En tonårskille kliver in i en hiss på sjunde våningen. Sextio sekunder senare stannar hissen på markplan, och det är dags att kliva av. Egentligen är det vad som händer mellan första sidan och sista i Jason Reynolds roman Long way down. Samtidigt händer såklart en hel del. För varje våning kliver det på någon […][...]

När jag läser de första kapitlen i Grim tänker jag inte på något särskilt. Jag följer med, lite avvaktande. Det är en bok för unga vuxna, och jag tillhör inte längre den kategorin. Det visar sig snart att det inte spelar någon som helst roll. Berättelsen har slagit klorna i mig. Jag är fast. Kasper […][...]

Jag blir provocerad varje gång jag hör frasen ”bara vänner”, som i: ”inte ett romantiskt par, bara vänner”. För det nonchalerar värdet av, och styrkan i, en nära vänskap. Som barn av min generation tänker jag på det där avsnittet i Grey’s Anatomy när den benhårda karriärskvinnan Cristina behöver ange en anhörig som nödkontakt när […][...]

Den sista gåvan, av årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah, börjar med att en man rasar ihop innanför ytterdörren, precis hemkommen från jobbet. Mannen heter Abbas, och fast han fått sin första stroke en kall februaridag i den brittiska stad där han levt en stor del av sitt liv och där han uppfostrat sina vuxna barn, så […][...]

Man kan ana att Elis pappa kanske tycker att Elis borde leka mer med andra barn. Som andra barn. I vår trädgård har pappa byggt en trädkoja. ”Där kan du och dina kompisar leka rövare”, säger pappa. Han har byggt en lådbil också, som jag kan racea med. Men det bästa jag vet är att […][...]

En person städar det inre i en jättelik industriugn. Han arbetar med ett handhållet, mekaniserat brytjärn som får varenda fiber i kroppen att vibrera. Dammet letar sig in överallt, skyddskläderna till trots. Den krävande arbetsmiljön skulle knäcka vem som helst, men berättaren är extatisk. Genom masker och vita plastiska overallvävnader. Ja. In i ögonen. I […][...]

Jag tycker om att läsa romaner som utspelar sig på platser jag besöker eller vistas på. På så vis tror jag mig förstå lite mera av historien kring en stad eller bygd när jag kan läsa om hur människor levt där. Uleåborg i finska Österbotten vid Bottniska viken grundades redan 1605 av kung Karl IX. […][...]

Thomas lever ett rätt trist singelliv i Paris. Han är alltid den som är ensam och detta till och med när han lämnar sitt jobb på konserthuset. Han är nämligen pianisten. Alla andra bär sina instrument med sig när de går i från jobbet men inte Thomas. Hans piano står kvar och han lämnar tomhänt. […][...]

Blodbilder är Charlotte Qvandts senaste diktsamling, som kom ut under hösten 2020. Den inleds med ett citat från Jenny Tunedals Mitt krig, sviter (2018): ”Vet du om att du kommer dö”. Det sätter stämningen. Slår an en ton som sedan finns med på varje sida. Liv och död. Kropp och förfall. Våld och skador. Dikterna sträcker […][...]

Det är något som skaver i Hans Gunnarssons noveller, som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Jag upplever att han skildrar rätt trötta och bitvis bittra människor någonstans mitt i livet, på en plats eller i en livssituation där de alls inte trivs. Och det kan ju låta som jag vill slå […][...]