Under tre månader på våren 1994 upplevde Rwanda helvetet. Omkring en miljon människor, främst från folkgruppen tutsier, beräknas ha mördats i efterkrigstidens mest effektiva och omfattande folkmord. Världen såg på under tystnad när majoritetsfolkgruppen hutuer bedrev häxjakt på minoriteten.

Ett av de viktiga skälen till varför Förenta Nationerna, FN, skapades var för att se till att nazisternas folkmord aldrig skulle kunna upprepas. Men när det väl sker står FN handfallet – trots att varningar hade kommit flera år innan folkmordet inleddes. Utländska diplomater och ambassadörer, liksom oppositionella politiker och militärer, hade alla försökt varna omvärlden under flera års tid för det annalkande folkmordet. Omvärlden visste vad som var i antågande, men trots det fortsatte länder som Egypten, Sydafrika, Belgien och Frankrike att sälja vapen till regimen.

När folkmordet väl inleddes fanns en liten FN-trupp på plats, dock alldeles för dålig utrustad och utan mandat för att hantera situationen som utvecklades. Desperat försökte befälhavaren förmå FN:s potentater och stormakterna att ingripa till försvar för de människor som drabbas, och stärka mandatet och bemanningen för FN-styrkan. Men USA och Storbritannien sade sig uttryckligen vilja hålla operationen på en liten budget. En miljon afrikaner var intet värda. Stormakterna ville heller inte upprepa de negativa mediadrev som hade blivit följden av den misslyckade interventionen i Somalia något år tidigare, då några amerikanska soldater hade dödats.

Skandal följde på skandal i folkmordets kölvatten. När USA till slut erbjöd sig att skicka militärfordon fick FN betala så dyrt för ett femtiotal begagnade och dåligt utrustade fordon att det visade sig ha varit billigare att köpa splitternya, toppmoderna fordon från en kommersiell leverantör. När Frankrike erbjöd sig att sända trupper vägrade de stärka FN-förbandet, utan ville sända en egen trupp som kunde understödja de partier som gagnade Frankrikes intressen. Allt det här och mycket mer därtill dokumenteras ingående av journalisten Linda Melvern i den här boken. Det är skrämmande och djupt tragisk läsning om en katastrof som världens ledare blundade för.

Boken skildrar också något av det hoppfulla i det katastrofala – den lilla grupp sjukvårdspersonal inom Röda korset och Läkare utan gränser som stannade kvar för att åtminstone försöka rädda några liv, trots alla risker de därmed utsatte sig för; den kvarvarande FN-styrkan (understödd av länder som Ghana och Kanada) som mot alla odds kämpade för att minska folkmordets omfattning …

Melverns bok är ett strålande exempel på grävande journalistik. Hon skriver både gripande och träffande om en av vår tids stora tragedier.