Blanko är den unge flamländske författaren Peter Terrins andra roman, och utkom i hemlandet Belgien och i Nederländerna 2003. Nu föreligger den i svensk utgåva, i översättning av Urban Lindström. Den kliniska tomhet som titeln antyder smyger sig på läsaren och lägger sig som ett alltmer kvävande snötäcke över stämningen; som ett kolsvart sorgband flyter handlingen fram genom detta sterila, döda snölandskap i huvudpersonen Viktors inre som boken gestaltar. Den 36-årige cellbiologen Viktor i sin propra sorgekostym lever i denna nya verklighet – även om det är livet efter döden i sin mest sekulariserade mening som här beskrivs.

Viktors hustru Helena mördas i ett våldsamt bilrån, och myndigheterna tycks vara oförmögna att komma någon vart i utredningen. Men i stället för att förlamas av hämndbegär, skrider Viktor resolut till verket, i den uppgift som efter mordet helt dominerar hans tillvaro: att skydda sin son och sig själv från ett samhälle som visar sig statt i fullständig kris och upplösning. Det är inte främst gärningsmännen som drabbas av Viktors frambrytande människoförakt och pessimism – psykopatiska brottslingar har det funnits i alla tider och i alla samhällen, och även dessa har en gång varit oskyldiga småbarn. Det är de vanliga människornas likgiltighet som gör samhället omöjligt att leva i. Vittnet som underlåter att ringa polisen, tjänstemannen som sätter karriär eller en trygg anställning framför ett agerande mot missförhållanden och dubiösa metoder. "Om man bara under några sekunder kunde skåda in i en annan människas huvud, skräcken skulle få hjärtat att stanna" lyder Viktors pessimistiska slutsats om det allestädes lurande hotet.

Handlingen utspelar sig till största delen inifrån en storstadslägenhet, eller en "låda varm luft", som huvudpersonen uttrycker det – som långsamt förvandlas till ett självvalt fängelse för Viktor och hans son Igor. Mitt hem är min borg, som det enligt det gamla talesättet brukar heta, visar sig ändå inte skänka någon övertygande trygghet. Från borg till fängelse förvandlas lägenheten efter hand till en klaustrofobisk mardröm, där paranoia och skräckvisioner sliter tag i invånarna för att inte släppa taget.

Man skulle kunna tänka sig att Blanko skrivits av en vanlig ung man som suttit för sig själv i en lägenhet och tittat på TV och surfat på Internet, ständigt bombarderad av larmrapporter om galopperande epidemier, miljöförstöring och besinningslöst våld. Huvudpersonen Viktor är just en sådan vanlig – man frestas tillägga smått konservativ – ung man, som vill leva ett hyggligt liv, med ett anständigt arbete och kunna försörja sin familj. Konservativ inte i någon medvetet, politisk mening, lika litet som William "D-Fens" Foster i filmen Falling down uppfattade sig själv som konservativ. Kärnan ligger snarare i den dissonans som ligger dold i förhållandet till omvärlden. När tillvaron rämnar, upptäcker han hur långt ifrån verkligheten han levt, och hur lyckligt omedveten han varit om bräckligheten i sin och sina käras tillvaro. Den ofrånkomliga konfrontationen med det potentiella hotet i omgivningen, vare sig detta är inbillat eller verkligt, leder nästan oundvikligen till fördärv för de inblandade.

I ett samhälle som kännetecknas av en sådan slapphet som huvudpersonen ständigt finner i sin omgivning, kan rättsröta och omoral få fotfäste, vilket i sin tur möjliggör fusk, korruption och otrygghet. Det är inte utan att man ser en vidräkning med ett Belgien som drabbats av organiserad pedofili i en omfattning som man knappt törs föreställa sig vidden av, jämte skandaler kring hantering av livsmedel och djurtransporter och annat: i grunden finns tillräcklig anledning till oro, pessimism och misstänksamhet. Det är livsbetingelserna i denna "nya" verklighet som drivs till sin spets i Terrins utmärkt välskrivna roman.