Det går dåligt för Grand Hôtel. Trots det fina läget och ett synnerligen gott rykte bär det sig inte ekonomiskt och 1901 kommer styrelsen fram till att något radikalt behöver göras: de anlitar Wilhelmina Skogh, som driver framgångsrika hotell i mindre städer, som ny hotellchef. På hotellet i Rättvik arbetar Ottilia Ekman och när hon får höra talas om detta inser hon att det är till Stockholm och detta hotellens hotell hon ska.

De kommande åren görs förändringar och stora investeringar och Wilhelmina får kämpa rejält för sina visioner. Kring sig har hon ett antal mycket lojala och kompetenta medarbetare – och några som inte alls är vare sig det ena eller andra. Hon är en nitisk men rättvis chef som främjar frigörelse från destruktiva relationer och tar tillvara andras begåvning på bästa sätt, men alltid med hotellets bästa som motivering. Hon har också en stöttande man och en väninna, som dock har sina egna problem.

Under närmare tio år får man följa Wilhelmina och Ottilia och deras kvinnliga medarbetare och hur de tar sig fram i ett samhälle som är långt ifrån jämställdhet mellan könen. Rösträtten är ännu långt borta och en make är en kvinnas förmyndare. Men förändringarnas vindar börjar blåsa.

Ibland blir det kanske lite väl svartvitt vad gäller skurkarna, som i samtliga fall är män, men det finns också gott om män som beter sig korrekt och anständigt, även om en del av dem kanske är lite motvilliga till en början. Kvinnorna, liksom de ”goda” männen, får å andra sidan vara ganska nyanserade. De blir sårade och arga, gör misstag och fattar förhastade beslut men för det mesta går det att ställa saker och ting tillrätta. Ibland kanske en aning för enkelt men det kan också behövas som motvikt till de svårare saker som tangeras.

Jämte hotellet är det vänskapen mellan kvinnorna som står i centrum. De ställer upp för varandra och finns där i medgång och motgång. De är olika sinsemellan men har alla hjärtat på rätta stället. Flera gånger får de mig att tänka på kvinnorna i serien om Ellens val, som inleds något senare. Där ligger ett betydligt större fokus på såväl kärlek som kvinnlig frigörelse men vänskapen är det som binder det hela samman.

Wilhelmina Skogh har funnits på riktigt och författaren har fått tillgång till Grand Hôtels arkiv och kring detta har hon vävt sin skildring med flyt och driv. Man vill veta hur det ska gå för de inblandade och för hotellet, även om man i det fallet har ett facit i att det står kvar på sin plats. Små och större mysterier och spänningsmoment hjälper till. Här och där har det smugit sin in små fel, som att det dyker upp en tiokrona, vilket inte fanns på den tiden, men som helhet är det trovärdigt på den nivå det behöver vara det.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Mer än körsång
• En författare som vet att bygga upp nyfikenhet och förväntan
• Inte ett bröllop att minnas
• Läppstift och livsaptit

Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Här finns de allra tidigaste, som Sandra Botticelli (1445–1510) och Rafaella (1483–1520), och även konstnärer som Petra Paula Rubens (1577–1640) och Francesca Goya (1746–1828). En favorit är såklart The Snog av >Gertrude Klimt (1862–1918) samt Tamarin Dancers av Henrietta Matisse (1869–1954). Senare namn inkluderar Renée Francoise Magritte (1898–1967), Fiona Bacon (1909–1992) och Davinia Hockney (f. 1937).

Där finns såklart även de allra största:

Michelangela Buonarrata Simoni (1475–1564), best known as simply Michelangela, was a true Renaissance woman. An Italian sculptor, painter, architect, and poet of the High Renaissance, she exerted an unparalleled influence on the development of Western Art. From her monumental scultpure David to the frescoes of Genesis on the ceiling of the Sistine Chapel, the artist’s expertise in several mediums was comparable only to that of her countrywoman and rival Leona da Vinci.

Boken är väl inte direkt gjord för att läsas från pärm till pärm, även om det också gick alldeles utmärkt. Sista sidan utgör en praktisk överblick över alla konstnärerna och deras verk, för den som snabbt vill leta fram till sin favoritkonstnär eller söka efter ett särskilt intressant konstverk.

Jag läste i alla fall boken från början till slut och det kändes som en fantastisk, härlig promenad – en paus från den där andra (konst-)historien som fyllts med ett annat kön. Det väcker många tankar och självklart har de bekanta motiven påverkats i Anita Kunz feministiska tolkningar. Med en kvinnlig pensel och en kvinnlig blick, blir resultatet ett annat. Kunz målar fram en konsthistoria med stor humor och stort allvar som påminner oss om att ingenting är förutbestämt eller självklart, utan allt är möjligt – som när Hans Memlings 1400-talsverk Porträtt av en ung kvinna blir Johanna Memlings Woman Being Mansplained.

En av de kanske allra mest intressanta bilderna är den på omslagets insida, med titeln L.H.O.O.Q.L.G.B.T.Q., tillägnad konstnären Margaux Duchamp (1887–1968). Bilden är ett självporträtt av Kunz, i Mona Lisa-pose, med ditmålad mustasch och pipskägg – efter Marcel Duchamps ”assisted readymade” L.H.O.O.Q., som utgår från ett vykort med Mona Lisa. En readymade av en readymade av en readymade…

Kunz beskriver Duchamp:

Considered by many as a charlatan and by others as an incredible innovator, her witty take on defying conventions broadened the definition of what art could be and had a seminal influence on the development of conceptual art.

En charlatan eller en otrolig innovatör? Jag vet i alla fall vad jag kallar Anita Kunz. Förhoppningsvis har du blivit tillräckligt nyfiken för att ta reda på vad du tycker.

Similar Posts:

• Kreativt och lärorikt
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Stockholmskonst för dig och mig
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta

Romanen handlar om en grupp eldsjälar, som ägnar en stor del av sin tid åt att skriva i rösträttsrörelsens egen tidning, förfärdiga snärtiga flygblad, få till eldiga upprop i dagspressen, hålla ordning på föreningens korrespondens samt kuska land och rike kring på så kallade ”predikoturer” och propagera för ”kvinnosaken” i godtemplarsalar och andra samlingslokaler. Mötena kunde ibland bli stökiga, med åhörare som avsiktligt gick in för att störa ordningen. Man passade också på att bilda lokala rösträttsföreningar.

Arbetet för kvinnlig rösträtt var många gånger motigt och otacksamt. Det är inte bara förvånande, utan också skrämmande att läsa om det starka motstånd som rösträttsivrarna mötte, inte minst från kvinnor, mestadels hemmahörande i över- och arbetarklass.

Läsaren får följa med när titelkaraktären Pennskaftet – med varierande framgång – kränger rösträttstidningen på stan. Responsen skiftar, alltifrån att man försöker kalla på polis till glada tillrop.

Synpunkterna för och emot kvinnlig rösträtt illustreras av romankaraktärernas argumentation. Mycket kan man nu för tiden inte låta bli att dra på munnen åt.

Hur skulle tillståndet bli i hemmen? Ni vet, mannen tycker inte om att bli motsagd i sådana frågor, som han är van att bestämma ensam över, om nu hustrun och döttrarna hade andra synpunkter än han själv, så skulle det ju bli ständiga strider och ingen ände på split. Om så till på köpet hushållet bleve försummat, så är jag rädd, att han blev så ursinnig, att han begärde skilsmässa dagen efter valen.

”Pennskaft” var benämningen på kvinnliga journalister när förra sekelskiftet var nytt. Elin Wägner (1882-1949) var själv ett pennskaft, då hon började sin journalistbana på Helsingborgs-Posten 1903. Barbro Magnus, som romanfiguren Pennskaftet egentligen heter, skriver för den Frisinnade Morgontidningen för ett arvode på tio öre raden.

Pennskaftet är gladlynt, söt, kaxig, snabbtänkt, impulsiv, godhjärtad och självförsörjande. Begreppet ”yrväder” kommer för mig, säkert hämtat från någon gammal flickbok. Hon representerar ”den nya kvinnan” och brottas med de förutfattade meningar som folk hade om yrkesarbetande kvinnor, vilka lätt uppfattades som omoraliska.

Av ekonomiska skäl hyr Pennskaftet ett litet rum på pensionat, vilket hon till på köpet tvingas dela med en osympatisk rösträttsmotståndare, som ägnar sin tid åt att mot betalning skriva tidningstexter i syfte att skada kvinnosaken.

På pensionatet träffar hon en ung arkitekt vid namn Dick Block. Han visar genast intresse för Pennskaftet, som han till en början får för sig vara lättfotad. Hon sätter honom snart på plats och det slutar med att de båda blir djupt förälskade. Dessvärre har de inte de ekonomiska förutsättningarna som behövs för att de ska kunna gifta sig.

Romanen ventilerar inte bara rösträtten, utan också andra brännande frågor i samtiden, som sexualmoralen. Den ogifta kvinnan var sårbar i en tid utan preventivmedel och då inte mycket behövdes för att hon skulle betraktas som en ”fallen” kvinna. Man får sig som läsare en rejäl tankeställare när man inser att mycket av det som vi idag tar för givet, som rätten till sin egen sexualitet, rösträtt, löner som går att leva på etcetera var något av en utopi för hundraelva år sedan. Det är faktiskt bara några få generationer bort.

Förlaget Bakhåll har gett ut en stilig nyutgåva av Pennskaftet. Foton på författaren själv i unga år pryder omslaget och boken avslutas med ett insiktsfullt efterord av kulturjournalisten Ulrika Knutson.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Kontorist – javisst
• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Ett sekel av demokrati

Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.

Similar Posts:

• 250 år av kvinnoliv
• Gustavianska intriger
• Franska revolutionens öde
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Revolutionen och landsflykten

Helst skulle jag ju bara vilja utgå ifrån att en begåvad, smart och framgångsrik – och ja, vacker – kvinna blev respekterad för allt detta, men jag är tillräckligt gammal för att mycket väl minnas hur långt ifrån sanningen det varit. Jo, Dolly Parton har länge varit en ikon, men först på senare år en brett respekterad sådan. Dessförinnan bestod det ikoniska snarare i hennes stora blonda hår, stora bröst och lantliga dialekt. Bimbon.

Vilket naturligtvis säger betydligt mer om omvärldens intelligens än om hennes.

För det är ju inte Parton som har förändrat sig, utan vi som ser och lyssnar på henne. Vi som ganska hastigt och lustigt insett vilket imperium hon har byggt upp, vilken enorm låtskatt hon har skapat. Hon själv – med sitt egensinniga sätt att klä sig (enligt egen utsaga baserat på den vackraste kvinna hon visste som barn, traktens prostituerade), sina smarta, avväpnande repliker och intressanta satsningar – är ju precis densamma.

När den amerikanska journalisten Sarah Smarsh tar sig an Parton är det på ett djupt personligt sätt. Hon skildrar hennes karriär, med beundran men utan att bli alldeles okritisk, och hon skildrar de kvinnor för vilka Parton länge framstått som en förebild, eller kanske snarare: som någon som ser dem och som skriver om deras tillvaro. Det handlar om kvinnor som Smarshs egen mamma och mormor, om fattiga, mestadels vita amerikanska kvinnor med hårda, dåligt betalda jobb och inte sällan stormiga relationer.

Smarshs bok inleds med dedikationen ”Till mormor Betty”, och jag måste säga att den här kvinnan är en lika stor behållning i min läsning som titelpersonen. Betty är jämngammal med Parton, och kan verkligen sägas tillhöra ”kvinnorna som levde hennes låtar”. Att sjunga med, skratta och gråta till Partons låtar i bilen tillsammans med Betty eller med sin mamma hör till Smarshs återkommande barndomsminnen. Man pratade inte alltid om livets alla svårigheter och smärtor, men man lyssnade till Dolly Parton tillsammans och bara visste.

Betty var 34 år när hon fick veta att hon skulle bli mormor. När hon var 32 hade hon skiljt sig från inte mindre än sex män:

Den första sköt henne. Den andra kidnappade hennes son. Den tredje krossade hennes käke. Den fjärde var en kortvarig affärsuppgörelse: hon kunde visa för domstolarna att hon hade en make, vilket en advokat hade insisterat på när hon försökte få tillbaka sin son, och han, som invandrat från Mexico, kunde få amerikanskt visum. Den femte visade sig vara irreparabelt känslomässigt märkt av sin tjänstgöring i Vietnam. Den sjätte klagade ständigt på Betty och min mamma, som vid det laget var tonåring.

Så Betty stack, gång på gång. Hon kände inte till feministisk teori eller begreppet patriarkat, konstaterar Smarsh: ”Hon visste bara att hon inte tänkte låta någon man, stad eller chef behandla henne eller hennes barn illa.” Och om läsaren vill invända att Betty kanske var en rastlös person, kanske till och med drogs till trubbel och elände, ja, då konstaterar Smarsh bara torrt att ”då underskattar man hur mycket elände en fattig kvinna på 60-talet kunde drabbas av”.

Kanske passar inte den här personliga, lite spretiga berättelsen om en ikon och hennes lyssnare alla. Jag har läst recensenter med invändningar mot spretighet och mot att kanske inte vartenda skrivet ord om Parton tagits i beaktande, men jag kan inte riktigt se den poängen. Det här är ju ingen forskningsöversikt eller akademisk avhandling. Det är en personlig essä om klass, samhörighet och om en sorts feminism som, på gott och ont, sällan ikläder sig ordet feminism, men som handlar om längtan efter och kravet på att få behandlas som en människa. Och om styrkan i att få höra och se det egna livet skildrat i musik, på scen och film.

Similar Posts:

• Så mycket mer än bara bröst
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Att förändra eller förändras
• Skål för jämställdheten!
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”

När jag fyllde år i fjol fick jag, av en god vän, ett par strumpor som pryddes av Kahlos ansikte och en annan kompis köpte mig en tavla bestående av brädbitar där också Fridas face var tryckt. Ibland blir jag rädd för att hennes namn ska bli urvattnat och tappa sin lyskraft. Men samtidigt är det fint att hennes konst bärs vidare. De senaste åren har det dykt upp många fina konstböcker för barn och flera av dem handlar om Frida Kahlo. 2019 kom Frida Kahlo och alla hennes djur av Monica Brown. Den fokuserar på hennes kärlek till djur och hur hon gillade att måla självporträtt av sig själv tillsammans med sina djur.

Nu har det kommit en till bok om konstnären för små barn. Den ingår i en serie där vi får lära känna konstnären bakom mästerverken. Här berättas historien om Frida Kahlos liv med hjälp av hennes målningar. Här får vi träffa henne som vuxen även om det kommer återblickar till hennes barndom. Så här börjar det:

Magdalena Carmen Frieda Kahlo y Calderón, eller Frida Kahlo som hon kallades, var konstnär och bodde i det soliga Mexiko. Till skillnad från de flesta andra kända konstnärer gick Frida aldrig på konstskola. Hon lärde sig själv. På den tiden ansågs bara män kunna bli >>riktiga konstnärer<

Den här berättelsen ligger verkligen i tiden och lyfter Frida Kahlo som en stark kvinna som står upp för sin rätt och dessutom tar plats som kvinnlig konstnär i en värld som styrdes av män. Här får också många olika känslolägen ta plats. Det berättas att Frida kunde känna sig överlycklig och att det påverkade hennes målningar. Men det skrivs också att hon kunde känna sig nere och att hon då fyllde sina skapelser med dystra färger. Och att hon emellanåt fylldes av bägge dessa känslor och då målade i alla möjliga färger. Jag tycker att det är så fint att författaren lyfter både känslor och feminism. Det är viktigt att våra unga får veta hur ojämlikt det var för bara hundra år sedan. Samt att de kan styrkas i olika känslolägen och att det är okej att känna som en gör.

Frida gillade att måla flera olika klädesplagg eller versioner av sig själv i en och samma tavla. Det var för att hon ville visa att det går att känna sig som många olika personer, och att de alla ryms inuti en och samma kropp.

Jag är väldigt känslig vad gäller illustrationer i bilderböcker. Lägg då till att det här är den ikoniska konstnären Frida Kahlos liv som ska skildras. Men jag tycker att illustrationerna fungerar utmärkt. De är naivistiska och uttrycksfulla. Det jobbas med blickar, förstulna leenden och gester på ett väldigt fint sätt. Det finns en skevhet som gör bilderna levande. Att bilderna även innehåller insprängda tavlor av Kahlo förstärker berättelsen. Boken slutar med en presentation och förklaring av mästerverken som de insprängda tavlorna visar. Det är undervisande på bästa vis och inget en behöver läsa allt av varje gång. Men det är ett bra material att fördjupa sig i eller söka förklaringar om en vill.

Similar Posts:

• Historien berättas av bilderna
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Tiden då form och färg förnyades
• En feministisk konsthistoria
• Ångest och politisk kamp

Men det börjar alltså … rätt platt? Där finns en lekfullhet med språket som låter meningarna ta oväntade vändningar, men det lockar varken till skratt – det är inte den sortens lekfullhet, tvärtom är det på allvar – och inte blir det heller särskilt djupt. Mer som om ansatsen är att svåra, krumeluriga formuleringar i sig ska skapa något slags djup.

Det blir bättre när texten kommer in på klädesplaggen, med: ”Hur kan två platta stycken sammanfogade på fyra ställen rymma en vuxen kvinnas torso, som inte alls är platt, och vars armar ofta är i rörelse?” och Wikipedia-citat om att ”varje plagg innehåller timmar av en konfektionsarbetare liv.” Då börjar det kännas intressant, texten börjar äntligen ta form för mig.

I ”Inte skriva” blir stilen sedan närmast UKONsk och här kommer också en tydligare humor fram med ”När jag inte skriver skriver jag inte en roman som heter 1994” och ”Jag skriver inte en skandalös självbiografi. Jag skriver inte en patetisk självbiografi. Jag skriver inte en självbiografi om poesi eller kärlek.”

Men är det meningen att det ska stå ”som loppan fogar sig fogar sig vi och plockar upp den sorgen” och inte ”som loppan fogar sig fogar vi oss och plockar upp den”? Är det ytterligare en (medveten) tänjning av språket – eller är det helt enkelt den svengelska som det känns som? Och i ”det de säger är en scen är det egentliga stormande allting av människans allihop”, är det då korrekturen som har missat ett ord nånstans eller är just en haltande meningsbyggnad avsiktlig? Just på detta enda ställe?

Sådana här små detaljer ställer sig i vägen och gör att det känns som att jag inte riktigt når fram till texten, eller snarare till rösten i texten. Mest av allt just nu vill jag läsa originalet och se om jag får fatt i den där rösten, en röst som ibland säger fantastiska saker som att ”Vid den tiden ville jag vara behaglig som ett ord i en ordbok.”

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Omtag om det komplexa och svåra
• Dålig täckning
• En sjöstjärna som drar i olika riktningar
• En skrivande kamp

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Men hur intressanta essäerna är varierar ganska betydligt. De allra flesta har ett mycket stort självbiografiskt inslag – allra tydligast blir det exempelvis i essän om dokusåpor som handlar om hur författaren själv blev rekryterad till och deltog i en dokusåpa i början av 2000-talet. Kanske intressant för dokusåpa-fantaster som vill grotta ned sig lite i hur det då kunde se ut bakom kulisserna och hur det påverkade deltagarna, men inte särskilt spännande om man inte är jätteintresserad av det fenomenet. Essäerna om bröllopsbestyr eller om författarens brytning med evangelisk kristendom känns inte heller de särskilt engagerande. Att en viktig poäng i essäen om bröllop därtill förefaller vara att Tolentino själv är likgiltig inför institutionen, till skillnad från många av sina vänner, gör den bara än mer av en ”jaha”-upplevelse.

Flera av essäerna känns också förvånansvärt ofokuserade. Den inledande essäen om ”Jaget på Internet” hattar exempelvis hit och dit, och skrapar på ytan vad gäller en lång rad problem som på något sätt är förknippade med Internet – allt ifrån sexistiska och misogyna kulturer i olika nätforum, till affärslogiken bakom olika sociala medier. Viktiga problem att uppmärksamma, förvisso, men reflektionerna känns generellt inte särskilt överraskande, och essäen avslutas tämligen hastigt och lustigt; istället för att exempelvis reflektera över möjliga lösningar eller vägar bort från det ”självbedrägeri” som hon alltså menar råder på Internet så slutar Tolentino med twisten att hon själv valt att skaffa en app-blockerare. Samma anti-klimax, där essäerna avslutas utan att Tolentino egentligen når någon vidare slutsats, förekommer i flera av essäerna. Kanske är det här en stilistisk poäng: författaren skriver i alla fall i bokens inledning om att hon har lärt sig ”att sluta försöka nå en slutsats”. Oavsett om det är ett medvetet val eller ej, så förefaller det mig dock mest frustrerande.

Essän ”Berättelsen om en generation genom sju bluffar” blandar, enligt min mening, å sin sida ihop äpplen och päron. Ett par av de ”bluffar” hon skriver handlar om rena bedrägerier, som exempelvis folk som utger sig för att ha gjort en ny uppfinning, som i själva verket aldrig fungerat, eller att sälja biljetter till evenemang som aldrig arrangeras. Men Facebook och Amazon är två av dessa andra ”bluffar”: Facebook för deras affärsidé att tjäna pengar på annonser som visas för alla användare (vari ”bluffen” består är oklart; är det inte uppenbart för alla som använder plattformen att de bombarderas med annonser?); Amazon för att de tjänar pengar på att exploatera arbetare (helt sant i och för sig, men vari ”bluffen” består är även här oklart).

Den bästa essäen är därför den som handlar om våldtäkter och sexistiska kulturer i studentföreningar vid amerikanska elituniversitet. Även om den här essäen – liksom alla de andra i samlingen – är oerhört amerikansk i de fall som diskuteras i detalj, så finns utan tvekan liknande problem på många håll i världen. ”Självbedrägeriet” som knyter an till bokens tema är i det här fallet en artikel om en våldtäkt på ett universitet, som ursprungligen publicerades i tidskriften Rolling Stone, men som senare drogs tillbaka då det intervjuade offrets historia inte visade sig hålla för kritisk granskning på alla punkter. Detta användes i sin tur som en ursäkt för universitetet ifråga för att inte agera särskilt mycket i frågan. I den här essäen lyckas Tolentino kombinera sina egna personliga erfarenheter med andras på ett mer lyckat vis, ur ett feministiskt perspektiv, samtidigt som essäen är mer fokuserad på en röd tråd än många andra i samlingen.

Över lag kan dock ämnena som behandlas i flera av de här essäerna kanske vara kontroversiella och därmed engagera läsare i ett kristet land som USA. Om det verkligen är motiverat att översätta en bok som i så hög grad rör sig enbart i en amerikansk kontext kan man dock fundera över. Det finns säkert även här en del som kan uppröras exempelvis över författarens liknelser mellan religion och narkotika, eller tvärtom till exempel få aha-upplevelser av hennes reflektioner kring Internet. För min del känns dock författarens reflektioner på flera av dessa teman vara lite för uddlösa och självklara för att vara särskilt givande.

Similar Posts:

• Imperiet ur andra perspektiv
• En filosofi för 1800-talet
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Svårsynade bluffar
• Men vad ANVÄNDS de till?