Upptäckte jag att du fanns vid exakt samma tillfälle som du upptäckte att jag fanns?

Frågar vi.

Sedan gör vi ingenting.

Eller kanske gör vi någonting, vad som helst, och så gör vi om det på låtsas och upplever skillnaden.

Bokens inledande avsnitt kallas för ”KÖREN” och den avslutande delen för ”TRAGEDIN”. Däremellan kommer det som kallas för ”ANTECKNINGAR OM RÖSTEN” som antar essäns form.

Det är dock knappast någon tungläst essä, trots att den bygger på en lång rad fakta och infallsvinklar. UKONs raka språk utan krusiduller banar väg för tillgänglighet och det underlättas ytterligare av att allt är portionerat i lätthanterliga stycken och även om essän sträcker sig över minst sagt mycket så är de smidiga övergångarna långt fler än de abrupta hoppen. Därför är det lätt att kliva in i essän och sedan bara hänga med. Ja, kanske verkar det enklare än det faktiskt är, så att det är lätt att bara läsa på utan att hinna ta till sig alla de originella tankar som hinner lyftas. Alltså, det är en text som tål omläsning.

Först kommer reflektioner kring röstens koppling till talet och språket, därefter betraktelser av poesirösten, den där särskilda rösten som ofta används när poesi ska läsas (och som det går att ha mycket olika åsikter om). UKON återger minnet av sitt första möte med den sortens aktiviteter, all inclusive med pinsamma tystnader och obekvämt skruvande i bänkraderna. Sedan rör sig essän i en rad olika riktningar, utan att i alltför många steg eller alltför länge lämna kopplingen till poesin.

Många poeter hinner nämnas, framför allt Emily Dickinson och hennes säregna förhållande till omvärlden och tveksamhet till att låta sin röst, sina dikter, nå en läsekrets – men där nämns också Ralph Waldo Emerson, Bob Dylan, Gertrude Stein och många fler. Reflektioner kring citat från olika poeter och tänkare varvas med UKONs egna minnen, som dem om hans egen far som blev döv när UKON var mycket ung.

Trots att essän drar iväg i så många riktningar och omfattar så mycket, känns det ändå aldrig rörigt. Olika tankegångar från olika håll ställs mot varandra och utvidgar på så vis varandra. Boken ställer också många intressanta frågor, både direkt och indirekt. Genom att göra det på ett lekfullt sätt blir det aldrig hotfullt, ens när det sätter saker i gungning. Och i slutändan får vi väl helt enkelt fråga oss:

Handlar allt om oss eller är det vi som handlar om allt det andra?

Similar Posts:

• Världens värde på ett bräde
• Om litteraturen, språket, livet
• Tvivlet som funktion
• Keep calm and fortsätt rimma
• En kaka är en kaka är en kaka

De inledande kapitlen i boken Ogjort fångade mig med sin kalla, friska kyla. En nykomling i bygden utför städuppdrag och halkar på den isiga vägen. Hennes möte med den svenska landsbygden skulle nog avskräcka de flesta människor. Det förutsätter förstås att där finns en valmöjlighet i sig. Men Elena, som städerskan heter, har få valmöjligheter. Hon är beroende av de städuppdrag som den anonyma uppdragsgivaren ger henne.

Berättelsen om hennes livssituation ger tankar. En tillsvidareanställd läsare som jag kan inte annat än skatta mig lycklig som föddes här i Norden under en tid när grundskolan och gymnasieskolan gav en bred utbildning och där fortbildningsplatser ingått i visionen om välfärdssamhället.

Elena är städerska med timuppdrag och saknar betyg från de högre skolorna. Det innebär inte att hon saknar erfarenhet. Bland dessa ingår att hon lämnat två barn hemma hos den äldre mamman i ett annat land. Hon har försökt försörja sig och sin familj med spelningar på barer.

Bland personerna hon möter i den västerbottniska vintern finns den burduse och buttre gubben med vildvuxna ögonbryn. Hon ser en man som gör ideliga promenader – kanske bearbetar han något bekymmer. En annan iakttagelse är den höjda handen bakom en gardin i ett av villafönstren. Handen är riktad mot en äkta hälft och Elena förstår att det inte är en kärleksbetygelse. Hos den äldre damen (arga käringen?) där hon städar och lagar mat får hon en frizon och språklektioner!

I de andra avsnitten där Elena inte är i centrum får jag uppleva livet ur de andra människornas perspektiv. Alla befinner sig i ett känslornas skruvstäd. De kommer inte loss. Var och en kunde varit en vers i en lång sång av Bob Dylan eller Bruce Springsteen.

Många gånger blir scenerna levande och igenkännliga. Författaren öser ur ett stort förråd av tidstypiska detaljer och vet hur ovälkomnande det svenska vädret är ibland. I boken finns även ett försvinnande, som jag vill veta om det blir uppklarat.

En berättelse kan födas ur långtråkighet. Så är det knappast här. Snarare är berättelsen född ur en stark känsla, den vill något med läsaren. Fram träder en fråga som angår oss alla: hur beter vi oss mot varandra i våra närmaste relationer?

Det finns romaner med eskapistiska element som får mig att förflytta mig till rum där storbladiga pioner fyller gigantiska vaser. Sedan finns det romaner med grå och vardaglig prosa, något som definitivt inte innebär att läsningen blir enahanda. Vilken tur att vi har författare och romaner med denna variationsrikedom!

Similar Posts:

• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• I krig mot vardagen
• Västgötalagen ser dagens ljus igen
• Kalla brott och osynliga händelser
• Modersrelationen

Nu har du gjort det, du har fått hennes bild av bråket som verkar ha skadat både Akademien och Nobelpriset till synes bortom räddning, och diskussionerna runt Bob Dylans bisarra Nobelpris framstår lite som en storm i ett vattenglas i jämförelse. Att då Danius bok om just detta kommer ut samtidigt känns ur uppmärksamhetssynpunkt vältajmat, men också lite som en antiklimax. Den är tunn (100 halvstorlekssidor med många bilder); förarbetet till priset är ju hemligstämplat till 2066, och boken är skriven innan Akademien imploderade. Vad återstår då att skriva om?

Danius skriver först kort, utan mycket detaljer, om Dylans plats i litteraturen. En kunde tycka att detta borde ha givits mer vikt om nu målet är att försvara hans Nobelpris, men dels verkar inte Danius anse att det är något kontroversiellt i det – en rakryggighet jag uppskattar även om jag inte håller med – och dels har många med betydligt mer tid att ägna åt Dylan skrivit mycket längre böcker om det, som hon hänvisar till. Gott så. Därefter följer en redogörelse för Dylans första Sverigebesök 1966 och de upprörda reaktionerna från svensk press, och så slutligen – halva boken – berättelsen om vad som hände efter att Dylan fått priset, dagarna det tog att komma i kontakt med honom, tumultet i tidningarna om den ”otacksamme” Dylan, och slutligen den privata lilla prisceremonin före Dylans konsert i Stockholm 2017.

Den sista delen är absolut den mest intressanta, även om den också känns i kortaste, ensidigaste laget. Danius skriver om mediernas övertolkningar och felciteringar, om hur Beckett minsann också tog tid på sig att svara, och att det inte var någon stor grej att det tog 12 dagar att få Dylan på tråden (och att han var väldigt ödmjuk och tacksam när hon väl talade med honom). Prisceremonin känns som om den kunde bli en bra enaktspjäs, där den uppklädda Akademien blir samfällt starstruck inför en folkskygg Dylan i hoodie och handgjorda skor, och Danius bara måste tala om för Dylan att Klas Östergren är en ”real cool guy”.

Mycket mer än så är det inte. Det boken gör gör den trots allt väl; Danius drar utan att bli övertydlig en röd tråd från den unge Dylans anammande av Rimbauds motto ”je est un autre” till Dylans Sverigebesök 1966 och den svenska pressens förvirrade reaktion, till hur den samlade svenska medieeliten plötsligt blev experter på vad Dylans tystnad betydde hösten 2016. En mycket privat artist som dansar efter egen pipa och inte riktigt vill förstå varför omvärlden reagerar så starkt på den, och varför han sedan förväntas ta ansvar för deras överreaktioner (som att ge honom Nobelpriset). Och Danius, som ju varit van vid excentriska författare bokstavligen sedan livmodern, tar det hela med jämnmod och komplicerar inte den bilden i onödan. Om sen den röda tråden säger något annat än Danius behov av att hitta en sådan (det gick ju trots allt drygt 50 år emellan de två gångerna Dylans namn var nog för att ge svenska journalister blodstörtning, och väldigt mycket vatten under väldigt många broar som här hoppas över helt) kan diskuteras. Men efter det senaste halvårets rammelbuljong finns det något charmerande enkelt i att även Akademien ibland bara är fans som hänger vid scendörren och hoppas på en glimt, och vackert får anpassa sig till omvärlden när det inte går precis som planerat. Sen drar Dylan vidare, och Danius också.

So I’ll make my stand
And remain as I am
And bid farewell and not give a damn

Similar Posts:

• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Song and dance man
• Mest för fans
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

Ingenting annat lika mellan den svenske fotbollsspelaren och de australiensiska musikerna, men som resvan svensk medelklass blir jag i båda fallen något förstummad. Hur den stora världen, att den inte med egna ögon ses förrän långt upp i tonåren. Och i det sistnämndas exemplet så är det två tonåringar som verkligen drömmer om världen utanför Queensland. Tonåringar som studerar konst, som intresserar sig för europeisk film (McLennan) och amerikansk musik (Forster), får ändå hela sin världsbild från tidningar som med dåtidens postgång ligger månader efter att de publicerades. Och har hela tiden sitt geografiska center i en stad som de båda anser vara inget mer än en provinsiell huvudstad, vilken Forster översätter till USA-termer som Mississippi.

The Go-Betweens är ett band vars varumärke alltid varit starkare än dess skivförsäljning och där den kronlogiska karriären skiljer sig väldigt mycket från jämförbara band. Författaren (Forster) grundade bandet under sent 70-tal med önskan att få sin då tillfällige bekant Grant McLennan som medlem. Efter viss tvekan fick han igenom sin första önskan och där börjar delen som han ser som akt ett. Under en tioårsperiod med start 1979 släpper de sex skivor på fem olika bolag. Alltid med goda recensioner från musikpressen och aktade av musikaliska kollegor i mer framgångsrika band. Men utan någon direkt stabilitet, vare sig geografisk eller kommersiell, och när deras sista akt 1-skiva, 17 Lover Lane, inte får det lyft den ur ett retroperspektiv onekligen borde fått lägger de ner bandet. Namnet dör aldrig, de blir aldrig ovänner men ägnar 90-talet åt sina egna namn. Men återgår dryga tio år senare till det gemensamma namnet, vilket naturligtvis blir akt 2. På 2000-talet ger renommén av namnet även den kommersiella stabilitet som aldrig uppstod tidigare, även om det inte innebär country estates på brittiska landsbygden, framsidor i Vanity Fair eller världsturnéer sponsrade av Pepsi Cola. Och allt slutar den 6 maj när Grant McLennan plötsligt avlider i sängen i sitt kollektiv, timmarna innan de skall ha en fest för de närmaste.

Grant & I har blivit hyllad i musikpressen och det är inte svårt att förstå varför. För Robert Forsters biografi om sin bandkollega Grant McLennan och deras band The Go-Betweens är inte bara ett porträtt av en livslång vänskap eller ens av deras band utan lika mycket en sammanfattning av musikhistorien, om man ser den som en genreresa: Bob Dylan – Velvet Underground – punk – new wave – postpunk – indie. Forster har därtill förmågan att både uttrycka sig såväl litterärt som journalistiskt, men alltid med en ödmjukhet och en näst intill vördnad för musiken. Han är en observatör, en nyfiken musiknörd precis som som de recenserande journalisterna men med skillnaden att han varit i det epicentrum de alltid drömt om att vara i: hämtad till Glasgow 1980 av Orange Juice, tillfrågad att vara förband till R.E.M under Green-turnén och som avslappnade vänner till Nicke Cave och de andra i Bad Seeds. Samtidigt som Forster har exakt samma intresse och förmåga att bedöma musik, musikaliskt som textuellt.

Ändå är grunden till hela boken, till varför den är skriven, inte The Go-Betweens, musiken eller den snåriga väg Forster tagit, utan hans livslånga vänskap med Grant McLennan. Hur han som osäker vill-veta-hur-världen-fungerar ser Grant som någon som vet just det. Grant, som kommer från pengar men placerade i den riktiga australiensiska obygden, faderslös sedan sexårsåldern och skickad till internatskola som elvaåring, är en person som kan tillbringa en hel dag i sängen med en trave filmtidningar (som 17-åring likväl som 50-åring) och vara helt och hållet tillfreds med det. Hur Forster under Go-Betweens akt 1 hela tiden haft den publika bilden som den coole, den som hängt på klubbar och sett ”rätt” ut, medan bilden av Grant istället varit den som lagt sig klockan tio med en god bok. Deras gemensamma resa, som den beskrivs av Forster, punkterar en hel del hål där.

Men någonstans där, i den rakt igenom kärleksfulla beskrivningen av en livslång bekantskap, finns det så många frågetecken. Hur de två, som så nära man kan komma en annan person ändå tolkar varandra genom tolkningar av textfragmenten. Forster blundar inte för det, tvärtom ser han fortfarande Grant som en gåta. En person han skulle göra allt för. Och med ett gensvar, men ändå. Deras långa historia till trots. En person han vill lära känna precis lika mycket som när de gick i samma klass på Brisbane University 1977 när han för tidigt avled i samma stad 2006.

P.S. För den som inte vill läsa hela boken, men ändå på något sätt blir intresserad, så finns en utmärkt intervju på Jan Gradvalls SR-blogg, den timmen är tveklöst en bättre promotion än ovanstående recension. Det allra bäste vore dock om Spotify skulle haft den fulla Go-Betweens-katalogen, men de har tyvärr bara 3 av 9 skivor … Men hey, allt ska kanske inte finnas ett klick bort. Så var det aldrig för Zlatan. Eller för Forster & McLennan. D.S.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mer än bara en trappa till himlen
• Mest för fans
• 70-talets största sötsak
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande

Därför passar Albert Einstein alldeles utmärkt som en av huvudrollsinnehavarna i Marie Hermansons senaste roman. Handlingen i Den stora utställningen utspelar sig 1923 och människor tar till sig information genom sin skolgång, genom att läsa tidningar eller genom vanligt småprat medan de utför sina arbetsuppgifter. Med en svag känsla av farhåga prövar alltfler att ringa till varandra med telefon. På gatorna fortsätter de flesta att ta sig fram till fots medan transporter utförs med häst och vagn. De första automobilerna blandar sig in på gatorna och även en flygfarkost kan dyka upp på himlen när särskilda evenemang anordnas i Sverige.

Göteborg arrangerar världsutställningen 1923 med höga ambitioner. De aktiva affärsidkarna önskar att omvärlden ska betrakta orten som en stad med mondäna invånare. I kulisserna syns lågavlönade, strejkande hamnarbetare som körs över, då arbetsledningen kallar in strejkbrytare. Ett Tyskland där valutan drabbas av hög inflation oroar i bakgrunden. I Berlin vimlar det av soldater som inte vet vad de ska göra i spåren av första världskriget.

Handlingen i romanen utgår från faktiska händelser som går att hitta i tidningsarkiv, årsböcker och facklitteratur. Därtill har Hermanson lagt in några påhittade personer som skapar drivet i berättelsen. Otto är en pojke som får jobba med att lotsa en populär åsna på besöksområdet som riktar sig till barn. Ellen är en flicka från borgerlig miljö som arbetar som volontär för tidningen som ges ut dagligen under utställningsmånaderna. Vi blir lågmält påminda om vad ordet volontär betyder. Hon får nämligen ingen avtalad lön, bortsett från några gånger när tidningschefen ger henne ett kuvert med pengar för välskrivna artiklar. En annan avgörande person i handlingen är 29-årige Nils som är ny inom polisen efter några år i Bohusläns regemente.

Albert är den fjärde huvudfiguren i romanen. Det är ingen mindre än nobelpristagaren Einstein själv. Han ska hålla ett tal i Sverige, annars får han inte ut sina prispengar. (Någon som minns Bob Dylan, som till slut höll sin föreläsning med samma syfte?). Alberts tankar kring familjeliv och lurendrejerier i den akademiska världen väcker associationer till nutiden på ett effektfullt sätt. Macchiarini-skandalen och Refaat el Sayeds falska doktorshatt visar att blindhet är lika aktuellt i modern tid.

Hermanson är en författare, vars penna flyter lätt i miljöbeskrivningarna. De har lagom mycket detaljer och bilder uppkommer snabbt i huvudet. Trivsamheten är likväl förenad med orosklockor – det blir lätt så med facit i hand. Det framåtskridande äventyret har kryddats med hatiska människor som metodiskt ägnar sig åt judeförföljelse. Exempel på ojämlikhet mellan grupper har redan nämnts. Värt att nämna är också detta med alternativa fakta. Ellens faster har en förkärlek för ickevetenskapliga fenomen; kanske en kombination av hennes stockkonservativa världsbild och att hon inte slutat sörja sin bortgångne make.

Sammansättningen av händelser som verkligen har utspelat sig och romanpersoner som är en fantasiprodukt blir en synnerligen trevlig tidsresa. Trots att händelserna utspelar sig i ett samhälle med stora klasskillnader, bärs romanens karaktärer av ett märkbart ljus. Det är en vändning i Hermansons författarskap, som ofta behandlat obestämbara drifter och vistelser i inlåsta miljöer. Jag får nästan en känsla av att Hermanson vill lyfta fram forskningens betydelse. Det sker i en lättsam roman, som på allvar borde tilltala inte bara deckarentusiasterna bland läsarna, utan även läsare som gillar vetenskap och historia.

Similar Posts:

• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Osande dieselpunk i Stockholm
• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Det var bättre förr
• Downton Abbey möter Agatha Christie

Det var 2009 som jag såg Joan Baez på Storan i Göteborg. Hon berättade då bland annat om hur hon blivit ombedd att väcka en slumrande Martin Luther King med sång. Han skulle ju hålla tal. Ögonblicket blev emblematiskt för hennes ännu pågående livsgärning: musiken och kampen.

Låten ”Diamonds & Rust” från 1975 spelades inte på konserten – men jag tror bestämt önskemålet ropades ut av någon som satt närmast scenen. Den är en av hennes största och viktigaste låtar: en intim, intensiv text om ett omtumlande telefonsamtal. Lyssna på den.

En låt som hon däremot sjöng var ”God is God” från 2008. Lyssna på den. Den är en utsaga i enlighet med den kväkerska tanken om att att vi alla bär på det inre ljuset, ett slags gudomlighet som genomsyrar allt och gör vardagen helig, utan att man som individ nödvändigtvis måste bekänna sig till en gudstro. Familjen Baez har bakgrund inom kväkarrörelsen, vars pacifism Joan Baez har burit med sig genom hela livet.

En annan låt som framfördes var ”Forever Young” från 1974, ursprungligen av självaste Bob Dylan. Lyssna på den. Jag undrar om det inte var den hon berättade att hon vid något tillfälle hade tillägnat sina föräldrar. De skulle ha återförenats på äldre dar, efter att fadern friat till modern som den enda kvinna han ville vara gift med.

På aktivismfronten hittar vi Baez sofistikerade pondus än idag. Hon är 75 år och jämte turnerandet är det för närvarande kampen för Standing Rock och motståndet mot Donald Trump som får hennes stöd, liksom hbtq-personers och flyktingars förbättrade villkor. Bland annat framträder hon på välgörenhetskonserter och skriver öppna brev till makthavare. Hon har gått från sin sång till Martin Luther King på tu man hand, till att ha framfört ”We Shall Overcome” i Vita huset under Barack Obamas presidentskap. Så musiken och ordet har varit hennes civiliserade vapen, men det ska läggas till att protestaktioner i olika former och civil olydnad inte har varit henne främmande.

Nu väntar vi på ett erkännande, och vi nöjer oss inte med mindre än pompa och ståt. Joan Baez nominerades i år till Rock and Roll Hall of Fame – det vore kanske en början?

Similar Posts:

• Was that the thunder that I heard?
• Den amerikanska vänstern
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Recept på lyckade moralkakor
• Myten om mannen bakom myten

Du har säkert en åsikt om allt det där och lite till – vi har sannerligen en del på dagensbok.com. Dylan har följt oss genom året här på sajten, och idag, på Nobeldagen 2016 när Bob Dylan kommer eller inte kommer till Stockholm för att ta emot sitt pris, har vi samlat krönikor och recensioner, nytt och gammalt, om en sång- och dansman som är nästan omöjlig att inte på något sätt förhålla sig till.

Mycket nöje!

Krönikor

”Det ligger nånting i att folk hör på”: Dylan och Nobelpriset

Björn reagerar på nyheten att Dylan tilldelats litteraturpriset.

Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi

Ella om att bli ”den andra” i Dylans texter.

A tribute to the No-Show

I väntan på Dylans Nobelföreläsning försöker Lena förstå situationen utifrån hans föregångares ord.

Låt oss bli påminda om Joan Baez

Jens tar tillfället i akt att uppmärksamma en stjärna som hamnat lite i Dylans skugga.

Om Dylan

Mark Polizzotti: Highway 61 Revisited
Rumphugget och brist på doft

”Redan på 60-talet väckte Bob Dylan uppmärksamhet genom sin butterhet. På omslaget av LP-skivan Highway 61 Revisited intar Dylan ett trotsigt ansiktsuttryck som folk reagerade på. Det vanliga var att skivomslag pryddes med leende artister – inte att de glodde med småsur blick…” Läs mer

Ola Holmgren: Stickspår: Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur
Song and dance man

”Nä, så Dylanfanatiker jag är: han ska inte ha Nobelpriset i litteratur och han kommer aldrig att få Nobelpriset i litteratur. Att bettingfirmorna gärna tar pengar på namn som Vanligt Folk Känner IgenTM må vara hänt, men kan vi släppa det här nu? Okej, det kanske är ett lite väl tyket sätt att avfärda det påstådda syftet med den här…” Läs mer

David Dalton: Det är inte mig ni söker
It ain’t me, babe

”Jag vill i allmänhet inte veta särskilt mycket om musiker. Vill kunna gilla musik utan att egentligen behöva förhålla mig till personerna, till hur mycket droger de tog, hur illa de behandlade sina flickvänner, hur mycket konstiga later och sönderslagna hotellrum – som gymnasieestet växte jag upp med killar som hade allt det…” Läs mer

Robert Santelli: Bob Dylan: Klippbok 1956-1966
Dignity never been photographed

”Det är mycket Dylan just nu. För ett par timmar sedan visade SVT andra delen av Martin Scorseses fantastiska dokumentär No Direction Home. För ett par veckor sedan svepte han igenom landet på turné och lämnade i vanlig ordning fansen antingen förtrollade, förvirrade eller förbannade. På skivdiskarna ligger…” Läs mer

Mats Jacobsson: Dylan i 60-talet
Poet i ständig förändring

”Ända sedan Robert Zimmerman som tonåring tog namnet Bob Dylan, spred myter om sig själv och gav sig in i den decennier långa karriär som med rätta kan sägas ha förändrat musikhistorien, har han varit en artist och poet i ständig rörelse. Han har vägrat stanna upp och låta sig begränsas av människors förväntningar…” Läs mer

Larry Sloman: On The Road With Bob Dylan
Was that the thunder that I heard?

”- This is Bob. – Bob who? – The real one. 1974 gav sig Bob Dylan ut på turné för första gången på 8 år. Resultatet var inte helt övertygande; biljetterna sålde, men känslan fanns inte där. När han kom hem började hans äktenskap med Sara falla sönder. ‘Pain sure brings out the best in people’, och inom ett år hade han hittat…” Läs mer

Karsten Jorgensen: Bob Dylan lexikon
“I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

”Det har hänt mig flertalet gånger när jag hyllat 1900-talets betydelsefullaste artist, att människan ifråga som skall övertygas om hans förträfflighet utbrister: – Bob Dylan, är inte han död? Nej, han är synnerligen levande och han kommer dessutom aldrig att dö på det sättet poesi aldrig dör för det den reinkarnerar…” Läs mer

Christian Braad Thomsen: Bob Dylan – En guide till hans skivor
Mest för fans

”Först måste ett par saker klargöras; Bob Dylans kompositioner är alltid bäst när han själv framför dem, Byrds har aldrig kommit i närheten av Dylans klass i sina tolkningar av hans låtar och Dylans version av “All Along the Watchtower” är bättre än både U2:s och Jimi Hendrix version av densamma för att nämna bara…” Läs mer

Av Dylan

Bob Dylan: Chronicles – Volume One
Self Portrait

”Ända tills jag faktiskt höll i den här boken var det en del av mig som bestämt hävdade “Aldrig i livet. Det är ett skämt. Skulle Dylan, som alltid varit så förtegen med sitt privatliv, ge ut en bok där han avslöjar allt?” Nå, det gjorde han nu inte riktigt. Att berätta hela sitt liv från början till slut har han aldrig en tanke på…” Läs mer

Bob Dylan: Lyrics
Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral

”Mannen som döljer sina rim så väl tack vare de långa böljande meningarna. Här är alla de meningarna, alla låttexter samlade innanför en bokpärm utan musik och jag lever med boken, skriver i på svenska vad svåra ord betyder och fyller i ovanför texten vilka ackord jag skall ta på gitarren om jag vill ge mig på att ge orden ton…” Läs mer

Bob Dylan: Tarantula
And he did write, uh-huh

”Bob Dylan började skriva den här boken någon gång i mitten på 60-talet. Vid den tiden gick han på ett antal inte helt lagliga substanser, levde bakom solglasögon och spottade ur sig låtar snabbare än skivbolaget hann ge ut dem. Det här var tiden då hans texter svämmade över av trasnapoleoner, korsbenta pirater…” Läs mer

Bob Dylan: Drawn blank
Dylan tecknar det han ser och inget mer

”Bob Dylan är ingen Carl Fredrik Hill. Bob Dylan är Bob Dylan även när han tecknar. Han använder papper och blyertspenna med mjukt blyerts och radergummit. Motiven är vardagliga, realistiska observationer, tecknade ur ett enkelt perspektiv. En lastbil, ett rum, människor, djur osv.…” Läs mer

Inspirerat av Dylan

Arne Sundelin: Allt ska bli ditt
Myten om mannen bakom myten

”Bob Dylan och Björk är kanske inte två artister som är helt självklara att jämföra, men åtminstone två saker har de, som jag ser det, gemensamt. De har varit offentliga personer större delen av sina liv, men ändå lyckats behålla en air av integritet, för att inte säga undflyende. Vare sig personligen eller musikaliskt har de nöjt sig…” Läs mer

Robert MacMillan: Haiku 61 revisited
Kondenserad dikt-Dylan

”Bob Dylan som haiku? Visst, Dylan har också sina enklare sidor, men i stort sett förknippar vi nog årets Nobelpristagare i litteratur med långa, vindlande texter, inte sällan med surrealistiska bilder staplade på varandra. Det lakoniskt sparsmakade japanska versmåttet haiku – tre rader med ett visst antal stavelser eller…” Läs mer

Bob Dylan och Jim Arnosky: Man gave names to all the animals
En barnvänlig Dylan?

”Bob Dylan som barnboksgenre? Nej, jag hade kanske inte riktigt väntat mig det, men uppenbarligen är det en grej. Bara till salu i svenska nätbokhandlar för tillfället hittar jag en hel bunt av den nyblivne litteraturpristagarens sångtexter omgjorda till bilderböcker: Blowin’ in the wind, If not for you, If dogs run free…” Läs mer

Inspirerat Dylan

Arthur Rimbaud: En tid i helvetet
Lidande och leda

”När Arthur Rimbaud var 21 år gammal övergav han litteraturen. Under fem år skapade han en lyrik och ett levnadsöde som utgör en avgörande del av bilden av den utanförstående, geniala poeten. I viss mån är det ofrånkomligt att inte se sambandet mellan Rimbauds vandringar mellan Charleville och…” Läs mer

Bibeln
Gud är tillbaka – och han är jävligt förbannad

”Handen på hjärtat: hur ofta läser ni om böcker? Nu menar jag inte små slickade poesistrofer och rådströmska metaforer utan Tegelstenarna. Dom där stora och Viktiga Verken som format hela ens livssyn och verklighetsuppfattning. Jag gör det aldrig, för jag hinner inte. Det kommer ju hela tiden nya böcker, och det är roligare att…” Läs mer

Gunnar Harding och Per Planhammar (red): Beat
Beatlitteratur bit för bit

”Att arbeta fram en antologi är att direkt utsätta sig för kritik av allehanda slag från förståsigpåare och självutnämnda experter ungefär på samma sätt som när läsarna hör av sig till rock-och filmtidskrifters ‘bästalistor’. När ordet beat nämns i litteratursammanhang så skulle det vara kardinalfel att inte ha Burroughs, Kerouac…” Läs mer

Lewis Carroll: Alice i Underlandet
Knasig klassiker i efterlängtad nyutgåva

”Den vita kaninen. Den galna tebjudningen. Den storleende katten. Den bolmande kålmasken. ‘Ät mig!’ ‘Drick mig!’ Den blodtörstiga drottningen. ‘Hugg huvudet av dem!’ Få barnböcker innehåller väl så många ikoniska figurer som Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Den är nästan så ikonisk att man måste ta ett steg tillbaka…” Läs mer

Jack Kerouac: On the Road
Lavin av ord

”I dag (när jag skriver det här) är det söndag. Det är också runt tjugo grader utanför. Solen skiner så att årets första mjukglassar smälter. I går regnade det, men det gjorde ingenting för det var ett varmt sommarregn. Luften fylls av den där härliga lukten av grillat. Kött, fågel, fisk, grönsaker eller mittemellan…” Läs mer

Philip Shaw: Horses
Att halka in på rock’n’roll av en slump

”Musik bara är. Musik erbjuder liksom ett rum där vi kan utforska sammansatta begär som vi inte alltid förstår med vårt rationella jag. Alla har vi upplevt hur vi gett oss hän, låtit harmonier, rytmer och ljudbilder föra oss till platser bortom orden. Kan man överhuvudtaget beskriva…” Läs mer

Bill Bryson: På spaning efter William Shakespeare
[Valfritt Shakespearecitat här]

”För ett par veckor sedan var jag i London och såg Hamlet. Det var en riktigt bra uppsättning – ännu en lätt omtolkning, som plockade upp pjäsen till ett ospecificerat 1900-tal och tog fasta både på humorn (de stoppade rentav in referenser till Rosencrantz & Guildenstern Are Dead) och möjligheten att Hamlet verkligen är spritt språngande…” Läs mer

Neil Young: Waging Heavy Peace: A Hippie Dream
It’s all one song!

”Under 46 års karriär som rockstjärna, med snälla akustiska visor och förbannade taggtrådssolon, rockoperor och garagerock, syntexperiment och tradcountry, protestlåtar och kärleksballader, medmusiker och kompband som lämnats vind för våg, finns det egentligen bara en sak som förblivit helt konstant med Neil Young…” Läs mer

Mikael Timm: Söderns Sötma: Människor, musik och minnen från Mississippis stränder
När legenden överträffar verkligheten

”En svensk man i övre medelåldern kör längs highway 61 för att finna det riktiga Södern, att längs Mississippideltats småstäder hitta den äkta bluesen. Det låter som en kliché. Det är en kliché. Men genom att författaren själv är fullt medveten om denna kliché så blir Söderns Sötma ändå en läsvärd reseskildring…” Läs mer

Johnny Cash: Cash: The autobiography
The Man In Black Strikes Again

”Cash: The autobiography tar vid där Man in Black från 1975 slutade. ‘Man in black’ är också titeln på en av Cash hits. Han kallas omväxlande för ‘Man in black’ (han har burit helsvart så gott som alltid i alla fall sedan 50- talet. Varför? Lyssna på låten så får ni veta) och ‘God’s superstar’. Det här är alltså den…” Läs mer

Allt vi recenserat av och om Nobelpristagare hittar du här, och här finns en lista över samtliga pristagare.

Allt på dagensbok.com som har med Bob Dylan att göra hittar du under etiketten Bob Dylan. Du kan också hitta till exempel mer om musik under etiketterna Musik och Musikhistoria, och om Nobelpriset under Nobelpriset i litteratur.

Fler temasidor hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2016
• ”Det ligger nånting i att folk hör på”: Dylan och Nobelpriset
• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Song and dance man
• And the locusts sang

Uppriktigt sagt är Man gave namnes to all the animals den billigaste, och, tja, djur är väl alltid roligt, liksom? Den ser också något mindre sockersöt ut än de andra omnämnda och även om jag ju fattar att jag ger mig ut på lite osäker is med hela den här genren så har jag ändå svårt att föreställa mig en Dylan i format liknande ett gulligt vykort man skickar till någon som är förkyld.

Låten ”Man gave names to all the animals” har jag inte direkt någon relation till. Den gavs först ut på skiva 1979, på Slow train coming, mest känd för ingångsspåret ”Gotta serve somebody” (”it may be the devil or it may be the lord, but you’re gonna have to serve somebody”). Den här nyfrälsta, lättlyssnade och köromgivne Dylan är inte riktigt “min” Dylan – vi har nog alla vår lite egna variant, och det lånar han sig ju så bra till – det har alltid framstått för mig som en ganska pretentiös och humorlös period i hans mångskiftande karriär.

Därför blir jag lite överraskad av den här sidan av skivan och perioden, en reggae-inspirerad, lustig liten historia som faktiskt till stora delar framstår som just barnvänlig. Till stora delar, men kanske inte helt.

Temat är förstås bibliskt, från skapelseberättelsen. Det är visserligen inte uttalat, och även från en sekulär ståndpunkt måste man ju hålla med om att människan gav namn åt djuren (huruvida djuren också har namn på oss är en fantasieggande fråga). Varken Bibeln eller historieskrivningen har kanske för all del påstått att det var just så här det gick till, exempelvis när kon fick sitt namn:

He saw an animal up on a hill
Chewing up so much grass until she was filled.
He saw milk comin’ out but he didn’t know how.
“Ah, think I’ll call it a COW”.

Vi kan nog alla enas om att det knappast var för den här texten Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur. Den är en enkel och förglömlig men ganska charmig historia. Det vill säga, ända fram till det bibliskt onda djur som kommer slingrande i gräset och vars namn texten abrupt avslutar utan att nämna. Visserligen kan ju barnet få fylla i namnet på djuret självt, men den olycksbådande stämningen kring det känns lite underlig att lära ut.

Där sången tar slut går dock boken loss: på sista sidan finns hela tre spalter med djurnamn att para ihop med Jim Arnoskys bilder. Leta och peka! Kanske kan det vara roligt, för rätt barn, men själv är jag rätt måttligt imponerad av Arnoskys gestaltning och koncept. De visserligen färgglada uppslagen kryllar av djur, men känns ändå ganska platta och själlösa. Och kryllar, ja, om jag avslöjar att slutsidan utlovar över hela 170 djur att leta efter i en inlaga på blygsamma 32 sidor – på många uppslag ser de olika djurarterna hopträngda ut som matvarorna i ett kylskåp.

För någon som genom åren lånat så friskt (och konstruktivt) som Bob Dylan skulle det förstås verka snålt att inte i sin tur låta folk arbeta vidare med hans texter, och tja, denna medelmåttiga bilderbok fick mig ändå att upptäcka en sida av Dylan som jag tidigare hade dålig koll på. Jag visste att han kunde vara rolig, men inte att han kunde vara det på det här lite knasiga lekfarbrorsättet (okej, en lite creepy domedagslekfarbror kanske, men ändå; charmig). Att tänka sig bildsatta Dylan-baserade berättelser skulle säkert kunna bli hur coolt som helst. Vi verkar bara inte riktigt vara där än.

Similar Posts:

• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• Kondenserad dikt-Dylan
• Dylan tecknar det han ser och inget mer
• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• It ain’t me, babe

Bob Dylan föddes i Duluth, Minnesota och växte upp i en liten gruvstad i USA som heter Hibbing. En av hans inspiratörer var Jack Kerouac som skrev romanen På väg och det är lätt att dra parallellen till liftarens betraktelser av USA. Highway 61 är namnet på den långa väg som spänner mellan gränsen i norr mot Kanada till Mississippibältet i söder. Vi får i korthet veta att Dylan haft Woody Guthrie som förebild när han börjar sin resa som singersongwriter. Hans drivkraft i musikskapandet baserades i oro för världen i likhet med andra folkrockmusiker. Men de erfarenheter han gör när berömmelsen placerar honom i en absurd verklighet gör att hans sporre ersätts med den egna inre verkligheten.

Highway 61 Revisited är den andra LP:n där Dylan och medmusikerna spelar med elektriska gitarrer i stället för att spela med akustiska instrument. Det är sommaren 1965 och publiken delas i två halvor. Hälften tycker att utvecklingen är spännande och hälften tycker att det elektriska är förkastligt. När Dylan och musikerna ska uppträda på en scen i Newport chockeras publiken av elgitarrerna och buar. Efter tre låtar är det slut. Konserten blir bara 15 minuter till skillnad mot vad som varit vanligt tidigare – 45 minuter. Det här är hur spännande som helst, men författaren gör till min häpnad ingenting för att levandegöra händelsen.

Polizzotti lägger upp kapitel kring varje låt som finns att hitta på LP:n. Det är en logisk struktur som följer de andra i förlaget Lindelöws böcker som går under samlingsnamnet 33 1/3. Jag hoppas därför få lite feeling när jag fått lite inledande fakta om Dylan. När jag har plöjt 75 % av texten måste jag samla tankarna, eftersom jag är rädd för att det ska bli en total spolning av ett textalster. Jag vill vara tydlig här. Det handlar definitivt inte om att Bob Dylan ska spolas. Det är den här boken. Och jag gillar förlagets satsning, tro mig!

Författaren har tveklöst ett genuint intresse av denna omtalade LP-skiva, som bidrog till att topplistornas heliga treminutersgräns bröts. Och vi får en inblick i artistens envetna motstånd mot att vara en förebild. Men det är stundtals väldigt tråkig läsning. Det räcker inte att skriva:

Highway 61 Revisited är den tidens mest genuina album, och kanske till och med det mest genuina av alla hans album.

Kanske har Polizzotti haft någon som hurtigt klappat honom på axeln och sagt: ”Du har bra fokus Mark!”. Må så vara. Men mig tilltalar inte kapitel som är fulla av citattecken runt rumphuggna repliker. Det återberättas alltför sparsamt om citatens doftande sammanhang. Rabblandet av olika tagningar av låtarna eller vilka musiker som medverkar både på den här LP-skivan och andra är torrt och blodlöst. När jag drabbas av denna leda funderar jag på att upprätta ett Excelark för att skapa några färgglada staplar i en grafisk illustration. Det är banne mig roligare än att läsa den här fyrkantiga texten.

Att rada upp namn ger ingen närvarokänsla. Det skapar bara ett von-oben-perspektiv som inkluderar människorna med koll på den inre kretsen runt Bob Dylan i det tidiga 60-talet. Och de torde vara väldigt få vid det här laget, eller? Vill man väcka intresset för en amerikansk världskänd musiker, får man nog göra sin text lite mer läsvänlig. Kanske rentav lite sexig? Själv startar jag Youtube, söker upp ”Ballad Of A Thin Man” (sista låten på LP:ns framsida) och låter elgitarrerna och de otåliga orgeltonerna fylla rummet. Originalet inspirerar.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2016
• It ain’t me, babe
• Song and dance man
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• Poet i ständig förändring

Det förde mig till hemsidan nobelprize.org där många Nobelföreläsningar av de tidigare litteraturpristagarna finns samlade. Finns det några som kan göra det begripligt för oss vanliga tvåfotingar på den här jorden, vad det innebär att utses till årets ordmästare? Kanske Dylans föregångare kan leda oss till ett svar …

Wislawa Szymborska tilldelades priset år 1996. Hennes röda tråd handlar om poetens egendomliga upplevelse av att inte kunna förklara vad hon är med om i sin kreativa process. Hennes beskrivning kanske åskådliggör hur svårt det är att besvara frågor kring idéerna bakom lyriken.

Desto värre är det med poeterna. Deras arbete gör sig inte alls på bild. En människa sitter vid ett bord eller ligger på en soffa, stirrar in i väggen eller upp i taket, skriver då och då sju rader ord, stryker en av dem efter en kvart, och så går en timme till utan att någonting händer … Vilken publik kan i längden stå ut med något sådant?

***

Sedan snubblar jag över Günter Grass, som mottog priset år 1999. I hans föreläsning finns ett stycke som handlar om maktens relation till litteraturen.

De mäktiga, klädda i den ena eller andra tidskostymen, har förvisso ingenting generellt emot litteratur. De rentav önskar sig en som rumsdekoration och är beredda att främja den. För närvarande ska den roa, tjäna underhållningskulturen, alltså inte bara se det negativa utan snarare tända ett litet hoppets ljus för människorna i deras nöd.

Är det någon som tror att Bob Dylan vill vara en rumsdekoration?

***

En annan intressant relation är den mellan författaren och läsaren, vilken omnämns av pristagaren år 2000, Gao Xingjian:

När en författare talar för sig själv, eller skriver, kan andra lyssna till honom, om de så vill, eller läsa hans verk, om de så vill. Författaren uppträder inte som talesman för sitt folk och han är inte heller värd att hyllas som en idol. Han är inte heller en brottsling eller en folkets fiende. Att han stundom råkar illa ut på grund av sina verk beror på att andra kräver att så skall ske. (- – - ) I själva verket är förhållandet mellan författaren och hans läsare så beskaffat att de aldrig behöver träffas eller umgås med varandra: det räcker att de möts genom hans verk, på ett andligt plan. Men ett ofrånkomligt krav ställer den mänskliga aktivitet som det litterära skrivandet utgör: författaren och läsaren måste möta varandra av egen vilja. Av den anledningen har litteraturen inga som helst förpliktelser gentemot massorna.

Genom att göra bara några få googlingar förstår vi att Bob Dylan inte är den som är ute efter publikens hyllningar. Men han tycks inte ha något emot ett frivilligt möte med lyssnarna.

***

Skälet till att avstå från ceremonier och uppmärksamhet kan vara i princip vad som helst. Vad sägs om det enkla: Låt mig ha min grej i fred, tack? Ordens värld är högst värdefull och den friheten kan inte ett Nobelpris överträffa. Orhan Pamuk, pristagare år 2006 sätter ord på denna tanke i sin föreläsning:

Men i kammaren, där vi stängt in oss, är vi inte alls så ensamma som man skulle kunna tro. Först gör de andras ord oss sällskap och de andras berättelser, de andras böcker, med andra ord det som vi kallar tradition. Jag är övertygad om att litteraturen är den värdefullaste samling av stoff som människan skapat för att förstå sig själv.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2016
• And the locusts sang
• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• Rumphugget och brist på doft