I centrum står Lo Björn, journalist, som återvänt till Glommersträsk. Det är en återkomst som inte handlar om att hitta tillbaka, utan om att konfrontera en plats som både är djupt bekant och märkligt främmande. Modern finns kvar i hennes liv, men på avstånd. Relationen mellan dem är lika frostig som landskapet utanför. Det är som om hela bygden håller andan, och Lo rör sig genom den med en blandning av yrkesmässig iakttagelse och personlig desorientering.

Det är här romanens handling tar fart. Glommersträsk är splittrat av en infekterad konflikt kring Vithatten. Ska berget bli hem åt en gigantisk turistälg – Stoorn – eller åt vindkraftverk som lovar framtidstro? När ett sprängdåd plötsligt skakar bygden och lämnar en person död kastas Lo in i en virvel av misstankar, tystnad och lokala lojaliteter. Samtidigt väcks minnet av en ung kvinna som försvann flera år tidigare, och en detalj i ett gammalt reportage av Lo får en mamma att tro att det kan vara det första livstecknet på sju år. De två spåren, sprängningen och försvinnandet, börjar långsamt flätas samman och Lo blir både den som undersöker och den som dras allt djupare in i det hon försöker förstå.

Samtidigt dras Lo allt djupare in i skogen runt Glommersträsk. Det är inte en skog som bara är skog. Den bär på något, en sorts uråldrig närvaro som romanen aldrig förklarar men som hela tiden känns. Lo försöker förstå vad som händer omkring henne, men varje försök att skapa ordning glider undan. Det är som om hennes kropp vet mer än hon gör, och som om platsen vill något av henne.

Det är i den här växelverkan mellan det konkreta och det gåtfulla som Hornsplitter hittar sin form. Handlingen är tydlig nog för att bära läsaren framåt. En återkomst, en sprängning, en bygd i upplösning, en gammal försvinnandehistoria som vägrar släppa taget. Men den är också tillräckligt öppen för att låta det mytiska sippra in utan att det blir ett genrebrott. Jag tycker om hur Johansson låter Lo fortsätta vara journalist även när hennes verktyg inte längre fungerar. Hon fortsätter registrera, fortsätter försöka förstå, men tvingas samtidigt acceptera att vissa saker inte låter sig förklaras.

Språket är tätt men inte tungt. Johansson skriver med en precision som gör att varje mening känns avvägd utan att bli tillrättalagd. Det finns en råhet här, en vilja att låta det obekväma få ta plats. Samtidigt finns en poetisk ton som gör att även de mest kroppsliga scenerna får en skör skönhet. Jag uppskattar särskilt hur romanen låter det fysiska och det mytiska glida in i varandra utan att förklara varför.

Det är inte upplösningen i sig som är det viktiga, utan vad den gör med Los relation till sig själv och till modern, den människa som fortfarande finns i utkanten av hennes liv. Vad händer när platsen inte längre är neutral mark. När arvet, både det biologiska och det emotionella, börjar kräva sin del.

Det är i de frågorna Hornsplitter hittar sin tyngd. Johansson skriver fram en värld där det mänskliga och det mer än mänskliga inte är motsatser, utan två sidor av samma rörelse. Och hon gör det med en säkerhet som är ovanlig i en debut.

Det är en roman som inte ropar, men som stannar kvar. Som en dov ton i bröstet. Som en känsla av att något just har förändrats, utan att jag riktigt kan säga vad.

Similar Posts:

• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Isande skärgårdsnoir
• Livslögner och livsöden

Victor Johansson, frilansande journalist för bland annat Svenska Dagbladet och Financial Times debuterar med Panorama: en klassisk roadtrip-berättelse som tar läsaren och de två huvudkaraktärerna genom brända amerikanska landskap, sunkiga barer och drabbande insikter om livet.

Det är en klassisk berättelse och Johansson skriver sig rakt in i de lika klassiska klichéerna – en vuxen människas avslagenhet inför världen dunstar i takt med att resan fortgår och det livfulla barnet smittar av sig i sin lika lättfulla som sobra syn på världen. Det finns en hel del som skorrar i berättelsen: hur jaget, som ska vara så kall och obrydd inför världen och människan, plötsligt – och ofta – faller i gråt, redan i början, eller att barnet, Alana, det i princip första hon gör föreslår för en vilt främmande människa att de ska göra en roadtrip (i kursiv, precis som flera andra engelska uttryck – i början av boken, men inte senare). Språket kan antingen ses som att det går i linje med den amerikanska skildringen, snyggt i så fall, eller som att det omedvetet hamnat mellan två världar; här finns nämligen flera och återkommande uttryck som låter väldigt översatta: det är ”hyggliga killar” och ”snälla flickor”, en kompis utbryter att jaget ”måste höra på detta”.

Detaljer, kan tyckas, men de skvallrar om ett genomgående drag i boken – man får känslan av att texten så gärna vill förmedla just den här känslan; Baba O’Riley när man kör in i världens huvudstad, barnet som dansar à la Little Miss Sunshine på ett slitet hotellrum – något man kan landa i utan att uppfinna känslan själv, den finns redan där, serverad.

Det fina är att det funkar, till viss del i alla fall; kisar man lite i läsningen dras man faktiskt med i känslorna. Kanske finns det alltid en storslagenhet i hur barn får vuxna att ändra syn på sig själva och världen, kanske är de här bilderna klichéer av en anledning. Men det hade varit spännande att se Johansson våga bryta mot dem – och nyansera dem. En del av problematiken med de serverade känslorna ligger i att boken helt enkelt är för kort och går för snabbt; allt hamnar för nära ytan och i för snabba slutsatser. Johansson hade gott kunnat lita på att läsaren skulle följt med också på en längre roadtrip.

Similar Posts:

• Drömskt och glasklart
• Jimmy Corrigan och den smarte serietecknaren
• Inte så spännande spänningsroman
• The Great american novel?
• Surrealistisk sagovärld

Ögon är bra att ha två av. Öron är bra att ha två av.
Men kräkmaskiner? No fänk jo.

Shirin har alltid velat ha ett småsyskon. Hon har längtat, tjatat och väntat. Sedan fick hon två! Tvillingbrorsor. De skriker, röjer, dreglar och tar fokus. Shirin får svårt att göra det hon älskar mest, nämligen att spana på filmklipp på parkourtrick. Helst misslyckade trick där det är irriterande och väldigt, väldigt jobbigt. Dessutom är hennes föräldrar helt utlakade och somnar när de nattar småbrorsorna så Shirin får ingen godnattsaga. Så irritationen förbyts till ledsenhet som blir till ilska. Terrortvillingarna måste bort, och plötsligt vet hon hur.

På förskolan har de pratat om återvinning, och det är det som är lösningen. Dessutom känner Shirin faktiskt två sopgubbar. De är till och med hennes vänner. Inte bästisar men i alla fall kompisar sedan de räddade hennes Ninis från att bli till kaninpannkaka när den lekt kurragömma i soppåsen. Hassan och Bosse ska få äran att hjälpa Shirin att återvinna bebisarna bestämmer hon.

Bebisåtervinningen är en dråplig berättelse där skrattet bubblar både i text och bild. Samtidigt finns där en underton av allvar. Att få småsyskon är att inte stå i centrum längre. Det är att få lära sig att dela med sig av utrymme, leksaker, tid och föräldrar. Bland annat. Att behöva anpassa sig, bli besviken och avbruten. Svinjobbigt, men det drabbar alla storasyskon. Själv är jag storasyster till fem stycken.

Berättelsen innehåller ganska mycket text, men den flyter på bra och är åt det talspråkiga hållet.

Nästa morgon är det dags. Vagnen är
lite jobbig att få ut, men det går till slut.
Tvilllingarna jollrar i den kyliga morgonluften.
Det knottrar sig på Shirins armar.
Nu är det bara att vänta.

Att Shirins föräldrar består av pappa Johan och pappa David läggs det inget fokus på, och det har ju faktiskt ingenting med terrortvillingarna att göra. Det bidrar istället till att normalisera att två killar kan ha barn tillsammans. Utan att de delar föräldraskapet med någon annan.

Illustrationerna är humoristiska och fulla av detaljer att prata om ifall andan faller på. Det jobbas med karaktärernas miner, hållningar och gester vilket samspelar fint med bildtexten. Färgerna är milda för ögat och jag tilltalas av att det är lite skevt och stökigt. Såsom det ofta är i det verkliga livet.

Det här är en fin debut som tar upp ett tema som de flesta med småsyskon kan känna igen sig i. Jag läst boken för barn flera gånger. De uppskattar den minst lika mycket som jag.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Omvälvande om att motvilligt bli storasyster
• Lång väg till familjelycka
• Bebisar och slumpen

Ebba Bandh är ny som författare men ”har över ett decenniums erfarenhet av litteratur och skrivande”, läser jag på bokens omslag. Då kan man ju tycka att hon borde haft lite mer känsla för tempo i sin egen berättelse, för allt går mördande långsamt. Ända till slutet, då går det så fort att logiken åker i diket.

Vad handlar då denna debutroman om förutom tonåringars sexliv? Boken har två tidslinjer, 2004-2005 och 1998-1999, samt elva sidor som utspelas under 2024. I delen på 2000-talet får vi följa Lydia från Linköping under hennes skolår på en high school någonstans bland majsfält och swimmingpooler i det amerikanska bibelbältet. I de avsnitt som i huvudsak utspelas innan sekelskiftet får vi lära känna den präktiga och religiösa Bonnie som efter en dramatisk separation börjar ana att livet har en hel del kvar att erbjuda, både för henne själv och hennes unga dotter.

Lydias del känns som en alldeles för lång dagbok, där allt ska med. Om det driver berättelsen framåt eller ej, verkar inte spela någon roll. Det är så kallade vänner som visar sig vara mobbare, det sprids rykten som inte har det minsta korn av sanning och det hånglas och knullas betydligt mer än vad jag hade förväntat mig i sammanhanget. Att det diskuteras religion och att Lydia som en frispråkig svensk tonåring inte är van vid kristen fundamentalism och inte är bekväm med att familjen verkar vilja frälsa henne, det stämde bättre med det jag hade föreställt mig, men känns ändå inte tänkt till slut.

Bonnie å andra sidan försöker handskas med livet efter att hennes man brådstörtat lämnat både henne och dottern. Bonnie är mån om att göra rätt och passa in. Hon jobbar inom hemtjänsten, tar hand om sin krävande mamma och försöker vara en god församlingsmedlem samtidigt som dottern börjar tonårsrevoltera. Att hon blir betuttad i den snygge byggarbetaren Ronald och faller som en fura när han börjar uppvakta henne, det är lätt att förstå.

Om du inte har läst boken men vill göra det, är det bäst att du slutar läsa nu, för jag kommer inte att kunna hålla mig från att spoila.

På det stora hela tyckte jag att romanen innehöll alldeles för många sidospår och jag tror att den hade mått bra av att vara minst två hundra sidor kortare. Då tror jag att Bandh hade blivit tvungen att fundera på vilken berättelse det är hon egentligen vill berätta. Nu rör hon lite i alla möjliga grytor och jag fattar inte riktigt vilken maträtt det ska bli.

De där kompisarna Lydia har i början till exempel, de som överger henne när hon försöker snappa åt sig skolans guldgosse Dan, beskrivs i början väldigt detaljerat för att sedan bara försvinna ut ur handlingen. Jo, jag förstår vad både de och Dan fyller för funktion i romanen, men det går alldeles för långsamt samtidigt som det inte känns logiskt. Varför får vi aldrig veta vad Clarissa gjorde hos Buddy? Varför fattar jag inte hur och när det tog slut mellan Joanna och James?

Gästmamman Maggie får jag heller inget grepp om. Är hon supersträng och überreligiös eller skiter hon egentligen i vad Lydia har för sig? Hur är det möjligt att Lydia kan klättra ut genom genom fönstret och gå till fots till trailerparken där hennes pojkvän James bor varenda eviga natt och sedan tillbaka igen utan att Maggie märker något?

Att Bonnie inte i första taget kan smälta att hennes man Chris hade en kärlekshistoria med sig själv som kvinna, det förstår jag. Det är ju knappt att en utomstående begriper hur det är möjligt. Men att han å ena sidan bara försvinner, inte har kontakt med sin dotter och inte går att få tag i när Bonnie vill ha skilsmässa rimmar dåligt med att när nämnda dotter dör, då är han bara ett telefonsamtal bort. Och Bonnies mamma som i början ständigt ringer för att få hjälp med sitt framfall och sina sopor, hur kommer det sig att hon helt plötsligt är borta ut handlingen?

Jag tror inte att man skulle beskriva mig som pryd, men det finns gränser för hur explicita beskrivningar jag behöver av manliga könsorgan (form, färg, lukt och smak) för att förstå om det är en positiv sexuell upplevelse eller om det är ett övergrepp.

Den här romanen lämnade mig med fler frågor än svar.

Similar Posts:

• Ska vi hångla?
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Familj i kras
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap

Så en kväll festar Hannahs och Axels kompisgäng tillsammans, och Hannah och Matilda följer med Axel och hans två polare till Axels lägenhet. Där hamnar Hannah och Axel i ett sovrum och Matilda och de båda andra i ett annat. Matilda har precis blivit lämnad av sin man och blir alldeles för full. Hannah tycker att hon är pinsam, men knappast något offer.

Morgonen efter drar Matilda med sig Hannah från lägenheten innan killarna har vaknat. De samlas hos Jackie, tjejgängets inofficiella ledare, där väninnorna sluter upp kring Matilda och så småningom följer henne till Södersjukhusets våldtäktsmottagning.

Det är bara det att Hannah inte vill köpa att Matilda blivit våldtagen. Hon såg ju henne igår kväll. Hon var full och slampig. Inget offer. Men tjejerna kräver absolut lojalitet, och Hannah vet inte vilken fot hon ska stå på. Visst, tjejkompisarna har känt varandra sen barnsben, men Axel är ju hennes stora chans. Hennes (kanske) pojkvän, hennes möjlighet att höja sig i statuskampen.

Hannah reagerar med en komplicerad ilska på situationen. Hon är uppenbart trött på tjejgänget och sin ställning i det. Trött på sitt, med sina egna mått, misslyckade liv. Alltmer kryper också minnen av andra situationer fram, situationer av sexuell utsatthet och övergrepp som gänget tidigare viftat undan, skrattat bort. Varför är det just nu sånt här måste tas på absolut allvar? När det kan förstöra Hannahs chanser med Axel?

Katarina Muhr har skrivit en skarp, intensiv bladvändare där jag inte tycker om en enda karaktär. Det är fascinerande – att jag kan bry mig så mycket om hur det ska gå när jag inte gillar någon. Jag vill ändå veta hur Hannah ska navigera situationen, hur de andra ska reagera, vad som egentligen hände i det där sovrummet. För man får väl ändå inte skriva om en våldtäkt som bara var en lögn för att få uppmärksamhet, göra sig intressant, skyla över ett pinsamt fylleval?

Jag skulle kunna jämföra karaktärerna i den här romanen med litteraturhistoriskt välkända osympatiska och opålitliga berättare, som Pär Lagerkvists ”dvärgen”, men jag gissar att det vore stötande för någon som läser dem mer som folk är mest? De är kanske båda två, åtminstone ur ett stockholmskt övre medelklassperspektiv?

Hannah och hennes krets bryr sig om konsumtion och status – rätt partner, rätt familj, rätt åsikter, rätt prylar, rätt hus i rätt stadsdelar. De rynkar på näsan åt alla som är inflyttade till Stockholm eller över huvud taget inte bor och rör sig i samma slutna kretsar som de själva. De uppfattar sig själva som skapelsens krona, som medvetna människor, men är minst lika inskränkta som de mest självcentrerade småstadsbor jag någonsin stött på.

Samtidigt ser vi förstås väninnorna genom Hannahs blick, och Hannah verkar egentligen inte gilla dem alls. Både det i sig, och hur mycket hon ändå delar deras värderingar, gör inte heller Hannah till någon särskilt sympatisk person. Hennes skepsis till Matildas berättelse, hennes insisterande på den sanning som skulle passa henne bättre är läskig. Väninnornas krav på kvinnlig lojalitet likaså.

Det gör det här till en roman man behöver prata om, fantastisk för en bokcirkel eller liknande. Vad är det som gör att vi så gärna vill höra till ett socialt sammanhang, även när vi vantrivs i det? Hur hanterar vi snabba skiften i värderingar, som vad som betraktats som sexuella övergrepp bara under vår egen livstid?

Det här måste vara en av vårens mest intressanta debuter.

Similar Posts:

• Det som inte kan göras ogjort
• Mellanmjölk
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Något att läsa om man väntar på någon på en flygplats
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”

Det börjar på lördag kväll i festyra. Att bli full och gå runt på stans fyra ställen. Sebbe känner sig både ensam och i centrums mitt. Runt honom stimmar grabbiga kompisar. Själv gastar han ”Jungman Jansson”, känner till gamla rocklåtar och är sportfåne.

Helst av allt skulle han vilja bli kär, träffa någon. Det slutar ändå på en parkbänk i kylan och väckning på morgonkröken. Hem med sista bussen och krypa under täcket. Nästa dag, söndag, släpa sig upp, betvinga baksmällan som tjuter i öronen och hjälpa pappa med veden, kapen och motorsågen.

Varje dag i sista skolveckan får ett eget kapitel. Sebbe snurrar ihop de sista kurserna för att få sina vitsord. Läraroriginal uttalar luriga livsvisdomar. Mera fest och fylla och till och med bärsärkagång. Inte meningen, men ibland händer saker. Gympass, långa cykelturer längs Selångerån och mera vedarbete. Förväntningar växer inför sista dagen …

Händelserna återges ur jag-perspektiv som bryts av dialoger. På så vis kommer läsaren nära Sebbe. Han iakttar och är språkligt begåvad med galanteri och självironi. Många fyndiga beskrivningar. Det går upp och ner för trappor, gator och dansgolv och natten är ung tills den vänder över i dimsyn. Sällan har festandets och fyllans olika smaker, stadier och efterverkningar skildrats så väl. Både kroppsligt och mentalt. Alla olika kroppar på gympasset. Eller känslan att traska hemåt tidigt en junimorgon i friska luften i sällskap av ”talgoxarna, gråsparvarna och blåmesarna” när det gör ont i bröstet av all skönhet. Ibland får till och med formen på texten illustrera tiden som går eller stagade steg på gatans stenar.

I boken finns många referenser till låttexter och annat. Som läsare får man känna igen till exempel: ”När man är ung kommer man undan med att le”, ”Vardagskväll i träningskojan” eller att läsa hur Saras hud har färg av ”mandel, honung och getters mjölk.”

Familjen är viktig även om Sebbe tycker det är svårt att prata med pappan. Han har aldrig flyttat hemifrån, vilket däremot mamman har gjort och till ett nytt förhållande. Farmor bor på övervåningen, bjuder på fika med ”Skogaholmslimpa” mitt i vedarbetet. Nu bildar de tre ett team som arbetar för att få huset värmt. Sebbe ser det som viktigt, en tradition från farfars tid. Här har vi en författare som kan beskriva alla arbetsmoment; vi får en liten handbok i vedhantering inne i själva romanen.

Samtidigt kan Sebbe kan känna en vanmakt inför det som varit ”som vanligt”. Nya tider kommer. Inom sig nöts han av stora frågor. Vad väntar efter tolv år i skolan?

Men plötsligt hör Sebbe sig redogöra ”by the way” för en vilsen kompis, en tjej, om meningen med allt. Att leva sitt liv. Efter utspring och festyra med familj och vänner ser Sebbe klarare på livet. I alla fall kan han uttala funderingar i ord.

En alldeles charmig roman. En bok att läsas i gymnasiet. Den borde ingå i Trägårdhs svenska kulturkanon. Och för mig, gymnasielärare i Finland, är det både igenkänning och insikter. I Finland skrivs rigorösa nationella studentprov. Svensk gymnasieskola fungerar annorlunda. Men Sebbe har medbröder och -systrar över landsgränser. Inte lätt någongång någonstans att vara nitton och att ta studenten. Men det ordnar sig!

Similar Posts:

• Måsar och människor
• Sorgen efter en katt
• Sista veckan med gänget
• Livets vägar
• Komprimerade noveller

Den gemensamma nämnaren är det absurda och det surrealistiska i en samtida och vardaglig kontext. Det totalt orealistiska och främmande begränsas till enstaka företeelser men många av dem är så absurda att man häpnar. Samtidigt framstår de som normala för alla inblandade; även de som borde förvånas över något accepterar sakernas tillstånd.

Här odlas pärlor i igentejpade munnar och liv framlevs bakom väggar, under marken och i en resväska. Här bedrivs familjeföretag inom olika branscher och avancerade generationsväxlingar planeras minutiöst.

Många av novellerna handlar till stor del om kroppar, kroppsfunktioner och kroppsutsöndringar och detaljerna når ibland äckelnivå, beroende på hur känslig man är.

Illa berörd på ett annat plan kan man bli av en del av relationerna mellan personerna och hur de behandlar varandra och andra – och sig själva, som titelnovellens brådmogna förskolebarn som tar till saxen för att på åtminstone ett plan stanna i barndomen, eller den första novellens kvinna som tar ickeätandet till en ny nivå.

Jag förfäras av skeenden och förundras över fantasin hos den som skapat dem, liksom över att det är en debut jag läser.

Språket är mestadels sakligt och ganska lakoniskt men också mycket målande och jag ser allt framför mig, även det jag knappt kunnat föreställa mig – och det jag nog helst skulle slippa se.

Några gånger känns det som om ofrivilliga märkligheter smugit sig in men det är inte lätt att veta i detta precisa, förbluffande och mångfacetterade kuriosakabinett som det kan vara svårt att sluta tänka på.

Similar Posts:

• Stilig satir
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Uppbrott och våndor
• En pervers gammal iller
• Om att leva på lånad tid

I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

Romanens huvudperson heter Nirmala. Hon ansvarar för hushållssysslorna, där de bor i en by på landsbygden. Hennes mamma dog för en tid sedan och hon har endast 14 år gammal fått sluta skolan. Nirmala hade gärna fortsatt, men hennes pappa har det sista ordet enligt traditionen. Samtidigt är hon förbryllad över en ny situation. Pappan har nämligen bestämt att hon ska sova i uthuset de dagar hon menstruerar. Att natten är kylig har ingen betydelse.

I bakgrunden anas att den avlägsna byns levnadsförhållanden står inför förändringar. Det är modern tid men en tid före de sociala mediernas omvälvning. Byn har nyligen elektrifierats och enstaka tv-apparater har dykt upp. I nyheterna som sänds rapporteras om en statskupp i presidentpalatset. Människorna viskar om rebeller men det är inte de som ligger bakom huvudstadens händelser.

Att förklara varför patriarkala strukturer förekommer är inte den här bokens syfte, även om det snuddas vid att bildning och kunskaper är en källa till frigörelse. Människor ägnar sig åt ryktesspridning eller tror sig veta vad som är rätt fastän det handlar om ett upprepande av snedtänkta normer (ofta med resultatet att flickor och kvinnor inte ska ha bestämmanderätt över sina egna liv). Intressant nog tecknas minnet av mamman i ett annat ljus, nästan som att hon är en ekologisk kunskapsförmedlare. Hon tillämpade växelbruk för att inte utarma jorden. Allt som är nedärvt från tidigare generationer behöver inte vara fel, med andra ord.

Jag skulle säga att bokens främsta tema är fokus på personlig utveckling som kan uppstå tillsammans med andra. Man delar erfarenheter och ser möjligheter. Sådan samhörighet tycker jag om att möta i litteraturen, alltså hur man öppnar sig för andra synsätt som knuffar livet i en oväntad riktning. Självklart instämmer jag i ”fuck-men-andan” som genomsyrar skildringen och jag tror också att många män skulle ta exakt dessa ord i sin mun när de kommit så långt i berättelsen.

Andra läsare kan förstås se platsen och kulturen som viktigare teman. En varm atmosfär omger människor som är glada i att förbereda sig inför exempelvis helgdagsfirande. Andra ingredienser är äventyrslust och naturen (vissa scener tar andan ur betraktaren). Allt bidrar till att göra läsningen till en resa i läsfåtöljen.

Sannolikt kommer jag att läsa om Ödets bakvatten dels för att jag gillar att det inte är västerlandet som skildras, dels för att jag vill komma nära den ungdomliga kämpaglöden. Om Nirmala ges en roman till, skulle jag främst intressera mig för hennes liv som vuxen kvinna och hur hon balanserar sin kulturella tillhörighet med nyförvärvade kunskaper i dagens globala värld.

Similar Posts:

• Inbördetskriget i Nepal
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Fåglar, kärlek och gevär
• Samisk fantasy från Skåne
• Guldgruva för nya lärare

Det var med den utgångspunkten jag började läsa bilderboken Verklighet och märklighet. Inledningstexten lyder:

En gång, innan något fanns,
föddes rymden någonstans.
Innan tankar, innan träden,
innan vänner, hav och världen.

Illustrationen av Lilian Brøgger visar silhuetten av ett träd. Fullmånen skymtar där bakom. På en trädgren stoltserar två små sidofigurer som påminner om Sven Nordqvists humoristiska krumelurer.

Vägen leder bort och tankarna far iväg. Funderingar över livets uppkomst i rimmad form och färgstarka bilder med fyrverkerier över hus och djur. T-Rex fyller en hel sida i form av ett skelett som fäller tårar. Den här möjligheten att tänka på ett djur som inte längre finns gör övergången naturlig till det som jag uppfattar är bokens röda tråd. Existensen som sådan.

Författaren tar ett grepp om existensens frågor och han vågar kliva in i det abstrakta. Här är det inte fokus på att lära sig hantera döden och dess praktiska konsekvenser. Alltså, inga tårar, näsdukar, kistor eller begravningar. Sånt har behandlats i andra bilderböcker för barn.

I den här boken får läsaren vistas i oförklarligheten. Berättandet med sina förgreningar saknar liksom handling. I stället formuleras många tankar som hakar i varandra. Verkligheten är något vi sätter ord på men själva existensen är svårare att benämna. Ännu svårare att begripa är månne det som händer efter att vi levt klart.

Ömsint snuddar författaren vid att tankar som snurrar kan vara svåra. Jag skulle nog undvika att läsa den här boken för barn under kvällsnattningen. Dagtid är en annan sak. Då är det lättare att närma sig frågor som inte kan besvaras.

Och är det inte sant som det skrivs här:

Även vuxna saknar karta
när de spelar supersmarta
Tyst som när ett barn ska sova
önskar de att de kan lova
något säkert, sant och visst.
Men tyvärr det finns en brist:
ingen vet egentligen
Hur det hela slutar, men …

Similar Posts:

• Drömsk rymdsaga
• Sött och äckligt, men varför?
• Oändligt berättande i textlös magi
• Magiskt myller
• Precis som förväntat