Recension

: Cash: The autobiography
Cash: The autobiography Johnny Cash
2000
HarperCollins Publishers
6/10

The Man In Black Strikes Again

Utgiven 2000
ISBN 000274080x
Sidor 320
Språk Engelska
Medförfattare Patrick Carr

Om författaren

Johnny Cash (1932-2003) fick kontrakt med Sun Records 1955. Sedan dess har han gett ut ungefär 450 singlar, 1500 LP:s och 300 CD. Han var den enda som invalts i både Country- och Rock Music Hall of Fame fram till 1998 då Elvis Presley valdes in. Han har haft 48 singlar på Billboards topp 100 vilket är ungefär lika många som Rolling Stones eller Beach Boys. Johnny Cash har totalt sålt mer än 50 miljoner skivor.

johnnycash.com – Officiellt.

Sök efter boken

Cash: The autobiography tar vid där Man in Black från 1975 slutade. ”Man in black” är också titeln på en av Cash hits. Han kallas omväxlande för ”Man in black” (han har burit helsvart så gott som alltid i alla fall sedan 50- talet. Varför? Lyssna på låten så får ni veta.) och ”God’s superstar”. Det här är alltså den andra boken om hans snart sjuttioåriga liv. Man kan ju fråga sig om någon, förutom kanske Elizabeth Taylor, verkligen har material för mer än en självbiografi. Jodå. Här berättas om vänner och bekanta: Elvis, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis. Bob Dylan, med vilken Cash brevväxlade under en period utan att någonsin ha träffats, och naturligtvis Willie Nelson, Kris Kristofferson & Waylon Jennings. The Highwaymen.

Johnny Cash är visserligen inte lika känd här som i USA, men säg den som inte hört ”Ring of Fire” i alla fall några gånger. Hans sånger har framförts av vitt skilda artister genom åren och älskas av miljoner fans. Det finns så många sånger som är så bra. Så väldigt bra. Att tycka att Johnny Cash är bra utan att samtidigt känna ett stygn av skam för att man gillar country är en ganska ny känsla för mig. Många av sångerna är välbekanta från pappas skivspelare, men det är på sistone jag blivit frälst på riktigt. Det är därför jag tycker att det är extra roligt att läsa en biografi över min nya favvo-artist. Förresten verkar det som om vissa fortfarande tycker man är skämmig om man gillar country. De har inte förstått nåt. Country känns i hjärtat.

Johnny Cash berättar öppenhjärtigt om sin fattiga barndom, sitt genombrott och hur kärlekshistorien med amfetaminet började. Och slutade. Hur han fann Jesus (igen) och spelade in en massa skivor som berättade för alla vilken bra kille Jesus är. Hur han dessutom åkte till Israel och spelade in en film om Jesu liv. Hur han mötte sin andra fru, June Carter Cash från The Carter Family och hur hon stod ut med och tog hand om honom under de svåra åren. Han berättar om sin familj, om det ständigt dåliga samvetet han har över sina döttrar med första frun Vivian eftersom de inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. Både Roseanne Cash och Carlene Carter har nuförtiden egna, framgångsrika karriärer inom musiken. En stor del av familjens liv kretsar självklart kring musik, och detta får vi också en inblick i. Han berättar också om hur flera av de största hitsen blev till, som ”Man in Black”, ”I Walk the Line”, ”The ballad of Ira Hayes” samt om samarbetet med de andra gubbarna i countryns supergrupp The Highwaymen.

Många gånger blir självbiografier tråkiga och långdragna. Man bläddrar snabbt igenom dem för att se om det finns något skandalöst någonstans. Det gör det inte i Cash, men det är absolut ingen tråkig bok. Det finns anekdoter om många av de stora i branschen, om Cash själv och om de presidenter familjen träffat. Alla presidenter sedan Richard Nixon har tydligen velat ha familjen Carter-Cash som middagsgäster. Inte att undra på. Många historier finns att berätta, och man får en ganska bra bild av Guds egen superstjärna. Bilden som framträder är den av en mycket vänlig och ödmjuk gammal man, religiös på det där amerikanskt självklara sättet. En man som inte kommer ihåg något annat liv än artistens och som alltid gör sitt bästa för fansen.

Visst kan det vara skönmålning, men de mindre vackra sidorna och minnena finns också där. De sopas inte undan eller bortförklaras, något som är relativt ovanligt när det gäller den här sortens böcker. De flesta biografier vill få en att tro att artisten ifråga var/ är att jämställa med da Vinci i genialitet och Jesus i godhet. Cash: The autobiography känns väldigt ärlig på något sätt. Det känns som om Cash talar rakt till en, på ett mycket okomplicerat sätt. Som om han känner det som en skyldighet att tala om hur vissa saker ligger till. Något som säkert hänger ihop med det nära förhållande han alltid haft till sina fans. En stor del av boken består i svar på frågor som tillställts honom många gånger. Det bestående intrycket är djup beundran och en vädjan till Gud att han ska låta oss behålla ”The man in black” här nere hos oss ett tag till.

Textutdrag (Visa/göm)

Anna Larsson

Publicerad: 2003-05-12 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-17 16:21

Kategori: Recension | Recension: #690

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?