Västerlandets värderingar, vilka är det? Den svartvita originalversionen av Tintin i Kongo ges ut på svenska i år. Kan man sin Tintin vet man att ett antal av äventyren tecknades i svartvitt på 1930-talet för portionsvis publicering i dagspress. Det var först senare som serieskaparen Hergé började teckna sin ikoniske yngling till reporter i fyrfärg för publicering i albumformat. Vid det laget hade Hergé funnit sin form och då valde han att teckna om flera av de tidigaste äventyren.

Svenska läsare mötte Tintin i Kongo 1978 i detta omtecknade, färglagda skick. Jag har alltid undrat hur originalet såg ut. Inte minst eftersom den senare versionen anklagats för en stereotypisk, rasistisk gestaltning av kongoleserna. Hur skulle då inte den första 30-talsversionen te sig? Nu, efter en genomläsning av albumet, kan jag konstatera att skillnaderna är mindre än man kunde tro.

Det är genomgående västerländska värderingar vi ser. Tintin far fram som om han ägde Kongo. Han skjuter storvilt kors och tvärs och lämnar det att ruttna i skogen. Vid ett tillfälle spränger (!) han en noshörning. Han låter sig bli buren i bärstol av ”infödingarna”. Ofrivilligt gestaltar Hergé ganska väl hur belgarna – och övriga västerlänningar – såg på sina rättigheter att utnyttja Afrikas resurser och arbetskraft, trots att de var inkräktare.

Har vi en annorlunda syn i dag? Kongo-Kinshasa är ett av världens rikaste länder när det gäller diamanter, ädla metaller som behövs i batteritillverkning samt koppar. Här finns goda förutsättningar för jordbruk och vattenkraft. Samtidigt lever drygt 70 procent av landets befolkning i extrem fattigdom, enligt Our World in Data. Hur är det möjligt när västerländska kolonisatörer dominerat landet så länge och västerländska företag gör affärer med kongoleserna?

Alf Svensson talar om människovärdet. Dessvärre uttrycker Tintin i Kongo en ringaktning av människovärdet. Genomgående skildras kongoleserna som lata, vidskepliga, lättledda och dumma. De framstår som av naturen undergivna: de är alltid redo att underkasta sig en kolonisatör och utnämna denne till hövding. Vid ett tillfälle gör en grupp pygméer Milou till sin kung! En hund! Om och om igen begår ursprungsbefolkningen komiska misstag i sina försök att härma de överlägsna européerna.

Visuellt är Hergés afrikaner karikatyrer av typen ”blackface”. Det är samma slags stereotypiska återgivning av ett utseende som den judiska kroknäsan i den antisemitiska traditionen.

Såklart förstår jag vad Alf Svensson syftar på när han talar om ”värden som hör västerlandet till”. Han syftar på Jesu budskap och demokrati, på de bra grejerna. Men visst är industriell rovdrift på naturen, hyperkapitalistisk girighet och avhumanisering av främlingar med annan hudfärg också bärande värderingar i vår del av världen? Någon slags sanning om oss bär Tintin i Kongo på, tänker jag.

2012 hade vi en kulturdebatt om rasismen i Tintin. Upprinnelsen var att barnbiblioteket TioTretton på Stockholms Kulturhus övervägde en utrensning. Många trodde att Tintin i Kongo var i skottgluggen, men det albumet hade aldrig funnits på barnbiblioteket TioTretton. Däremot fanns titeln vägg i vägg, på Kulturhusets Serieteket, vars målgrupp är vuxna. Där hade man inga tankar på att plocka bort Tintin.

Debatten byggde alltså på grundläggande faktafel och blev således förvirrad. Jag välkomnar att originalversionen av Tintin i Kongo nu för första gången publiceras på svenska. Den är ett historiskt dokument som visar på ett kapitel i västerlandets mörkare historia – kolonialismen – som vi borde göra upp med. Den är också intressant för den som vill fördjupa sig i utvecklingen av den tecknade serien Tintin. Men jag hoppas att ingen förälder väljer den som läsning för sitt minderåriga barn. Det skulle vara att spä på de tendenser som Alf Svensson på goda grunder förfasar sig över.

Similar Posts:

• En kontroversiell åttioåring
• En angelägen historia
• Ur-Tintin
• Allt vi inte hör och ser
• Skräcken! Skräcken!

Tysk repression intensifieras också. Motståndsrörelsens hjältar försvinner en efter en. Rykten berättar om tortyr och summariska avrättningar i Gestapos källarrum.

Det yttre händelseförloppet är dramatiskt, som så ofta i tecknade serier. Men den verkliga handlingen som serieskaparen Émile Bravo vill skildra, utspelar sig inne i karaktärerna. I synnerhet är det huvudpersonen Spirous moraliska utveckling som är spännande att följa. Hur kan han som blott tonårig framhärda med en pacifistisk hållning i en tid då de vuxna – förebilderna – brutaliseras?

Som tecknad serie är Hoppets tid ganska konventionell. Jämnstora rutor följer efter varandra sida upp och sida ner. Men tecknaren/författaren ger gott om plats åt oenighet, missförstånd och slumpmässigheter som stör det förväntade händelseförloppet. Det skänker realism åt serien. Det drar även ned tempot i berättandet på ett sätt som säkert kan överraska mången van Spirou-läsare och till och med väcka viss irritation. För egen del tycker jag dock att det långsamma tempot är kongenialt med det som Émile Bravo vill skildra: den själsliga utvecklingen hos huvudpersonen.

Liksom tidigare delar avslutas del tre med en rejäl cliffhanger. Det är hög klass på denna serie och jag ser därför fram mot den avslutande del fyra i svensk översättning.

Similar Posts:

• En allvarsam Spirou
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Vad ska man tro?

Något liknande händer Diane Meur när hon får en idé kring sitt kommande romanprojekt någon gång kring åren 2010 – 2012. Hon finner en person som är värd en roman, enligt henne. Han – Alfred Mendelssohn – var son till Moses Mendelssohn, en filosofgigant bland de intellektuella i 1700-talets Europa. När han i vuxen ålder bildade familj blev han far till Felix och Fanny Mendelssohn, som var talangfulla musiker.

Författaren känner att hon måste göra efterforskningar innan hon startar sitt romanprojekt och förresten är hon även tvungen att avsluta det som just pågår. Men syftet är att ge denna mittemellanperson en egen roman, ett eget liv.

Platsen som har den största laddningen är Berlin. Där bor författaren i två år och förenar sin kärlek till staden med möjligheterna som innebär besök i arkiv, på bibliotek och andra historiska platser. Vissa står kvar medan andra är utplånade. Det 17:e och 18:e århundradet i Europa var ett kosmopolitiskt virrvarr och för medborgare med judisk tro utökades friheter av vissa regenter för att i en annan tidsepok beskäras.

Alla anteckningar som uppstår i efterforskningarna förökar sig. Faktainsamlandet leder både bakåt, framåt och sidledes. Siffran 765 är enorm. Det är nämligen så många personer som Meur till slut kartlägger i sin research inför romanprojektet.

Berättaren har talang för att framställa sig själv som den besatte nörden, där det alltuppslukande projektet tar över och vänner slutar att höra av sig. Men hon är närvarande utan att hon skymmer människorna hon får fatt i.

En av romanens höjdpunkter är när en föreningsstämma arrangeras för släktträdets medlemmar ur alla generationer från 1720-talet fram till idag. Med träffsäker rolltilldelning illustrerar hon i sin fantasi hur mötesdeltagare vill ha ordning i debatten, argumentera för sin sak eller helt enkelt bara sjunka genom golvet.

Romanen är också en berättelse om skapande – hur det blivande konstverket tar över. Det lever sitt eget liv och tar helt andra vägar än upphovspersonen tänkt sig. Inte konstigt alls att berättaren också jämför sitt monster (ett uppritat släktträd som hon breder ut över det stora matsalsbordet) med Frankensteins monster.

För mig var läsningen ljuvlig. Jag delar författarens lockelse till Centraleuropa och de tidsepoker när människor skrev brev fulla med kvickhet. Och passion! Brev föregick de ingångna äktenskapen eller så skrev man engagerat till en kollega för att avhandla en fråga som fyllde ens sinne. Tiden innebar dåliga sanitetsförhållanden och sjukdomar med svåra följder som väl ingen saknar idag. Men de där breven …, eller är jag ensam om att se längtansfullt tillbaka på brevskrivarkonstens guldålder?

Det där som fascinerar mig med Mendelssohnskartan är svårfångat. Kanske påminner romanen om den där myllrande människokartan som även jag bär på. Personer som kommit och gått i mitt eget liv och vars avtryck stannar för alltid.

Similar Posts:

• Musikalisk symbios
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• He not busy dying is busy being born
• Östergren klår Ibsen
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna

Därefter har den fört en ganska tynande tillvaro tills den för några decennier sedan började lyftas fram som just det första Tintin-albumet, och det är uppriktigt sagt inte jättesvårt att förstå varför.

Tintin i Sovjet lider rätt gravt av följetongssyndromet. Den publicerades två sidor i taget, och jo, på varannan sida mest händer det något ytterst dramatiskt, en bil- eller flygkrasch, en explosion eller annat. Tintin överlever högst osannolikt, och lästa i ett svep blir de här actionspäckade anekdoterna fullständigt absurda.

Om Hergé senare gjorde sig känd för sin noggranna, inte minst bildmässiga, research, så har hans 22-åriga jag nöjt sig med den information hans mycket konservative tidningschef matat honom med. Idén att skicka Tintin på reportageresa (och, hör och häpna, här skriver han faktiskt sitt möjligen enda reportage någonsin i ett par rutor!) till det förhatliga Sovjetunionen är rakt av dennes idé, och Hergé har uppenbarligen inte förmått att göra särskilt mycket eget av den idén.

Här består Sovjetunionens befolkning uteslutande av lömska, giriga och konspiratoriska kommunister som fejkar framgångsrika industrier, tvingar fram folkligt stöd genom pistolhot och ända från ruta ett vill mörda den unge belgiske journalisten. Belgare är goda och ryssar/kommunister supersuperonda. Punkt. Det är inte bara tendensiöst så det skriker om det, det är dessutom dramaturgiskt uselt. Hur får man till en spännande historia om ingen utvecklas det minsta?

Bör man alltså lägga denna ”Ur-Tintin” åt sidan? Nja, det är ju ändå Tintin. Jag skulle kanske inte i första hand sätta det här albumet i händerna på ett barn med Tintin som stora idol (om de nu fortfarande finns?), men litteraturhistoriskt sett är det ju spännande att se och lära sig mer om var den populära figuren har sina rötter. Det här är ju seriehistoria.

Tydligen var Tintin med europiska mått mätt tidig med att prata i pratbubblor – bara en sådan sak! Och parallellerna till snubbliga stumfilmer är lätta att dra; det är inte diskbänksrealism vi har att göra med här. I en scen exploderar till exempel en bomb i Tintins tågkupé, där han, Milou och tåggolvet är i stort sett det enda som blir kvar av hela tåget (varpå han anklagas av tysk polis för att ha stulit 10 tågvagnar och 218 passagerare). Den här Tintin drar sig inte heller för att vare sig spöa upp folk till höger och vänster eller att dricka sig full när tillfälle bjuds. Det är helt enkelt lite ovant och ganska knasigt.

Och det är ju intressant att se figurens och serieskaparens första stapplande steg. Även om de rent objektivt vinglar betänkligt.

Similar Posts:

• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Obegriplig och fängslande
• Bilderna av världen
• Drömmen om Utopia

Ändå pratar vi förvånansvärt lite om demokratins former, om hur den ser olika ut i olika länder, har sett olika ut i olika tider – och därmed också skulle kunna se annorlunda ut här och nu.

Vill man veta mer om det ska man verkligen läsa den belgiske historikern David van Reybrouks bok Emot allmänna val. Där ställer han våra moderna föreställningar om demokrati helt på huvudet genom att ifrågasätta varför just val och rösträtt alls skulle vara den självklara formen av demokrati.

Vänta, va ..? Eller hur?

I de antika styrelseskick som brukar kallas ”demokratins vagga” (sak samma hur få det var som faktiskt fick göra sig hörda i den) så var röstning bara en mindre del av förfarandet. Det dominerande sättet att utse representanter var istället lottning, vilket gällde även för ett antal italienska stadsstater. De beslutande församlingarna bestod av ett slumpvis sammansatt antal medborgare, inte av valda representanter.

Först efter de amerikanska och franska revolutionerna, när ”frihet, jämlikhet, broderskap” skulle institutionaliseras, började röstning få den verkliga särställning som den har idag, men det berodde inte alls på att det ansågs mest demokratiskt. Tvärtom. Någon sorts ”pöbelvälde” skulle absolut undvikas.

Sedan dess har rösträtten naturligtvis utvidgats betydligt genom inte minst arbetarrörelsens, kvinnorörelsens och medborgarrättsrörelsens kamp. Men tänk om det i grunden ändå är ett systemfel? Om den ”elektoral-representativa” demokratin faktiskt inte är det bästa systemet?

Van Reybrouck har onekligen samlat en rad argument för att så är fallet. Politikerföraktet som grasserar, missnöjespartierna som växer, det alltmer utbredda suktandet efter en stark ledare. Har demokratin som vi känner den kommit till vägs ände?

Jag är inte övertygad om att Van Reybrouck har rätt, men det spelar mig mindre roll. Det intressanta är att han diskuterar frågorna på ett spännande sätt, genom att öppna historiska dörrar som, åtminstone delvis, fallit i glömska. Och såklart borde vi hela tiden grubbla på hur samhället kan göras bättre och mer demokratiskt, vrida och vända på tillvarons möjligheter.

Visionen om ett politikerlöst (men medborgaraktivt) samhälle lär kunna kittla en hel del läsare, men det finns också ett antal invändningar jag skulle önska att författaren svarade på. Hur undviker man till exempel att roterande, lottade medborgarrepresentanter blir alltför beroende av tjänstemän och experter? Att de sinsemellan kommer att ha väldigt olika resurser? Vad är det som säger att risken för korruption skulle minska och inte istället öka med större rotation? Hur skulle man rent praktiskt avveckla professionella politiker och partier?

Låt mig avsluta med att lite lagom anspråkslöst pitcha detta som en programidé till SVT: lotta ut en medborgarpanel och ge dem, enligt Van Reybroucks modell, gott om diskussionstid, möjlighet att kalla in och fråga ut olika typer av experter om de vill, och ett uppdrag att lösa ett eller annat långsiktigt problem – klimatfrågan, kanske, eller varför inte demokratins framtid. Jag skulle mycket, mycket hellre lyssna på en sådan diskussion än att höra ännu en omgång kändisar prata ut om sina barndomstrauman.

Similar Posts:

• Fräscht utmanande om folkstyret
• Jakten på demokrati
• Demokrati! Revolution!
• En konservativ sörjer sin flock
• Det politiska spelet

Texterna för radion, om denna parisiska, litterära storhet var skrivna av den belgiske, i Paris bosatte, litteraturforskaren Antoine Compagnon. Programmen sammanställdes senare i en bok, som översattes av Jan Stolpe och utkom på svenska 2016.

Titeln på boken En sommar med Baudelaire, kan först få läsaren att tro att texterna kanske erbjuder lite inblickar i Baudelaires liv, med betoning på somrarna. Eller att det kan vara så att sommaren är en särskilt lämplig årstid för läsning av Baudelaire, eller att Baudelaire ofta har sommaren som tema i sina dikter och i sin prosa. Ja, många olika funderingar kan dyka upp vid åsynen av bokens titel. Men den syftar alltså på att boken består av radiosommarprogram. För det finns väldigt lite dokumenterat kring hur Baudelaire tillbringade sina somrar, och han skrev väldigt lite om sommaren. Antoine Compagnon konstaterar att Charles Baudelaire var ”skymningens diktare, skuggans, saknadens, höstens.”

”Höstsång”, som tonsattes av Gabriel Fauré och ofta citerades av Proust, förblir en av de mest minnesvärda dikterna i Baudelaires diktsamling Det ondas blommor – som faktiskt utkom på sommaren – den 25 juni 1857. Här de inledande fyra raderna i Jan Stolpes översättning:

Vi dyka snart i dimmorna de kalla;
farväl, vår sommars alltför korta sken!
I staden hör jag redan veden falla
med dova ljud mot huskvarterens sten.

”Med senhösten återkommer tiden för minne och fantasier, för spleen och melankoli, förmågor och känslor som är oskiljaktiga från vår bild av Baudelaire”, skriver Compagnon och tillägger att det är den nedgående solen som Baudelaire hyllar: förnattens ögonblick, skymningen hellre än gryningen. Han förknippar den älskade kvinnan med skymningen eller natten.

Det är alltså de andra tre årstiderna som Baudelaire hyllar. Dessa två rader inleder dikten ”Dimmor och regn”, också ur Det ondas blommor:

Sena höstar, vintrar, vårar dränkta i lera,
sövande årstider, ni som min själ håller av

I 33 småkapitel belyser sedan Compagnon denna franska författarikon, den som han beskriver som ”en sårad och bitter människa, en grym slagskämpe, en genial dåre, en som gör en sömnlös.” Compagnon gör nedslag i hela Baudelaires liv. Men Sommar med Baudelaire är en liten bok rent fysiskt och meningen verkar vara att dyka ner lite här och lite där i hans liv och verk, för att väcka ett intresse, ”utan ambition att säga allt”, som han beskriver det. För dem som Baudelaire är en nästan ny bekantskap, fungerar det säkert utmärkt med en sådan introduktion via ett återkommande kort radioprogram. Men jag tror inte så många som inte förut känner till och har läst mycket om och av Baudelaire, skulle börja med att läsa just denna bok. Vet man inget, vill man nog hellre läsa en riktigt omfattande kronologisk biografi först.

Men det som jag speciellt kommer till ökad insikt om genom att läsa denna bok, är insikten om hur plågad Baudelaire måste ha känt sig och detta till stor del på grund av droger. Han förstörde med all säkerhet tidigt sitt psyke med droger. Drogernas verkan och efterverkan fick honom sedan att sova dåligt, att somna i ångest och att vakna i ångest. En störd sömn påverkar hela den följande dagen och ger upprörda nerver, retlighet, överkänslighet, kraftlöshet och till sist sjukdom. Baudelaire hade säkert kunnat leva ett betydligt lyckligare och mer harmoniskt liv om han helt undvikit alla droger. Men då hade vi inte haft hans poesi och prosa, i alla fall inte med det innehåll och den stil den fick och har.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• En introduktion för de initierade
• Tidsresa till Paris

Detta är upptrappningen till deckarhistorien Maigrets jul av Georges Simenon med en hel del förvecklingar under ett par dagar mitt i jultiden i ett femtiotalets Paris. Här skickas telegram, beställs samtal och telefonister förenar vid polishögkvarteret på Quai des Orfèvres. Ute i det gråa och råakalla Paris rör sig Maigrets yngre polisförmågor på skumma hotell vid Bastiljen, förföljer misstänka kring Gard du Nord-stationen och åker med taxichaufförer längs stora stråk som Boulevard Voltaire eller Richard-Lenoir. Många detaljer skildras, både vad gäller miljöerna och människors sätt att vara.

Onekligen är något av läsningens stora behållning just alla miljöbeskrivningar och tidsstämningar. Har man någon gång tillbringat jul- och nyårstiden i ett halvruggigt och grått Paris så är det lätt att leva sig in i handlingen.

Maigret röker sin pipa, dricker sin slånbärslikör och funderar över sina grannar vars familjehistoria blir allt mera bisarr. Lägger ledtråd till ledtråd för att till sist arrangera en fälla och ställa den skyldiga till svars. Utan större åthävor men med en markant auktoritet får Maigret den skyldiga att erkänna.

Nästan lika viktig som kommissarie Maigret är för intrigen är madame Maigret, urtypen för en kvinnofigur som numera mest finns i fiktionen. Hennes stora mission är att passa upp sin make med till exempel frukost på sängen eller skynda ut tidigt för att köpa färska gifflar trots att han ogillar frukost i sängen och aldrig vill ha något annat än två koppar kaffe och en pipa. Madame Maigret sitter undangömd i sovrummet medan han tar emot medarbetare och misstänka för ovanlighetens skull i deras hem – det är ju jul och helg. Däremot kommer hon med sina åsikter om fallet och känner starkt för den tolvåriga moderlösa flickan. I några bisatser vid ett par tillfällen kommer madame Maigrets sorg över barnlösheten fram. Kvinnoporträtten är för övrigt schablonaktiga – antingen handlar det om en yngre, sexuellt aktiv blondin (”snygg kråka” med ”snygga ben”) eller så en äldre, mera moderlig och tantig kvinna som lägger egna behov åt sidan.

Brottshistorien i Maigrets jul är oblodig. På så vis är den här boken på hundra sidor – som kom ut första gången 1951 – nästan en kuriositet bland dagens deckare där våldtagna, skändade och lemlästade (kvinno)kroppar är mera regel än undantag. Fräsch läsning i sin oskyldiga framtoning. Och som sagt: miljöskildringen är väldigt autentisk och ger extra touch åt en liten gåtfull historia i jultid i Paris.

Similar Posts:

• 2 x deckarklassiker
• Minnen från 1960-talets Paris
• Inget för den äckelmagade
• Tidsresa till Paris
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt

”Berätta tre sagor för mej, snälla, snälla, snälla”,
bad Lilla Björn.
”Tre sagor!?” så Mamma Björn.
”Ja, jag sa ju snälla tre gånger!” sa lilla Björn.

Det är sovdags i deras stuga och Lilla Björn ser så bevekande på sin mor. Hon mjuknar och undrar vilken saga den lilla vill höra först. Lilla Björn vet genast på råd. Hen vill höra den om att gå och lägga sig. Sagor om natten är uppbyggd så att Lilla Björns tre önskesagor ligger insprängda i nattningen.

Först berättas sagan om Nattvakten. Det är hon som bor i skogen, inte långt härifrån. Varje kväll vandrar hon runt i skogen med sin gonggong och berättar för alla djuren, stora som små, att det är dags att gå och lägga sig. Djuren spjärnar emot. Vill gärna leka lite till. Nattvakten är bestämd på ett milt vis och får med olika finurliga knep dem alla att krypa till kojs. Men vem ska säga till Nattvakten att det är dags att gå och lägga sig?

Den andra sagan som Lilla Björn önskar handlar om den stackars flickan som går vilse i skogen. Det är den stora bärplockardagen. Zhora vill hitta ett riktigt mörkt björnbär. Hennes stolthet driver henne mot sjön där hon hittar det vackraste björnbäret i hela skogen. Men sedan vet hon inte hur hon ska hitta hem. Efter timmar av kämpande genom snår och brännande nässlor prasslar det till i buskarna bakom henne…

Den sista sagan handlar om den frusna Bo med stor överrock som har förlorat sin sömn. Han bor i ett bo han bytt till sig mot en silverklocka av en ilsken uggla. Trots att den arga ugglan lämnat kvar lite fjädrar i bädden ligger han vaken natt efter natt. Sömnlösheten driver honom in i skogen på jakt efter sin förlorade sömn. Han möter sin vän Otto nere vid strandkanten. Otto är en poetisk utter som skriver dikter på stenar som han sedan kastar i havet.

Otto vände sig mot det öppna havet och sa:
”Varför tar du dig inte en simtur?”
”Jag är alldeles för frusen”, suckade Bo.
”Ha rocken på dig när du går i då”, föreslog Otto.
Vattnet glittrade underbart.

Boken är tillägnad Sara Donati, som sov en natt i Kitty Crowthers hus och drömde att Kitty skrev en bok med rosafärgat omslag och handtextad titel: Sagor om natten. Uppenbarligen nappade Crowther på idén. Bokens framsida och resten av illustrationerna domineras av en nästintill neonrosa färg som samsas med djupare färger som tillsammans bildar skogsmiljöer som andas äventyr och oändlighet.

Språket har en poetisk ton som doftar rymd. Det talas om att kunna finna sin egen ro för att somna. Att hitta sin egen stjärna att följa i natten. Alla sagor handlar om att släppa taget om dagen och somna. Nästa dag väntar nya strapatser men nu är det dags för vila för stora och små, för djur och andra varelser. Det är omsorgsfullt och milt berättat och illustrationerna tillför ytterligare en dimension. Författaren Ulf Stark bidrar med en fenomenal översättning. Sagor om natten lämnar mig med budskapet om att sömnlöshet går att råda bot på och att nätter kan bära himlar med en stjärna åt oss alla. Och att runt hörnet av ensamheten väntar vänskap om du vågar dig ut i skogen.

Similar Posts:

• Om att våga släppa taget
• En scen som intas
• Harmlös julsaga
• Natur och psykologi
• Sagan om den stora kärleken

I Hemmerechts skildring heter huvudpersonen Odette och vi möter henne i fängelset där hon sitter, i väntan på sin frigivning. ”Belgiens mest hatade kvinna” kallas hon, något som Odette har svårt att ta till sig. Genom hela sin monolog jämför hon sig med en annan kvinna, Geneviève Lhermitte, som mördat sina fem barn. Hur kan Odette vara mer hatad? Hon drar slutsatsen att Lhermitte är galen, men sina egna barn får en nog göra vad man vill med.

Odette är ett ännu värre monster. Hon som, enligt andra, bara lät det fruktansvärda hända.

Redan från början av förhållandet med sin blivande man, som här bara benämns som M, styrs hon av honom. Odette verkar samtidigt drivas av en längtan efter total undergivenhet och destruktivitet. Hon fantiserar om våldtäkter och sex med M, hans sperma, att han ska ta sig in i henne totalt. Relationen med honom är på många sätt en revolt mot hennes tidigare liv, det farliga hon dras till som också blir hennes undergång.

Just Odettes sexfantasier är Hemmerechts egna skapelser, ett försök att närma sig människan bakom brottet och ett analyserande av hennes tankar och sätt att agera. Närmare sanningen och en förståelse för hennes brott kommer vi dock inte.

Skildringen av Odettes tankar är verkligen obehagliga. Hon är ständigt självömkande och distanserad. Hon vill inte veta någonting om makens brott. Därför är hon också helt omedveten om dem, och enligt hennes egen logik alltså oskyldig.

Det är väl sant att flickorna satt inlåsta i källaren. Alla säger det och M har erkänt det. Jag såg dem aldrig. Det var ingenting jag ägnade mig åt.

Precis som Odette vägrar texten närma sig kärnan, det som läsaren hela tiden söker svar på. Hur kunde Odette göra det? Varför såg hon inte? Såg hon verkligen inte?! Skönlitteraturens uppgift är inte att döma. Ändå är det provocerande att texten inte erbjuder mer att ta ställning till.

Kvinnan som matade hundarna är verkligen en skicklig gestaltning av en människas psyke. Mest skrämmande blir den också just på grund av att det finns så få stunder där läsaren kan identifiera sig med Odette, stunder då vi skulle kunna mötas och faktiskt börja förstå. Kanske skulle vi då verkligen få chansen att blicka ner i människans avgrunder, det som aldrig slutar fascinera oss. Det hade gett berättelsen mer djup, gjort den ännu mer otäck. Samtidigt är det just detta som gör romanen så kontroversiell (i Belgien skapade den stor debatt och bannlystes av flera bokhandlare). Vi får aldrig den chansen. Här är det Odette som för talan. Landets farligaste kvinna som fortsätter att förtränga, stöta ifrån sig och vägra erkänna.

Similar Posts:

• En angelägen historia
• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• The nature of our game
• Tänkvärt om rättvisa

Ur denna fruktansvärda historia har Kitty Crowther byggt en bilderbok för barn mellan tre och sex år. Det börjar en blåsig fullmånenatt.

Det är natt och det blåser en stark vind.
Fullmånen lyser så där fullmåneaktigt starkt.
Två kvinnor går med raska steg.
Den lilla muttrar:
”Är du säker att det blir i natt?”
”Helt säker”, svarar den stora kvinnan.

Den lilla och den stora kvinnan förlöser Medusas lilla Iris. Mamma Medusa har inte ormar på huvudet utan ett rågblont hår som svävar ut över boksidorna. Ett hår som omfamnar dottern Iris på ett krampaktigt vis samtidigt som det också stänger ute omvärlden.

”Du är min pärla och jag ska bli ditt skal”,
säger Mamma Medusa med en suck.

Mamma Medusa är omåttligt stolt över sin dotter och visar upp henne för folket i byn. Men ingen får röra henne. Mamman och Iris lever i sin bubbla. Men Iris vill mer. Hon längtar till kompisar och till skolan. Medusa försöker med alla medel hålla kvar henne i bubblan.

”Jag skulle vilja gå i skolan.”
”Kommer inte på fråga”, säger Medusa.
”Men varför inte?” undrar Iris.
”Jag kan lära dig allt!”

Illustrationerna är fantastiska. De är tecknade av författaren själv och gör bildtexterna starka. Mamma Medusas snärjande omsorg om dottern Iris. Havet, stenarna, blommorna och små mystiska väsen som sticker upp. Medusas rågblonda hår som liksom bestämmer historien. Det är lite obehagligt, spännande och vågat.

Mamma Medusa bär en omsorg om sin Iris. Det är som att hon är rädd att förlora henne om hon släpper taget. Det slingrande håret får bli en metafor för navelsträngen som inte klipps. För rädslan att öppna upp och våga se vad som händer. Men det finns en förlösning. Den kommer lite abrupt men den ger hopp och värme.

Mamma Medusa är en intelligent bilderbok som modigt utmanar myten om den omhuldande, curlande mamman på ett drabbande, skirt och vackert vis.

Similar Posts:

• Rosa drömmar och skogshimlar
• Natur och psykologi
• En scen som intas
• Insekter och könsfrågor
• Hjärtskärande direkt om ensamhet och kärlek