Brasilien är ett av världens allra mest ojämlika länder. Extrem fattigdom existerar parallellt med en oförskämt rik överklass. Men under senare år har något börja hända – de fattiga har börjat organisera sig och kräva sin rätt. Fackliga organisationer, bostadslösa – och inte minst de jordlösa arbetarna – har börjat ta saker i egna händer.

I den här boken skildrar frilansjournalisten Lennart Kjörling hur den sistnämnda gruppen har organiserat sig i Movimento Sem Terra (MST, de jordlösas rörelse). MST:s strategi är att genom fredlig, direkt aktion omfördela rikedomar – det vill säga i praktiken jordbruksmark – från de som har alldeles för mycket, till de som inget har. Mark som ligger oanvänd ockuperas av fattiga familjer som odlar upp den. Aktionerna baseras på en gammal brasiliansk lagstiftning, som säger att oanvänd jordbruksmark ska omfördelas till behövande. Lagen har dock aldrig tillämpats förrän MST tog saken i egna händer.

Boken varvar intervjuer med bönder från olika MST-läger, med analyserande och diskuterande kapitel. Inledningsvis kommer jag ofrivilligt att tänka på Jan Myrdals klassiker "Rapport från en kinesisk by", som gavs ut på 1960-talet. Paralleller finns det nämligen i någon mån i själva upplägget; vit medelålders man kommer från Europa, reser runt på landsbygden i ett u-land och låter extremt fattiga bönder komma till tals om hur lyckliga de är numera. Ambitionen att låta de fattiga komma till tals är onekligen god. Men man måste samtidigt ha i åtanke att de gör det genom Kjörlings filter, på nåder.

Ju mer man läser av Kjörlings bok, desto mer framstår dock olikheterna gentemot Myrdals rapport. Kontexten är självklart en helt annan. Medan Myrdals bok skrevs vid en tid då den kommunistiska diktaturen hade makten i landet, och texten snarast är en hyllning av och/eller ursäkt för partiets agerande, så är den kontext som brasilianska MST arbetar i helt annorlunda. Här är det en kapitalistisk ekonomi, för tillfället i och för sig formellt styrd av arbetarpartiet PT, vars ledare Lula har valts till president med rungande majoritet.

Men Kjörlings bok är framförallt mer kritisk till sitt studieobjekt. Här finns tack och lov inte samma blinda tilltro som genomsyrar Myrdals intervjuer. Kjörling är utan tvekan positivt inställd, för att inte säga lyrisk, över MST:s arbete. Men det är ändå så att kritik kan vädras. Exempelvis framkommer det att organisationen lider av samma patriarkala mönster som det brasilianska samhället i stort, även om man har försökt att tackla det. Fattigdomen är fortfarande stor, även bland de som har erhållit jordbruksmark. Andra områden man skulle kunna önska hade diskuterats mer kritiskt är exempelvis frågan om hur intern-demokratin verkligen fungerar i praktiken i organisationen.

MST:s arbete har trots problem varit oerhört framgångsrikt. Idag beräknas omkring 300 000 familjer ha erhållit åtminstone en liten bit jord tack vare de direkta aktionerna att ta över oanvänd mark och åter ta den i bruk. Många av dem är förvisso fortfarande fattiga. Mycket arbete återstår ännu att göra. Men det finns hopp – och hopp, tillit och mod är kanske något av det viktigaste som MST bidrar med till de allra fattigaste. Om detta vittnar Kjörlings bok.