Jag växte upp på Franquins serier. Inget ont om Tintin, men jag var ett Spiroufan, och senare ett Gastonfan. Det fanns alltid en liten galenskap i Spirous äventyr, som blommade ut fullt i kontorsslackern Gastons eviga kamp mot att behöva lyfta ett finger. Så när jag på 90-talet fick låna en gammal svensk utgåva av […][...]

Det är bara att kapitulera: det går helt enkelt inte att ge Kitty Crowther lägre betyg än en 10:a den här gången. Annie från sjön är en bok som bränner till direkt, och sedan är oavbrutet spännande, skrämmande, drömmande vacker, rakt igenom. Vad den däremot inte är, i alla fall inte i första hand och […][...]

”Den dödligaste konflikt som världen har upplevt på mer än femtio år, en konflikt som involverar trupper från nio länder, som spänner över ett slagfält lika stort som Västeuropa och som har resulterat i mer än fem miljoner döda har omvärlden knappt tagit någon notis om”, skriver Virgil Hakwins i avhandlingen Stealth conflicts, återgiven i […][...]

När jag var sju, åtta år fick jag mitt allra första Tintin-album: Tintin i Kongo. Kanske inte den givna presenten till någon på lågstadiet i dessa upplysta dagar, men tiderna var ju annorlunda då. För även om jag inte är så gammal att det skedde under den tid som the Office-karaktären David Brent beskrev som […][...]

Det är böcker som den här som gör att en författare får Almapriset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, i den stora konkurrens som råder. Det finns tusentals barnboksförfattare, och ett stort antal som är mycket bra, men det finns bara ett fåtal som gör böcker som Rotbarnet. Därmed inte sagt att det är en helt […][...]

Jag gillar insekter. Det finns många anledningar till det: de är många, de är konstiga, de är vackra, de är små. Det finns inga andra varelser som överträffar fantasin så som insekter – om vi alla skulle tänka ut vår vildaste fantasi-insekt så skulle det ändå finnas en som såg ut så på riktigt. Kitty […][...]

Är det dags? börjar i ett tomt lekrum. Man ser två bilar i ett hörn, ett antal klossar med siffror på, en boll, en låda, ett bord med tekoppar dukat för två och en stol med några böcker liggande på golvet framför. Det finns en dörr som står på glänt. Det finns ett fönster som […][...]

Att Jan Fabre verkar vara fascinerad av människokroppen känns som ett understatement. I de dramatiska texterna som ingår i samlingen Fyra stycken synas kroppen ur alla tänkbara vinklar och perspektiv. Kroppen vänds ut och in, dekonstrueras och fogas samman igen till stundtals oigenkännligt förvrängda bilder. Texterna svämmar över av kroppsvätskor. Det är blod och svett, […][...]

Blanko är den unge flamländske författaren Peter Terrins andra roman, och utkom i hemlandet Belgien och i Nederländerna 2003. Nu föreligger den i svensk utgåva, i översättning av Urban Lindström. Den kliniska tomhet som titeln antyder smyger sig på läsaren och lägger sig som ett alltmer kvävande snötäcke över stämningen; som ett kolsvart sorgband flyter […][...]

Vad i all världen är det som förenar Robert John Lechmere Guppy, C. de la Condamine, John McAdam och greven av Plessis-Praslin? De har det gemensamt att de är upphovet till ett gäng eponymer. Ordet kommer från grekiskans epi, vid och onoma, namn, alltså ”namngivare”. Det är ord som fått sitt namn efter den person […][...]