellt självständiga länder, som exempelvis Brasilien, kom att agera på samma vis. Många av de lokala eliterna där var inte på något vis bättre än kolonialismens eliter, och deras agerande kom i praktiken att ske i samklang med dåtidens globala maktcentra. Men, vilket också bör noteras, i de länder där de lokala makthavarna försökte hjälpa folket mot torkan och svälten gav det också ett betydligt mer positivt resultat (även om det även där fanns hinder som försvårade hjälparbetet).

Det är kanske därför inte förvånande att befolkningen i Europa aldrig drabbades av någon svält under den här tiden, trots flera år av missväxt. Det är inte heller förvånande att flera av de drabbade länderna kom att falla allt djupare ned i misär under många år. En kombination av olyckliga klimatfenomen och rasistisk exploatering försatte dem i en ohållbar situation, som det skulle ta oerhört lång tid att återhämta sig ifrån.

Det är en brutal bok, inget tvivel om den saken. Tyvärr kan den svenska titeln därför kännas avskräckande tråkig. Jag har i och för sig förståelse för att den brittiska titelns referenser till den viktorianska eran inte är lika relevanta för en svensk som för en brittisk publik. Men hade inte en titel i stil med ”Kolonialistiska folkmord” ändå passat bättre?

Davis bok berör och upprör. Att det här ämnet har kunnat förbli så nedtystat är i det närmaste ofattbart. Om detta borde alla läsa.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2005-03-31 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-03 17:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1572

2 kommentarer

det är faktiskt sjukt att vi ofta glömmer bort att västerlandet förstört mer än någon annan någonsin. nykolonialism – det är inget annat än följden av västs folkmord.

jonas Oregistrerad 2005-03-31 00:08
 

Tycker Mike Davis liknar Bush junior

Hepp Oregistrerad 2005-03-31 11:33
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?